Attleva

 

Sitter i ett myller av människor på Cafe Sirap på Surbrunnsgatan i ett regnigt Stockholm. Blodprov på morgonen och nu frukost... får inte äta frukost innan blodprovet. Gillar det här kafet. Inredningen är väldigt enkel... se framför er stolar som vi hade alla skolåren 😉 .... frukosten är amerikanskinspirerad. Folk kommer och går och när jag kom så spelades den vackra Man in the Mirror av Michael Jackson. Blir glad och tårögd.

Försöker få in en bild här men täckningen är sisådär...  

 

Ska vandra vidare snart. Har haft lite uppehåll bestående av samtal med min kära syster och skall strax ringa käre pappsen. Vill åka och hälsa på honom Nuuuuuu!!!!! Kommer han inte hit så får jag ta mig dit. ( Han skjuter upp sin resa gång på gång ) Och jag borde själv ha gjort det för länge sedan!!!! ( Här kom " favvo" ordet borde igen ) Ja, jag har dåligt samvete, och har till och med ont i magen för det. Får strunta i åtaganden här och bara göra det. Önskar sååå att det inte var så långt från flygplatsen... Tornedalen. Det är både positivt och negativt! Tidigare kunde vi bli hämtade av just pappa och mamma väntade med god mat, Såå glaad såg du 😊💗 alltid ut när vi kom och vi också! Det kändes så hemma. Den blåa duken som du valt åt dig i Sydfrankrike låg så vackert dukad på köksbordet. Och god mat, ofta älgköttsppa ( och någon annan special till mig 💛  som inte äter kött ) eller mammas mumsiga fiskgratäng. Vill inte att pappa ska vara ensam. Hur gör man när vi alla bor på annat ställe? Ja upp till diskussion ordentligt när jag kommer!!! Vi ska lösa det! 

 

Skrivandet hjälper verkligen mig. Blir gladare! Det är en del av mig! Håller pà att försöka få in en rutin att jobba några timmar varje dag, det går vissa dagar. Ibland slösar jag bort min tid, och så har jag ju mina älskade 💗barn som behöver mig. Och jag dem. Men som jag skrivit tidigare, ser dem mig lycklig och att jag gör något jag älskar i livet inger det dem en styrka som påverkar dem hela livet.  Senaste dagarna måste jag dock erkänna att jag har haft en längtan att få börja om från när de var bebisar och göra allt rätt med barnen. Och det beror också på att jag ser att min äldsta närmar sig tonåren med stormsteg.... För mig är han min lille kille fortfarande... Ja, på några år sker en så stor förändring... Och det känns extra kanske eftersom jag inte varit riktigt med på det sätt som jag borde Senaste åren. Men panikattakerna, som jag inte talar om ofta nuförtiden spökar fortfarande i mitt liv ibland, men tack vare redskap så är det också en chans att betrakta sig själv... Och oftast är rädslan inte lika stor, tack och lov... eftersom jag vet att det går över snart. Andningen är viktig. Det handlar också om att kontrollera sina tankar... Tar rädslan överhanden så håller det i sig längre men då gäller det att andas och gärna ha en trygg person nära att krama om. Så är det för mig. Men det är svårt att berätta allt kortfattat. 

 

 

 

 

Det får vara allt för i dag måste hinna hem till mina älskade barn, tagit paus i skrivande för " projektande" 😊

 

 

💗 Alla 

 

 

 

 

På Dans med barnen på Base. Inte lika mycket folk. Helgerna är mer späckade kan jag tänka mig. Dricker grönt te blandat med Rooiboos te... Med både vanilj och päronsmak. Ekologiskt och Fairtrade så det är ju bra och gott samtidigt! Min son och jag gick och åt indisk mat igår efter gårdagens danspass, där ingår både teater och sång. Det är två lektioner... Vi älskar indiskt i vår familj! Så det var gott!

 

I restaurangen satt endast två till... Ja, egentligen en till, tror den andra var ägaren eller någon som jobbade i restaurangen... Kvinnan som nog hade ätit innan vi kom in och nu drack lite vin... diskuterade högljutt det ankommande kriget i Syrien... Ja det är ju inte ett ankommande... Det är ju verklighet redan... Det är krig!!! Hon var mycket upprörd över situationen i världen, det var dem båda två. Hon talade så högt så det gick inte att undgå att höra vad hon sa. Han försökte hålla diskussionen mer tyst ... Kanske med tanke på oss. Mig störde det inte. Jag tycker det känns skönt med engagerade människor! Och livliga ... Just i dag! 😄 Hela världen och vår moder Jord lider på så många ställen. Önskar bara alla fick vara lyckliga, barn som vuxna. Det värsta är att se sina barn lida. Märker också av mina barns, de äldres, oro över kriget i Syrien och vad som skall hända. Varför varför kan man ju fråga sig? When will we ever learn?  Samma sak kan jag fråga mig själv... för jag verkar göra om samma misstag om och om igen... och fortsätter att piska mig själv... Istället ut i livet och Lev! Bli lycklig! Order!!! Min olycka gör andra olyckliga och sedan känner jag mig ännu mer olycklig för att ha gjort dem olyckliga... nedgående inte bra spiral! Ärlig!!! Vi är alla små Universa!!! Vackra Universa! Men jag är fortfarande olycklig och ledsen över min älskade mamma, och jag är orolig för att jag fortfarande inte är helt frisk. Även om läkarna säger att jag i princip kan leva helt normalt... det är som att jag inte kommer i gång. Vad är det för fel? Självklart varierar det. Har börjat på ett litet... kanske så småningom stort projekt... så det känns väldigt inspirerande och tillfredställande när jag jobbar med det. Utan det så är inte jag Jag känns det som! Jag kom, liksom vi alla, hit till denna jord för att göra något vi älskar. Det är min övertygelse! 

 

Jag äääälskar mina barn och min familj...men om jag inte har arbete/ gör det jag ääälskar i livet... och nu när jag har varit sjuk i några år så har det såklart varit stopp med det, så är det som att energin är som en vulkan som vill explodera, den vill ut... ja det har nog varit så hela mitt liv. Ja, jag har ju skrivit om det i olika varianter på denna blogg. Det jag ville säga är att om jag inte gör det jag älskar i livet, och det tror jag egentligen gäller för alla mer eller mindre, så blir vi inte helt lyckliga! Och det påverkar omgivningen. Familjen, vännerna...jag känner att mitt tålamod är mindre när jag inte gör det jag älskar. Och allt jag vill är mina barns lycka. Det är ju inte deras fel att saker är som dem är!!! Vi har det såklart bra, glädje skratt, gråt, ilska och blandat som det kan vara, men jag känner som jag skrev att jag har för lite tålamod just nu... det är bara att jag vill så mycket nu... och det är dags nu. Och i tillfriskningsskedet kanske jag är för ivrig... och att mamma inte finns här fick mig och hela vår familj helt ur balans det känner jag. Hon var det stora hjärtat i vår familj. Samtidigt är jag är mycket tacksam för så mycket! Glad att i dag får jag några timmars jobb med projektet! :-) Allt hänger ju på mig! Likaså om man drar sig för att träna, vilket jag gör just nu en lång period. Inte bra... Men det är bara att ta tag i det och Göra DET! Just Do It!!! Men som sagt dagarna varierar! Men ju mer tacksamhet desto mer livsgnista! 

 

 

Nu har min dotter kommit från baletten och det var ju jättekul tyckte hon! Ett stort lyckligt leende över hela ansiktet... och det gör mig lycklig! Minnen att spara på för livet! Vi har köpt kaka och festis fast det är måndag! 😉 Och både hon och balettklänningen har spår av choklad efter kakan med choklad. Men det går ju att tvätta. Nu äter hon smörgås och grönsaker och vi väntar på min mellankille som har en lektion till,  han hade paus emellan och hann få i sig något också, ja han fick en bulla och en festis också ;)  Nu gäller det bara att se att det går att få i hop det med fotbollsträningen.... Ja, kanske saker var lättare förr... 😉 Vi får se... Får se om det orkas med att åka runt på flera aktiviteter i veckan kors och tvärs, även om jag trivs här på Base och med kreativa stämningen 😄 Men fotbollen har vi ju nära runt hörnet. Men hur gör man när lektionerna är samtidigt... det går ju inte att vara på två ställen samtidigt??? Vi får kanske byta danskurs för killarna... Ja får diskutera i veckan. Man behöver som sagt en hel by för att få i hop det! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sitter just nu på ett mycket kreativt ställe... önskar att jag kunde ha fått ta del av ett sådant kreativt ställe i min barndom Base23, Stockholms bästa ställe för att lära sig dans och allt därtill! :-) Inte för att jag saknade kreativa ställen att hänga på som barn... som jag tidigare skrivit hela min by i Tornedalen var en enda fri stor lekplats. Men jag är glad att mina barn har denna möjlighet att dansa, och även annat. Samtidigt som jag önskar att dem skulle ha möjlighet att ha den frihet som vi upplevde på vår tid uppe i mitt vackra Tornedal. Ja, hela Sverige var annat på den tiden speciellt på landsbygden... men vi i Tornedalen låg efter och det hävdar jag på många positiva sätt.

 

 

Minns fortfarande mjölkpallarna där bönderna brukade lägga ut sin mjölk. Det var våra rastplatser till skolan... en hade vi som var perfekt... just i mitten på väg hem snarare när jag tänker efter. Då kunde det ta allt mellan två eller tre timmar hem... ibland tog vi ett stopp på biblioteket eller hem till superbästisen Anna eller något annat kul ute på byn. Hade ju också flera killkompisar kul hade vi... Nenne en av dem :-) min gamle granne, och Inga-Lena... guuuud vad kul vi hade när vi var redaktörer i åk 6 för vårat Trollblad! Betydde såååå mycket. Tack magister Birger för att du lät oss missa svenska lektioner ibland när vi inte var klara... var ju viktigt att den kom ut varje fredag! :-) Det betydde så mycket! Och min kompis Pia, några år äldre... du hade kunnat bli en riktig teaterstjärna och din röst så vacker! Skrattat mycket med dig ... och lärt mig mycket. Tack alla ni! :-) Men det är bara att inse att alla platser och epoker har sin tid och plats. Tacksam för min barndom samtidigt som tonåren var något av en plåga... ville så mycket...ville i väg... men det skall jag inte gå in på... det som varit har varit... och är tacksam för alla mina erfarenheter egentligen. Samtidigt så finns det med säkerhet emotionella minnen kvar i mig... I know that for sure! Men det har jag ju skrivit tidigare. 

 

 

 

Livet har gått och går upp och ner... men what I know for sure ( som en av mina förebilder Oprah brukar säga ) är att jag ääääälskar min familj mer än allt! Tack för att ni finns och tack för att jag och min man har fått en sådan gåva med så visa och kloka barn. Tack Tack Tack! Det gäller bara att visa sig värdig den gåvan ( ja barnen tillhör ju sig själva, men som deras mamma är jag just nu här som deras vägledare.... min åsikt ) .... Önskar såååå att jag kunde bli både mer som förr och då menar jag fysiskt... och samtidigt hittta barnet i mig och glädjen. Den har försvunnit och inte riktigt kommit tillbaka efter att min underbara älskade mamma och deras vackra mormor dog. Har fortfarande mycket obearbetat där och kanske är jag fortfarande förlamad i mycket på grund av det. Jag känner mig både arg och sååååå ledsen. Jag är vuxen så jag borde kunna hantera det... om det nu finns ord som heter borde? Finns barn och andra som förlorar en förälder i mycket tidigare ålder. Känner såå starkt för dem! Så jag är TACKSAM att jag fick ha min vackra mamma i nästan 44 år. Tack!  Ni som fortfarande har era älskade föräldrar kvar, om ni känner att ni kan, visa er kärlek till dem, eller säg saker ni vill få sagt... eller det kan handla om att fråga om deras barndom.