Attleva

Sitter här sent på kvälla med min kära mor och småpratar och har det lite mysigt...alla barnen har lagt sig. Och jag är sååå lycklig att vara hemma! Älskade mina barn som jag älskar mer än hela Universum och min Gena kommer hem snart också älskade min. Jag trivs så bra med min älskade mamma, och jag trivs så bra att ha mina förädrar här, känner mig trygg. Men pappsen min drog i väg till systra min i dag för att rulla älgköttbullar inför julen. Mamma och åker dit i morgon också för att hjälpa till och ja så får de vila upp sig lite. Istället kommer mina fina svärföräldrar och bor med oss i några dagar. Snälla alla fina ni! Hjärtan till er! Och jag har hunnit sova redan en stund med mina barn...i omgångar vid läggning...så trött på kvällen, jetlagen efter Amerika har nog inte gått över ännu.

Och i går så fick jag igen ett mycket kort energiutsläpp/ångestattack. Det var nästan intressant att betrakta mig själv. Sasha satt bredvid mig. Och det kom väldigt snabbt...och jag hade känt att det varit på gång. Denna gång var det så markant att när jag gav upp kampen, när jag slappnade av i hela kroppen så slutade det tvärt! Vanligtvis så har min tendens varit att spänna mig och att kämpa emot och att bli livrädd. Nu när jag gav upp..tack Sasha för din hjälp, så tog det slut på en gång. Det visar att det går att kontrollera. Sasha ger mig nu instruktioner att öva varje dag, att spänna kroppen och sedan slappna av, spänna mig och slappna av. Det programmerar kroppen till detta beteende. Vi har talat om det tidigare. Men jag vet inte varför jag inte har tagit till mig det tidigare. Nu övar jag på det och jag försöker gå till det avslappnande tillståndet så djupt det går.

Jag har fortfarande viss ångest inför allt som känns att man borde göra inför helgerna som stundar...men egentligen tar jag det mycket lugnare nu än förut..nu har jag bestämt mig för att lyssna till mitt inre och även min kära fina vän Carin som gav mig det rådet för länge sedan...att december är en månad för kontemplation, tända ljus, sända ljus till världen och människor.  Ja, det finns olika saker som har byggt upp min ångest, detta att komma hem efter resan..av någon anledning så bygger jag alltid upp viss ångest, mina egna förväntningar, andras förväntningar som jag tror de har. Allt i mitt eget huvud:-) Och sedan skall fina Sasha åka iväg, såklart, och det unnar jag honom verkligen över jul och nyår till sina nära och kära. Men jag känner mig lite nervös hur jag skall klara mig utan hans vägledning. Men det finns ju skype. Men jag jobbar med tekniker som vi jobbat med.

Angående min senaste blogg. Ja, jag känner och har känt stor frustration med den svenska sjukvården. Och jag vet att jag gick hårt åt sist. Men så kände jag då och jag skrev utifrån det jag kände. Och det jag kanske inte mer tydligt visade i det inlägget  är de människor som hör av sig till mig och hur jag lider med dem, och deras liknande historier. Och jag känner av så mycket av flera av deras frustration och ångest inför sina liv, och sina anhörigas liv, för att de inte får hjälp. Och det påverkar mig såklart oerhört mycket. Och jag vill från mitt hjärta efter bästa förmåga hjälpa alla som hör av sig till mig. Självklart är min intention att vända frustrationen till något som inte enbart blir en enda klagovisa över svensk sjukvårt så att jag fastnar där. Det är inte hälsosamt för mig och inte för någon. Talade med en underbar fin vän i dag om det, och hon påpekade det för mig, tack kära fina du. Jag har själv känt också att min relation till mig själv hur jag behandlar mig själv och sedan mitt älskade land Sverige, har parallella linjer. Det hör i hop. På samma sätt som jag lär mig att älska och behandla mig själv väl och att inte döma mig själv, trots mina tillkortakommanden... så lär jag mig att älska mitt land, och jag älskar mitt/vårt vackra land översvallande, och människorna här, och att behandla landet väl trots dess/våra tillkortakommanden. Men det betyder inte att man inte kan bli arg. Säga ifrån. Ibland är kärlek att säga ifrån också. Men med intentionen att höja och hjälpa. Det är en skola för mig, ett lärande.

Angående Dr Burzynski, så blev jag ledsen att höra att han anklagas att enbart tjäna pengar, men det är ingen nyhet all kritik gentemot honom, den är jag väl medveten om. Men jag har spenderat ganska lång tid på kliniken och jag har sett skillnad på människor som kommer dit, och när de lämnar, och jag talar med andra patienter. Så jag vet att han räddar liv!!! Och jag har träffat honom flera gånger och jag känner att han är en genuint hårt arbetande man, som lever för sin forskning, och för att hjälpa människor. Och det han gör för mitt liv är jag Dr Burzynski evigt tacksam! Tyvärr så kan amerikanska patienter ibland inte fullfölja sina behandlingar på grund av att försäkringsbolagens regler hindrar dem att göra det. Och det är definitivt inte Dr Burzynskis fel. Och för mig har den dyraste medicinen varit, inte den medicin som han har genom forskning framtagit utan den medicin som är godkänd av FDA, The Federal Drug Administration. Det vi nog kallar Läkemedelsverket. Medicinen är svindyr! Och det är definitvt inte Dr Burzynskis fel personligen. Och jag läser en hel del jag också om honom. Nu när jag har kommit tillbaka mer och mer från ångestens töcken...och jag har från början vetat att han inte är accepterad av många inom läkarkåren,...de som jobbar på det konventionella sättet, ja som självklart också räddar liv. Men han är definitvt accepterad, men kanske av de som jag skulle kalla; leder vägen, går framåt öppnar upp dörrar för ny forskning. Men jag kommer att snart återkomma och skriva mer om detta! Så tack Lotta för din kommentar och för att du tog upp detta för det får mig att ta tag i det här med att förtydliga vilken typ av vård jag får på The Burzynski Clinic. Och tack min fina vän T för vårt samtal i dag för det får mig också att förtydliga mig och att höra din synvinkel är så värdefullt för mig. Och tack älskade min Gena för ditt stöd. Jag älskar dig! Och för mig handlade det inte om mod att åka till The Burzynski Clinic...det var helt enkelt hela min själ och kropp och min intuition som sade det till mig. Allt talade för det inom mig. Hela mitt väsen!

Och vilka tjänar mest pengar...Jo, läkemedelsföretagen...vem törs forska i deras göranden och havanden? Jag tror att det skulle kunna bli en hel del smustigt byk som kom fram där...Och de tjänar Multum på sina patent och på sina läkemedel!!! Och därmed inte sagt att allt är dåligt, Nej!!! Det finns så många läkemedel vi alla är tacksamma för. Och igen vill jag förtydliga att jag aldrig har sagt; att alla läkare i Sverige är dåliga, eller vår sjukvård...nej. Jag är till exempel mycket tacksam för hur Astrid Lindgrens sjukhus tog hand om vår äldsta son när han hade brutit armen. Underbara fina snälla sjuksköterskor som fnittrande och skrattande, ja det var sent, tog hand om oss, och fick oss, mig och min son på gott humör. Tack fina! Och det finns flera exempel.

Och den fina ambulanspersonal som tog hand om mig varje gång när jag åkte in förra sommaren för epeleptiskta anfall, det har jag skrivit om tidigare. Det är jag oerhört tacksam för hur jag blivit bemött, och deras proffessionalitet. Och även oftast på akuten.

Men Sverige är mitt land och jag vill dess bästa liksom allas vårat bästa..., och det jag går igenom, och har gått igenom, skapar naturligt en reaktion, och nu ser jag med stor sorg andra människor lida. Det får mitt hjärta att brista. Och vi som behöver hjälp Nu som tyvärr inte går att få i Sverige, och på många andra håll, vi söker alternativ och vi behöver hjälp av de som går steget före i forskning, de som är öppna för nya vägar, för vi vill alla Leva! Och vi har inte tid att vänta några år till, de flesta av oss! Och jag önskar och drömmer att Sverige blir ett föregångsland för detta! Älskade Sverige låt oss komma ut ur våra gömmor och öppna oss...för vi har så mycket inom oss...och så mycket vackert här!  Jag sänder er alla som lider och har det svårt allt Ljus och Kärlek!

Sitter på hotellrummet här vid flygplatsen och bara är...skönt! Åt just min medhavda mat från Houston...räckte gott för lunch...är ju fortfarande frukosttid för mig. Klockan är endast tio i Houston...och ja fem här...ja jag åt lite sen lunch...lite upp och ner vänt nu. Lyssar till lite julmusik..men har sovit säkert i fyra timmar, behövdes såå!

Ja, flygresan gick bra..såg en bra film med Tom Hanks och Julia Roberts, en ny film, den var faktiskt bra för att se på planet. Tycker om båda skådespelarna. Både rolig och småromantisk...men det som var lite, ja lite i alla fall ovanligt för en Hollywoodfilm i den genren var att färgerna var normala...det såg inte så perfekt och ljust och glatt ut, färgerna...det har jag i och för sig inget emot ibland heller, men nu var det mer som det är. Men USA och dess energier har något speciellt i sig, i alla fall för mig...jag känner kreativitet i luften på ett annat sätt...

Men jag genomgick också ett kortare energiutsläpp under resan...jag kände hur det kom en rädsla i mig helt plöstligt, och då satte det igång...men det passerade ganska snabbt, oändligt tacksam för det. Väckte stackars Sasha som somnat...han som så gärna ville sova...men tack och lov somnade han om efter ett tag. Men kändes så bra att få hans lugnande ord...tack snälla Sasha.

Våra sista dagar i Houston var intensiva...ja i mina mått mätta...Sista kvällen träffade vi min syssling och hans fru. De bjöd oss på middag på en mysig fiskrestaurang. Tyvärr kunde jag inte äta det bästa av deras urval, ja det jag skulle ha valt i vanliga fall, men det kommer! :-) Och Jon och Robin hade med sig presenter till barnen, söta filtar med deras namn ingraverade så snällt och fint (enda var, ännu mer bagage! Hjälp!!!) och ortens specialsylt och godis...  och Jons mamma hade skickat bilder från Montana och lite annat,

Jons mamma är min pappas kusin. Bilderna från Montana visar storslagna berg i bakgrunden av den lilla staden/samhället där pappas farbror Johan från Armasjärvi kom att bo med sin familj, berg med snö på topparna, sååå vackert! Jag hoppas verkligen att vi kan åka dit. Har nu fått korrigering angående när farbror Johan emigrerade till Amerika, det var när han var 18 år, och inte 14 år som Jon berättade för mig vid vårt första möte. Ja 14 år lät väldigt tidigt, men det hade också varit möjligt. Talade med Jons mamma per telefon för några dagar sedan.

Jag är så tacksam för tiden i Houston...att få den hjälp jag behöver. Blir mer och mer medveten om hur många som lider...som inte får hjälp och jag gråter för dem och sänder dem ljus och ber för dem... samtidigt så vet jag att det inte är av illvilja som de inte får hjälp, självklart vill läkare i Sverige hjälpa människor, ja de flesta, och det finns både bra och dåligt i varje land, det är jag medveten om. Men det som gör mig heligt f-bannad är att vården i Sverige är sååå "insnöad" på sin linje, de ser allt i sin fyrkantiga låda! De kan inte gå utanför ramarna ett enda dugg...ja många av dem. Nu har vi hittat en klinik i Sverige, som vi hoppas på, som vi har redan bokat tid hos och har talat med. Och ja, känslan var mycket mer samarbetsvillig, och där fanns en nyfikenhet och öppenhet till den vård jag får på Burzynskikliniken. Och är den kliniken en svensk vanlig klinik? Nej, självklart inte!!! Suck! Vad skall skall det bliva av vårt stackars land? När skall vi vakna och inse att utvecklingen inte hade gått framåt utan människor som tänker utan för ramarna!!! Och ja, tyvärr så blir dessa giganter oftast förlöjligade och ja till och med jagade innan några av de blir upphöjda till skyarna som stora upptäckare...

Men det finns såååå mycket jag älskar med vårt land. Jag älskar människorna, hur vi än är, jag inkluderat! Jag är som jag är och jag blev som jag Vart! :-) Jag älskar vår vackra natur. Jag tycker om mycket i skolsystemet...men håller inte med om mycket...skall nog inte gå in på det nu...det är för slappt...men samtidigt så behövs det mer kreativitet...och utlärande av medkänsla...men vi är alla elever i vår Moder Jords skola...ja det finns såklart mycket mer som jag tycker är bra; Att vi alla har rätt till vård....eller har vi fortfarande det? Har vi det? Jag fick dra iväg till Amerika för att få min vård...men jag gick min egen väg...inte Sveriges väg...ja varje land har sina saker att tampas med... Jag har ofta i mitt liv varit en velpotta, Men när jag helt plösligt skulle besluta om operation...som skulle göras inom tre dagar, så visste jag direkt NEJ! Det var mer klart än något annat någonsin i mitt liv, det kändes i hela mig, själ och kropp... Jag tackade nej till operation och den plan de hade för hur jag skulle vårdas på Karolinska Sjukhuset, chemotheraphy och alltihop...men när deras namn nämns i vårt land känns det nästan som om vi alla borde kasta oss ned i vördnad och buga oss för denna så Höga institution av kunskap... Karolinska Sjukhuset!...Ack nej,...för mig kändes det som att jag kommit till dödens väntsal...när jag kom dit...och med det inte menat att det är så för alla, nej! Men jag kände dödens vibrationer i hela byggnaden jag kom till...jag såg dödens stå runt hörnet och kika på mig...det sätt läkaren tittade på mig, med sorg i och distans i ögonen, de gjorde sitt bästa, jag vet. Men först hörde de inte av sig på en månad, ja jag vet SEMESTER i Sverige går före ALLT!!! Sorry.... att få tumör i hjärnan mitt i semestern och allt! Och sedan pang bom när jag ringde och sa, hej tänkte ni höra av er??? Jag åker till Moskva snart, där vi bodde för tillfället, då fick jag komma på en gång, och när jag kom ville de operera mig inom tre dagar... Jag har aldrig varit mer klar över ett beslut någonsin, Nej tack sa jag och gick därifrån!!!...jag som inte ens ibland har kunnat välja en maträtt utan att fråga...vad skall du ha, vad tror du? ha ha! Nej inte kanske riktigt...men nästan:-) Nu var det helt enkelt NEJ! Jag går en annan väg!!! Och självklart var jag enormt chockad...men det var också ett så inom mig djupt sägande Nej! Jag går inte eran väg! Stopp!!!

Ps...och ni som har läst det jag skrivit om min kära farfars mor Adelina...som kom till vackra byn Armasjärvi från Amerika med sin man...i tron att hon kom endast för ett besök, utbildad lärarinna och någorlunda fri kvinna på den tiden i Amerika...jag har en känsla av att hon var Ur f-bannad!!! Att bli lurad på det liv hon skulle ha levt, det liv som hon trodde var hennes, ...ja för var det inte det hon blev...lurad...men jag vet inte hur hon såg på sitt liv...men jag tänker bara på hur instängt det måste ha känts för henne där, hon kunde aldrig återvända till det som var hemma för henne, hon födde flera barn...och arbetade aldrig mer som lärarinna. Ja älskade Adelina. Du är i mina ljusa tankar.

Men måste ta mig upp..äta frukost, följa mitt schema, så att tablettschemat inte blir helt totalt försenat....

Ja, vad var det då som har funnits i mig dessa dagar...ja längre än så...

Det var svårt för mig att säga de orden om mig själv. Käkarna låste sig nästan...de blev spända.

Men om jag inte kan säga det om mig själv hur skall jag då kunna övertyga mina älskade barn om att de är precis det; värdefulla och älskade, begåvade och att de är Mirakel! För det är det jag försöker säga till de så ofta jag kan, och det är det jag vill att de skall känna att de är. Och så ser jag dem. De är älskade och begåvade och de är Mirakel. Liksom vi alla är, alla vackra barn och alla vackra själar på denna planet.

Men tyvärr ser jag redan i mina barn, utan att på något sätt vilja röja deras privatasfär...men jag tror vi kan se det i så många barn när de kommer i skolådern..jag ser i dem en förändring...mer osäkerhet om det vackra unika som just dem har, det vackra som alla barn har, speciellt hos mina två äldsta ser jag hur det börjar komma...osäkerhet..., osäkerhet att just de är värdefulla precis som de är. Ja ni vet själva hur ett litet barn kanske upp till tre års åldern eller lite mer...fem kanske till viss del, hur det är så självklart för dem, att de är speciella och begåvade och att de är bra som de är. Den där härliga självkänslan som små barn har. Men i skolådern så börjar de döma sig själva...osäkerhet kryper in...vad skall andra kompisar tycka om mig. Jag tror det finns hos så många barn,..mer eller mindre. Men tack och lov ser jag det mindre i mina barn än i mig själv.

Jag såg mig själv som tonåring...min rädsla och instängdhet, och att inte vara den jag är...att inte leva som den jag vill, jag gjorde mig själv så besviken, och jag kände att jag gjorde andra så besvikna på mig. Tysta tråkiga gråa Jessika...det är inte jag. Arg Arg ARG!!!

En ilska på mig själv; Jag är inte sådan...jag är inte en tyst råtta...det kände jag i hela mig...och det fick mig att bli sååå besviken på mig själv...och det fick mig att känna mig så värdelös.

Det kom upp en rädsla för julen, och att människor omkring mig är rädda att det skall bli som förra året...då jag dagen innan julafton, just när jag slog in julklappar fick ett långt utdraget epelepsifanfall...ja, vad var det egentligen, det vet jag inte...de hade svårt att få stopp på det på akuten...det tog slut..satte igång..tog slut..satte igång..tog slut..satte igång..tog slut..satte igång...tillsut minskade det i styrka...men fortsatte med mindre mindre attacker...men efter det så hade jag kanske i en månad ca fyra fem vad som jag nu förstår och ja för länge sedan insåg panikattaker..med Sashas hjälp insåg jag det. Och efter det så var hela våren sådan, men det minskade eftersom, men det gick lite i vågor...men januari och slutet av december var som värst. Jag var inte närvarande för mina barn...ja det var som att leva i ett rent Helvete!

Och i och med att akuten pumpade i mig så mycket mediciner dagen innan julafton så kunde jag inte delta under julafton...jag var helt slut..och rädd...att umgås med folk. Jag satt vid ett separat litet bord när vi åt jullunch...och jag i en korgfåtölj lite utanför vardagsrummet när julklappsutdelningen pågick, av rädsla och utmattning...sedan sov jag, sov sov mycket i flera dagar...

Och nu, även då jag mår såååå mycket bättre, jag ser ljuset i slutet av tunneln, jag känner så mycket kärlek...jag mår så mycket bättre fysiskt enligt MRI, röntgenresultat och min ångest är mycket bättre...men ändå så kommer rädslan upp att göra min älskade familj besviken...för jag känner av en rädsla från dem, att det skall hända något igen. Det är också en omsorg från dem det känner jag. Jag vill så inte göra dem besvikna, speciellt inte mina älskade barn och min Gena...Och jag är rädd att göra mig själv besviken.

Genom vårt arbete så förstår jag saker om mig själv...att det är sååå viktigt att lyssna på sina barn, att känna sig lyssnad på, värdefull och älskad också med ord. Men det handlar mycket om min egen besvikelse på mig själv i min ungdom och sedan har det fortsatt, att jag låst in mig i mig själv...inte varit den jag är...Jag har blivit beskriven som lugn och tystlåten osv...Men det är inte Jag!!! Det är inte jag. Jag har många gånger, som jag nog nämnt tidigare...velat vända mig om och titta bakom mig..när någon har beskrivit mig som lugn och "beskedlig"... Vem talar de om...är det någon person som står bakom mig? För det är inte Mig de beskriver...det är någon annan.

Det jag förstår nu är att jag måste börja leva livet som är Jag, det liv som jag fick som gåva att förvalta; Jag är Värdefull och Älskad, Jag är Begåvad, Jag Är ett Mirakel. Jag måste säga det med hjärtat till mig själv...det handlar inte om intellektet...hur skall jag annars kunna förmedla det På Riktigt till mina Älskade barn?

I dag skall vi träffa mina fina släktingar, min syssling Jon och hans fru Robin. De skall bjuda mig och Sasha på middag. Deras son blir besparad denna gång att umgås med tråkiga vuxna :-) och får vara hos en kompis. Men jag är glad att jag fick se honom vid vår förra träff för en vecka sedan. Och jag känner rädsla och viss nervositet inför mötet...tänk om jag får panikattack när vi träffas? Ja, tänk om...jag är rädd att bli förudmjukad inför dem...att känna mig värdelös...Men om det nu skulle hända att jag får en panikattack...vad har min erfarenhet visat mig hittills? Jo, om det har hänt någongång vid sociala tillfällen, när jag träffat folk..ja då har alla hittills visat medkänsla och värme. Ingen har förudmjukat mig. Senaste gången var när jag stod och kramade den snälle taxichauffören hemma i Sverige, då jag fick en mindre panikattack. Ja, tanken på mötet nu i eftermiddag har också gjort mig uppstressad..och lite nervös...what if? Men människor är väldigt medkännande och varma i sådana situationer, det har jag känt alltid hittills. Och fina Jon och Robin, de är väl de sista att förlöjliga mig om det nu skulle hända...de skulle visa mig medkänsla det vet jag.

I morse när jag mediterade så kom det till mig, ja det är i och för sig inte första gången sådana tankar kommer, men det kom att jag borde skriva i bloggen något om det här att vara tyst. För jag kanske ger intrycket av att jag tycker det är något helt fel att vara tyst. Men så är inte fallet. Tala är silver och Tiga är Guld sägs det... Jag anser att det finns skillnad mellan tystnad som utgår från rädsla och irritation, eller helt enkelt omedvetenhet...när man är ute och flyger i tankarna och är helt omedveten om sin omvärld... och sedan finns det tystnad som utgår från kärlek och ur hjärtat, ja en varm kärleksfull tystnad. Den senare typen av tystnad är väl den som är det vackra och upphöjda, men vi är människor på denna jord, här för att lära oss, så tror jag och känner väldigt starkt. Vi är här för att lära oss att följa alla våra olika förebilder, ja lärare, visa, profeter, vad vi nu vill kalla dem. Och många har vi haft på denna jord, både män och kvinnor tror jag. Många för länge sedan bortglömda. Men vi kan namnen på flera av de senare.

Ja, när jag går igenom min resa så återkommer det ständigt...hur väljer jag...att utgå från rädsla eller kärlek i mina val och i mitt liv.  Och den ständiga följeslagaren i mitt liv kommer för evigt att vara Medvetenhet! Att vara medveten varje dag, ja varje minut och sekund om mig själv...mina tankar, mina val...och ja det är minst sagt ett jobb för livet...:-) För våra omedvetna tankar per dag hur många är dem? Ja, mina är huuuur måååånga som helst!!! Men jag lär mig med Sashas hjälp att, som vi säger "check in with my self", var är jag nu? Ja, jag tvingas till det nu!!! Det är livets gåva till mig...min ångest har givit och ger mig denna livets gåva.

Ja i går så var det alltså dags att möta min syssling...och det gjorde vi på den här mexikanska restaurangen, precis nära oss där vi bor här i Houston. Och ja, det översteg, by far, mina förväntningar. Sååå himla trevlig familj. Ja, det känns som om vi fick jättefin kontakt. Jon min syssling, verkar vara en varm och snäll man, absolut inte fåordig, bara lite :-), men till kynnet påminde han om en tornedaling faktiskt.... Och även hans fru Robin var jättefin och trevlig...och ja, elvaåriga sonen Jack, som verkar vara en jättefin kille, var ganska tyst, inte så konstigt i den åldern när vuxna sitter och pratar och pratar i två timmar...han önskade nog att han hade fått ta med sig sin i pad som mamman hans fick honom att lämna i bilen, låter som mamma Jessika :-)

Jag visade en hel del bilder av kära vårt Armasjärvi, där Jons morfar John föddes, och även gamla släktbilder, och lite nya. Och troligtvis skall vi träffas dagen innan vi åker hemåt. Känns roligt! :-) Jag är jätteglad över att ha fått kontakt med dem. Och nu har käre far min bjudit dem hem till Tornedalen, ja de måste ju få uppleva norr och se var Jons morfar Johan kom ifrån. Och äta lite älg och renkött, och allt annat som pappa min vill erbjuda dem, och mycket annat, ja pappa Sven älskar nog mest av allt att stolt visa upp sitt Tornedalen :-) ...allt du behöver ta med när du är i skogen är en kniv och lite salt, har vi barn fått lära oss, och nu är det barnbarnens tur...så klarar du dig...visst var det såå eller missade jag något :- ?, brr det låter kallt om natta...sovsäck skulle jag i alla fall vilja ha.

Det jag inte visste var att, Jons morfar John, som han kallades här, min farmors storebror, åkte till Amerika redan som 14 årig. Helt otroligt!!! Jon är uppvuxen i Montana, en stat uppe i norr, så han är också van vid snö och kyla. För det var där morbror Johan bosatte sig, norrbottning och tornedaling som han var. Jons fru Robin har själv förfäder från Norge...så de är riktiga skandinaver båda två:-) Och morbror Johans fru Iona, lever fortfarande, hon är över 90 år... och är finskättling. Jag har talat med henne per telefon för många år sedan, och jag skulle sååå gärna hinna träffa henne. Jag hoppas till våren. Jag planerar i alla fall att ringa henne. Jon berättade att han själv inte visste så mycket om släkten i Sverige...hans kära morfar John var tydligen en fåordig man...hmmm...ja tornedaling var han ju det märks :-) Men jag ringde morbror Johan, ja min pappas morbror var det ju, och hans fru Iona för många år sedan när jag var utbytesstudent i OHIO, ja mer än tjugo år sedan...tiden går...men det är jag sååå glad för. Det kändes så fint att prata med dem båda.

I dag söndag...efter att jag varit på kliniken och fått påfyllning av min AVA, mina vitaminer och aminosyror som jag får in i blodet... så åkte vi hem och vilade...typ...och sedan träffade vi fina Irena från kliniken och hennes man Janusch. De bjöd oss på middag på ett fint Steakhouse, med mycket god mat. Jag åt fisk, det var riktigt gott! Tacksam för trevliga timmar med dem. Såå roligt att ha fina vänner här :-) Irena är alltid den som ger mig en extra kram när jag behöver det på kliniken och hon ser direkt om jag är ledsen... men jag är nog inte en så god skådespelare att maskera det? Det påstpår min man Gena i alla fall :-) Och jag var nog inte det i våras när jag saknade mina barn och min Gena. Men på kliniken finns många som är så varma och omhändertagande men just med Irena har vi fått en speciell kontakt. Och även med min fina läkare Larisa. Dr Bursynski är ju överläkaren så honom möter jag inte varje dag. Men han är den som fattar alla beslut angående min behandling. Han är också en otroligt varm och fin, och en väldigt glad person. Så upplever jag honom när jag möter honom. Och det märks som jag tidigare nämnt att han använder sig av den enorma erfarenhet han har i kombination med sin skarpa intuition i sitt jobb som läkare. Ja, han är ett geni!

I förrgår så hade jag ett energiutsläpp...som jag väljer att kalla det... ja ångestattack. Sasha hjälpte mig...jag andades...det som var otroligt var hur jag verkligen kunde känna att när jag väl släppte mitt motstånd, när jag gav upp rädslan och kampen så släppte attacken samma sekund. När jag gav upp och överlämnade mig...då var det slut.

Sedan gjorde jag inre work själv...för jag kände oro att jag igen skulle få en attack...energiutsläpp... Oron kändes i min mage...rädslan... där min oro funnits i så många år... och jag kände djupt in, vad ligger under rädslan... Jag är livrädd för min egen Livskraft...jag är rädd för att den skall döda mig. Men den kan inte sitta inlåst längre, det är omöjligt för mig...och jag förstod att ångestattackerna på det sättet, hur jobbiga och helvetiska de än är...är en gåva, de lär mig att släppa fri min Livskraft. Den som jag har tryckt ner i tusende år kanske...

Min Livskraft är Min största Gåva! Och nu är mitt jobb att lära mig att se min Livskraft som en Kärleksfull Vän...den Levandegör Mig. Den befriar Mig...Ja, den Är Jag! Det är den som gör mig till en levande, glad, kreativ, skapande, och kännande människa, en människa som törs leva och vara den jag är! Känslorna är mina vänner, de är här för att de vill säga mig något...de behövs...att lära mig känna mina känslor...acceptera dem och acceptera mig själv som jag är...jag känner det jag känner...men behöver inte fastna i dem...älta dem...det är då det blir ohälsosamt...refocus/omfokusera. Ja, vi har ett val om hur vi väljer att leva våra liv...väljer vi att leva i kärlek eller i rädsla? Ja...livet är en skola...ett lärande i denna livets konst...det är enkelt men inte lätt som en vis person har sagt.

Annars med sorg i hjärtat säger jag Hej då, med familj, för ett tag till Sverige? Även om våra älskade barn trivs i sina skolor, dagis och det fungerar bra, vilket är en sååå viktig del av livet, att barnen mår bra. Men just nu är vi i den situationen att det gäller för mig att bli frisk! Och jag orkar inte snart med den svenska sjukvården!!! Jag säger det helt öppet! Och jag är inte den enda. Människor som jag inte känner sedan tidigare delar sina historier...och jag gråter inom mig. För jag vill hjälpa alla, att alla skall få hjälp och känna sig värdigt behandlade!

I morse efter vår promenad kom det upp mera gråt...ja när man öppnar kranarna sååå verkar det forsa fram :-)!  Och ja... Vad var det nu denna gång? Ja det var först fortsatt oro för hur det skall gå i Sverige....eftersom det skall ta så mycket på krafter att få fram något som kan tyckas så enkelt som ett blodprov... Jag kände igår efter samtal med Sasha och efter besök på kliniken, mig både stärkt och bestämd, en inre styrka inom mig sa; Jag klarar det! Jag är Athena! Krigare!

Det är ju detta jag försöker Resa mig själv ifrån inne i mig...hur skall jag klara det nu att ha det utanför mig också? Jo, jag har så mycket av allt i mig...som jag jobbar med att Resa mig som en faskedjad fånge som hållits, hållit sig själv fånge alltför länge....jag kastar kedjorna bryter dem och är fri!!! Kanske behöver jag en annan omgivning för att göra det!?

Och vad kom upp mer ....ja, varför försvinner jag i min egen värld ibland och inte lyssnar? Vart tar jag vägen? Som i går när fina Dr Larisa gav mig viktig information, jag lyssnade och var med mesta tiden...ställde frågor, ja det gäller ju min hälsa...men så var det tydligen en liten stund när jag försvann i det Sasha kallar Lu Lu land :-)... Jag gick in i mina rädslor...i mina dramer som jag bygger upp i mitt huvud... Varför gör jag det? Det är ju min hälsa det gäller! Jag har blivit bättre på att inte göra det... När ångesten var värre i våras så försvann jag rätt så ofta och Gena min och Sasha har fått ta hand om allt, sätta sig in i allt...vilket de är båda väldigt duktiga på.... tack underbara ni! Men var kommer det ifrån. För jag har gjort det, även innan min ångest, ja inte i lika hög grad såklart för när man har ångest och nära till panik så klarar man inte av så mycket mera. Men jag försvinner då och då...

Det kom upp att jag inte känner mig lyssnad på av min älskade pappa, inte bekräftad...(älskade pappa min vad du får stå ut med på denna blogg... Men Sanningen befriar oss eller hur...och det här är min sanning... Hur jag kände...) Att inte få svar eller tystnad...det tolkade jag som att det var fel det jag gjorde...och att det är fel på mig. Och jag var också rädd för att du kära pappa skulle vara irriterad så då var jag tyst... Och försvann i min värld.. . Och samtidigt var du ofta i din värld...antingen i tankarnas värld eller upptagen med jobb, projekt.  Och din åsikt betydde ju sååå mycket för mig. Jag ville veta; duger jag som jag är, vad tycker du om något jag gjort osv... Men jag vet att du aldrig gjorde det med illvilja och mitt hjärta är fyllt med kärlek för dig.

Än i dag är jag tyvärr sådan att när någon reagerar med tystnad så tolkar jag det fortfarande som att det jag gjort eller sagt är fel, ja att hela jag är fel... Men det får bli slut på det! Jag bryter mina mönster! Och det har jag i och för sig börjat göra mer och mer nu, jag är starkare i mig, och kan ta det bättre om någon är tyst...so what, det kanske inte handlar om mig...hur själviskt är jag att tro att allt handlar om mig:-)...så riktigt sant är det inte att jag fortfarande blir rädd om någon reagerar med tystnad! Det här är kanske den sista utrensningen av det just det här. Lets pray and hope!!! Dags att skaffa sig ett liv!!!

Ja nu blir jag väldigt öppen, men vi är alla människor och gör så gott vi kan. Och den varma kärleken har jag alltid känt från dig pappa under allt, och med handlingar, inte så mycket i ord dock. I dag har vi båda blivit mycket bättre på det mellan varandra. Men vi ryker ihop då och då...samma temperament som vi har:-)

Och sedan har jag upplevt en hel del av det från kulturen runt omkring mig... just mycket tystnad... Ja kanske brist på uppmuntrande ord på vägen...tystnad...ja jag kan ju inte läsa en vuxens tankar, vems den än är, är det bra eller dåligt det jag gör...duger jag? Ord betyder faktiskt mycket för barn, äkta ord!  Allt det här spelar in...och det är inte endast det här, det finns annat i mitt liv också....Men inget är svart eller vitt, mycket värme och frihet och glädje att leka och fantisera i barndomen, hela vackra byn som lekplats, har betytt så mycket för mig. Alla fina ni äldre tanter och farbröder som jag hälsade på, ni som hade tid att lyssna, och min älskde moster Elise som lyssnade på bubblande mig...:) ..och älskade mamma du fanns alltid lyssnande där... Så egentligen vad har jag att klaga på...men vem har sagt att det inte skall vara komplicerat? ...allt är så svårt men ändå så enkelt... Hur som helst... det här är sådant som kommer upp...kanske gräver jag för mycket...men det kommer upp...så jag måste jobba med det...gråta ut det...vända det till kreativitet, styrka och liv!!!

Men jag ser mig själv göra samma sak med mina barn..., flyger i väg och inte lyssnar...ibland har de äldsta pojkarna mina sagt, men Mamma du lyssnar ju inte!!! Du lyssnar aldrig!! Men vi pratar ändå mycket...om hur de mår och hur de känner sig... men en dag kan gå så fort och vad har jag prioriterat egentligen? Och igen hur hade min käre pappa det när han växte upp och så många flera med honom? Ja, det var inte mycket prat om känslor. Det är svårt att göra när man inte vet hur... Och jag säger igen att den så kallade skrämselpropagandan i religionen ligger bakom detta...kanske också klimatet spelar in, och det var en annan tid...ja en blandning av flera ingredienser...

Men Nya testamentets fyra första böcker är de fyra Evangelierna. Och vad betyder Evangelium? Jo, Glädjebudskap! Och vad är det för glädjebudskap som predikades i vårt kära vackra Tornedalen, och så klart på andra håll än till denna dag...? Ja långt ifrån glädjebudskap! Inte undra på att folk blir skrämda för livet att uttrycka glädje och kärlek. Farmor min som var så rädd så rädd hela sitt liv känns det som...ja förutom delvis i barndomen och i äldre dagar när hon kom till insikt om mycket tror jag...men det har jag talat om tidigare.

Tänker ofta på min farfars mor som hade ett speciellt öde i livet. Min käre farfars mor Adelina växte upp i en mindre stad i USA, och hon utbildade sig till lärarinna, på den tiden ett yrke med ganska hög status. Men hon gifte sig tidigt med en mycket äldre man, Kaarle i efternamn bördig från Armasjärvi, Tornedalen. De fick ett barn och efter ett tag ville han åka hem över Atlanten för ett besök hem...så de åkte och ja han blev så småningom sjuk...de fick flera barn, ett av de var farfar min. De stannade i den lilla byn Armasjärvi....ja för Adelina blev det för resten av livet... När hennes man dog några år senare, vet inte riktigt när... blev hon ensam med alla barn men hon kom att gifta om sig och få fler barn.

Jag tittar väldigt ofta på hennes bröllopsbild och känner stor samhörighet med henne. Farfar min sjöng för mig och min Gena två engelska sånger som hans mamma brukade sjunga när han var liten.  Vi, jag och min Gena hade förmånen att bo med älskade farfar min några veckor precis när vi gift oss, det är jag också så tacksam för, att jag fick möjligheten att möta min farfar på ett lite annat sätt, endast två år innan han dog. Och sedan bodde vi nära honom under ett år så vi kunde besöka honom ofta. Älskade farmor min dog några år tidigare.

Hur måste det inte ha varit att komma till lilla Armasjärvi för Adelina i början av 1900-talet från en ganska så stor stad i Amerika där det fanns elektricitet, där hennes vänner och umgänge fanns, från det hon kallade hemma, där hon också arbetat som lärarinna... Och göra den långa resan i tron att hon kom till den lilla byn för att hälsa på en tid...men det kom att bli ett besök som varade resten av hennes liv...kanske hade hon det på känn...

Min pappa kommer i håg sin farmor Adelina som sååå snäll mot barnen... Och hon var också  snäll med dem som det kanske inte ansågs fint att vara snäll mot... Hon tog människor i försvar. Och samtidigt betraktades hon som lite småtokig vad jag har förstått...ja, vem skulle inte bli lite tokig...och kanske deprimerad...men samtidigt verkade hon levnadsglad, ja hon gjorde nog det hon kunde...men lätt var det säkert inte fina Adelina.

Men att betraktas som tokig betydde nog något så enkelt att hon såg saker från en annan synvinkel, ja från flera synvinklar...för hon hade sett och levt ett annat liv, hon kom från en annan bakgrund, även om hon emigrerat till USA som litet litet barn, och själv var bördig från Kalixtrakten om jag inte har fel... men hon växte upp i en kultur i en storstad där det kanske inte var lika strikt, ja hon hade sett ett annat liv helt enkelt. Hon var inte tokig bara annorlunda. Ja, jag älskar henne min kära vackra Adelina från mitt hjärta och hon betyder mycket för mig.

Och nu skall jag ringa och väcka mina föräldrar och diskutera min blogg... Det jag skrivit... Kanske de är vakna, det är ju fredag och hemma är klockan hmm oj kvart i tolv...ringer snabbt så får vi se... Hörs kära mina!

...Ja nu har jag talat med chefen hemma, min älskade fina mamma...hon sa; det är klart att du skall skriva om det...men jag vill att pappa skall få säga sitt försökte jag...jag hörde honom i bakgrunden...Nej, det är bara att skicka säger mamma då...ok, ok...sa jag. Ja nu vet jag vem som är Bossen hemma! :-) Jag älskar er!

Och nu skall jag se på filmen Holiday Inn, en gammal klassiker med Bing Crosby och Fred Astaire...och få lite julstämning. Häärligt! Sasha gjorde en god middag här innan och jag fick en liten nyttig cocktail, inte dåligt! Mmm...och god var den...blåbär, hallon och grapefukt och lite lite kolsyrat vatten blandat med vanligt. Annar dricker jag inte kolsyrat vatten nu...men det är ju fredag! :-)

Ps. Har fått rapport hemifrån...julkalendern är godkänd verkar det som av mina älsklingar. Min fyraåriga tjej meddelade stolt att hon var inte ens rädd för den som var läskig...wow, sååå bra tyckte jag! :-) Jag skall se om jag kan få in den här så jag åtminstone kan se något avsnitt innan jag kommer hem, måste ju hänga med sedan :-)!