Attleva

Hoppas allt är bra mer alla! Sitter och gör min sista blodinfuison innan resan, sedan blir det ett tre veckors uppehåll, egentligen skall det vara bara två veckors uppehåll, men Dr Burzynski sa att det var ok, men sedan fortsätter vi. Jag har en hel "cocktail", av mediciner. Det är alltid trevligt att träffa Dr Burzynski, han är en väldigt glad person, skrattar och skämtar mycket, han är från Polen ursprungligen, och när vi träffas så talar han alltid ryska med oss, han minns sin ryska ganska bra fortfarande, men när det gäller det medicinska så talar vi alltid engelska. Någon dag skall jag försöka berätta vilka mediciner jag har.. om det är inttressant. Men det jag kan säga är att de jobbar med gen targeted terapi här. Det går ut på att endast försöka döda de celler som uppför sig som de inte skall... Vanlig chemoterapi, slår tyvärr ut som jag förstår det, även så kallade goda celler, och gör att immunförsvaret försvagas väldigt mycket. Och det i sig kan göra att man lättare blir sjuk och svag.

Här på Burzynskikliniken poängterar dem att det är viktigt med dieten när man har cancer eller tumörer. Mycket mycket grönt, inget socker, socker föder cancer, och just nu skall jag inte ens äta frukt som är för söta, inget vetemjöl, vilket betyder inget bröd, pasta, fullkornspasta är ok men kanske inte för ofta, och i mitt fall ingen salt heller. Jag har vant mig.. är tacksam att jag kan ha min mörka choklad ibland, några bitar då och då, två-tre. Och jag får tillskott för att stärka immunförsvaret, det är så viktigt i mitt fall, och för alla med cancer och tumörer. A och O. Också så viktigt att ha ett bra pH-värde. Här vet de sådant, och ser på människan som en helhet. Det känns bra! Och att skratta och ha en positiv livssyn hjälper mycket säger dem här också:-) Även om det är tufft ibland... Men det hjälper faktiskt!

Sitter två män och får blodinfusion också några fåtöljer bort. En talar väldigt högt, och han är verkligen en "southern guy", vi vet redan, alla i rummet, att han inte är förtjust i Obama och hans politik, och han anser att Fox nyhetskanal är den enda kanal som talar sanning. Dödsstraff är väldigt bra osv....Ja, hans åsikter är inte "my cup of tea". Jag tycker mycket  om Obama, och har fått intrycket att Fox nyheter ljuger "mest av alla". Är absolut inte för dödsstraff... Här kan man se hur åsikterna skiljer sig så mycket mellan Texas/södra USA, och de som bor mer norrut i USA, Michigan, Illionois, New York osv... Sasha bor i NY, men har bott fem år i Chicago, Illinois, och har många vänner därifrån. Människor där är upprörda över hur de drar ner stöd för arbetslösa, vill införa lägre pensioner, och de som redan har lite skall betala mer skatt... osv. Mycket aktivitet på facebook om detta nu, kan se det genom Sashas gamla vänner norrifrån, och samtidigt ser vi hur de ser på just den situationen helt annourlunda här, två olika världar verkar det som... Här verkar Fox news, vara Sanningen, inte för alla såklart. Har dock inte följt situationen, ser inte på nyheter, men såklart läser jag en del nyheter nu på internet, äntligen. Har levt helt borta från nyheter i några år. Speciellt sista tiden. Nu känner jag att jag vill följa med mer, men ibland räcker inte energin till riktigt. Så mycket negativt. Det blir för mycket.

Efter blodinfusionen så var jag väldigt trött så efter lunch så sov jag nog i tre timmar... Det var skönt. Efter middagen så gick vi ut i det varma vädret på promenad och Sasha drog med mig in på Anthropologie, en av mina favoritklädaffärer här, han ville hitta något för sin syster och systerdotter, och det gjorde han :-) Jag hittade en kofta, för Paris som jag kan ha under min tunna kappa om det är kallt när vi är där, så det var bra att han drog med mig...hittade också en tunika som jag inte alls hade planerat att köpa, men den var fin. Sedan hamnade vi på områdets nyöppnade ställe, med viner och ostar, och levande musik, jag tog lite te. Vi satt inte sååå länge, en timme, det var trevligt. Sedan promenad hem, vi bor väldigt nära, och sedan Will & Grace en liten stund,såklart:-)! Så nu är det sent, så skall nog gå och lägga mig strax.

Idag en dag med tårar, tårar, dammarna har sakta ? öppnats och de områden som så länge lidit av torka, bevattnas äntligen, ... sakteliga, men beror också på rädsla för ångestattacker. Men när vi har gått igenom vad som ligger under min rädsla så har vi hittat sorg och stor ledsenhet som jag länge länge har låtit ligga begravd. Så nu när asken har öppnats så rinner både mascaran och snoret... gråter gråter gråter, hemma, på kliniken, på väg in hit till Barnes & Nobles, och här. Känns skönt att gråta. Men rädslan för ångest attacker är så jobbig. Kräver styrka styrka att se på rädslan utifrån sig själv, att inte identifiera sig med den. Det är det enda sättet för mig att inte gå in i en ångestattack. Och sedan såklart gå under rädslan och se vad som finns under. Var en tuff morgon och förmiddag. Fick uppbåda styrka för att klara av besöket på kliniken, men så snart vår läkare gått ut så började jag gråta. Egentligen så skulle det inte vara någon fara att gråta inför vår fina läkare Larisa, hon är så varm och fin och bryr sig så mycket om mig. Men det brast när hon gick ut från besöksrummet, så grät en bra stund och fick sedan torka mascaran och snyta mig...

 

 

Nu efter tog vi taxin hit till Barnes & Nobles. Så ser det ut för mig. Att vara rädd för ångestattack är bland det värsta jag varit med om i mitt liv, skräcken är såå förlamande i hela kroppen, och att vända den rädslan, krävs sådan styrka, om den övermannar dig. Men att gråta istället räddade mig idag. För det är sorgen som har legat under denna rädsla, rädsla, där jag sett mig själv ligga i hopkrupen, rädd att leva, rädd att dö, och under allt detta en så stor sorg sorg att lämna mina älskade barn, som jag inte heller har uttryckt under denna tid sedan jag blev sjuk, och en sorg över livet för att jag inte har uttryckt mig själv, inte levt ut mitt sanna jag, under en så stor del av mitt liv, att jag levt i en sorts halv dvala... inte varit jag, men ändå jag, men inte helt vaken, för allt som finns att se och uttrycka.

Det är inte så att jag har levt ett helt liv utan att utrycka känslor, jag har haft glädje med familj, mina älskade barn, min älskade Gena, underbara vänner, och jag har gjort intressanta saker i mitt liv, jag har studerat, rest, osv... Men det är så många känslor som jag har lärt mig att trycka ner, trycka ner, jag har aldrig tillåtit mig att uttrycka mig helt och fullt på grund av så stor rädsla, det är som att jag har varit bedövad,...  En rädsla för att vara den jag är! Och det håller på att döda mig nu. Nu har jag öppnat Pandoras ask, och alla dessa känslor svämmar över, och det är så överväldigande så att vissa dagar vet jag inte vart jag skall ta vägen med min kropp. Detta sätt att leva har gjort att livet känts såååå tungt så tungt, och sååå länge har jag levt utan den sanna stora Glädje som jag vet finns. Jag har upplevt den i tillstånd av inspiration, när jag tagit del av en upplyftande diskussion till exempel, när jag har uppfyllts av något jag skrivit, eller när jag jobbat med något som inspirerat mig, och den enorma glädjen när våra barn föddes, ögonblicken att se deras vackra ögon för första gången, så det finns samtidigt så mycket som jag är tacksam över i mitt liv. Men så mycket mellantid, så mycket mellantid av det gråa tillstånd av bedövning, av...icke varande, vet inte vad jag skall kalla det.

 

 

För några dagar sedan, fick jag en inre bild, får ganska mycket sådana nu, av hur jag står på min farmor och farfars gård som en liten flicka. Jag ser min farmor och farfar, känner sådan stor kärlek för dem i mitt hjärta; stå på husets trappa, och titta mot mig. Jag känner hur mina armar och och fötter är nedtyngda av stora tunga träklossar, livet känns så tungt och så svårt; jag känner hur de är så de har känt att livet har varit för dem, och hur deras syn på livet har bidragit så mycket till det svåra och sååå tunga livet. Och hur fast de har varit i omgivningens, och kyrkans syn på hur allt skulle vara. Jag förstår att de också haft ett fysiskt oerhört både ansträngande och jobbigt liv, med bondgård och sju barn. När jag står där så känner jag allt.

Jag känner också hur jag själv hela mitt liv har burit på liknande tunga klossar som tyngt mitt liv, som gjort att det alltför ofta känts sååå tungt i livet, så tungt och jobbigt! Sedan ser jag hur jag frigörs från dessa klossar, och som det lilla barnet springer jag fram till min farfar och farmor, och kramar om dem, jag säger med sådan stor inre Glädje, som om jag uppfyllt av ett stort Ljus, att jag älskar dem. Jag tittar dem djupt i ögonen, jag ser deras vackra ögon, våra ögon möts. Barnet i mig säger att livet är Glädje och Kärlek. Nu när jag skriver det här börjar jag gråta igen. För jag känner deras smärta i livet, och samtidigt känner jag så stor kärlek till dem. Och jag ser mig själv hur jag också levt så länge med dessa klossar fastbundna på min kropp. Barnet talade till mig också lika mycket.

Jag känner att jag som barnet i denna bild symboliserar den högre inre glädje, som jag vet finns i mig. När vi har jobbat med att se på vad som finns under rädslan så har vi de senaste två dagarna hittat all denna sorg, mitt bröst gör ont, men under denna sorg och sedan smärta har jag upplevt en glimt av Glädje.

 

Hoppas ni alla mår bra! Vi har promenerat hit till Barnes & Nobles i nästan 30 graders värme, pust! Solen skiner, tacksam för sol, men det är kvavt också så det kanske gör att det är varmare ändå. Sitter längst bak i boksektionen. För mig känns det otroligt att ha sådant väder i slutet av mars.... Jag fortsatte aldrig min blogg igår. Det gick inte för mig, det var för svårt med alla uppvälda känskor i mig. De måste ut, så är det bara, min kropp säger i från, sätter fart på mig... Vi hade en kvällssession, jobbade med mina känslor.. så det var bra, det löser upp känslor som ligger begravda, som skall ut men det återstår mycket jobb ändå. Så har gråtit och haft ont i bröstet i går, och idag också. Men idag har jag förutom, morgonmeditation och vissa andra övningar vi gör på morgonen, och sedan frukost, efter det har jag sovit, till klockan fyra!!! Jag , har endast vaknat när klockan ringt, tagit min medicin och sedan somnat om, ja, i och för sig gick jag in till köket och åt lunch emellanåt, men sedan somnade jag igen, ringde barnen efter lunch också, så jag hann prata med dem innan dem skulle lägga sig,.. !!! Jag, tror att min kropp behöver vila och kanske processa allt som händer. Sömn är ju bra för helandeprocessen säger alla, läkare osv. Nu känner jag mig bättre, men det kommer upp småvågor ibland av både rädsla och sorg. Så då tar jag hand om det, tillåter mig att vara ledsen, ibland handlar det inte om att gråta, ibland känner jag sorgen i min kropp i mitt bröst. Det är viktigt att känna alla de känslor som byggts upp på hög i min kropp. Och jag säger till mig själv, till "alla mina jag" att det är bra att känna känslor, jag tar hand om henne, jag kramar henne. Det Högre Ljuset och Kärleken finns alltid där för henne. Det är som att lära sig själv att känna känslor helt och fullt, att om programmera sig själv till att vara en fullt levande människa.

 

Kväll nu... Kunde inte skriva så länge tidigare idag, måste ta pauser, så gick runt lite i bokhandeln, hamnade på musik och dvd avdelningen, och vad hittade vi där... jo, Will and Grace serien.. så jag köpte de första tre säsongerna, (Så nu är vi "all set" Anna!:-, ser fram emot det min vän!) Så vi har suttit här med te, Sasha med lite vin och tittat på ja, säkert sex sju avsnitt. De är såååå roliga! Om ni inte har sett dem, gör det!!! Love them! Så det var en fin kväll, kändes skönt att skratta! :-) Innan middag, så låg jag i min säng, skulle vila, men låg och grät, kommer upp mycket nu, om livet, mycket att gråta över, när man som jag hållt inne så mycket... Så jag kom till middagen med uppsvullna ögon. (Jättegod middag, med kalkon, ekologiskbasmatiris, "wokade" grönsaker, indiska kryddor) Men det känns skönt att gråta.

 

Måste lägga mig för ikväll. Sent här. Har just tagit min sista medicin, som måste tas med en snack..inte bra för figuren :-), att äta så här sent på kvällen..., men vissa mediciner gör mig i sin tur extra hungrig. Så det i sin tur gör mig extra hungrig på kvällen.

 

 

Ps. Tack sååå mycket för de kommentarer och det fb meddelande jag fick mina fina underbara vänner, att ni tänker på mig och sänder mig ljus på måndag. Gjorde mig så rörd och fick mig att gråta såklart, tack från mitt hjärta! Behöver det sååå mycket! Love you! Love you!

 

 

 

 

 

 

Härligt sommarväder här i Houston, närmare, 30 skulle jag tro, nästan för varmt. Har ju inte direkt packat ner sommarkläder i resväskan, och ävan om det finns flera klädaffärer i närheten så har jag ingen direkt inspiration att shoppa kläder. Ska be min Gena ta med lite från Sverige när vi ses i Frankrike om ca 10 dagar. Men ska nog be min kära syster hjälpa till att gräva i mina garderober för att hitta lite småsaker som, kanske den blusen med den färgen osv... Ska bli såå  härligt att krama de alla, mina älskade!

Sitter på Starbucks med mitt gröna te, med Vanilla, Coconut, och Ginger (ingefära) smak. Lyckades hitta ett bra bord utan sol som skiner in för starkt, gick i och för sig till bokhandeln längre bak, där jag också trivs bra att sitta men där var det "avspärrat", för de skall ha något föredrag strax...

Vi var nyligen på kliniken för en vanlig check up, för att jag tar min femdagarskur av medicin. Nästa vecka blir det MRI innan jag åker, för att se hur all medicin har verkat, och hur vi skall gå vidare, så den skall göras på måndag. Mediterar inför det, men säger till mig själv att det skall gå bra att ligga inkapslad där i ca 30 minuter eller hur lång tid det nu är. Det som är bra med Sverige, är att allt är så tekniskt avancerat, så där kan man ju välja musik, klassiskt eller ja de har olika typer av musik, eller radio. Jag brukar lyssna på klassisk musik. Här får jag öronproppar för att slippa "plågas" för mycket av de ljud som görs under undersökningen, ja ni som har gjort en vet hur det låter. Ni som har lust kan ju kanske sända mig lite ljus, tänka på mig på måndag :-)... så att jag ligger still och inte får för mig att helt plötsligt få en ångestattack när jag ligger där...:-) Men nej, det ska jag inte få, eller hur:-)  speciellt inte om ni är med mig. Ska dit på morgonen, strax före nio, eftermiddag för er, det är bra att få det gjort tidigt.

Är hemma nu redan, skriver lite, Sasha lagar mat, det blir färsk tonfisk idag. Älskar tonfisk. Så det skall bli gott. Vi lyssnar på klassisk musik, känns lugnande och upplyftande. Behöver det mycket, samt att se på roliga filmer och serier. Älskar Friends, som jag har alla nedladdade i en av mina "bästa vänner"; min ipod, som jag "alltid" har med mig. Där kan jag se på Vänner, lyssna på musik, se hur Oprah och Eckhart Tolle diskuterar hans underbara bok, A New Earth, (hon hade den boken som bokklubbsbok år 2008 ) Har sett de samtalen sååå många gånger, det finns 10 avsnitt, folk skypar även in och ställer frågor, från hela världen, och jag har även laddat ner Oprahs radios intervjuer från hennes hemsida, allt handlar om andliga frågor, hon intervjuar många intressanta personer. Hon, Oprah säger ofta att det är hennes älsklings ämne att samtala om.

Det kanske är därför som jag tycker så mycket om henne. För det är nog det jag älskar mest av allt liksom Oprah, också. Ibland så har jag känt starkt att jag skulle ha blivit präst, jag studerade ju religion i Uppsala tillsammans med många som skulle bli präster, men samtidigt känner jag väldigt starkt att jag inte skulle passa in i ramarna. Ja, se själv jag har ju även Buddha och Krishna på mitt altare, och jag skulle gärna sätta ditt någon annan andlig lärare om det känns rätt. Jag inspireras stort av till exempel Bhagavadgita, en av hinduismens heliga skrifter, den är underbar, men självklart av Jesus ord, men ärligt talat så har jag inte läst Nya Testamentet på väldigt länge. Men nu är jag inspirerad att läsa Bergspredikan igen. Förstå den på djupet.

Tagit en paus och däremellan haft en ganska jobbig ångestattack, min lilla vän kom på besök... när vi undersökte det en stund efter, så hade det att göra med min rädsla och sorg över döden... så det handlar om rädslan som jag haft de sista två och ett halvt åren, men även längre... vi gjorde en visualisationsövning, och spänningen satt i mina käkar, och där kom min rädsla och under det sorg över att dö fram. En stund efter att vi gjorde övningen har jag suttit och skrivit för jag måste få ur mig all sorg som jag har hållit inne i mig så länge, längre än dessa två och ett halvt åren, men det har ju blivit starkare dessa åren. Men kan inte skriva så mycket mera ikväll, men ville i alla fall få iväg detta. Det har gått över två timmar sedan det hände och känner mig bättre men vill komma i säng tidigare. Det positiva är att det här är vägen till min befrielseprocess, vägen till frihet. Att äntligen känna mina känslor, och att se att de i verkligheten, i den Sanna Verklighetens Ljus är villfarelser! Thank you thank you God!

Allt för ikväll!

Tack mycket kära ni alla som har gratulerat mig på min födelsedag! Sååå roligt att höra från er alla mina underbara vänner! Värmer mitt hjärta! Sitter på Barnes & Nobles, skall iväg och äta middag strax, jag och Sasha, så fortsätter skriva lite senare. Har haft en bra dag, presenter, ända från Sverige från mina fina vänner och systrar, Susanne, Therese, Monia och Hana, och blommor från Ryssland, Sverige och från Sasha och present från min fina läkare Larisa här, och ja, från er vänner gratulationer via sms, och facebook, och telefonsamtal. Tack så mycket alla fina ni!!:-)

Solen skiner idag, sommarvädret fortsätter. Har lust att köpa nya kläder, det var längesedan. Och för en gång skull tog jag inte med mig så mycket som jag brukar när jag reser, så känns som att det är dags att förnya sig lite... Och har ej riktigt det som passar vädermässigt. Men är ofta inte så upplagd för shopping, konstigt nog, eller hur? vänner mina:-)... , måste fördela mina energier, och nu sitter jag hellre här på Starbucks en stund med mitt te och mitt äpple och skriver, älskar att skriva. It´s my cup of tea! :-)  Så det finns positiva saker med det som händer mig nu, det är mindre slöseri med tid att "hänga runt" känner jag, detta hängande runt berodde på en inre frustration av att vara "stuck", fast i min lilla låda, som har låst min kreativitet i såååååå många år, som jag har berättat om tidigare, och som jag säkert skulle kunna skriva en avhandling om, men det skall jag inte göra just nu :-). Nu känner jag mig mer koncentrerad på det som jag verkligen vill göra, livet har tagit tag i mig och säger, Hey, Jessika! nu får du ta dig i kragen och göra det du skall i livet. Så känns det på många sätt. Så tack Livet!

Vi har varit på kliniken idag, och allt såg bra ut. Imorgon skall jag påbörja en femdagarskur av en medicin som jag tog förra månaden, måste vänta 28 dagar emellan. Det är en lågdos, chemotheraphy, men gen targeted som det kallas, just mot de gener som uppför sig som de inte skall, jag är inte så duktig på att förklara det medicinska. Vill ni veta hur min behandling ser ut, så fråga min underbara man Gena, ärligt han har mer koll än jag, och även Sasha. Det kanske inte är så bra, men så är det, jag är bara ärlig. Jag vet såklart vilka tabletter jag tar dagligen, men att förklara det och att riktigt ta in allt det medicinska det är inte min starka sida än så länge, något att jobba på... Så vi skall till kliniken imorgon också, på eftermiddagen. Vi satt ganska länge och talade med vår fina läkare Larisa idag, och vi hann tala om både religion och filosofi innan vi sa hej då. Så är det med ryssar upplever jag, det kan ofta bli samtal på djupet. Men det känner jag i och för sig att jag har med er mina svenska vänner också, ni är underbara! Och flera här på kliniken har blivit vänner, också nu. Så tacksam för det.

Det jag försökte säga igår, om ni läste det jag skrev, är att jag känner att det i Sverige generellt verkar finnas en rädsla att utveckla samtal mer på djupet, kanske måste man vara riktigt goda vänner för att göra det. Men i stora sällskap överlag så känner jag att det ofta saknas djup. Så känner jag,... det blir om ditt och datt och ja, vem gjorde det och inte så..., bla bla bla... För mig känns det tråkigt! Det är inte så att man måste diskutera livets mening vid varje middag, men kanske någongång närma sig ämnet... Vad tycker ni? Och kanske lite mer vidd och bredd och djup och ja, lite mer guts (mod) i samtalen, nu talar jag om mig själv såklart också, är så trött på mummande och hummande, och att vara så "nice" hela tiden,... Hej Jessika, i många år... ja, ibland har jag väl "lyst upp" men ja, jag talar om mig själv också...Är jag orättvis mot oss svenskar? Det känns att det finns en stor rädsla att närma sig ämnet, och att nämna ordet Gud, God forbid! :-) Då är det Halleluja varning direkt... eller så är man en flummig New Age-are...är det verkligen såååå????? Ja, lite tankar från mig...

Ätit god middag, äter lite choklad, bara två bitar, dricker mitt gröna Havtornste... vill visa en bild där jag satt tidigare och jobbade lite, när jag svarade på lite mejl och kollade facebook etc.. Fick ett mystiskt paket från Ryska posten with Love, från Sverige idag, from the Motherland som "the delivery guy" sa. Men öppnar det imorgon. Fick bra användning av paketet idag i alla fall, faktiskt himla praktiskt:

Kväll här, och ni sover nog redan allihopa....funderar på att se en liten rolig film innan sängdags, känner att jag behöver det. Skratt är bra för helande och för hälsan! Sasha sitter vid köksbordet och pluggar franska, eller läser franska menar jag, han vill inte kalla det "study", han läser sin Jules Vernes bok, jag är imponerad. Han sitter med datorns lexicon och lär sig varje ord han inte förstår på varje sida, så det går långsamt, men han lär sig, och när vi är i Frankrike så är han faktiskt duktig på att kommunicera och förstå...

Dags att se en rolig film, hmmm, vilken skall jag se?

Ska nog välja en gammal goding, som får mig på gott humör...

Sitter med mitt gröna te, längre bak på Barnes & Nobles, det var så fullt på Starbucks idag, fanns bara platser där solen sken in alldeles för starkt, men inhandlade mitt te och gick och satte mig här längre back. Får ta mig nötter och ett grönt äpple för det är snack time. Kanske någon dag öppnar ett litet bokcafé, där för folk att komma och läsa, studera, samt ha inspirerande föredrag...ja, let´s! :-)

Jag skriver för att jag måste skriva..., så fortsätter, fortsätter skriva till Universum! Och till er som lyssnar? :-), to my "bright and shining" story!:-)

Idag har varit en strålande vacker dag, vädermässigt! Sommar, ca 25-26 grader varmt. Men vi har varit hemma... och jobbat hela förmiddagen med mina känslor, sedan åt vi lunch , och sedan sov jag i två timmar, utmattad efter allt jobb. Var sååå rädd på morgonen, en fortsätttning såklart efter igår, var inte färdig med gårdagens bubblande i mig. Så det var bara att med "glatt humör" fortsätta nu på morgonen efter frukost. För det byggdes upp, byggdes upp. Rädslor. Kanske vi idag kom till en sorts botten, ja bottnar kan finnas hur många som helst i slutändan. Min rädsla för döden konfronterades. Och det är en rädsla som har jagat mig hela livet, som ett svart monster och nu hunnit ifatt mig. De sista åren såklart så extremt, och jag har de första åren efter levt i det som man på engelska uttrycker det "in denial", jag har inte velat se min skräck för döden i ögonen, inte velat se det, utan fortsatt gömma mig för det svarta monstret, draken, döden. Det har varit för läskigt och skrämmande att se i ögonen.

(Lite pausbild; Sasha, vi är på väg till Starbucks/Barnes & Nobles, samt handla lite mat)

Men det här är inte såklart något upplyftande att tala om i en blogg, men så är det... sitter här med mitt te, och är hemma nu, vi har ätit middag, jag skall unna mig två-tre små bitar choklad också, ekoloigiska:-) Fick bekräftat i en bok som min älskade Gena har läst och absolut ville att jag och Sasha skulle beställa, "Anti-Cancer - A New Way of Life", av David Servan-Schreiber. Det är en Internationell Bestseller. Har hunnit läsa den bitvis. Och där bekräftas mycket av det vi gör redan nu, den behandling jag får, den diet jag håller, bl a står det att grönt te är väldigt bra att dricka, och att mörk choklad också innehåller mycket nyttigt, just i mitt fall. Mycket grönt såklart, super viktigt!!! Socker ska undvikas såklart... osv...Men står också vilka personligheter som passar in för till exempel hjärntumör, och det passade in på mig som handen i handsken, i princip, fröken Nice kom fram där, och annat.... Berättar mer sedan. Angående att äta choklad, jag litar på vad min läkare säger här, hon säger att det är ok, att jag äter det ibland, efter en måltid. Och nu åt jag precis middag, sååå, skall njuta lite... det behövs ibland. Annars känns ett grönt äpple som är lite sött som en njutning också.

Satt på Barnes & Nobles och skrev, som jag berättade ovan, men tog en liten paus, fick andas, det är fortfarande ett känsligt ämne för mig, att skriva om rädsla för döden och den hemska draken. Väcker mycket i mig. Jag var tvungen att blunda och tala till "alla i mig", och då menar jag den lilla femåringen, tonåringen, och den vuxna jag, och jag gav dem så mycket kärlek jag bara kunde och sände dem ljus från det Högre. Och jag säger att det är bara energier, känslorna och det som finns under, den enorma rädslan som jag har, som passerar i min kropp, jag accepterar känslorna, och det kan transformeras av ljuset. Och jag överlämnar det till det Högre. Det handlar mycket om att överlämna. Men det känns samtidigt att det är ett krig i mig. Mellan det lägre och det Högre. "The Monkey Mind" som skriker, lyssna på mig lyssna på mig! Du kan inte du kan inte, du klarar det inte, vem är du, du är hopplös, du är ingen osv.. gamla vänner från det förgångna... Och det Högre, det Ljusa som är Det Gudomliga som är Det Verkliga och det Enda Sanna! Det är som att slåss mot draken, som att vara i mitten av ett slagfält, så känns det. Så verkligt känns det när jag är mitt i det. Det finns olika nivåer och djup säkert som man kan uföra denna batalj, men så här är det för mig nu.

Draken är en illusion, rädslan, liksom alla känslor är energier som passerar i min kropp, när jag bringar ljus över rädslan eller någon annan känsla, som ilska, det ledsna, och det transformeras till ljus; det som Universum består av, ljus och kärlek, då ser jag att rädslan och känslorna bara är illusioner, liksom den hemska draken. Nu är mitt jobb att omprogramera min kropp mitt hela väsen. Tankarna, "The monkey mind" vill annat, det vill dra ner mig... Så det är jobb jobb varje dag. Ibland är jag livrädd, ibland känner jag mig upplyft och stark! Så nu pågår program omprogramering för Jessika! :-) Låter det här för komplicerat??? Eller knäppt??? Talar vi om sådant här i Sverige? Vill fråga, talar vi om Gud, om det Högre, Kosmos, Universum, vad du nu än vill kalla det i vårt kära Sverige? Jag måste tala om det nu!!! Är i ett sådant stadie i mitt liv, där det här är det som är det viktigaste i mitt liv!!! :-)

När jag började tala om Gud, det högre med mina älskade barn så kom det sig naturligt att tala om Modern. Jag säger att det finns en Stor Moder som älskar dem mer än hela Universum och som älskar alla människor. Och att dem, liksom alla vi människor är vackra lysande stjärnor från Universum, vad som än händer, vad än någon säger till dem, (att dem är dåliga till exempel, att de är det ena eller det andra, det är en del av livet att få höra så mycket om sig själv, dömanden, och att döma sig själv,) så kommer de alltid att vara underbara vackra stjärnor, vad någon än säger till dem, jag eller någon annan; så är deras Sanna Jag en Strålande Stjärna. Det är mitt sätt att säga till dem att dem är Gudomliga, liksom vi alla är. Det känns naturligt för mig att tala så med mina barn. Mitt hjärta som talar. Ni som har barn berätta gärna hur ni talar med era barn.

För några år sedan fick jag en otrolig film av min fina bror, filmen heter "What the bleep do we know". Den kan jag verkligen rekommendera om ni ej har sett den, den vidgar din livssynen. Den fick mig att säga, wow! till livet! Det är en film med kvantfysisk inriktning, (om jag ej har fel) men den är inte tråkig, om det nu låter som det, den är verkligen värd att se. Den vidgar livssynen. Finns även i bok. Rekommenderas!

Nu skall jag tillsammans med en kopp te se en underbar film som Sasha hyr via internet, wonders of America, for only 2.99 dollars, Under the Tuscan Sun.... verkar vara en bra film. Och älskar det underbart vackra Italien i filmen, såg trailern igår, men har aldrig sett filmen. Berättar mer senare. Behöver se något ljust och upplyftande.! Naturen är underbar i filmen,...So see you later friends:-) (Sasha läser sin franska bok i köket, han har sett filmen redan)

Hej igen! Filmen var en riktig feel good film :-) Såååå vackert i Tuscany, såååå vackert! Älskar naturen där!

Ska gå till sängs, avslutade inte det jag började tala om idag, men fortsätter...Kraaaam på er alla!

Jessika

 

Starbucks, och en strålande vacker dag! Riktig sommar för oss svenskar. Sitter bredvid en ung tjej som talar i mobil och säger att hon längtar till sommaren!!!??? What??? Men det kan ju hända att hon längtar till sommarlovet, eftersom hon verkar vara en ung student. Det kan vara enda förklaringen eller hur? Hon har shorts på sig. Så det är varmt idag och klarblå himmel, det är med andra ord sommar!!!! :-)

Vi har varit på vårat föredrag mitt på dagen, hos teosofiska samfundet här i Houston hölls det, vid tolvtiden. Så hunnit hem och vila. Behövde vila efter. Det vi diskuterade på mötet var en bok om Jesus esoteriska (inre hemliga) lära. Och just idag den esoterisk tolkningen av hans underbara Bergspredikan, och eftersom jag älskar det här ämnet så tog jag ganska stor del i diskussionen, även om jag ej hunnit läsa boken egentligen. Det var inte så många där på själva mötet (the study group) vi var ca åtta personer med oss inkluderat med mig och Sasha, och vi var de yngsta. Det var väldigt fina energier hos dem som var med på mötet kände jag, det kändes att de var öppna människor, till olika traditioner, religiösa som kulturella, och till nya människor. Det såg vi också på deras fina bibliotek som jag stod en stund och njöt av att gå igenom, älskar lukten av gamla böcker, det var många gamla fina böcker där, med en blandning av författare från olika traditioner och olika författare och filosofer. De fina energierna av hela stället är något som det bara gick att känna in.

Har fått inspiration att läsa boken vi diskuterade, och att läsa Bergspredikan mer noggrant, eftersom det är en så viktig del i det som Jesus egentligen ville förmedla till oss. Fem levnadsstätt kommer fram i bergspredikan. Ett sätt att leva, ja ett rättesnöre för livet. Den store Tolstoy själv koncentrerade mycket av sina religiösa skrifter som han skrev, på just Bergspredikan, och det är många som ni kanske vet som har inspirerats av Tolstoy, till exempel Gandhi, som brevväxlade med Tolstoy sista året av Tolstoys liv. För mig är allt detta väldigt inspirerande.

Efter mötet, eftersom jag tog en ganska aktiv del i själva mötet, ja, jag kände mig väldigt hemma; så fick jag precis när jag gick ut från mötet en stor energivåg av känslor som gick upp över hela min övre del av kroppen, och det gick så fort så jag fick stå med Sasha och lugna ner mig, en bit utanför huset där vi hade varit. Det blev som en kortare, ångestattack, andas andas,.. så det var mycket känslor som hade kommit upp, ja egentligen hade jag känt det innan mötet att det bubblade i mig. Så det var på gång.

Så det får nog bli ett kort inlägg idag. Även om jag känner stor inspiration att skriva, fick stor inspiration även på mötet, eftersom vi talade om sådant som är inspirerande för mig. Vi satt och jobbade efter att vi kom hem idag, efter vi ätit lunch, och innan jag vilade. Det behövdes. Min kära tonåring kom upp igen, och jag kände en smärta över mitt bröst, en sorg över att inte våga ta steget ut i livet, att vara så rädd, att vara fast i den där himla förbaskade lådan, i rummet. Men 41 åringen är redo att ställa sig på bordet eller uppe på taket, varsomhelst, mitt på torget, och ropa och skrika; sluta vara den där eviga "snälla" Jessika, Mrs Nice..., show up for God´s sake, här är jag! Så trött på att vara rädd! Och så trött på att känna mig i ofas med mig själv, visa upp en sida, och vara en annan inne i mig. Har gjort det för länge. Men det är klart att jag som äldre har närmat mig mer den jag är, på vissa sätt, och det är inte så att jag är speciellt blyg nuförtiden. Ibland såklart. Men min kropp och mina tankar har levt så länge på det sättet i det gamla tankesättet, med negativ syn på mig själv och just det här med att hålla inne mina känslor, fröken "Nice". Men det bubblar i mig, det vill ut. Så det ska ut, och så är det bara. Men 14 åringen som kom upp är fortfarande så rädd. Att gå ut i livet, och jag sitter fortfarande fast med hennes syn på livet,  men samtidigt känner jag att jag har lämnat lådan, rummet, men nu står jag där utanför och är lite överväldigad och rädd... och det kommer upp så mycket känslor. Och ibland blir det för mycket. Så idag tillsammans med känslor redan innan bubblande i mig och i och med att jag tog del i mötet på ett aktivt sätt, så blev det lite för mycket för mig.

Vi ska nog göra lite jobb ikväll. Är hemma nu, kom hem nyss. Sasha lagar mat och vi lyssnar på vacker musik. En del av det med sånger på Sanskrit, eller med inslag av fraser på sanskrit. Vackert! Ja, vi ska nog göra jobb ikväll, men en del av mig känner; kanske det är bättre att bara se en rolig komedi??? Får känna in! Att se en gammal rolig komedi skulle kännas härligt! Och att bara få skratta! :-)

Tack kära min underbara Natasha för din heja heja! kommentar! Love you! Behöver Det!

Dags för middag, Sasha har gjort lax med sauterade grönsaker. Mmmm..., indiska kryddor såklart!

Sköt om er alla kära fina vänner! All kärlek till er! :-)

Jessika

Ps. Det blir första Bridget Jonesfilmen, kan aldrig se nog av den, det var ett tag sedan. Och kan aldrig se nog av min Mr. Darcy såklart! Och alla är så bra i denna film; Renee Zelweger är helt underbar, såååå rolig, Hugh Grant, just love him, och såklart Mr. Darcy, han bara är!

 

Citatet ovan, (Sasha sa det till mig idag, men har hört det förut, det finns nog olika varianter av citatet...) är dagens läxa för mig idag. Det har varit en skakig dag för mig hela förmiddagen, det har bubblat i mig, känslor som skulle ut, och jag kände sådan stor rädsla, så jag har talat med rädslan, skrivit och jobbat... och när vi tittade på det tillsammans nu på eftermiddagen jag och Sasha, genom att skriva och prata och använda "The Work" metoden... ja, när vi benat igenom all denna rädsla, och kommit ut på andra sidan så var det inte så skrämmande egentligen. Det känns så befriande!

(Jag på burzynskikliniken, innan min mobil bestämde sig för att gå in på reset, men nu helt plötsligt fungerar den...)

Idag har vi varit på kliniken, har haft efterkontroll efter måndagens blodinfusion, alla blodvärden och allt är bra, så det är skönt. Det tar alltid extra lång tid för oss för vi har så många att prata med, Irena och Ewa vid receptionen, Beata, som kollade mina värden, och vår fina läkare Larisa, ja vi sitter och pratar och skrattar med alla. Och ja, det är som att komma hem också på något sätt. Det är mycket värme från dem alla. Vi delar våra liv med varandra. Det betyder mycket för mig. Och Beata har alltid en ny färg på sin klädsel, alla sjuksköterskor har olika färger varje dag. Vilket jag tycker är så härligt! Det gör mig gladare! Färg och blommor betyder mer för mig efter att denna utmaning kom i mitt liv. Och naturen, blommor och växter. Jag lägger märke till det mera, jag behöver det mera, suger in det i mig mera. Det började första natten på sjukhuset i Kalix, när jag så starkt längtade efter att vara i en vacker trädgård, (istället för i ett kliniskt rum med apparatur) med vackra blommor och träd och grönt runt omkring mig, som jag har berättat tror jag. Idag är det något fel med min mobil, det står, Reset, någonting, med en helvit bakgrund, hmmm! Så det blev inga bilder idag, än så länge. Det löser sig nog. Jag har ju Sasha som är teknisk:-)

Det har redan hunnit gå en dag och det är redan kväll. Jag orkade inte skriva igår för vi jobbade ganska mycket på eftermiddagen som jag skrev igår, och det gjorde mig helt slut fysiskt, så jag somnade väldigt tidigt. Nu har vi redan ätit middag, efter ett arbetspass med att skriva, och jobba med mina känslor, min rädsla, både på förmiddagen och eftermiddagen. Men känner mig än så länge inte så trött, har hunnit sova under tiden som Sasha lagade middag. Nu är han på sitt rum och jag kan höra Karens gälla röst, så han ser på Will and Grace, han behöver vila sig efter allt jobb med mig, pust!  Hör hur han skrattar till ofta. Men Hur många avsnitt har han egentligen???? På dagen var vi ute och åt lite mat, Sushi.

(Min sushi)

Och jag satt en stund på Starbucks, men hann inte skriva på bloggen, kollade lite min mejl, tog det lugnt, drack te. I närheten finns det en butik där de säljer kameror, så vi var in dit och jag köpte en kamera, för min mobil uppför sig konstigt, hur den vill, och jag vill så gärna ta bättre bilder, kunna zooma in. Ni får redan se ett resultat, kan äntligen zooma in vår fina granne som håller Sasha vaken på kvällarna och ibland om nätterna;

(Här är vår fina granne "Barky", jag tror att den får vara inne ganska mycket, när matte och/eller husse jobbar. Men tack och lov finns det en hundgård bredvid vårt hus, så förhoppningsvis får "Barky", som skäller mest hela tiden, springa av sig där).

I dag har mitt hjärta värkt efter mina älskade barn. Ville ringa dem på förmiddagen, men precis då mådde jag inte så bra, och sedan var det för sent på grund av tidsskillnaden.

Som jag har berättat så har jag jobbat idag med mina vänner rädslorna, så gårdagens citat gäller även idag och ja.... Lär mig att känslor, emotions, sensations, olika namn, är egentligen bara energier som finns i våra kroppar. Och om jag lär mig att inte identifiera mig med känslan rädslan, så kan jag se på den som en energi som bara passerar min kropp, och jag kan till exempel fråga den, vad vill du mig, känna in vad som finns under den, ja det kan jag göra med vilken känsla som  helst, nu när jag håller på att lära mig tekniken. Men det är en process.

Idag och igår har vi jobbat med att känna vad som finns under min huvudvärk som jag hade igår, och vad som finns under det nervösa molnet i min mage, som dyker upp i tid och otid... osv.. vad kommer upp där. Ja, egentligen kan jag se det här som ett stort äventyr, att upptäcka och lära mig förstå min kropp och mina känslor. Vad vill kroppen säga till mig genom sina olika signaler med smärta och känslor till exempel. Jag lär mig att bli mer uppmärksam. Men processen känns ibland väldigt smärtsam, och helt enkelt sååå svår. Men ofta när vi går igenom det tillsammans steg för steg så blir det mindre läskigt och skrämmande.

(Jobb, jobb, jobb, adventure adventure adventure!!!! Ps. tavlan är inte vårt eget val!!! Har min värmande ryska sjal runt midjan som alltid.)

Började tänka på min fina älskade mormor Alice när jag stod och diskade efter middagen idag. Kom i håg hur hon de sista åren av sitt liv, började säga precis vad hon tänkte och tyckte. Och det kändes så skönt att hon gjorde det, minns att det gjorde mig glad och ofta full i skratt, och även andra i familjen. Minns hur min moster berättade att hon en gång rakt ut sa till henne; Men gud vad ful klänning du har på dig! Min moster tog det såklart med humor, men sådan var hon mormor de sista åren. Skönt att hon åtminstone då fick utlopp för det hon tyckte och tänkte och kände inom sig. Det gör mig glad i hjärtat. Tidigare hade hon hållt sååå mycket inom sig också. Det handlade så mycket om vad omgivningen, även samhället ansåg att man borde eller inte borde göra tror jag. Tiderna var väl sådana när hon växte upp och var ung, mer än idag.

Imorgon ska vi på föredrag, jag som religionsvetare älskar ju att gå på allt som handlar om religion, oftast i alla fall, och det här är ett föredrag om bok av en finsk författare, som levde mellan 1875-1934, Pekka Ervast. Han har skrivit en bok om Jesus och hans esoteriska (inre hemliga) lära. Vi beställde boken på Amazone.com, ännu fler böcker till vår samling, men jag har inte hunnit läsa så mycket ännu, men den verkar intressant. Han inspirerades bl a av Leo Tolstoy, vilket jag finner oerhört intressant. Jag läste om Tolstoy om en del när jag studerade religion. Förutom sina stora romaner så lärde Tolstoy sig både hebreiska och grekiska, och han översatte hela nya testamentet själv, om jag inte minns fel. Hans tolkning av det nya testamentet var dock för radikal för kyrkan i Ryssland, han sa saker som låg nära Jesus hjärtats lära, enligt min mening, och för obekväma för kyrkan, och det gick så långt att de till och med inte ville begrava honom när han dog. De kunde inte acceptera honom. När jag läste hans tolkningar, som var gamla översättningar från början av 1900-talet till svenska, så vackert språk så det var en njutning att läsa bara språket, så kände jag i mitt hjärta att Jesus om han hade levt hade omfamnat Leo Tolstoy. Jesus själv ansågs ju som mycket radikal av sin omgivning, och inte minst av de religiösa. Jag undrar hur många av de så kallade "rättroende" skulle acceptera honom om han kom invandrande in i deras kyrka idag?

(Pekka Ervasti skrev även boken; The Key to the Kalevala, en esoterisk tolkning av det finska eposet Kaleval. Spännande!)

Jag ska meditera och se framför mig hur jag sitter lugnt och njuter av föredraget imorgon. Men kommer nog att sätta mig längst ut, längst bak, just in case... tyvärr är det så fortfarande för mig..., nervös att vara där det är mycket folk... men ska meditera innan.

Vill ni se en bild på en rolig bil som vi passerade på väg hem från Starbucks igår;

Det här citatet fick jag skickat till mig av min fina faster via facebook, och det är stämmer så bra, tycker jag. För att lära sig att se sina egna känslor, och att förstå sin kropp, och sig själv, ja att bli uppmärksam på sig själv, sina tankar, ja allt, så måste vi bli medvetna, och lär oss så småningom att steg för steg att bli mindre själviska och förlorade i tankarnas värld. För jag känner själv hur jag så ofta är förlorad i tankarnas värld utan att jag märker det, lost in "the monkey mind", ofta när vi mediterar, då sätter tankarna fart, ja dagarna i ända håller tankarna på utan att jag är medveten om det... så det är en process minst sagt.

Vi har talat en hel del om det de sista dagarna Sasha och jag. Han har uppmuntrat mig att vara medveten och uppmärksam, aware, i mina rörelser och i mina intentioner, till exempel, hur jag lägger ner en bok, hur jag talar till en människa, ja när jag handlar på Starbucks... lägger jag ner boken på ett kärleksfullt sätt eller bara slänger jag den, talar jag till hon som jobbar på Starbucks med omtanke, osv...Det påverkar hela rummets atmosfär hur vi rör oss i rummet, hur vi rör i saker, lägger ner dem, vad vi har för intention när vi gör saker, hur vi talar till människor. Städar vi med irritation och ilska, då blir energierna desamma. Ja, min läxa, det jag jobbar med att lära mig är att bli mer medveten i mitt sätt att röra mig, tala till folk, tala om mig själv, talar jag om mig själv i negativ bemärkelse, osv... Minns att jag och min kära syster Susanne har talat om det här. Hon har ofta sagt; att om vi inte gör saker med glädje så är det ingen idé att göra det alls, inspirerad som hon är bl a av Eckhart Tolle, och det är så rätt. Men det tar ju ett tag att komma dit i livet. Men igen, det handlar om att igen inte börja döma sig själv. Då halkar vi fort på fel spår. Kyrkan har dömt oss för länge, och vi själva har piskat oss med ris alltför länge! Nog nu eller hur!!! Det som har hänt har hänt. Det går inte att ändra, men vi kan göra vad vi kan nu! Eller hur! Det finns bara nu! :-) Och hela Universum är Kärlek!

Det jag vill säga är; det jag lär mig nu är att min väg för att komma ur min snårskog, av ångest och lidande och allt vad det innebär, som egentligen i slutändan är en välsignelse i mitt liv, även om det ibland känns så svårt att tro; Min väg ut ur allt det här är endast genom att sluta döma mig själv, som också har lett till att jag dömer andra, och genom förlåtelse av mig själv och av andra. Det är enda vägen!

Godnatt för ikväll, redan sent...

(som jag fick skickat till mig av fina Anneli i en av kommentarerna, med styrkekramar från Tornedalen!)

Tack så mycket behövde det så mycket just idag, både ordspråket och styrkekramar från Tornedalen. Så tack så jättemycket från mitt hjärta! :-) Idag är det min och min älskade man Genas Bröllopsdag, Anniversay, ingen kan gissa hur länge vi har varit gifta... 21 år!!! Så i mitt hjärta var jag med min älskade Gena idag, som själv befinner sig i Moskva. Förra året då vi hade vårat 20 års jubileum, hade vi en stor fest, med alla våra Moskva vänner med alla barn, och det var en av de bästa firanden vi haft någonsin. Så tack alla ni som var där med oss! :-)! Gena hade bokat en stor salong, i en fin 1700-tals restaurang. Bara så ni vet, i Moskva finns allt som fantasin bara kan erbjuda. Det är en av mina favoritrestauranger, allt är gjort för att se ut som om det var på 1700-talet, interiör, servitörer är klädda från den tiden, Och maten är underbar! Bredvid den restaurangen ligger Café Pushkin, som är en restaurang gjord från den tid som Pushkin levde på 1800-talet, älskar det stället också. Har alltid älskat 1800-talet, början, Jane Austen tiden ni vet... Och maten är mycket god där också! Rekommenderas om ni någongång är i Moskva. Det finns bilder från den salong som vi hade vår fest i, på min facebooksida om ni vill se. Vet ej om jag kan få in den här. Kanske jag kan be Sasha hjälpa mig.

Sitter på mitt Starbucks och skriver, och dricker mitt gröna Canton Tea. Solen skiner ute. Såg precis att jag fått både en bild på min lilla fina sexåring, från skolan och att fröken hjälpt honom att skriva ännu ett brev till mig, så skall skriva svar till honom ikväll så han får det imorgon, älskade min. Det arabiska ordspråket stämmer så väl i mitt hjärta. För så känner jag med alla mina älskade barn och min älskade man Gena. Och med många av er andra därute, familj och vänner, som jag känner så mycket värme och kärlek från. Så tack från mitt hjärta alla ni underbara! :-) Love you all!

Hemma redan nu, Sasha lagar god mat. Idag skall jag äta lite mörk choklad, får fira lite att det är vårt jubileum idag, men vill fira bättre med dig sedan när vi ses, min vackra Gena.

Det har kommit upp mycket idag för mig så vi har suttit och jobbat en hel del, Sasha och jag. Har skrivit, och det är som jag många gånger har sagt intensivt. Vad vi har kommit fram till idag är att jag genom att döma mig själv så hårt har hamnat i en ond cirkel. Jag vet att jag nog inte är den enda, ibland har jag en känsla att vi i Sverige är ganska bra på att döma andra, se bara på media som inte gör annat än dömer känns det som ibland, (det är väl i och för sig inte bara i Sverige som det pågår), den "andra inkvisitionen" liknar det, idag bränns folk inte på bål fyskiskt, men dem döms nästan lika hårt, bränns upp av media, detta dömande grundar sig nog i att vi människor dömer oss själva så hårt, kanske utan att vi vet om det...

Den onda cirkeln för mig är att jag har så länge dömt mig själv för att inte vara tillräcklig, inte ja, än det ena än det andra.. och detta dömande, självförakt och självdestruktiva beteende får mig att förlora kraft, och kontakt med min Inre Styrka, Mitt Högre Medvetande, Min inre Vägledning, Min Intuition, Min Kontakt med Det Högre. Det Som jag också kallar Det Sanna! Detta dömande för mig på avvägar från min väg, från den inre intuitionen, från min gåva från det Högre, vi har alla fått en gåva som det är meningen att vi skall uttrycka i livet, en högre mening med vårt liv, göra det vi älskar för det ger oss och andra glädje i livet. Det ger världen mer glädje, för när vi gör något med glädje och kärlek så gör vi både oss själva och världen en tjänst. Och tänk hur mycket vi tjänar våra barn när de ser oss göra något vi älskar, något som ger oss glädje, då lär vi dem det:-)! När jag börjar döma mig själv så avskiljer jag mig själv direkt från min Högre Intuition, min Inre Vägledning. Så det är ett jobb att upptäcka i sig själv när jag börjar döma mig själv. Jag vet att det är något jag gör varje dag, för varje ångestattack har i grund och botten handlat om det. Så länge har jag varit på avvägar. Så det som händer nu är på så många sätt en Blessing, en välsignelse i mitt liv!

En fin solig dag här i Houston! Vår i luften här, träden har börjat blomstra. Känns som svensk sommar. Sitter på mitt Starbucks, med en grön te. Hoppas ni alla kära fina vänner mår bra. Mår bra, men det är fortfarande intensivt med mycket känslor som kommer upp, jag har öppnat "Pandoras ask", så då är det ingen återvändo. Skriver nog inte så mycket idag, känner att min kropp behöver vila efter gårdagens infusion... känner mig ganska trött och det är mycket med allt som kommer upp. Vi var på kliniken idag på check up, efter gårdagens infusion, det kändes bra. Vi sitter alltid länge och pratar och skrattar med vår läkare. Hon är väldigt fin.

Idag fick jag ett email från min älskade sexåring, hans fröken i skolan hade hjälpt honom att skriva det. Han kan redan skriva och läsa ganska bra, men han fick hjälp att få det på print på datorn. Ja, ett modershjärta brister såklart när man läser att han saknar mig och att han älskar mig mer än hela universum, så grät en stund, men det var också så roligt att läsa det han skrev om vad han hade gjort  på sport lovet hos mormor och morfar. Ja, så brevet gjorde mig glad också. Men saknar saknar mina älskade såååååååå mycket! Skall skriva svar nu i ikväll så han får det redan imorgon i skolan.

(Min utsikt när jag sitter här nu och bloggar, palmer är inte helt fel som utsikt, men saknar faktiskt den vackra våren i Sverige, när snön smälter och det är soligt och ja, det är vår i luften...)

Pratade med min mamma idag som är hemma hos barnen tillsammans med vår Valentina som hjälper oss hemma nu också, en rysk kvinna som är jättebra med barnen, och som får dem att inte glömma ryska språket, ja tillsammans med Genas kära föräldrar förstås, som talar ryska med dem också. Mamma berättade att min fina lilla tjej, hon är snart fyra år (helt otroligt!!!), vaknade inatt och kom till henne, de sover i samma rum, alla barn sover tillsammans med mormor, madrasser överallt... ja i vårat sovrum. Hur som helst, hon kom till mormor på natten för att hon hostade lite, och då sa hon till mormor följande; "Mormor, jag tycker om dig för du har läppstift, och för du har blink (vilket betyder på hennes språk, långa ögonfransar), och jag tycker om dig för du har så snälla ögon." Min lilla älskling, hon är så fin, och så söt. Hon älskar verkligen allt som har med läppstift, rosa och ja, allt flickigt som du kan tänka dig... dockor, dockvagnar, allt! Och helst skall det vara i rosa. Och ja, min älskade fina mamma hon har verkligen snälla ögon, för hon är en av de snällaste som finns i hela världen. Tack för att du finns mamma. Och tack för all hjälp med barnen. Min fina pappa kommer till Stocknolm ibland, men han behöver lugnet uppe i norr, han klarar inte av för mycket av ståhejet i Stockholm....allt för länge. Ja, jag är så tacksam för all hjälp vi får från alla, min man Genas fina föräldrar hjälper också till så mycket med barnen, dem byter av varandra, nu är de hemma och vilar sig den här veckan, de bor i Stockholm. Förra veckan var min mamma hos sin syster, som bor i Stockholm, några dagar, och vilade sig lite och hade det mysigt tillsammans med min fina moster.

Apropå min lilla tjej, i somras tror jag att det var så uttryckte hon sin kärlek till mig så här; Mamma jag älskar dig så mycket, sedan fortsatte hon, och jag älskar potatis så mycket och jag älskar makaroner.... Det är bra att veta vad man jämförs med... ha ha!:-)

Hemma nu, vi har ätit god middag, som Sasha tillagat, vi åt kalkon och grönsaker och något som heter yam, som The Native Americans, Indianerna har odlat sedan länge. Sååå gott! Det är en rotfrukt liksom potatis, men mycket godare tycker jag. Har aldrig smakat det i Sverige? Vore inte fel att prova på att odla det i grönsakslandet bredvid potatisen, inte för att vi har något...ännu, när det nu blir, kanske vår 10 åring kommer att bli den som tar hand om det i framtiden,... men kanske kan be mina föräldrar prova på, om det klarar klimatet däruppe.

Har precis skrivit svar till min älskade sexåring, så han borde få brevet imorgon. Pratade också idag med min fina älskade 10 åriga pojke som varit hemma i två dagar för han är lite förkyld. Men imorgon skall han gå till skolan sa han. Ja, det skall bli så bra att ses snart. Läääängtar så mycket att krama och pussa dem överallt och bara vara.

Måste bara jobba mig igenom dessa känslor som fortfarande kommer, men som jag skrev ovan, har man öppnat Pandoras ask så har man. Ingen återvändo. Men jag är samtidigt tacksam för det är på tiden. Men vad jag ville säga är att jag till och med känner viss oro inför att träffa mina barn, för jag vill inte oroa dem med mina ångest, som kan uppkomma i tid och otid. Vill ju kunna i lugn och ro ligga och läsa sagor med dem utan att oroa mig, eller plötsligt få en stark rädsla över mig... Men jag är tacksam för att jag har kunnat börja tala med min rädsla. Det känns väldigt bra, men det har varit intensivt både idag och igår, som jag sagt flera gånger. Sitter i taxin och blundar och kramar om mig själv och talar till mig själv osv... det kommer när som helst. Men jag säger hej rädsan, ja ha nu är du här igen, vad vill du mig. Ibland skickar jag ljus till rädslan först och sedan börjar jag känna in vad som finns under och då kommer en känsla, ett ord eller flera... Och då tillåter jag mig att känna den känslan eller känslorna, och jag talar till den Jessika det gäller, ibland är det Jessika som är 41 år och ibland den envisa tonåringen, osv..., ja det finns många av mig som ni märker:-) . Men det känns bra att göra så. Det känns bra att säga till henne, till mig själv, att det är helt ok att känna alla dessa känslor. Du får känna dina känslor. Det är ok att uttrycka dem. Och jag accepterar mina känslor som dem är. Finally!

Det jag kan säga är att jag ofta ser med glädje på dem som kommer från lite sydligare länder och uttrycker sina känslor, som jag upplever det, när dem kommer, och ser det som något naturligt, det känns så befriande att se, (ja ibland kanske det kan gå till överdrift dock?)... eller ni med sydligt påbrå. Jag minns min man Genas mormor, speciellt i början när vi nyligen hade träffats, så trodde jag att hon var arg ibland när hon talade, men hon pratade på ett sätt som för henne var normalt, men med intensivitet, med känslor. Hon kom från södra Ryssland nära Svarta havet. Men jag gillade det, det kändes att det fanns kraft i henne! En livlighet!

Tack så mycket för de fina mejl på både facebook och yahoo som jag fått idag. Sååå tacksam att få och känner sådan inspiration att skriva svar till er alla mina fina underbara vänner, men känner att min kropp säger att jag måste vila lite ikväll. Blev lite väl sent igår ialla fall. Ska skriva färdigt bloggen, som jag älskar att skriva också, men ikväll får jag ta det lite lugnare.

Känner också inspiration att fortsätta mitt tema om mitt Tornedalen, men det skulle vara så intressant att höra era erfarenheter både ni som bor i Tornedalen, och även ni andra om hur ni tror era hembygder påverkat er. Men jag har inte utvecklat temat än så länge så mycket i och för sig. Känner ni igen er? Det är för att tiden inte räcker till riktigt. Inspiration finns det massor i mig att skriva och forska i det här, men kroppen och allt mitt andra jobb säger i från, det har företräde just nu. Men sedan så får jag fortsätta, så får jag se vad det leder till. Det känns i alla fall spännande. Är också intresserad av att överhuvudtaget titta på Sverige som helhet, ja det finns så mycket, så mycket. Och Ryssland är ett land som jag tycker är såååå intressant, med hela dess vidd. Ja, det finns jobb för ett helt liv.

(Träd i blom nu i vårens Houston, vi väntade på vår taxi till kliniken i nästan en timme(?), så tog lite bilder, men önskar att jag tagit med en bättre kamera än bara mobilens, skulle behöva en bra zoom)

Minns i min barndom, det är ett minne som sitter kvar, jag var väl ca 10 år och jag och min bästis Anna, sprang i korridoren i högstadieskolan på väg till syslöjden. Jag drog Anna i handen, och vi var glada och vi fnissade, ja vi var som två vanliga glada 10 åringar. Då var det en kille från åttan, tror jag, som skrek högt över hela korridoren; Hörudu, Jessika Kaarle (mitt flicknamn), Du Ska Inte Tro Att Du Är Något! Jag minns att all min glädje plötsligt försvann, och jag kände mig kall i hela kroppen; och att jag svarade; Det gör jag inte heller! Åh, Gud vad jag ångrade detta svar så fort jag skrek tillbaka det. Sedan slank vi in till syslöjden. Kanske var vi för glada, jag vet inte? Jag var som barn, innan tonåren, trot eller ej, en ganska framåt och glad tjej, och jag tog ofta tag i situationer, jag bestämde bland mina kompisar ibland säkert för mycket, när jag såg att det inte hände något, men det är klart att jag ändå var blyg i vissa situationer... Men sedan drog jag mig tillbaka i tonåren, ja tonåren kan vara komplicerad för många...Det här var bara ett minne som kom upp precis nu, det är inget som jag tänker ofta på eller ens har tänkt att det har påverkat mig så mycket, vi råkar ju alla ut för alla möjliga händelser i barndomen, det är en del av att växa upp, men jag minns det ändå ganska väl, och hur jag speciellt nära den händelsen, ångrade mitt svar och hur jag många gånger i min fantasi återskapade situationen, där jag ropade tillbaka; jag tror visst att jag är någon! Detta apropå Jantelagen....var kommer den ifrån????  Har den med religionen långt tillbaka att göra? Liksom "Det är ingen ide" ordspåket vi har i Tornedalen? Vet att det fanns kvar där för ca tio år sedan när jag och min man försökte flytta dit, det första vi fick höra av många, tyvärr, var, det är ingen idé, vad gör ni här? Åk tillbaka tlll Stockholm. Det var inte så att alla sa det i ovänlig ton, absolut inte, mer i lite hopplös ja... uppgiven ton. Så lät det då. Men vet att det finns många som jobbar hårt där och lyckas med mycket! Så det finns mycket hopp tror jag. Men hur som helst så är det något som jag känner att jag för min egen skull måste ta tag i och få mer svar på...

Ok, nu blir det sent igen,

Så slutar för idag,

Ps. kort utdrag från min systers mejl om del av telefonkonversation hon hade med min lilla dotter;  "Jag frågade om hur det var i Italien, hon sa - det var bra men hotellet var så smutsigt, det hade chips och popcorn på golvet och jag gillar inte chips. Hon är en så söt liten tjej."

(Hon var nyligen i Italien med sin pappa och farmor och farfar, när pojkarna var med mormor och morfar upp i Tornedalen.)

Ps. igen... Sasha sitter i sitt rum och tittar på Will and Grace andra, eller tredje? timmen i rad, hör det gälla skrattet genom rummet, från, vet ej vad karaktären heter, en av vännerna till Will and Grace, måste be att få låna serien av Sasha sedan. Den är såå rolig! Vet att du min kära fina vän Anna älskar den serien också eller hur? Vi får ha en Will and Grace kväll någongång eller hur, med vin och vatten? Kraaaaam! :-)

Sitter och har min blod infusion, det är förmiddag, använder pekfingervalsen, eftersom jag inte får använda vänstra armen där själva medicinerna införs via blodet, böjer jag på armen så börjar det pipa. Det åskar och dundrar för fullt ute, som en riktig svensk sommar den här tiden i mars, blandat väder. Sitter skönt i en bekväm skinnfåtölj med uppfällbara fotstöd, skönt! Kanske ska vila om en stund. Sasha kom med lite hett grönt te till mig från kafeterian som finns längs ner här på Burzynskikliniken. Ska sippa lite på det nu, fortfarande väldigt hett, till och med för mig... Hjälp, det dundrar för fullt ute av åskan ute...hoppas inte stömmen går överallt.

(Här är jag på min infusion, än så länge bara gjort blodprov, tillsammans med sjuksköterskan Meredith, som idag har vacker inspirerande rosa färg på sig, jag lyckas halvblunda som jag ofta gör på bild, måste ofta ta tre bilder eller så för att jag skall lyckas få en bild där jag inte blundar eller eller halvkisar...)

Hej igen! Nu igen på Starbucks, har hunnit vara hemma i några timmar, sovit säkert en timme och vilat och tagit det lugnt. Tydligen hade vi haft strömavbrott hemma på grund av åskan antagligen, alla timers och alarmklockor blinkade när vi kom hem. Så jag har vilat men det har ändå varit intensivt. För det kommer upp mycket rädslor, ett tag kändes det som nonstop. Men jag lyckades, istället för att identifiera mig och bli ett med rädslan, säga hej på dej igen rädsla, ja ha nu är du här igen. Vad vill du mig? Ja, ungefär så pratar jag med min gamla vän rädslan, då lugnar den ner sig. En gång idag blev rädslan så stark att adrenalinet började pumpa, det var när jag försökte se på en dvd, för att få något annat att tänka på... då lyckades jag ända börja prata med rädslan och inte identifiera mig med den, tack och lov, tackar Gud! Sedan så känner jag in vad som ligger under rädslan och det har kommit upp, en blanding av mycket som jag har skrivit om tidigare; en k änsla av att vara så ledsen, känslor av att inte vara tillräklig, rädd för livet, total ensamhet, sorgsenhet... mycket sånt idag. Så jag har jobbat mycket på att känna mina känslor, acceptera dem, men ändå se att känslorna bara är energier, inte Jag, men att helt enkelt säga till mig själv att det är ok att känna känslor. Att acceptera dem. Sedan har jag omfamnat mig själv, ibland har det handlat om 14 åringen, ibland har lilla femåringen kommit upp och även 41 åriga Jessika, ja snart 42.

Sedan har jag sänt ljus från det Högre till både känslorna och till den Jessika det har handlat om, ibland alla tre. Sänder så mycket ljus och kärlek som jag bara kan, även från mig själv. Så det har varit mycket idag. Antar att min kropp och hela jag "is catching upp"/tar igen för alla år som jag inte tillåtit mig att känna känslor. Så det blir intensivt, pust! Tacksam tacksam att jag har kunnat prata med rädslan idag. Men känner nog att det är bra att sitta och eventuellt jobba med Sasha ikväll och skriva om den mest intensiva känslan som har kommit upp, kommer upp, ja dagen är inte slut ännu. Det bubblar där nere.... Jobbar jobbar fortfarande. Och glömde säga att min älskade 14 åring har flyttat på sig, igår hela dagen utan att jag tänkt på det så har hon befunnit sig vid halsen, och nu har hon nog förflyttat sig ner mer mot hjärtat, bröstområdet. När jag ser henne så ser jag henne i min kropp vid dessa områden. Ja hon rör på sig. Så det är där jag ser henne nu. Tidigare när jag sett henne, som jag berättat tidigare, så har hon suttit vid hjärnan, där jag har min tumör, men hon har alltid då suttit utanför kroppen.

Nu dags gå hemåt, blev en kort visit här på Starbucks, men tacksam ändå att komma hit för en liten stund och också för promenaden hit och tillbaka, behövs för mig...Sasha vill laga mat nu, tiden ändrades här i förrgår, så vi har inte riktigt hunnit vänja oss. Så redan snart sju här, men för oss bara sex på kvällen känns det som. Sverige har inte ändrat tid ännu verkar det som, det blir väl i slutet av mars, eller hur?

Nu hemma. Sasha lagar mat, och vi lyssnar på underbart vacker musik. Vi har köpt en dvd med koreanska opera sångerskan, Sumi Jo, hon sjunger gudomligt vackert, speciellt Ave Maria (Caccini). Älskar musik. Känner mig upplyft när hon sjunger! Inspirerad!

Tog lite paus igen, vi åt middag, god kyckling, med råris blandat med kikärter (tror jag), allt med såå goda indiska kryddor, starkt, men det är sååå gott! Ibland får jag springa och snyta mig, ja ni vet  hur det är eller hur! Jag har också suttit själv och skrivit lite,... för mycket rädslor som kommer nonstop, så bestämde mig för att sitta och skriva. Gjorde en "Workprocess" själv, det gör jag ibland. Det kändes bra. Min kropp verkar, som jag skrev ovan, ta igen för alla år som den har tryckt ner och inte tillåtit känslor att komma fram. Jag har sett på känslor som något dåligt, allt som har med att uttrycka ilska, rädsla, sorg, det ledsna i mig osv... Och det har handlat mycket om att döma mig själv för att inte vara tillräkligt bra. Det här har lett till att jag har varit dålig på att uttrycka glädje, kärlek och sådant som vi ser som positiva känslor också. Sedan vi började jobba med mitt inre liv, sedan september, så har det också öppnats upp mycket av det positiva också, så jag känner mer av den glädje jag har i mig och den kärlek som jag inte har kunnat uttrycka så bra. Till mina älskade barn har jag alltid dock kunnat uttrycka en översvallande kärlek, ibland blir de less på mig, ja, ja mamma vi vet att du älskar oss mer än hela universum, och vi vet att vi är vackra stjärnor från Universum, speciellt min sexåring brukar säga så. Älskade min... Men har haft svårt att säga det till andra, men nu har det blivit så att det känns som att det nästan svämmar över ibland, som ni kanske märker:-). Men det kommer från hjärtat. Och det känns så skönt! Jag är så tacksam för det! För kärleken har alltid funnits där men jag har aldrig kunnat uttrycka den så bra. Och jag hoppas att jag blir bättre på det. Vill känna mina känslor när jag känner dem och kunna acceptera dem. Dem finns ju där för en anledning, eller hur!

Det kändes skönt att skriva av sig lite för en stund sedan, när jag gjorde "The Work", som jag berättat om tidigare. Det behövs. Det har varit så mycket känslor som har kommit upp.

Tänker på mitt kära Tornedalen, min hemtrakt och där jag kommer ifrån. Min kärlek till hemtrakten har kommit fram också på grund av hela den här processen, den som jag vet alltid har funnits där. Men det gör att jag också ser eller vill se mer klart på vad det har betytt att växa upp där. Har vid olika tillfällen sett hur ljusa nästan vita strålar binder mig vid, ja ofta ser jag framför mig min farmor och farfars hemby, min pappas hemby, Armasjärvi, där jag älskar att vara i deras gamla hus, marken, den vackra naturen, människorna som jag växte upp med. Ofta kommer bilder av min farmor och farfar, gamla moster Elise, de tanter och farbröder, som jag brukade gå in och fika hos i min hemby Hedenäset, alla lekar i barndomen, min bästis Anna, hur mycket vi lekte och hur roligt vi hade, alla barnen i byn, hela byn som en enda stor lekplats... ser framför mig ljusa vita strålar, som binder mig vid allt detta. Mycket handlar det om den vackra magiska naturen också. Och det känns så fint!

Men jag förstår att det finns mycket att undersöka också, hur jag har påverkats av att växa upp där, av mentaliteten. Jag ser på min älskade farmor och farfar, på deras liv, hur starkt påverkad min kära farmor var av den starka Laestadianska kristna synen på hur saker skulle vara. Den Laestadianska kyrkan har varit väldigt stark i Tornedalen. Det strikta, och att hålla alla känslor inne, att inte uttrycka sig, att vara tyst, och samtidigt inte visa så mycket glädje. Det fanns hos min farfar också. Samtidigt kände jag värme från dem till oss barn, men ändå med en viss distans. När vi kom dit så åt vi alltid farmors köttsoppa med torkat renkött i, den var så god. Hon satt alltid, på en pall vid diskbänken när vi alla andra satt och åt, minns jag. Sedan, efter maten, sprang jag iväg och lekte med min killkompis på andra sidan vägen. Då hade vi hela den lilla byn som lekplats, naturen, sjön, de gamla ladorna, de höga höet som vi kunde gömma oss i...Minns att mina föräldrar hade svårt att få både mig och min storebror hem, så ibland fick dem leta en bra stund för att hitta oss, ja höet var ju högt. Pappa kunde bli ganska arg ibland...:-)

(En liten pausbild; Starbucks för några dagar sedan.)

Men jag känner att det känns viktigt för mig att utforska hur det har påverkat mig, just den strikta livssynen, som jag också såg runt omkring mig, att hålla känslor inne, att vara tyst, inte säga så mycket, mer än i onödan... osv, och såklart det jag har skrivit om tidigare, vårat ordspråk i Tornedalen "Ei se Kannatte", är det inte så, ni som vet, "Det är ingen idé". Känner att det finns mycket av det här i mig. Liksom jag har sugit i mig min på så många sätt vackra och fina barndom, så har det funnits den här andra sidan också. Jag har sett det runt omkring mig; kyrkan var väldigt stark i byn, vilket jag inte ser som något negativt. Jag hade också mycket roligt på alla kyrkotimmar, och jag minns vår kära präst som var ganska strikt men ändå minns jag honom som en person med humor och värme; och tanterna som höll i alla kyrkotimmar dem gam oss också mycket fint. Men det är klart att vi fick i oss en viss livssyn och sög in oss den livssyn som gavs oss. Ja, på många sätt ser jag hur det fanns runtomkring mig, och hur det såklart fanns hos min älskade pappa (inte på samma strikta sätt som hos farmor och farfar såklart) som hade fått det i modersmjölken på ett mycket starkare sätt än mig. Och hur det fanns hos så många andra runtomkring mig. Ja, jag kan nog skriva en hel uppsats eller bok om detta ämne. Det journalistiska i mig har väldigt stor lust att utforska allt det här, när jag är klar med min inre utforskning, eller när den blir mindre intensiv, det inre arbetet är ett arbete som fortsätter, som jag förhoppningsvis kan se på med mer glädje framöver. Kanske jag kan säga någongång; Hej min goda fina vän rädslan vad vill du mig idag? Och bara se den som en våg som tillfälligt sköljer över mig.. bara energier.

Nu måste jag vila lite, och sedan dags för min sista medicin för kvällen.

Jessika :-)

Här morgon eller ja, förmiddag egentligen, tiden går så fort. Har ätit frukost avslutat för lite mer än en halvtimme sedan. Lite sovmorgon idag, det är ju söndag. Skönt med söndagar.  Men någon ringde mig från Sverige såklart, okänt nummer vid sextiden på morgonen. Glömde stänga av ljudet på min mobil... orkade inte svara, försökte somna om, det gick efter ett tag. Har ibland svårt att somna om på morgnarna..

 

 

Lyssnar på min älskade Mozart, och dricker mitt gröna Chinese Night te i min kopp med lock, håller sig lagom hett.

Hur som helst läste lite i boken av Janet Jackson på morgonen och hittade denna så underbara och så passande text; citatet ovan. Hon berättar i boken om sig själv och hur hon tidigt lärde sig att hon inte dög som hon var, hur hennes bröder retade henne för att hon var lite för mullig, för tjock. Gav henne roliga smeknamn osv, som de såklart inte förstod vidden av. Och hon var redan som tioåring med i en tv-serie, och fick där veta att hon var för tjock och eftersom hon redan börjat få bröst så band dem hennes bröst så de inte skulle synas. Så det var tidigt många budskap om att hon inte dög som hon var. Hon berättar väldigt öppet om sitt liv. Min intuition sa mig att jag skulle köpa boken när jag hörde att den kommit ut här alldeles nyligen. Och det visar sig att den passar mig precis. Alla har vi saker vi jobbar med i livet mer eller mindre. För henne har den låga självkänslan av att hon inte duger som hon är visat sig i viktproblem, och depression. Känner att jag måste citera fortsättningen av det som hennes vän säger i boken: "

"...The best advice I got about stuttering applies to many problems associated with shame. I was told to intentionally stutter (stamma), in new situations, even when I didn`t have to. The specech therapist said,`When you try to pretend you`re not a stutterer and struggle to be fluent, you get even more nervous. So in any new situations stutter on your first words. From the get-go, let people know that you`re a stutterer. You have nothing to hide, nothing to be ashamed of. If people laugh, that`s their problem. Just be who you are`" The true you.

De sista orden är det Janet Jackson själv som säger i boken; The true You. Känner att dessa ord om att vara Öppen och Sann ger mig kraft. Är så tacksam! :-)! Tack Tack Tack! Vi har inget att gömma, ingen av oss! Eller hur!!! Vi kan bara i slutändan vara oss själva. Det är när vi försöker gömma som allt blir så fel. För vi lyssnar inte på vårat Sanna Jag! Vår intuition som hela tiden talar till oss, om vi bara lyssnar. Men vi är så upptagna med att se framåt, eller bakåt i livet eller vara förlorade i alla tankar, som far hit och dit om allt vi borde göra, eller inte gjorde, eller han gjorde så, varför, osv, ja ni vet. Så lätt att hamna där. Men egentligen om vi törs vara Sanna så går allt rätt! Jag försöker steg för steg hitta dit nu, det är en väg att gå hela livet. Jag har gått så vilse, och nu har min kropp sagt ifrån med KRAFT! Dags att Lyssna! Och Att vara Sann! Och jag tror att mycket handlar om att vara öppen, att bara vara den du är, att sluta gömma sig. Åh, Gud vad jag har gömt mig i mina dagar... gömt gömt så mycket. Men det finns bara en väg; Att vara öppen och Att vara Sann mot sig själv! Måste säga det många gånger, det är för att jag själv skall höra det också. Tillslut!

 

 

(Cupcakes, amerikansk specialité, speciellt för dig min kära kusin Therese, som jag vet älskar dem. Sasha går till "cafet  för att köpa kaffe. Han instruerar dem varje gång hur de skall göra kaffet, så det inte blir för svagt, här gillar de svagt kaffe. Kaffet i det här landet är ofta hett vatten med lite kaffeblask i... bara så ni vet, förutom Starbucks då, som har lärt amerikaner att dricka riktigt kaffe.Yes!)

Har blivit sent. Sitter här och skriver. Vi hade tänkt ha en söndagskväll med Desperate Housewives och Brothers and Sisters, som visas på söndagar precis efter varandra, men av någon anledning så kör de med repriser idag. Kanske de inte har hunnit med att göra färdigt nya avsnitt, who knows. Men jag har sett två "nya" avsnitt i alla fall precis innan här nu, eftersom jag missade förra veckans avsnitt, så såg jag dem på Sashas dator, ja kopplat till Tvn, han "prenumererar" på avsnitten så han får dem en dag efter dem har visats in på sin iTunes. Såg dem speciellt ikväll för att hinna se dem innan de nya avsnitten..., men istället får jag nu sitta och skriva lite och det blir inte så sent. Så det är ju bra:-)

Har haft en ganska intensiv dag idag, jobbat jobbat, kan nog inte skriva om allt idag för det har varit mycket. Så mycket rädslor som har kommit upp den ena efter den andra. Men har lyckats "fånga"/känna dem i tid, och se på rädslan som något utanför mig och istället talat till rädslan. Hej, vad vill du mig? Och jag har känt in vad som finns under den. Har lyckats att inte identifiera mig med rädslan. Och då har det kommit upp svar, har lyssnat på det första som kom upp. Som till exempel; Jag är inte tillräklig, I am not enough. Och sedan har jag och Sasha jobbat med det. Har också kommit upp De lyssnar aldrig på mig, När jag gjorde vändningen (Det är i slutet på hela Workprocessen där man vänder på hela meningen) på den meningen; de lyssnar inte på mig, så kom det upp; Jag lyssnar inte på mig själv. Och det är så sant. Hela mitt liv så har jag inte lyssnat på mig själv. Och när jag har levt i min "bubbla", som jag ibland kallar det, i det här fallet i min värld där jag tror att människor inte lyssnar på mig, då har jag inte kunnat se andra människor heller som dem är, och vad är resultatet, jo, jag har i min tur inte lyssnat på dem. För jag har varit så upptagen i min egen värld. Det fick mig att gråta när jag förstod det. Båda dessa insikter, att jag inte lyssnat på mig själv heller. Också så befriande att kunna se sig leva sitt liv utan denna livssyn; de lyssnar inte på mig, för vad har jag gjort då, jo jag har velat gömma mig, inte synas, inget har egentligen varit någon idé för ingen lyssnar ändå aldrig... osv. Så befriande att helt ta bort denna livssyn, från sitt medvetande, från sin livssyn. Istället gå ut stark i livet, med självkänsla, och vara sig själv, öppen och sann, och tala från hjärtat. Vad gör det om alla inte lyssnar. Jag kan ställa mig på bordet och ropa, om det behövs, hey lyssna! Utan att vara blyg! Ja, det vore en ny och uppfriskande Jessika :-) Bara vara jag och veta att det är tillräkligt, Jag är tillräklig som jag är!, appropå den första meningen, livssynen, som vi också jobbade med ovan. Fortsätter med affirmationer och visualiseringar där jag ser mig själv just sådan; befriad! Fri!

 

(En molnig himmel i Houston, i väntan på solen)

Det har varit en intensiv dag idag, rädslor har kommit upp en efter en, i vågor, ibland med bara några minuters mellanrum, pust, men har jobbat jobbat och tackar Gud för att jag idag har kunnat se på mina rädslor som något utanför mig själv. Och kunnat prata med rädslan. När jag har gjort det så har den känts mindre farlig. Men det finns fortfarande en rädsla i mig som är rädd att den stora rädslan skall fånga mig oförberedd då jag inte hinner med. Ser ni hur vi fungerar.... Egot jobbar på för att få oss ner. Så jobbar med det också. Kan inte skriva om allt, det blir mycket för er alla också, pust! :-). Men är så tacksam för allt idag, för allt!

Dags för mig att avsluta för ikväll, skall upp tidigt imorgon! Dags för ännu en blod "infusion" imorgon. Så vill vara lite utvilad.

Sköt om er kära vänner! Och tack från mitt hjärta för att ni finns där och all värme och kärlek!

Kärlek i massor till er alla!

Jessika

Ps, Tack fina Sofi för din kommentar. Tack för dina fina ord och värme, betyder mycket. Sköt om er! Allt Ljus och Kärlek till er alla! Du och hela familjen! Kraaam!  Ps, igen;  tycker att din hemsida, www.123minisida.se/SoFint, är jättefin, och det du gör är super, också så inspirerande! :-) Som jag sa tidigare, You go girl!

Ps igen, till min underbara syster Susanne Tack för din fina kommentar för några dagar sedan, love you love you love you!

Hej på er!

Det är lördagmorgon här i Houston, varm ute, kvavt och kanske 26-27 grader... som svensk sommar, men kvavt. Så här är bästa tiden nu. På sommaren är det svårt att vara här, eftersom det är kvavt och närmare 40 eller 45 grader varje dag, pust. Ja, det påminner väl om Moskva förra sommaren. Vi har ätit frukost, ja redan för ett tag sedan inser jag. Här en bild på min frukost. Det har löst sig med överföringen av mina bilder från mobilen till datorn, Sasha tryckte på lite knappar på datorn, och simsalabim så fungerade det! :-) Så nu vet jag också hur man gör.

(Min frukost idag, mycket grönt som vanligt, och lite almondmjölk, som min läkare sa var bättre för mig än sojamjölk, och nyttiga flingor och lite blåbär, mums. Sedan lite kokt ägg och lite senare mitt gröna te. Den gröna drinken börjar jag alltid med. Tips, drick alltid grönsaks eller fruktdrinkar så fort som möjligt efter de är tillagade för de har de kvar mer av alla vitaminer. Så inte så bra dricka lång tid efter den är tillagad, det har jag fått från flera "reliable sources".)

Det är redan efter tolv ser jag, så det är inte morgon... har vilat och sovit en stund, men mitt alarm väcker mig för mina tabletter som skall tas vissa tider efter måltider och innan måltider osv... Så bestämde mig för att skriva lite, nu efter att jag tog tre av mina tabletter här innan lunch, ja hinner med någr till här strax innan lunch, om en timme.

Igår så orkade jag inte riktigt skriva, min kropp sa ifrån. Hade min vän ångesten på besök, så hade två så kallade "releases"(som Sasha kallar det), utsläpp av energi, känslor, ja vad kan man kalla det på svenska, förslag någon? Ja, helt enkelt ångestattacker. Så det tog på mina krafter och allt. Mycket som kom ut... Så det har känts jobbigt igår, men jobbar på med visualiseringar. Min älskade man Gena hjälper mig så mycket, han skickade mig så fina och underbara uppmuntrande sms igår. Älskade min Tack! Hjälper så mycket!

(Mitt "skrivbord", på min säng, skulle hellre ha min underbara älskade man där och mina älskade tre barn där, även om det skulle vara lite trång, men just nu spelar det ingen roll. Och det ni ser längst ner är "min bästa vän"; min ryska sjal, har den alltid på mig, runt midjan, runt axlarna och när jag sover... ja, den är underbar, värmande och helande, men det vet ni många av mina Moskvavänner som också är beroende av dessa underbara sjalar.)

Vi gjorde "The Work"  mitt på dagen också efter att jag hade haft mitt första besök av min vän, av "the releases"/ångest. Kände också att jag behövde det, skriva och se vad som finns under all denna enorma rädsla. Det kom en väldigt stark känsla, begränsande känsla som sa att "jag har inte rätt att leva ett fullvärdigt liv". Vad betyder ett fullvärdigt liv; jag att vara just, kreativ, glad, skapande,, joyous (älskar det ordet på engelska), känna sig obegränsad att leva sitt liv! Så vi jobbade med den tanken. Kändes befriande att se sig själv utan den tanken; jag har inte rätt att leva ett fullvärdigt liv, ta bort den helt, och leva sitt liv fri från den begränsande tanken. Så ska fortsätta affirmera på det jag skrev, hur jag känner mig utan den tanken, hur jag lever utan den tanken, vem är Jessika utan den tanken. Och sedan så fortsätter jag att ta hand om min 14 åring, och omfanmnar henne, och tar med henne med mig i mitt kreativa skapande nu, som vuxen. Hon får vara med och säga vad hon drömmer om att göra. Vi skapar och är kreativa tillsammans. Hon blir ett med mig, ja hon växer upp, det är dags! Blir vuxen. Viktigt också sa Sasha att jag ber om förlåtelse för att jag har dömt henne så mycket och varit arg på henne så mycket hela livet. Så jag tar hand om henne och även mig själv, den Jessika jag är idag.

(Sjuksköterskan Beata, klädd i blått, och Ewa, som sitter i receptionen tillsammans med vår vän Irena, som för tillfället är ute på språng någonstans, bild tagen för några dagar sedan)

På eftermiddagen igår så åkte vi till kliniken, på en vanlig check up. På måndag så är det dags för en infusion, där de för in medicin i blodet. Blir oftast trött efter det, men det beror mer på förmedicinerna... Blir så att säga lite "tipsy", får känslan av att ha druckit två glass vin, men sista gången satte dem in lite mindre av dessa mediciner, så då var det nog snarare ett glas vin känsla, antagligen för att de vet att jag har reagerat bra på evastin som den så kallade huvudmedicinen heter som jobbar på att göra min tumör mindre.

Hej igen vänner!

Sitter på mitt Starbucks, det är kväll. Vi tog en restaurangkväll ikväll, första gången sedan vi flyttade in i vår lägenhet. Det blev Sushi, även om jag inte helst skall äta vit ris, jag äter mest råris om jag äter ris, men någongång kan man fuska lite. Älskar ju sushi, som ni vänner från Moskva vet, vi var ju ett helt sushigäng där. Miss you all! Lite folk här ikväll på Starbucks, skönt faktiskt med lugnet.

Har vilat igen hemma, efter ett ganska stort besök av min vän igen idag mitt i lunchen... det var ganska jobbigt, men det är som det är. Andas andas och slappna av. Ju mer jag stressar upp mig och blir nervös och rädd desto värre och svårare blir det. Så jag måste verkligen i praktiken lära mig att let go, att inte kämpa emot, som jag skrev tidigare, Eckhart Tolles ord; What you Fight you strenghten, What you resist Pesists. Det är något som jag verkligen får lära mig nu. För det är verkligen så...skrämmande men har mediterat och jobbat med mina affirmationer, och sovit, och lyssnat på min älskade vän Mozart, så det gick att ta sig ut och äta middag ute tillsammans med Sasha tillslut, även fast jag inte trodde det först. Men det är ett lugnt ställe, kunde sitta lite avskilt, så det kändes bra och lugnt att sitta där. Och nu kan jag sitta och skriva här på ett kvällslugnt Starbucks.

(Bild från en tidigare kväll på Starbucks, när jag hade lite grönt te och lite äpple som snack)

Tack min underbara vän Evelyne, som jag fick två så fina kommentarer av. Tack snälla! Vi hade så roligt tillsammans när vi jobbade i Murmansk med vår tidning. Det var faktiskt bland det roligaste jag har gjort. Verkligen! Det var såååå kreativt och ja levande!!! Men det var också en känsla av surrealism, hela Murmansk, slutet av 90-talet, ja, det var nog det som gjorde det så spännande och sååå levande också. Även om det var hopplöst att beställa, på den tiden en god pizza, och ja, inte så lätt med god restaurangmat. Men pannnkakor, blinis, med gravad lax och röd kaviar emellan, mums, det åt vi ofta! Vi hade mycket roligt tillsammans och du var en helt otrolig editor in chief! Love you my friend with all my heart!

Igår kväll såg vi, jag och Sasha, den franska filmen, Children of Paradise, som spelades in under den tyska ockupationen på 40-talet. Filmen är helt underbar och rolig. Men som vanligt blev jag för trött och när vi såg del två, den är i två delar, så jag fick gå och lägga mig, så jag skall försöka se färdigt den i morgon. Den är en av många anledningar att lära sig franska, fortsätta med den franska jag pluggade i gymnasiet, som jag glömt allt av. Men i och med att jag älskar södra Frankrike, och även Paris, så vore det så roligt att kunna tala språket någorlunda. Och att kunna läsa franska böcker. Blir inspirerad av Sasha som sitter på kvällarna, vissa kvällar, och pluggar franska, och nu har han till och med börjat med spanska!!! Jag har nog med ryskan tycker jag. Nu har jag i alla fall en bok, i fyra delar som jag drömmer om att läsa, den heter Dve Zhisni, Två liv. Bara så du vet Gena, det kommer väl att ta 20 år att läsa alla fyra volymer, men vill åtminstone börja, har blivit så inspirerad när Sasha har läst högt för mig. Gena har också läst den och säger att den är underbar. Den är andligt väldigt upplyftande. Finns så mycket bra rysk litteratur som jag missar när jag inte tar tag i min ryska så att jag kan läsa böcker. Tidningar går bra, men böcker är för svårt än så länge.

(Framför våra lägenheter nu ikväll på väg hem, vi har lägenhet på baksidan av huset dock, med utsikt mot parkering, och lite hus och annat, älskar de vackra palmerna:-))

Har kommit hem nu. Satt och pratade med Sasha en stund här på kvällen, om dagen som gått. Vi gick också runt på Barnes & Nobles en stund efter Starbucks och tittade på böcker. Vi delar samma passion för böcker så vi kan gå runt "for hours" och titta på böcker. Vill läsa om Narnia serien faktiskt på engelska, men den hade de inte inne just nu, så får ta det senare, tänkte börja läsa om den från scratch... Läste den som barn, men känner att jag nu kanske kan förstå den djupare meningen i dessa böcker. Köpte faktiskt en bok, Janet Jacksons autobiografri, ville läsa den. Har ju alltid älskat Michael Jackson, ja kände bara att jag ville läsa den. Sedan blev det två anteckningsböcker igen... ja, jag är beroende. Också bra som små presenter. :-).

Det är väldigt sent här och känner att jag skall gå och lägga mig. Imorgon är det söndag så då har vi lite sovmorgon, även om jag ställer klockan så att jag tar mina kära mediciner i tid. Men det blir ändå sovmorgon, om jag lyckas sova så länge, ibland vaknar jag tidigare i alla fall.

Det jag har förstått så starkt idag, mer än någonsin är att jag har som stor läxa att lära mig att let go, att släppa taget, att inte kämpa emot min rädsla för då blir den starkare och allt blir bara värre och svårare. När man är mitt i det känns det så skrämmande att släppa taget och bara lita till Gud till det Högra, för vanan är så stark att kämpa emot och att reagera med rädsla, adrenalinet pumpar. Men jag känner att så fort jag lyckas andas lugnare, och släppa taget, ja lugna ner mig  då vänder det och ångestattacken lugnar sig och försvinner sakta. Fortfarande är rädslan stor, men jag ber ber varje dag om hjälp från Högre makter att jag skall lyckas överlämna min rädsla till det Högre, att våga släppa taget. Att ha min högsta tillit till Universum och till Det Högre till Gud.

Gonatt mina fina vänner!

Kärlek till er alla!

Jessika

Ps. Tack för kommentarer och mejl och sms. Så glad för dem och tacksam:-), även om jag inte alltid svarar på en gång. Ni är underbara!

Så roligt att få kommentarer på min blogg också:-)

 

 

 

 

Har vilat idag, hämtat ut lite medicin på morgonen på apoteket, the Pharmacy, dyrt med medicin här..., tack för the way it works in Sweden... glad för våra äldre som ofta behöver mediciner, att de kan få frikort, och alla andra som behöver det. Men kanske det finns något sätt att genom försäkringar klara sig undan billigare, för alla dem som behöver mycket mediciner och vård i det här landet, men vet såklart att alla här inte har försäkringar som täcker deras medicinska behandlingar...tyvärr...

 

Hur som helst har vilat idag, ville se klart filmen, the feel goood movie, Musics and Lyrics, med Hugh Grant och Drew Barrymore, som jag köpte för att jag tycker den är sååå bra som just feel good movie som jag bara kände att jag behövde.Men jag somnade ifrån den häromkvällen, och ja, nu på eftermiddagen gjorde jag det igen... somnade ifrån den, inte för att den är dålig, antagligen för att jag är lite trött. Men skall se färdigt den lite senare. Just love the way Hugh Grant sings and dances in the movie, han är så bra i den filmen, han kan faktiskt sjunga, om det är han som sjunger själv. Dansar gör han bra i alla fall. Ja, de andra spelar bra också.

Tack fina Kristina för din kommentar:-), Jaaaa, snälla kom över, även om du inte kan klippa mig, men det kan du säkert...vore såå roligt ha dig här! Kanske du kan gå med mig till frisören och hålla mig i handen....:-):-)Du och vår älskade vän i Kiev, ni vore ett bra team med mig till frisören. Älskar er båda!

Idag ville jag ringa till mina älskade barn men kände mig lite skakig, av alla känslor som ligger och trycker som vill ut, så kände inte att jag kunde ringa dem just då, ville inte få en ångestattack mitt i samtalet, och sedan var det redan för sent. Men jag får ringa dem imorgon mina underbara fina barn, som jag saknar och älskar mer än hela universum. Brukar säga till dem, att jag älskar dem mer än hela universum på kvällarna innan de somnar. Men på senare tid har vi utökat det till; jag älskar er mer än alla triljoners ziljoners biljoners universa. Det tycker de är så roligt, speciellt min sexåring. Men om jag ibland "bara" råkar säga, jag älskar er mer än hela universum, påpekar alltid min älskade sexåring, men mamma det är ju mera, det är ju ziljoners triljoners... han är så fin och söt älskade min. Alla mina älskade underbara!

 

 

Ska lägga in bilder från våran rodeokväll igår. Måste be Sasha mejla över dem till mig här strax. Så får ni lite bild bevis. Men vi satt ganska högt  upp, vi såg väldigt bra, och det var faktiskt VIP biljetter dem skaffat, vi kunde gå ut och sätta oss i någon lounge bar, ganska stor, och äta snacks, ta lite drinkar, coca cola osv... (inget för mig, hade med mig egen matsäck med mat utan salt osv...), men vi satt ute i själva stadium, där spelas det american football också ibland. Vi ville ju uppleva själva rodeon, get the feel of it, så vi satt ute under hela rodeon, och såg allt live, och inte i loungen där man kan sitta i sköna fåtöljer och följa allt på tv monitors. Hur som helst så på grund av att vi satt så högt upp så blev väl bilderna inte så bra kanske. Innan själva rodeon, så var vi utanför stadium, där de sålde mat och mycket annat, och de andra i vårt lilla gäng, åt smoked turkey leg som är någon specialite här i Texas. Sasha sa att den var delicious, så får prova den nästa gång... eller hur! Jag menar om ett år eller så. För mycket salt i den nu för mig. Själv åt jag min medhavda matsäck som snälla Sasha gjort i ordning åt mig. På väg till själva rodeon, jobbade jag med min, som jag brukar kalla den, vän ångesten, hej på dej, välkommen igen, det är väl det jag borde säga när den dyker upp, hmmm, ja hur som helst kände mig lite spänd i bilen, ville ju inte få en ångestattack i bilen med våra vänner som körde oss... Så jobbade med visualiseringar, men tog också en kvarts tablett i bilen för att lugna mig... så är det fortfarande när jag är bland andra människor, jag blir extra nervös och då sätter tankarna igång. Jobb, jobb, jobb fortfarande. Och under själva rodeon, var jag också lite nervös i omgångar, det kom i vågor, så fick jobba med visualiseringar även då, och tog även då en extra kvartstablett... Ja, för att få mig till frisören så får jag väl droga mig helt, än så länge, LOL! (Eller så får ni komma och hålla mig i handen :-))...., men mina tabletter är tack och lov inte så starka, enligt min psykiatriker och även neurolog, och jag har gått ner från en i taget till en kvarts i taget, så det är positivt, och sedan får jag ta hjälp av en läkare att sluta helt. Så ser det ut för mig just nu helt enkelt, tyvärr. Never thought I would ever be a pill junkie, som jag brukar säga till Sasha. Har ju massor med andra mediciner med mig alltid i väskan som jag måste ta varje dag.

 

På morgonen igår så var jag hos min psykiatriker Karen. Och det kändes bra. Hon sa såklart att det är viktigt att jag jobbar med mina känslor och inte undviker dem, men att det är viktigt att göra det succesivt. Hon talar om gradual exposure. Även att göra det angående situationer som jag gärna vill undvika, att tordas umgås med människor, att tordag succesivt utsätta mig för olika situationer. Det är viktigt att göra det steg för steg. Och att fortsätta med mina visualisationer. Jag berättade om hur veckan hade gått. På väg hem från förra veckans möte med henne så fick jag en ångestattack i taxin hem, men den lugnade sig ganska fort, andades och höll Sasha i handen, hade haft en större samma dag innan jag gick till henne. Men även igår när vi kom hem så kände jag att det byggdes upp för en igen, så jag talade med Sasha om det och han föreslog att jag skulle sätta mig ner och skrev igen om vad som ligger under denna enorma rädsla...

 

...Så det gjorde jag; det ord som kom upp på en gång var Loneliness (på engelska), ensamhet. Så då började jag skriva det som kom. Det var en känsla av total ensamhet och övergivenhet. Jag känner mig övergiven och ensam, varför har du lämnat mig här Gud, skrev det som kom, varför? Jag känner mig helt avskild, disconnected, från alla människor, och från Universum och Gud. Och så rädd! Och igen kom det upp känslor av självförakt och hat till mig själv, kopplat till att jag inte uttrycker mig, mitt sanna jag, det jag har fått som gåva från Universum från Gud (liksom vi alla människor har fått en gåva från Gud/Universum/Det Högre eller vad du väljer att kalla det att förvalta i det här livet). Känslor som, vad har jag gjort för att förtjäna detta kom till mig, avskildhet så stor att jag inte vågar ta ett steg ut från min "box"/låda, där jag sitter instängd som en grå liten mus. Allt var kopplat till min 14 åring och tonåring. När jag senare såg var dessa känslor av ensamhet och och avskildhet låg i min kropp, då såg jag att det var i min hjärna. Det var inte så att jag med avsikt bestämde mig för att se var i min kropp dessa känslor befann sig i min kropp, det kom till mig som en inre bild, att de fanns i min hjärna, precis där min tumör är. De känslor jag jobbat dagarna innan (det ledsna och det arga), har jag sett befinna sig i min mage.

Ja, vad gjorde jag sedan.

 

Jag gjorde som tidigare, jag gav känslorna av ensamhet och av avskildhet (disconnectedness) så mycket medkänsla och kärlek som jag kunde, jag omfamnade dem och tog hand om dem. Som ett litet barn, och även den 14 åriga Jessika. Sedan såg jag hur Det Högre omgav och transformerade dessa känslor till Ljus och Kärlek. Lär mig att känslor är energier som kan omvandlas. Det Högres Krafter och Den Högsta Kärleken kan förflytta berg eller hur! Tron kan förflytta berg säger dem i Bibeln men för mig känns det som samma sak, att ha tillit till det hösta till Gud till Kärleken. Den Högsta Kärlekens kraft är den starkaste i hela Universum, uppehåller hela Universum! Och den kraften har vi alla inom oss. Det handlar bara om att ge upp sitt envisa motstånd, som kommer och kommer tillbaka, att våga släppa taget. Att ha all sin tillit till det Högre till Gud till Universum till Kärleken! To surrender som det heter så bra på engelska. Förstår intellektuellt att det är det det handlar om men hjärtat måste vara med, helt öppet för Kärleken!

 

Har tagit lite paus, såg en stund på Oprah, annars finns tyvärr inte så mycket att se på här, mycket nyheter, koncentrerat mycket på det negativa i världen, ja, som nyheter överallt, men vi har förstås inte alla kanaler.

Det finns något som heter The View som visas varje morgon klockan tio. Det är fyra kvinnor, bl a den "ikon"förklarade Barbara Walters, hon är nyhetsankare, och programledare sedan länge, och Whoppie Goldberg, och två andra kända kvinnor, som jag inte vet vilka de är. De sitter tillsammans och diskuterar olika ämnen, och har även blandat med gäster, senast jag såg showen hade de Bush försvarsminister Donald Rumsfeld där, som gäst, han har precis kommit ut med sina memoarer. I och med att de fyra programledarna är kvinnor som är väldigt olika så kan de bli ganska livliga och intressanta diskussioner. De sitter i en panel och den som intervjuas placeras i mitten bland dessa kvinnor. Ja, jag tycker att det är ganska roligt att se. Lite tidsfördriv på morgonen, om jag lyckas komma ihåg det, eller vi inte är på kliniken eller något annat.

 

 

Vill tacka min fina och underbara vän Monia, som jag igen, för tusendeelfte gången ringde idag när jag hade ångest på gång, när jag egentligen hade tänkt ringa mina barn. Du är alltid där för mig min älskade vän Monia, tack för att jag alltid kan ringa dig när som helst. Känner mig alltid lugnare efter jag pratar med dig. Du har hjälp mig så mycket under dessa år. Jag har ringt dig sent på kvällen, ja, olika tider, när som helst nästan och ofta varje dag, och du har hjälpt mig så mycket med dina uppmuntrande ord och på så många andra sätt. Tack snälla fina du. Jag älskar dig min fina vän!

Ja, tack alla fina underbara ni, min familj och vänner för alla ljusa tankar ni sänder mig och för alla uppmuntrande ord, det hjälper mer än ni anar. Love you love you all! Från mitt hjärta!

 

 

Hej igen, senare på kvällen nu, har ätit middag, druckit te, och det har hunnit bli lite sent. Ville sätta in ett litet citat här ovan som jag brukar göra, och hittade ett citat av Eckhart Tolle som jag tyckte om. Läste upp det för Sasha, vilket fick honom att få mig att läsa upp det för honom och göra röst övningar säkert 20 gånger, skådespelare som han är, (och regissör). Han lärde mig att använda min röst på ett bättre sätt. Ja, han har ju till och med påpekat att jag håller för munnen när jag pratar, speciellt när det är flera personer och kanske något viktigt möte eller liknande. Hmmm, ja ni ser, gamla mönster som sitter i, inte höras inte synas... Men övningarna var faktiskt bra och roliga, det handlade om att jag skulle tala vid utandningarna, och göra pauser, eftersom jag skall tala när jag andas ut. Och även tala från nedre delen av magen. Så det var faktiskt en upplyftande övning. Så vi bestämde att vi skall göra sådana övningar varje dag nu. Bra va! :-). Jag som ser framför mig i mina framtida visioner att jag förutom att jag skriver för fullt, också håller föredrag och talar framför folk. Så det är jättebra! Super!:-)

 

 

 

 

Sen kväll! Precis kommit hem från Rodeo! Så det blev sent idag. Har upplevt en riktig Texas Rodeo, med Country sångerska som avslutade hela kalaset! Ja, det var en föreställning på flera timmar. En upplevelse! Have to be seen! Tyvärr har jag inga bilder, eftersom min dator inte vill ta emot mina bilder från min mobil...så får be Sasha mejla mig lite bilder i morgon så kan jag visa imorgon. Ville bara höra av mig lite på bloggen lite innan jag går till sängs. Idag en dag av jobb, jobb, ganska mycket, men också underhållning med goda vänner som tog oss dit, till rodeon, våra vänner Irena och hennes man Janusch (ej säker på stavning). De är så snälla och söta, nästa helg skall dem ta med oss till havet. HÄrligt! :-)

Godnatt kära vänner! Det blir alllt för ikväll. Måste prioritera sömnen. Sköt om er och vi ses imorgon!

Love ya alla!

Jessika :-)

(Eld som brinner på kvällarna här i området)

Ps. är det någon som vill komma och klippa lilla "stackars mig" med hopplös ångest, som gör att hon inte törs gå till frisören... ni som har lite frisör talang, en liten enkel toppning går bra...:-) Vädret är ganska trevligt här!!!:-)

Kraaaam!

 

Hoppas ni alla vackra fina kvinnor på alla sätt har haft en fin dag denna dag "Vosmaja Marta" som vi säger i Ryssland, ja, jag är ju halvryska eller hur? 8 mars har det varit idag; Kvinnodagen! En stor Helgdag i Ryssland. Så Grattis och massor med vackra blommor till er alla fina fantastiska kvinnor från mig just idag! Älskar er alla! (Även om ni får gratulationen en dag sent, här fortfarande 8 mars, men ni ligger och sover redan nu, det borde ni göra i alla fall:-))

 

 

Sitter på mitt Starbucks, här fullsatt som vanligt, barn, ungdomar, de i min ålder, äldre, blandad kompott. Men såklart mycket ungdomar som gör sina läxor. Dricker mitt gröna te och nu råkade det passa in med "snacks time", vi kom hit lite tidigare än vi vanligtvis gör, så jag får ta ett grönt äpple till, mmmm, njuter av det. Tidigare hade det definitvt blivit en god cheesecake till min latte, eller mitt gröna te. Får väl ta igen det senare. Men hoppas och vill såklart behålla några/många av mina nyttiga vanor, nu när min kropp har vant sig av med till exempel socker och salt.

 

Gick runt i bokhandeln här på Barnes & Nobles och tittade på böcker innan, och lyckades avhålla mig från att köpa två, ja egentligen tre böcker som jag ville läsa. En hette Tvelwe ways to Compassion, av författaren Karen Armstrong, (hon är en känd författare inom religionshistoria, men jag har själv bara läst hennes självbiografi, som jag kan rekommendera, som handlade om när hon var katolsk nunna i sin ungdom) hon hade även skrivit en ganska ny bok om Jerusalem och dess historia, som jag gärna ville läsa, religionsvetare som jag är i själ och hjärta. Men tänkte... det finns ju Amazon.com, så jag kan ju, om jag fortfarande vill, beställa böckerna hem till Sverige senare. Eller hur? Ja, får fundera, men känner nog att det blir sååå.. för har så mycket bra att läsa redan. Det har jag i och för sig hemma också, bokhylla efter bokhylla... Köpte i alla fall anteckningsblock... lila färg på dem förstås, förutom att jag älskar väskor, och koppar, så älskar jag att köpa olika anteckningsblock, ja så nu vet ni det också, men de här var billiga och enkla och en har redan kommit till användning, älskar ju att skriva och hellre för hand än på dator faktiskt. Köpte också massor med pennor, ja ca tio stycken, eftersom våra pennor försvinner hela tiden... Brukar skylla på mina älskade barn, att de slarvar bort alla pennor hemma, men nu har jag inte dem att skylla på, hmmm! Finns det ett hål i universum dit de tar vägen??liksom med sockar...???

 

 

Har nu kommit hem, och hunnit äta god indisk lins/grönsaksgryta med ekologisk kyckling till, som fina Sasha lagade. Mums! Väldigt gott! Så sitter nu här vid mitt andra skrivbord, denna gång i soffan i vardagsrummet. Försökte ladda ner de bilder jag tagit idag, men konstigt nog vill inte datorn, eller är det min mobil??? Ja, who knows??? Får be Sasha se om han kan hjälpa mig lite senare. Han är mycket duktig med det tekniska. Thank God! Men lägger in lite gamla bilder som mellanrum lite här och var... behövs, så det inte bara blir textmassa som denna blogg envisas med.

 

Idag varit en ganska bra dag, vad gäller ångesten, men ändå jobbat med rädslan, för den har dykt upp, eller försökt komma upp, den är envis min vän... men då gick jag till känslorna under som fortfarande känns som både rädsla och sorg/ledsenhet, jag omfamnade båda molnen av känslor och gav dem så mycket kärlek och medkänsla som jag bara kunde. Ja, jag pratade med dem som jag skulle tala kanske till ett ledset litet barn som behöver kärlek och bli tröstat och kramat. Det var det jag gjorde. Sedan såg jag framför mig hur Gud och Kristus överöste molnen med det ljusaste Ljus som finns, transformerade det till Kärlek, ja det var bara Ljus och Kärlek, började till och med växa vackra blommor, som en vacker trädgård i Ljus Ljus. Sådana bilder kom till mig. Sedan kom min vän rädslan till mig igen, såg den som ett stort mörkt mörkt, ja inte ens ett moln utan en stor svart avgrund utan botten. Men valde att inte gå ner i den, det kändes alldeles för skrämmande, men kände mig ganska lugn ändå, började istället tala lugnt, på samma sätt som tidigare till den enorma rädslan, omfamnade den så mycket som det gick, och gav den så mycket kärlek och medkänsla som jag bara kunde. Och sedan såg jag igen framför mig hur det Högre Ljuset omgav den enorma rädslan och omvandlade den till det ljusaste Ljus. Det här har jag gjort några gånger under dagen. Har gjort det när jag satt på Starbucks till och med. Ibland känner jag bara att jag behöver göra det, ibland för att jag känner att rädslan är på väg. Alla dessa moln av känslor befinner sig i min mage, men högre upp i magen.

 

 

Har också försökt bjuda in min älskade envisa tonåring som sitter uppe vid hjärnan, men det är mycket ljusare runt henne nu oftast :-)... ner till magen, nedre delen av magen, där min lilla glada femåring sitter, eller springer runt, hon har för länge sedan sprungit ut ur den lilla lådan min femåriga Jessika, hon springer ut och in ur min mage i nedre delen, ibland är hon utanför ibland inne. Men hon är alltid omgiven av ljus och hon är glad. Hon var den som kom upp först av mina inre bilder som har kommit till mig under den här resan vi började i september, när vi började jobba med mitt inre. Det är otroligt hur bilderna bara kommer. Sasha tycker att jag skall bjuda ner min tonåring till femåringen, så de kan ha roligt tillsammans. Min 41 åring, ja snart 42 åring, är också där ibland, annars är hon ofta ändå omgiven av ljus och redo att gå ut i livet och vara kreativ både hemma och i jobbet. Just nu är det tonåringen som är mest envis, ja det är hon som sitter vid hjärnan.

Vet inte om det här som man säger på engelska; makes any sense. Men det är så jag jobbar. Och det känns som ett väldigt viktigt jobb för mig, förutom alla mediciner såklart som är oerhört viktiga och den vård jag får här.

 

 

Har tagit en paus nu, behövde det. Vi såg en film tillsammans jag och Sasha, en gammal Mae West film från 1932, en ung Cary Grant var med också, den var ganska kort så passade bra. Hon har otrolig röst den kvinnan, och vilken women power!!! Filmen hette She Done Him Wrong. Jag tycker om att se gamla filmer ibland. Det var ju det vi växte upp med, eller hur, gamla filmer, både amerikanska och svenska. Bröderna Marx, Helan och Halvan, Fred Astaire och hans otroliga dans, Danny Kay, osv,... och svenska filmer som Nils Poppe osv.... Behöver se sånt ibland. Good for the soul!:-)

 

Dags att gå till sängs, skall upp lite tidigare än vanligt imorgon, har en tidigare, appointement hos min psykiatriker, Karen så måste upp lite tidigare. Innan frukost skall hinnas med mina tre morgonsidor jag alltid försöker skriva, och meditation, frukost och ja alla andra morgonbestyr.

 

 

Sitter vid mitt "skrivbord", har datorn på två kuddar på min säng! Har varit på en liten kvällspromenad, hann in en liten sväng till Barnes & Nobles, ingen Starbucks denna gång, men det blir säkert imorgon. Köpte filmen Music and Lyrics, med Hugh Grant, Love him!, och Drew Barrymore. Kände att jag behövde en lätt rolig komedi att se nu på kvällen. Har varit en väldigt lugn dag. Vilat och sovit mycket, vet inte varför varit extra trött idag... Så det var skönt med en promenad och att komma ut lite. Pratade med mina älskade barn idag, Min lilltjej har kommit hem med Pappa Gena från Italien. Hon hade fått barbiedockan som jag skickade i förra veckan, så hon var jätteglad, älsklingen min. Killarna hade också fått Harry Potterlegot idag som jag skickat upp till mormor och morfar där de varit nu på sportlovet, så de var glada också, mina fina killar. Så det blir fullt med byggande idag, eller har nog varit det under dagen. Saknar mina underbara vackra barn så mycket, vill krama och pussa på dem så mycket, känner av det så väldigt mycket idag...saknar min älskade underbara man Gena också, vill krama och pussa på honom också, pusss puss puuss på er mina underbara. Men tiden går ganska fort, snart är det redan mitten av mars, det är det jag försöker intala mig en dag som denna, och i mitten av mars är det bara två veckor kvar tills det är dags att åka hem, eller om vi möts i Frankrike. Min man skall som vanligt jobba i Cannes i början av april, så vi kanske möts där. Hur som helst så känns det bra att en dag som denna, avsluta kvällen med en rolig film...försöker i och för sig se roliga filmer eller roliga serier så ofta som möjligt. Men ikväll behövde jag just den filmen... Hugh Grant härmar gruppen Wham på ett så himla härligt sätt i den filmen, håret och kläderna från vårt underbara 80-tal... just love it.

(Hus vi åkte förbi igår här i Houston med Irena, tog lite bilder såklart..)

Älskar att åka runt och titta på hus, och allt som har med interiör att göra. Förra sommaren när vi precis flyttat in i vårt nya hus i Stockholm så köpte jag nog varenda interiörtidning som fanns hela sommaren, men sedan blev jag lite mättad ett bra tag, men har med mig några svenska interiörtidningar, Hus & Hem,Allt i Hemmet, Family Living, ja det som fanns på Arlanda. Har försökt hitta några bra här, men måste säga att jag tycker inte mig ha hittat så bra tidningar här. Men kanske har letat på fel ställen?

Dricker mitt gröna te, Chinese Night, i min Starbucks kopp med lock, sååå bra med lock för mig, håller teet het, ett bra tag, jag glömmer alltid bort mitt te, med barn eller utan barn, så jag behöver definitivt ett lock. Jag hatar ljummet te.... Som nu, så glömde jag bort det i ca en halv timme, även fast jag intalat mig att jag bara ska låta det stå i några minuter och dra....ja, en halvtimme senare så går jag in i köket och ser mitt te, men det var ändå ganska varmt, hällde bara i lite nytt hett vatten...

Idag en dag med mycket vila som jag berättade, men också jobbat med visualiseringar och haft en del oro och min vän ångesten på besök..., ibland ser jag bilder av att jag får epeleptiska anfall, så då skickar jag ljus på den tanken, det känns som om jag tar tillbaka den tankeenergin, låter det crazy...men det fungerar faktiskt. Det är som att jag tar tillbaka tankemolnet/energin som jag skickat ut och sänder ljus ljus över den tanken.  Det går bättre ibland och sämre ibland, men försöker jobba så med andra tankar också... så jobbar på. Talar också med det ledsna och det arga i mig och ger det kärlek och medkänsla, och det känns faktiskt ganska bra. Det ledsna/sorgsna i mig och det arga/ursinniga i mig såg jag framför mig som mörka moln som fanns nära mig vid min kropp, så då talade jag till dem, molnen, och sände dem sedan medkänsla och kärlek och ljus ljus. Det känns faktiskt bättre efteråt, men ångesten är ganska envis så den verkar ha svårt att ge upp. Men Jag skall Vinna! I will Conquer! Får se mig som Arjuna i mitten av slagfältet med svärdet i hand! (Från Bhagavadgita, en av mina älsklingstexter) Så känner nu att jag behöver slappna av med en film. Men har också sovit mycket idag. Så inte bara jobb såklart.

Ska nog börja se min film snart innan det blir för sent. Men måste ändå vara uppe för jag har min medicin att ta. Åt frukost lite sent, så då förskjuts hela mitt schema för alla mediciner. Så därför är det bra att äta frukost i tid, om jag vill komma i säng inte alltför sent. Det har hänt att jag har varit så trött på kvällen att jag ställt klockan för att gå upp och ta sista medicinen, ibland har jag inte hört klockan ringa, och ibland händer det att jag blir så pigg efter att jag tagit min sista medicin efter att jag sovit att jag istället är vaken en bra stund efteråt....

(Medelklass i Houston, fint eller hur?, bra med oljepengar...

(En bild på baren i Irenas hem, något som alla amerikaner måste ha, en bar...

Nu dags för movietajm! :-)

Hoppas allt är bra med er alla! Tack för de kommentarer jag får hör på bloggen, som jag gillar jättemycket, och även mejl både på min yahooaddress och fb. Tack snälla söta ni, blir så glad och känner sådan styrka och uppmuntran från er alla. Ni är verkligen underbara. Anna, så roligt att få din kommentar om våra barndomsminnen, vi hade så mycket kul tillsammans allt vi gjorde. Du var en super bästis och är det fortfarande. Love you! Verkligen från mitt hjärta tack till er alla! Skall försöka svara när jag kan, ni är underbara allihopa!:-) Och till en av mina fina vänner på fb, Starbucks kopp kommer till dig:-)!

Kärlek Kärlek i massor!

Jessika

Gokväll på er kära vänner!

Här ganska sent, ja för mig i alla fall. Kom hem från vår fina vän Irena. Varit hemma hos henne, och hennes familj, ätit god mat och bara umgåts. Hon är polska ursprunglingen, så det kändes väldigt hemma, samma energier på många sätt som hemma i Ryssland, och med min ryska familj. Hon hade sin son där, med fru, och sitt barnbarn, och sonens bästa vän och sin svärmor där, som just kommit på besök från Polen, ja och sin man såklart, alla var polacker ursprunglingen, utom sonens bästa kompis, men han hade vuxit upp med dem nästan så, ja alla var himla trevliga hur som helst, en kväll med mycket värme och skratt... Ja, det var trevligt. Innan så körde hon oss runt i Houston, och visade olika områden där folk bor, medelklass, "gamla rika", nyrika, övre medelklass. Jag tycker det är roligt att se hur folk bor, så uppskattade det väldigt mycket. Det man kan säga om Houston är att på grund av oljan så är de som anses vara medelklass mycket bättre off, än i resten av landet. Medelklassens hus här ser ut som övre medelklass i Stockholm skulle jag tro. Och säkert om man jämför med stora delar av USA. Ja, vi hade en himla fin kväll. Irena är så varm och fin, de skall ta med oss på riktig Texas rodeo om två veckor. Och sedan skall vi åka till havet också om två veckor.

(Gick lite i butiker med Irena också... vackra färger eller hur...)

I övrigt varit en lugn dag, men varit lite orolig på förmiddagen innan vi åkte, kan bli det om jag skall träffa människor, oroar mig för att jag skall få ångest mitt bland allt folk. Så jobbade med visualisationer, Sasha hjälpte mig innan med olika metoder. Men tog också två kvarts tabletter av mina så kallade lugnande tabletter som jag tar om jag känner att en attack är på gång, om jag känner att jag ej klarar av dem... om jag är rädd att de skall gå överstyr... ja, så blev det. Men kvällen gick bra.

(Sasha och Irena framför Irenas hus)

På morgonen vaknade jag med ångest egentligen nästan på en gång, och då kände jag mig så arg, så när vi skulle äta frukost så uttryckte jag min ilska ganska högjutt! Ja, jag kände mig förbannad på den envisa ångesten som aldrig ger sig... Arg arg och trött på den, den gör så att jag inte ens kan gå till frisören..., rädd för att sitta där i stolen och få en ångestattack, så har inte klippt håret på flera månader, ja, så är livet för en person som lever med ångest. Men jag jag satte mig ner och skrev och jobbade med visualisationer, som faktiskt hjälpte mig sedan resten under dagen, även om jag tog tabletter för att underlätta ytterligare när vi senare åkte till Irena. Kan bli för mycket när det är mycket folk också.

(Irena med deras söta hund Fifek)

Visualisationerna som jag gjorde handlade igen om att ta reda på vad som låg under rädslan, så jag skrev igen, en stund och gav sedan all min medkänsla och kärlek till känslorna, som igen handlade om ilska och sorsenhet. Ser framför mig känslan som ett moln, och fyller det med ljus av medkänsla och kärlek. Känns faktiskt bra att göra det. Det har hjälpt mig under dagen att hantera min rädsla, att gå under rädslan och ge den all min medkänsla och kärlek och även till mig själv.

(Deras mysiga bubbelpool på deras lilla gård)

Får sluta för ikväll, vill få lite mer sömn inatt, kanske skall läsa lite innan jag somnar också.

Sköt om er kära fina ni!

Kärlek i massor :-)

Jessika

Hej vänner mina! :-)

Idag har varit en riktig vilodag, och har förutom ätit god indisk lunch som fina Sasha lagade, sovit och vilat, och sovit och vilat, mest hela dagen... ja, också pratat med min fina underbara kusin och vän som ringde nyss. Tack kära fina du för att du ringde. Mellan vilandet, pratade jag också med mina kära underbara älskade barn och min älskade man Gena, Gena är  fortfarande i Italien med vår lilla tjej och farmor och farfar, alla vi befinner oss på olika ställen på vårt kära jordklot. Vår lilla tjej var glad, hon hade lekt med sin lilla kompis som jag berättade om igår tror jag, de är fortfarande och hälsar på Genas vänner. Våra älskade pojkar som är uppe i snön hos mormor och morfar i Tornedalen, hade just kommit hem från innebandy, de hade spelat med barnen i byns skola, och de hade badat bastu med morfar. Och imorgon blir det slalom med vänner, mormor följer med och har med sig matsäck... wow, fullt upp!:-) Gör mig glad att alla mina underbara vackra fina älskade har det bra där de befinner sig:-)

Igår var vi på en så konsert där pianisten Gabriela Montero, kände inte till henne sedan tidigare, spelade Rachmaninoff´s Rhapsody, såå vackert! Hon var helt otrolig! Fick tårar i ögonen, men jag gråter ju för mycket nu för tiden... men hon spelade oerhört vackert!!! Sedan bjöd Houston Symphoni Orchestra på Mozart i andra delen också vackert! Men första delen med Gabriela Montera var höjdpunkten såklart. Ja, så vi hade en fin kväll, en bra avslutning, trots gårdagens lite jobbiga dag annars.

(Gabriela Montero spelar underbart vackert Rachmaninoff, med Houstons Symfoni Orkester)

Sitter vid mitt "skrivbord", min King Size bed..., här trivs jag bäst att jobba, men ibland förflyttar jag mig såklart till vår sköna soffa i vardagsrummet/köket.

Idag har också varit en lite skakig dag efter gårdagens två ångest upplevelser, vill egentligen kalla dem något annat än panik/ångestattacker... det känns som om det är så mycket energi och känslor som samlats i min kropp och det når upp till en punkt när det måste släppas ut och då uppstår dessa så kallade energi relases/utläpp av energi och känslor. Ja, de har samlats på, samlats på samlats på i tusen år känns det som... Och nu måste de ut. Problemet än så länge är att jag reagerar med så mycket rädsla, när jag känner att det är en attack i antåg ande, kanske också för att jag kopplar samman dem med epelepsianfall. Har så länge kontrollerat mina känslor, och inte tillåtit dem att vara de de är. Har inte tillåtit mig att vara arg, ledsen, osv...  och alla dessa känslor som jag kopplat ihop med dåliga känslor, inte tillåtna, det har handlat så mycket om att vara snäll och "nice" hela tiden, leende och glad och ja, alltid till lags... Men det går inte att vara sådan hela livet. Livet säger ifrån! Och nu har mitt liv sagt ifrån med stor KRAFT! Det är som om livet SKRIKER! I HAVE HAD IT WITH YOU BEING NICE ALL THE TIME!!!! BE WHO YOU ARE FOR GOD SAKE!!!

Så känns det i mig! Jag lär mig att vara den jag är, äntligen! Men just nu innebär det den här processen att gå igenom den här ångesten eftersom jag är så van att trycka ner, trycka ner mina känslor i alla dessa år, att kontrollera känslorna, i tusen år känns det som. Så mycket kontroll! Tack min kära kusin för vårt samtal idag, vi talade en del om det här. Tack fina du. Hjälper så mycket! :-) Love you love you!

Så jag har kontrollerat livet med rädsla så mycket i livet.., så vad har det gjort med mig med min kropp, med mina celler, allt påverkar ju en på cellnivå, det säger till och med en hel del läkare idag. Självklart har jag levt ett liv som innehållit glädje och jag har underbar familj och vänner som jag gjort mycket fint med, och jag har uttryckt mig kreativt på vissa sätt. Men tyvärr så har jag levt ett halvt liv eller vad jag nu skall kalla det, jag har inte levt enligt min fulla potential, jag har gömt undan sååååååå mycket av Mig! Inte levt i fas med mig Själv. Jag har till stor del inte känt mig som den jag visar upp, ja hon den mer autentiska Jessika har dykt upp ibland såklart, glimtat till här och då, när inspirationen har tagit överhanden.

(Jag, efter konserten)

Men tyvärr har så mycket handlat om kontroll kontroll och rädsla rädsla! Vet inte om jag berättade om när jag kände en ångestattack i antågande i förrgår, då satte jag mig ner och skrev för att känna vad som låg under denna enorma rädsla. Det var Sasha som tyckte att jag skulle göra det. Och då kom det upp känslor av sorg, ledsenhet, och smärta över att, jag inte varit jag, och att jag inte uttryckt min kreativitet under så många år. Men efter att jag skrivit om det och kände mig färdig, så frågade jag igen och då kom det upp att det fanns en så stor Glädje under all denna rädsla, men jag kunde bara skriva en mening, ser att jag skrev; Jag känner Glädje över livet, Glädje att Leva!, sedan var jag tvungen att fort lägga ner pennan, för jag kände en panikattack(ja nu kallar jag det för det igen), i antågande. Jag fick göra affirmationer och andas. Det blev för starkt denna stora Glädje som låg under all denna rädsla. Minns nu att jag kanske skrev om detta i ett tidigare inlägg. Ja så ni ser kära underbara vänner att det är mycket att jobba med.

Tack alla ni för mejl och fina kommentarer, tack tack, förlåt om jag inte alltid svarar direkt, men igår var en liten tuff dag och idag har varit en dag av vila eftersom det fortfarande finns rädsla i kroppen och i hela mig, och har som jag skrev känt mig skakig. Var rädd för att sätta mig ner att skriva under första delen av dagen så valde att sova och vila istället. Men nu känner jag mig bättre. Lyssnar också till min älskade Mozart!

(En liten fin staty av pojke som spelar flöjt, framför Starbucks)

Nu tog vi en liten promenad, and guess where I ended up, right, at Starbucks! Så sitter här med mitt gröna te och ett grönt äpple. Gröna äpplen är inte lika söta som röda, så äter det ofta när mitt schema tillåter. Får faktiskt just nu inte äta alla frukter och bär som är för söta. Så till och med nyttiga saker som är för söta skall jag undvika, apelsiner, ananas, jordgubbar osv.. tillsvidare på grund av den medicin jag tar. Här är nästan fullsatt, så sitter nu vid "bardelen", med utsikt mot uteplatsen och parkeringen. Trivs bra här. 15 grader bara här i dag, so what´s up Houston??? Where is the summer? Men det skall bli varmare imorgon. Imorgon är vi hembjudna på barbecue till vår vän Irena. Hennes man, som är en kock, Chef, skall laga mat, och de har frågat och oroat sig tusen gånger om vad jag får äta och inte äta, de är så söta och snälla. Irena är den som tar emot oss alltid när vi kommer upp till fjärde våningen på Burzynski kliniken, och hon möter oss alltid med sådan värme och med kramar. Ja, hon har blivit en god vän. Får visa bilder sedan från vår Barbecue.

Lyssnar på min underbara vän Mozart med hörlurar. Så upplyftande! Det är som att allt blir vackert i livet när jag hör denna musik! Ser framför mig, mig själv och min älskade familj en vacker solstrålande marsdag i älskade Armasjärvi; snön gnistrar stålande vit av solen, barnen leker i snön, och vi bara Är! Armasjärvi är en by med ca 100 inånare, om jag inte har fel. Det är byn där Tystnaden Talar! Är det inte vackert! Dit längtar jag nu och till min älskade älskade familj!

Hemma nu, ätit god indisk middag med Sasha. Nu några avsnitt som Sasha har av serien; Will and Grace, so see ya! Love you love you always!:-)

Hej på er! Väntar på en medicin som jag måste ta innan sovdags, så bloggar lite till innan sänder iväg detta. Hade lite ångest igen, när tittade på serien. Så skrev skrev skrev; kände efter vilka känslor som låg under denna oerhörda rädsla som kommer upp när ångesten sätter igång. Igen ledsenhet och sorg över att jag inte använt min kreativa förmåga, och att jag inte varit mitt autentiska jag... känslorna kommer upp, vet att man inte skall sörja över det som varit... men nu kommer det upp så måste jobba med det... det kom också upp ilska och Raseri över att jag varit en sådan "Whimp", ja fegis, för att jag inte stått upp för mig själv, för att jag låtit andra bestämma över mig, ja, det blir ju så när man inte visar sitt rätta jag, när man är så snäll hela tiden...nice...ja, mycket mycket ilska kom upp. Sasha föreslog att jag omvandlade dessa känslor, ilskan, raseriet, till Kärlek och Glädje och att jag ser framför mig hur jag använder den omvandlade, transformerade energin i ljus kreativitet. Så jag har skrivit, och visualiserat.... kändes väldigt bra faktiskt. Det hjälpte:-) Så fortsätter fortsätter. Bra att veta att känslor egentligen bara är energi som går att omvandla och transformera eller hur!

Ibland när jag känner att jag har tänkt något negativt eller dåligt om någon eller något negativt överhuvudtaget, och kommer på mig med att ha gjort det, så brukar jag ta tillbaka det tankemolnet, som jag ser det som, och i min inre bild sända ljusstjärnor över molnet som omvandlar det till Ljus och kärlek! Då har jag återtagit den negativa energin och omvandlat den till något ljusare, känns det som. Och det är ju bra att kunna omvandla åtminstone en dålig tanke ibland då och då som sänds ut i universum till något ljusare och mer kärleksfullt, det behöver universum och världen idag.

Godnatt och massor med Kärlek till alla er Underbara! :-)

God förmiddag på er mina underbara vänner!

Sitter och lyssnar på Mozart i min dator, varierar med underbara Bach också, har datorn på två kuddar på min stora King size bed i mitt rum, sängen full med böcker, anteckningsblock, ja det här är mitt skrivbord, dricker mitt gröna havtornste, från Nk, som jag försöker komma ihåg att dricka innan det blir kallt, men har köpt en så bra kopp, på Starbucks såklart :-), med lock, passar mig perfekt, för jag gillar inte ljummet te.  Denna kopp borde ges till alla mammor, för är det något vi mammor får dricka ofta så är det ljummet te, eller kaffe..., eller hur!!! Har redan gett koppen till några av mina fina vänner. Är det någon av er underbara mammor som vill ha en???

Här en liten bild på koppen, som står på mitt nattduksbord...:-)  Ja, så får ni se det också :-)

Ringde precis till min lilla prinsessa i Italien, hon var glad, och pratade om karusell, som hon ville åka, ja de var ute någonstans, och pratade också med min älskade man Gena, och min fina svärmor. De hade varit och hälsat på min mans barndomsvän som har lägenhet där i området. Deras yngsta pojke är två och ett halvt år, så Junia hade en liten kompis att leka med. Ja, hon verkar trivas. Älskade min... Ringde också upp till norr, men där var pojkarna mina ute och åkte skidor, blev så glad att höra. De lekte att de var någon känd skidåkare, ja pratade med min kära pappa, och han sa något namn, tydligen skid VM nu??? nu som de tittar på med morfar... Men är så glad att de är ute och leker i snön och åker skidor. Känns så bra. De har även varit i min farmor och farfars gamla hus som vi alltid bor i när vi är i Tornedalen, i min älsklingsby Armasjärvi. Det känns som hemma för oss. Så glad att pojkarna varit där också, och de skall dit igen imorgon tror jag. Där har vi våra möbler, ett bibliotek, barnen har sina leksaker där, så det är roligt för dem att komma dit och känna igen sig. Men det har tyvärr inte blivit så mycket resor dit senaste två åren. Annars brukar vi vara där tre gånger om året ungefär. I den byn så talar tystnaden verkligen.

(Här en liten bild på vår nyttiga frukost, grönsaker i massor, dricker även en grönsaksdrink först, och sedan en matsked linfröolja, olivolja, sedan grönsaker, och god Havregrynsgröt med sojamjölk, pumpafrön, nötter och blåbär i. Avslutar med ett ägg,  och lite grönt te, en stund senare, visst är jag nyttig!)

Känner mig på så många sätt befriad från den gråa lilla lådan som jag är så "sick and tired of", kände igår,.... "Enough already talking about it"... Det har hänt mycket ändå sedan vi började jobba med alla föreställningar och tankar som jag har haft/har om mig själv... jag känner mig lättare, och känner att mitt hjärta har börjat öppnas, ibland känns det som om det skall välla över, och ibland känns det så med inspiration som överväldigar mig. Inspiration har såklart kommit över mig tidigare, men ofta har jag då, tänkt, istället för att till exempel sätta mig ner och skriva, jag skall bara plocka undan i köket först, eller göra det först... och sedan har ögonblicket försvunnit, men nu lär jag mig att ta tag i ögonblicken när de kommer. Men ibland kan det bli så överväldigande efter ett tag att jag känner att jag måste andas så att det inte resulterar i ångest. Som nu när jag skriver, så tar jag pauser ibland, andas, går ner i min "inner core". Att lyssna på min älskade Mozart hjälper mig också.

Tidigare om jag har uttryckt min kreativitet som har kommit, en stark känsla av att till exempel skriva något, så har det i slutändan slutat i byrålådan eller ihopknycklat. Eftersom inspirationen gav uttryck för sånt som jag var så rädd för att visa upp, kanske någon inte gillar det osv, ja, alla dessa oändliga rädslor... Men nu känner jag en befriande känsla av att jag BRYR MIG INTE! Jag är den jag är! Så skönt!

Har tagit paus, ätit lunch, gårdagens laxgryta, mums! Hade också min kära vän på besök, fick strax innan lunch en ångestattack, men kramade om Sasha och andades, så den lugnade sig, det positiva är att under dessa ångest attacker, så frigörs energi som suttit fast i min kropp så länge. Så får se det på det sättet även om det känns skrämmande fortfarande... Måste iväg nu, skall till kliniken för en check up och i kväll skall vi faktiskt på en konsert. En kvinna som spelar Mozart och Rachmaninov, pianokonsert.

Sköt om er kära fina ni!, skall försöka skriva igen lite senare! Kraaam!

Starbucks igen, solen skiner ute, svenskt sommarväder, men sitter inne, lite för stark sol för mig, tänkte jag skulle sitta utanför där de också har bord och bänkar, men fanns ingen skugga för en norrlänning som jag.  Tack för de fina kommentarer som jag fick i gårdagens blogg, värmer mitt hjärta, verkligen! Så roligt få kommentarer på bloggen. Men så tacksam för de meddelanden jag får på facebook och mejl. Tack tack tack snälla fina alla ni! Ni är underbara!

Vi tog en liten promenad hit till Starbucks, ja det blir en liten promenad hemifrån hit. Har varit hemma hela dagen och vilat, inga besök någonstans idag, skööönt! Så har sovit på förmiddagen, också skööönt! Behövde det, kom i säng för sent igår, så skall försöka komma i säng tidigare ikväll, vilket betyder att jag börjar blogga lite tidigare.

Sitter och gör Aum, samtidigt som jag skriver, och fokuserar på min inre lugna kärna, som jag kallar det, nere i magtrakten. Har mejlat och varit lite mycket i huvudet de senaste timmarna, så behöver refocus, ner till kroppen, så gör det samtidigt som jag skriver. En av mina fina underbara vänner, sedan länge mejlade mig, och jag läste brevet idag, tack snälla, så underbart att läsa! (ja, som jag skrivit, måste utöka mitt förråd av adjektiv, blir mycket ord som fina och underbara, men det kommer från hjärtat när jag skriver det). Hon frågade om Aum. Amen är egentligen den kristna varianten av Aum, som Sasha berättade, jag visste det inte förut, men det är ganska lätt att se, bokstäverna stämmer ju väldigt väl med varandra. Aum anses vara det första som yttrades vid Universums skapelse, Ordet. Logos. Och när vi sjunger Aum, så uppstår en väldigt välgörande, minst sagt, vibration i våra kroppar, jag känner hur det lugnar mig. Så jag gör det ganska ofta nuförtiden, sjunger Aum. Ja, nästan dagligen. Sitter här på cafét och gör det i all tystnad. Sjunger även ofta Amen.

Gick runt i bokhandeln en stund innan jag satte mig här på cafét, och hittade några fina bokmärken, att ha i böcker, behöver ju det för alla mina böcker. På en av dem står det: Never, Never, Never quit - Winston Churchill. Jag köpte flera av dem!!! Behöver det just nu!!! Så mycket!!! Det blir en av mina nya mantran också! Thank you Winston Churchill!

Gena min älskling ringde precis från Italien och sa Godnatt, de har det bra där, så det är jag så glad för! Vi är alla på olika ställen. Pojkarna uppe i norr, by the Arctic Circle hos mina älskade föräldrar, jag i  Houston. Försökte ringa mina älskade pojkar idag, men mottagningen var dålig, men pratade lite med min mamma och allt var bra med dom alla tre, deras fina kusin är ju där uppe också med dem.  Så vi hörs imorgon.

(En vacker bild av havet i Antibes, i Frankrike, en av våra favoritställen, lite vackert att titta på tänkte jag mitt i all text)

Känner så starkt att det är avgörande för mig i livet nu att vara öppen och autentiskt. Så länge har jag lidigt av att inte känna mig autentisk till mitt Sanna Jag. Det har handlat så mycket om att gömma undan, att ja till exempel, prata så fort som möjligt för att inte märkas inte synas, inte höras. För tänk om någon ser mig som jag är??? Vad händer då? Har haft en så inbyggd rädsla för att synas att höras, att människor ska se mitt riktiga jag, så därför har jag gömt mig där i min lilla box, eller låda. Har haft en bild av hur jag är gömd som en liten liten grå mus, lådan har alltid funnits någonstans i min mage, sedan den kom till mig som en bild redan för några år sedan. Och den lilla gråa musen har varit så rädd för att gå ut ur lådan, så rädd, tänk om någon ser mig, skrattar åt mig, dömer mig, osv..

Ja, mycket av det här har ju jag och Sasha jobbat med under hösten och det har varit så befriande på så många sätt!

(Indisk laxgryta)

Hej igen! Hemma och det har blivit sent. Vi har hunnit äta god middag, en indisk variant av laxgryta, som Sasha lagade, mmmm! Med kryddor som chili, senapsfrön, kumin, vitpeppar, garamasala, rosmari, koriander, asafoetida (indisk variant av vitlök, egentligen från Iran ursprungligen säger Sasha). Jag har inte skrivit upp kryddorna i den ordning som han lägger i dem, men vet att senapsfröna skall i först och poppa upp i oljan... och man skall inte vara rädd att använda kryddorna, det skall läggas i ordentliga skopor/skedar med kryddor, chilin läggs i bland det sista och koriander såklart,... gott var det i alla fall. Och man fick svettas lite grann av chilin, men så skall det ju vara eller hur.

Vi har också suttit och jobbat med bl a The Work, som jag berättat om tidigare. Igår gjorde vi också The Work, där vi jobbade med min tanke/mitt påstående; jag kan inte komma ur min låda/min box. Kan bara säga att det var befriande att se sig utan den tanken, ja, den tanken finns inte. Det är som att se livet utan en grå dimma framför sig och runt sig. Förstår ni? Då kan man äntligen se livet som det verkligen är, det är som att vakna upp ur en dröm, och att kunna se andra människor som de verkligen är. Det är befriande! Det blir som att leva på riktigt. Att befria sig steg för steg från alla dessa tankar och föreställningar som man har om sig själv eller om andra. När jag lever utan den tanken; jag kan inte komma ut ur min låda, som jag stängt in mig i så många år, då är jag en annan Jessika. Jag är stark, jag är Fri, jag är öppen, jag är kreativ, jag uttrycker mitt sanna jag, jag säger vad jag tänker, jag ser andra människor som de verkligen är, jag är gladare, jag skrattar, jag använder min kreativitet för ett högre syfte, jag förlåter... ja, listan fortsätter. Det känns som jag skrev tidigare, befriande!

(Vacker kväll i Nice, Oktober 2010)

Ikväll, så hade vi en lugn kväll... jag kände att jag var tvungen att ta en paus från skrivande, bloggande så jag vilade och jobbade en del med affirmationer och satt och gjorde Aum,... men kände ändå att det byggdes upp en rädsla, att känslor började välla fram igen, ja känslan av begynnande rädsla kändes väldigt välbekant, så jag gick till Sasha och sa att det börjar kännas som att det kommer igen. Han sa, sätt dig och skriv, undersök rädslan. Så då gjorde jag det. Det som kom upp var smärta och sorg, för alla förlorade år, då jag inte har uttryckt min kreativitet, och också smärta och sorg för tiden som tonåring då jag inte uttryckte mig. Då jag hade så mycket kreativitet och livskraft som jag tryckte ner på grund av så mycket rädsla och för att jag dömde mig själv så mycket, ja till självförakt.

Så jag skrev om det. Ja, hur mycket kan man skriva om det, känns som jag har redan skrivit om det och jobbat med det, men tydligen finns det mer eftersom det kommer... Vi pratade om det sedan och Sasha sa att det handlade om att jag måste förlåta mig själv för att jag var så rädd att leva, och inte döma mig själv mer som jag fortfarande gör.

När jag kände rädsla igen komma upp och jag frågade vad som låg bakom rädslan så kom det upp att det låg Glädje över livet under all denna rädsla, Glädje att leva, men Glädjen var så intensiv så att jag var tvungen att sluta skriva på grund av att rädslan blev så stor att det skulle övergå i en ångestattack... Kunde inte fortsätta.

Vi pratade om det, och det jag måste jobba med, är förlåtelse, det är avgörande i helandeprocessen att förlåta mig själv, Och också att undersöka Glädjen inne i mig som ligger under all denna rädsla. Att tillåta Glädjen att transformera mitt liv!  Sasha citerade en av Rilkes dikter, som handlade om att "Every angel is terrifying after so many years of living in misery". Ja, så är det för mig. Har levt så länge i rädsla, att den Sanna

Glädjens vibrationer känns så skrämmande för mig att de också kan orsaka en ångest attack. Helt otroligt hur vi människor fungerar eller hur?

Men allt har något positivt med sig eller hur? "Is it not wonderful to get to know yourself", säger Sasha glatt till mig? Ja, skrattar jag. Vi skrattar ganska mycket när vi jobbar tillsammans. "You took a detour of some 26 years to learn how not to live". Ja, det är ju ett positivt sätt att se på det hela. Det finna en mening med allt, och alla erfarenheter ger ett djup till livet, och det ger möjlighet att ha mer medkänsla för andra människor och deras livssituationer. Vi gjorde också The Work ikväll, men det kanske jag skriver om i morgon. Nu är det sent igen. Skall se om jag hittar några fina bilder att lägga in så att det blir enklare att läsa all denna textmassa. Sköt om er alla fina ni!

Kramar och kärlek till er alla!

från Jessika i ett sent Houston.

(Här en bild på de flingor jag äter, min nutritionist som rekommenderade dem, receptet, som ni ser kommer från Bibeln, finns även bröd som bygger på Ezekiel 4:9. Till flingorna äter jag även blåbär...mums!)

Har ätit god indisk mat idag, både till lunch och middag, älskar de indiska kryddorna, och har saknat det så thank you thank you Sasha!!! som lagat maten idag. Han älskar att laga mat, vilket är bra.:-) Jag har egentligen aldrig tyckt om att laga mat, men med de indiska kryddorna så känner jag inspiration att lära mig mera. Och har faktiskt lärt mig lite grann... och min äldsta pojke, som är tio år nu har alltid älskat kryddstark mat, indisk speciellt, och själv tyckt om att krydda mycket, och prova på att laga mat. Så kanske roligt att lära sig tillsammans, för han verkar intresserad av matlagning.

(Sitter i väntrum till Karen, min psykiatriker som jag träffar varje vecka)

Idag på förmiddagen var jag hos Karen, som är min psykiatriker här i Houston. Som jag skrivit förut så känns det väldigt bra att gå till henne. Vi talade bland annat om det som hände i lördags, då jag hade min stora panikattack, när jag tittade på det mörka i min hjärna, och då jag överväldigades av en så stark rädsla att det resulterade i en panikattack... Hon talade igen om, att det är viktigt att jag i lugna stunder fortsätter med affirmationer, och att hitta den lugna punkten i mig, som jag talade om igår, så att jag när jag får ångest har starka verktyg att jobba med, att det kommer automatiskt att gå till den lugna punkten, att använda affirmationer. Ja, det som känns rätt för mig.

Innan jag gick in till henne så hade jag känt att det byggts upp ångest i mig, känslor som var på väg att välla över. Så kände att jag behövde ta en fjärdedels tablett av de tabletter jag tar när jag har epeleptiska anfall, för att lugna ner anfallet, men vid ett anfall kanske jag tar två eller i värsta fall tre på en gång. Nu tar jag en fjärdedels tablett när jag känner att jag inte klarar av ångesten. Men ibland lyckas jag andas mig igenom anfallen utan tablett. Men tabletterna är alltid med mig, dem känns som en säkerhet för mig, vatten och mina tabletter. Längtar till den här tiden är över!!! Är tacksam att jag har lyckats gå ner till en fjärdedelstablett, ett tag var det en tablett i taget, sedan gick jag ner till en halv och nu tar jag en fjärdedel oftast. Ja, inte i lördags... På väg hem i taxin efter besöket till henne, när jag satt och tittade på Friends i min ipod, för att tänka på något annat, (refocus som Sasha kallar det), älskar den serien också, makes me laugh!!! (har alla avsnitt i min ipod), så kände jag en ångestattack komma över mig. Tack och lov så lyckades jag andas och gå ner till min lugna punkt, och hålla Sasha i handen, så det gick över. Men har känt ångesten under nästan hela dagen, så har jobbat mycket med att släppa ut lite i taget, release... olika övningar... ja, sedan somnade jag, tack och lov!!!

(God indisk lunch i vår lägenhet)

Vi bestämde oss lite senare på kvällen för att det var dags för mig att ta en titt på det mörka igen... jag kände också att det kändes rätt. Så vi satte oss ner. Vi gick igenom vilka känslor som kom upp när jag tittade på det svarta; rädsla, hjälplöshet, jag är en grå mus, jag sitter fast, jag känner mig kreativt blockerad/fast, jag är 14 år, jag är rasande, jag avskyr mig själv, jag kvävs i denna låda som jag är inlåst i, jag dömer mig själv... jag det blev en lista.. Allt det här har vi egentligen jobbat med ganska mycket under hösten.

Sedan vände vi på det hela, och tittade på hur det ser ut om det är det Ljusa; Istället för svart, så kände jag att det är Joy, Glädje, istället för hjälplöshet så är jag full av inre kraft, istället för instängd/fast så är jag fri, jag är öppen. Istället för en grå mus; så är jag ett lejon, Wow! Det kändes så fullt med styrka, att säga det!, istället för kreativt blockerad är jag kreativt fri, freedom at last!!!, jag är 41 år (inte 14 !!!), istället för rasande så är jag kärleksfull, istället för att jag kvävs i denna låda så andas jag fritt i det öppna, jag är fri!!!! Jag ser hela lådan upplösas i ljuset! Befriande eller hur! Så det blir mina affirmationer i några dagar åtminstone...

Det är nog inte så att jag levt som en 14 åring hela livet såklart, jag har utvecklats på många sätt, men som ni ser så har allt detta svarta levt kvar i mig... och nu är jag redo att resa mig och befria mig från dessa kedjor som hållit mig fast så länge, Sasha sa till mig; you have been living with this for 16 years... så jag var tvungen att säga till honom, Sasha it is 26 years not 16, I am not 31, I am 41 years old. It is fu.... 26 years!!!! Var hans svar! LOL! Men det är en lååååång tid när man är 41 år... och det började nog lite tidigare.

Ja, vi fortsatte jobba med metoden "The Work" som jag berättat om tidigare, men nu är det så sent så jag måste sova! Så mer om det imorgon.

Ville bara berätta att jag pratade med min älskade underbara dotter idag, hon är snart 4 år, och hon har precis åkt idag till Italien med sin älskade pappa Gena, och med "baba och deda", sin fina farmor och farfar.  De satt och åt pizza i Milano, det kändes så bra att prata med henne, hon var så glad. Mamma jag ska ge dig rosa blommor sa hon till mig.. älskade min. De skall stanna där i några dagar, Gena är där i jobb, så då åkte dem med. Våra killar är uppe hos mormor och morfar i snön, och där bygger de en iglo på gargetaket, lär sig spela monopol med mormor, och spelar fia, och annat som vi gjorde på vår tid, spelar fotboll i byns gympasal. Blir så glad att de får lite paus från dataspelen, tack å lov, älskade mina.

Godnatt kära underbara vänner, lägger mig nu alltför sent, har morgonmeditation imorgon och ja, måste alltid upp för att äta mina mediciner i tid osv... så dags att säga godnatt mina fina vänner!

Kärlek kärlek i massor!

Godnatt!

Jessika

(Vackra blommor i Paris, Kram!)

ps. älskar dagens citat ovan...

 

 

 

Gokväll alla kära fina vänner! :-)

Idag flyttdag, ingen pizza för mig som traditionen bjuder. Men dock god hemlagad mat, som Sasha gjorde,... vi hann till indiska mataffären och inhandlade kryddor och allt som behövs för god indisk mat. Och det åt vi nu i kväll. Sååå gott! Älskar verkligen indisk mat, har alltid gjort det, ja, ända sedan min kära man Gena tog med mig till en indisk restaurang första gången för många år sedan. En oerfaren tornedaling... som jag är, hade ju aldrig varit på en indisk restaurang förut. Att nu få äta det hemlagat och lära sig lite på köpet det är guld värt. Lärt mig att gurkmeja är oerhört nyttigt speciellt för mig nu. Och egentligen för alla. Finns i en av de supplements som jag äter till och med, som kliniken ger.

 

 

 

Har också varit på kliniken idag, och alla blodvärden såg bra ut, så det känns skönt. Min vän, ångesten har dock varit på besök på förmiddagen, men har tagit det lugnt i allt flyttande, ja vi har ju bara några resväskor... som vi lyckades fylla i två omgångar... hur lyckas man samla så mycket grejer på så kort tid... hmmm, ja en hel del böcker och videofilmer har det i och för sig blivit...  Angående min ångest; Sasha har sagt till mig många gånger, att gå till " the core of my being", någonstans i nedre magtrakten, hitta en punkt där, idag äntligen var det som om det klickade, såg i mitt inre hur det lyste där nere, (vid andra chackrat), och där kunde jag hitta någon slags ro, och andas från det stället. Problemet säger han, är att vi ofta är bara i våra huvuden, vi är inte i kroppen. När jag har hållit på att packa osv, så har jag försvunnit i tankarnas värld.. jag har varit bara i huvudet. Så jag satte mig ner flera gånger och andades och koncentrerade mig på den lysande punkten nere i magtrakten, andades från den punkten. Och det hjälpte faktiskt. Ska nu träna på det, så att det förhoppningsvis kommer automatiskt när en ångestattack uppkommer.

Har också lärt mig att släppa ut min rädsla och ångest via fingertopparna, ja det kanske låter konstigt, men det fungerar faktiskt, kanske inte alla gånger, men som Sasha säger, använd inte ordet, försöka, antingen så gör du det eller så gör du det inte. Så jag gör det... jag släpper ut min ångest via fingertopparna, jag överlämnar det till det Högre, jag brukar se framför mig en brinnande eld som tar min rädsla/ångest och upplöser den, transformerar den till lysande vit ljus, det förvandlas till lysande stjärnor... Ja, så brukar jag hålla på...

 

 

Utsikt från mitt andra fönster, här är man omgiven av stora Highways, it is America. 

 

Sitter på kära Starbucks med mitt gröna te, det är snart nio på kvällen. Vi har inte ännu fått internet i lägenheten som vi blev lovade idag, men troligtvis, förhoppningsvis får vi det imorgon. Känns så skönt att slippa hotell. Vi bor kvar i samma område, eftersom det är nära till kliniken och det finns mataffär, cafeér, trevligt, och mycket annat. Praktiskt.

Här kommer bilder från Flora & Muse och deras caféavdelning där de också har blommor, men det är kvällstid så det är lite utplockat med blommor, så får ta bild dagtid någongång också då det är fler blommor och ljusare från solen som skiner in. Nu vill inte datorn riktigt sätta in några bilder... hmmm! Ja, nu ville den äntligen!!!!

 

 

Annars är det så bra att ha lite bilder så att all text inte går ihop som en enda stor klump... Jag, gör alltid mellanrum när jag skriver, men sedan när jag trycker på publicera så skrivs allt ihop. Och "teknisk" som jag är, har jag inte lyckats klura ut varför texten gör så. Därför är det så bra med lite bilder, så det blir enklare för er att läsa. Nu dags att gå hemåt, har varit en lång dag,...egentligen så har skulle jag gärna sitta en stund till, men redan sent. Så vi ses imorgon, mina fina underbara vänner!

 

Sköt om er och tack för så fina mejl idag på facebook!

 

Lots of love,

 

från

Jessika

 

 

Är på Burzynskikliniken, sitter och får medicin in i blodet. Fick lite annan medicin i blodet innan, en som skall förhindra allergiska reaktioner... den gör att jag känner det som om jag precis druckit två glas vin.. jag som inte dricker vin, so you never know maybe my alter ego Ms Charles turns up, ha ha! Sasha brukar skämta med mig att jag har ett alter ego, Ms Charles, eftersom mitt flicknamn är Kaarle, finska varianten av Karl, Charles på engelska... Ms Charles har lila hår och stora solglasögon, hon har väldigt speciell personlighet... ja, the story goes on, hon släpper loss...Som jag sa får jag inte dricka alkohol överhuvudtaget efter att jag bivit diagnoistiserad med tumör i hjärnan. Har ej druckit mycket sedan jag fått barnen överhuvudtaget, verkar alltid varit gravid eller ammat under så lång period. men egentligen saknar jag inte alkohol alls, tycker inte ens om det mesta, inget alls egentligen, men ett glas rött torrt vin har jag inget emot då och då.

Så kära mina Moskvavänner, det är anledningen till att jag aldrig drack lite vin på våra så trevliga träffar, till exempel vår bokklubb som urartade :-) från Jane Austen book club till en vanlig bokklubb, (det visade sig att vi bara var två som älskade Jane Austen.) vilket inte var fel heller. Vi hade så mycket kul! Tack för alla roliga minnen mina underbara vänner i Moskva. Love you, love you all! Två av mina fina vänner i Moskva visste om anledningen till varför jag ej tog mig ett glas vin med resten av gänget, men kände mig inte redo att berätta för alla vid den tidpunkten. Hade mycket att bearbeta själv då, och det skulle ha känts jobbigt trodde jag då med att alla visste om det, och kanske frågade mig om hur jag mådde. Nu känner jag mig redo, att öppna mig, ja annars hade jag inte startat denna blogg. Så nu gör jag precis tvärtemot, jag öppnar mig, och försöker göra det på ett så ärligt och öppet sätt som jag kan, men kanske än så länge med lite vingliga steg ibland. Är så van att vara stängd, på så många sätt... men lär mig och det känns sååå befriande, men det kan vara överväldigande ibland, både på ett tufft sätt, som i helgen, och härligt sätt när den stora inspirationen överväldigar mig.

(Sitter och gör min infusion i blodet. Som mina vänner märker ser mina kinder mer runda ut än vanligt, jag kallar det för mina hamsterkinder, det beror på kortison som jag fortfarande äter, men dosen har minskat, och skall minskas succesivt, tack och lov...)

Dricker lite te, som Sasha så snällt köpt åt mig i caféterian här, och äter på mitt äpple, och nötter, måste ta det till en av mina "vanliga" mediciner. Skriver med pekfingervalsen, har vänstra armen upptagen, får ej böja den annars börjar det pipa. En liten söt flicka, kanske sex år, vilar i en fåtölj i närheten, hon behandlas för någon cancer/tumör. Mamman sitter bredvid, pappan gick iväg för att tala med läkare tror jag, nu är han tillbaka. Känner så starkt för den lilla flickan, och föräldrarna. Lilla vännen, mina ögon tåras, lilla söta fina flicka. Sänder henne all Ljus och Kärlek! Ber för henne och för hennes föräldrar!

Är tillbaka på hotellet. Det gick fortare än jag trodde, själva infusion, tog ca en och en halv timme, men allt som allt satt jag nog där två och en halv timme eller tre, med blodprov och väntan på att få resultat av blodprov och allt annat klart innan vi började. Men det går så bra, fåtöljerna är jättesköna, det går att fälla upp benen också, viket jag gjorde senare. En annan sak som jag tycker så mycket om här på kliniken, men fick veta att det tydligen är ganska vanligt på andra sjukhus också, är att sköterskorna har olika färger på sina kläder, så dem som behandlade oss i rummet hade olika färger på sina kläder, allt från lila, min favorit såklart!, rosa, ljusgrön, mörkblå, ljusblå, röd...Känns så mycket gladare, det gör mig gladare bara att se dem. Färger är helande tror jag. För mycket vit, kan kännas sterilt eller hur! Vore det inte något för svensk sjukvård att ta efter? Eller hur? Jag tror de som jobbade inom sjukvården skulle tycka det vore roligare, gladare med mer färg.

Minns min första natt på sjukhuset i Sverige, efter mitt första epeleptiska anfall, när min tumör upptäcktes. Det jag drömde om i detta sterila rum med apparater, var en vacker trädgård med blommor. Det kom till mig så starkt! Har aldrig känt så förut. Det var som om något i mitt inre talade till mig att det är helande! Har alltid älskat blommor, träd och naturen mer efter denna händelse. Det talar till mitt inre på ett annat sätt. Förut var det mer som, att ja ett träd är ett träd, blommor är vackra, men kanske det var en förståelse mer på en intellektuell nivå. Nu måste jag nästan lukta på alla blommor jag går förbi... ja, kanske inte, men ofta vill jag det, men jag har blivit lite av en Ferdinand. Så det ser jag som något positivt i allt det hela.

Minns också att min kära pappa åkte efter mig, med bilen till sjukhuset, jag åkte med ambulans, vi var uppe i norr och hälsade på mina föräldrar. (Min kära man Gena hade just åkt till Moskva, den dagen, han hade varit med mig och barnen uppe i norr en vecka, och fick beskedet precis när han landat i Moskva om det som hänt mig, så det första han gjorde var att vända och åka tillbaka, Moskva-Sthlm-Luleå samma väg, och till Kalix där jag låg inlagd... Älskade min Gena) Men min fina pappa var med mig på sjukhuset när jag fick beskedet att de enligt röntgenbilderna hittat något i min hjärna, som såg ut som en tumör.. (Sedan tog det ett tag innan jag fick komma till Karolinska i Stockholm där vi bor, och göra riktig Magnetröntgen, fick i princip ta tag i det själv, ringa och pusha på, semestertider som det var...????)Men i alla fall min pappa var med mig, första kvällen på sjukhuset, och det betydde såååå mycket att han sa att allt kommer att bli bra, han var väldigt lugn och positiv, eftersom för mig var det som en dödsdom, jag det var fruktansvärt..., men att han sa dem orden och höll mig i handen betydde mer än någon kan ana. Tack kära fina underbara pappa, jag älskar dig så mycket! Vill bara med denna berättelse, visa hur mycket det hjälper med positivt stöd till någon som är sjuk, det betyder såå mycket mer än ni kanske anar. Det gör en enorm enorm skillnad! Så tack också alla ni som hjälper mig med så många uppmuntrande ord, böner och ljusa tankar och kärlek och värme, det hjälper mig så mycket så mycket! Mer än ni anar. Ni är underbara! All min kärlek till er alla!

Lyssnar till min Mozart, nu när jag skriver! Så vackert!

(The Japanese Garden)

Ville egentligen sätta in en bild på de vackra blommor de har på Flora & Muse, på deras caféavdelning, men hittar inte sladden av någon anledning... tog bilder idag när vi åt middag där som vanligt. Men får visa bilderna imorgon.

Imorgon flyttar vi äntligen in till en liten lägenhet här.... Jippi! Eget kök! Skall åka och köpa indiska kryddor imorgon, så det lär bli indisk mat imorgon! Ser fram emot det. Vi kommer att vara kvar här i en månad till, så det är mycket bättre såklart att bo billigare i lägenhet, och ha eget kök... och sedan måste jag komma tillbaka hit till Houston, troligtvis efter en månad eller några veckor, efter att jag varit hemma och pussat och kramat mina älskade barn i massor, och min älskade man. Ja, det är så det ser ut för mig i livet nu. Får göra det här för framtiden, så tänker jag, även om det är svårt att vara borta från mina älskade barn speciellt eftersom jag inte är van att vara borta från dem så länge. Tidigare har jag inte lämnat dem mer än en eller två dagar, knappt... ja, jag har varit en riktig hönsmamma, som man brukar kalla det. Hållit dem riktigt nära mig. Mina älskade underbara! Skall ringa dem imorgon älskade mina. När jag mådde dåligt i helgen så klarade jag inte av ens att ringa dem, så är det tyvärr...Men vi skall försöka skypa snart. När de kommer tillbaka från Norrland, pojkarna.

(Oprah presenterar pris på Oscargalan, och ja... Colin Firth vann!!! Jippi!)

Dags att vila lite, se lite dvd, och läsa några rader, vaknar ofta med lampan tänd mitt i natten, dålig vana...

Kärlek till er alla mina vänner!

Kraaaam!

Jessika