Attleva

Citatet ovan, (Sasha sa det till mig idag, men har hört det förut, det finns nog olika varianter av citatet...) är dagens läxa för mig idag. Det har varit en skakig dag för mig hela förmiddagen, det har bubblat i mig, känslor som skulle ut, och jag kände sådan stor rädsla, så jag har talat med rädslan, skrivit och jobbat... och när vi tittade på det tillsammans nu på eftermiddagen jag och Sasha, genom att skriva och prata och använda "The Work" metoden... ja, när vi benat igenom all denna rädsla, och kommit ut på andra sidan så var det inte så skrämmande egentligen. Det känns så befriande!

(Jag på burzynskikliniken, innan min mobil bestämde sig för att gå in på reset, men nu helt plötsligt fungerar den...)

Idag har vi varit på kliniken, har haft efterkontroll efter måndagens blodinfusion, alla blodvärden och allt är bra, så det är skönt. Det tar alltid extra lång tid för oss för vi har så många att prata med, Irena och Ewa vid receptionen, Beata, som kollade mina värden, och vår fina läkare Larisa, ja vi sitter och pratar och skrattar med alla. Och ja, det är som att komma hem också på något sätt. Det är mycket värme från dem alla. Vi delar våra liv med varandra. Det betyder mycket för mig. Och Beata har alltid en ny färg på sin klädsel, alla sjuksköterskor har olika färger varje dag. Vilket jag tycker är så härligt! Det gör mig gladare! Färg och blommor betyder mer för mig efter att denna utmaning kom i mitt liv. Och naturen, blommor och växter. Jag lägger märke till det mera, jag behöver det mera, suger in det i mig mera. Det började första natten på sjukhuset i Kalix, när jag så starkt längtade efter att vara i en vacker trädgård, (istället för i ett kliniskt rum med apparatur) med vackra blommor och träd och grönt runt omkring mig, som jag har berättat tror jag. Idag är det något fel med min mobil, det står, Reset, någonting, med en helvit bakgrund, hmmm! Så det blev inga bilder idag, än så länge. Det löser sig nog. Jag har ju Sasha som är teknisk:-)

Det har redan hunnit gå en dag och det är redan kväll. Jag orkade inte skriva igår för vi jobbade ganska mycket på eftermiddagen som jag skrev igår, och det gjorde mig helt slut fysiskt, så jag somnade väldigt tidigt. Nu har vi redan ätit middag, efter ett arbetspass med att skriva, och jobba med mina känslor, min rädsla, både på förmiddagen och eftermiddagen. Men känner mig än så länge inte så trött, har hunnit sova under tiden som Sasha lagade middag. Nu är han på sitt rum och jag kan höra Karens gälla röst, så han ser på Will and Grace, han behöver vila sig efter allt jobb med mig, pust!  Hör hur han skrattar till ofta. Men Hur många avsnitt har han egentligen???? På dagen var vi ute och åt lite mat, Sushi.

(Min sushi)

Och jag satt en stund på Starbucks, men hann inte skriva på bloggen, kollade lite min mejl, tog det lugnt, drack te. I närheten finns det en butik där de säljer kameror, så vi var in dit och jag köpte en kamera, för min mobil uppför sig konstigt, hur den vill, och jag vill så gärna ta bättre bilder, kunna zooma in. Ni får redan se ett resultat, kan äntligen zooma in vår fina granne som håller Sasha vaken på kvällarna och ibland om nätterna;

(Här är vår fina granne "Barky", jag tror att den får vara inne ganska mycket, när matte och/eller husse jobbar. Men tack och lov finns det en hundgård bredvid vårt hus, så förhoppningsvis får "Barky", som skäller mest hela tiden, springa av sig där).

I dag har mitt hjärta värkt efter mina älskade barn. Ville ringa dem på förmiddagen, men precis då mådde jag inte så bra, och sedan var det för sent på grund av tidsskillnaden.

Som jag har berättat så har jag jobbat idag med mina vänner rädslorna, så gårdagens citat gäller även idag och ja.... Lär mig att känslor, emotions, sensations, olika namn, är egentligen bara energier som finns i våra kroppar. Och om jag lär mig att inte identifiera mig med känslan rädslan, så kan jag se på den som en energi som bara passerar min kropp, och jag kan till exempel fråga den, vad vill du mig, känna in vad som finns under den, ja det kan jag göra med vilken känsla som  helst, nu när jag håller på att lära mig tekniken. Men det är en process.

Idag och igår har vi jobbat med att känna vad som finns under min huvudvärk som jag hade igår, och vad som finns under det nervösa molnet i min mage, som dyker upp i tid och otid... osv.. vad kommer upp där. Ja, egentligen kan jag se det här som ett stort äventyr, att upptäcka och lära mig förstå min kropp och mina känslor. Vad vill kroppen säga till mig genom sina olika signaler med smärta och känslor till exempel. Jag lär mig att bli mer uppmärksam. Men processen känns ibland väldigt smärtsam, och helt enkelt sååå svår. Men ofta när vi går igenom det tillsammans steg för steg så blir det mindre läskigt och skrämmande.

(Jobb, jobb, jobb, adventure adventure adventure!!!! Ps. tavlan är inte vårt eget val!!! Har min värmande ryska sjal runt midjan som alltid.)

Började tänka på min fina älskade mormor Alice när jag stod och diskade efter middagen idag. Kom i håg hur hon de sista åren av sitt liv, började säga precis vad hon tänkte och tyckte. Och det kändes så skönt att hon gjorde det, minns att det gjorde mig glad och ofta full i skratt, och även andra i familjen. Minns hur min moster berättade att hon en gång rakt ut sa till henne; Men gud vad ful klänning du har på dig! Min moster tog det såklart med humor, men sådan var hon mormor de sista åren. Skönt att hon åtminstone då fick utlopp för det hon tyckte och tänkte och kände inom sig. Det gör mig glad i hjärtat. Tidigare hade hon hållt sååå mycket inom sig också. Det handlade så mycket om vad omgivningen, även samhället ansåg att man borde eller inte borde göra tror jag. Tiderna var väl sådana när hon växte upp och var ung, mer än idag.

Imorgon ska vi på föredrag, jag som religionsvetare älskar ju att gå på allt som handlar om religion, oftast i alla fall, och det här är ett föredrag om bok av en finsk författare, som levde mellan 1875-1934, Pekka Ervast. Han har skrivit en bok om Jesus och hans esoteriska (inre hemliga) lära. Vi beställde boken på Amazone.com, ännu fler böcker till vår samling, men jag har inte hunnit läsa så mycket ännu, men den verkar intressant. Han inspirerades bl a av Leo Tolstoy, vilket jag finner oerhört intressant. Jag läste om Tolstoy om en del när jag studerade religion. Förutom sina stora romaner så lärde Tolstoy sig både hebreiska och grekiska, och han översatte hela nya testamentet själv, om jag inte minns fel. Hans tolkning av det nya testamentet var dock för radikal för kyrkan i Ryssland, han sa saker som låg nära Jesus hjärtats lära, enligt min mening, och för obekväma för kyrkan, och det gick så långt att de till och med inte ville begrava honom när han dog. De kunde inte acceptera honom. När jag läste hans tolkningar, som var gamla översättningar från början av 1900-talet till svenska, så vackert språk så det var en njutning att läsa bara språket, så kände jag i mitt hjärta att Jesus om han hade levt hade omfamnat Leo Tolstoy. Jesus själv ansågs ju som mycket radikal av sin omgivning, och inte minst av de religiösa. Jag undrar hur många av de så kallade "rättroende" skulle acceptera honom om han kom invandrande in i deras kyrka idag?

(Pekka Ervasti skrev även boken; The Key to the Kalevala, en esoterisk tolkning av det finska eposet Kaleval. Spännande!)

Jag ska meditera och se framför mig hur jag sitter lugnt och njuter av föredraget imorgon. Men kommer nog att sätta mig längst ut, längst bak, just in case... tyvärr är det så fortfarande för mig..., nervös att vara där det är mycket folk... men ska meditera innan.

Vill ni se en bild på en rolig bil som vi passerade på väg hem från Starbucks igår;

Det här citatet fick jag skickat till mig av min fina faster via facebook, och det är stämmer så bra, tycker jag. För att lära sig att se sina egna känslor, och att förstå sin kropp, och sig själv, ja att bli uppmärksam på sig själv, sina tankar, ja allt, så måste vi bli medvetna, och lär oss så småningom att steg för steg att bli mindre själviska och förlorade i tankarnas värld. För jag känner själv hur jag så ofta är förlorad i tankarnas värld utan att jag märker det, lost in "the monkey mind", ofta när vi mediterar, då sätter tankarna fart, ja dagarna i ända håller tankarna på utan att jag är medveten om det... så det är en process minst sagt.

Vi har talat en hel del om det de sista dagarna Sasha och jag. Han har uppmuntrat mig att vara medveten och uppmärksam, aware, i mina rörelser och i mina intentioner, till exempel, hur jag lägger ner en bok, hur jag talar till en människa, ja när jag handlar på Starbucks... lägger jag ner boken på ett kärleksfullt sätt eller bara slänger jag den, talar jag till hon som jobbar på Starbucks med omtanke, osv...Det påverkar hela rummets atmosfär hur vi rör oss i rummet, hur vi rör i saker, lägger ner dem, vad vi har för intention när vi gör saker, hur vi talar till människor. Städar vi med irritation och ilska, då blir energierna desamma. Ja, min läxa, det jag jobbar med att lära mig är att bli mer medveten i mitt sätt att röra mig, tala till folk, tala om mig själv, talar jag om mig själv i negativ bemärkelse, osv... Minns att jag och min kära syster Susanne har talat om det här. Hon har ofta sagt; att om vi inte gör saker med glädje så är det ingen idé att göra det alls, inspirerad som hon är bl a av Eckhart Tolle, och det är så rätt. Men det tar ju ett tag att komma dit i livet. Men igen, det handlar om att igen inte börja döma sig själv. Då halkar vi fort på fel spår. Kyrkan har dömt oss för länge, och vi själva har piskat oss med ris alltför länge! Nog nu eller hur!!! Det som har hänt har hänt. Det går inte att ändra, men vi kan göra vad vi kan nu! Eller hur! Det finns bara nu! :-) Och hela Universum är Kärlek!

Det jag vill säga är; det jag lär mig nu är att min väg för att komma ur min snårskog, av ångest och lidande och allt vad det innebär, som egentligen i slutändan är en välsignelse i mitt liv, även om det ibland känns så svårt att tro; Min väg ut ur allt det här är endast genom att sluta döma mig själv, som också har lett till att jag dömer andra, och genom förlåtelse av mig själv och av andra. Det är enda vägen!

Godnatt för ikväll, redan sent...