Solen skiner här i Houston...och det är varmt... 21 grader i dag. Vi njöt av det en stund på balkongen. Såå härligt! Men det har inte blivit såå mycket promenader än så länge. Det har varit så mycket på kliniken, även om i går var en National Holiday och självaste Inaguration Day av President Obama, som vi tyvärr missade. Vi var och gjorde olika tester PET-scan och Magnetkameraröntgen, och Kardiografi för mamma, och jag gjorde Magnetkameraröntgen. Mamma har fått sina svar i dag. Ja de flesta av dem. Det ser bättre ut än de trodde på ett av proverna så det känns jätte skönt :-) Men det är mycket jobb som återstår. Hon är mycket trött efter resan och det gäller att vänja sig till medicinerna. Men här inger dem så mycket hopp och här betyder cancer inte döden, det är inte en sjukdom som direkt betyder en dödsdom. Så vi grät mamma och jag när vi fick resultat. Jag sitter alltid med läkaren som mamma har och Sasha, för att vara extra stöd för min älskade mamma och ifall jag behöver översätta något ord på engelska, men ofta behöver jag inte det eftersom mammas engelska är sååå himla mycket bättre än jag någonsin visste om. Så är det med alla dessa amerikanska och engelska serier hemma i Sverige som vi har... det hjälper ;) Så "Hem till Gården" som du och pappsen ser ;) slaviskt, ha ha! är till hjälp! ... och även Vänner som mamma min älskar. Hon ser dem gamla repriserna :-)
Själv missade jag mitt läkarbesök i dag eftersom besöket med mamma drog ut på tiden, men vi bokade om till i morgon. Så då får jag veta mer om min situation. Här går det fort. Inga flera veckor inte. Jag hade med mig en egen cd i går efter min magnetröntgen direkt.
Här är jag och mamma Mona njutande av solen, men med viss oro i kroppen... utanför Burzynskikliniken... eftersom vi väntade på taxi som skulle ta oss till sjukhuset som gav mamma blod eftersom hon hade för lågt hemoglobin. Allt gick bra! Vi (jag sov på soffan ) sov över en natt... och det gick bra och nu känner sig mamma starkare, Sååå Glaaad! Sköönt! Sjukhuset var litet (det finns ju alla möjliga sjukhus här också såklart som alla vet) och fräscht, och personalen var fin, och det var lugn stämning, och det kostade faktiskt inte... ziljoner dollar som jag först trodde... Det jag har märkt här, och även Sasha, som är med oss här, säger, det är att såå många av dem som arbetar inom sjukvården i USA är invandrare och av olika nationaliteter. Något för Sverige att ta efter...
Ja nu har det gått ganska många dagar sedan jag skrev... Jag trodde att allt jag skrivit försvann... men nu när jag fick inspiration och även tid och ork att skriva så dök det upp. Tack blogg.se ...kanske efter mitt lilla "klagomejl" till blogg.se he he :-)
I dag har varit en hemmadag denna söndag... ja, det är ju Oprahshow, Soul Sunday... så det är my kind of show :-) Så jag och mamma har suttit som couch potatos, mest jag. Mamma har vilat mer, så även jag... vi har också tagit avstickare till vår balkong. Oprah har så många himla bra och inspirerande program. I dag handlade två shower om två mammor som på olika sätt hade tappat rodret över sina barn och familjer. Fina barn, och bra familjer, i dessa shower två ensamstående mammor utan stöd med två barn vardera... I båda familjerna bestämde de sig (ja säkert med stöd av tv-programet) att söka hjälp hos sina grannar. Och det var sååå enormt att se resultatet... Och båda jag och mamma...lika som vi är på det sättet, ha ha... satt och snyftade i kapp.... I ena familjen så ville de unga tonårsdöttrarna inte lyssna på sin mamma, en hade blivit avstängd för att ha sålt mariuana...,de var otrevliga med sin mamma, de höll på med sina spel hela tiden, chattade, med killar dem inte kände (en av dem), de krävde nya kläder väldigt ofta... osv... Mamman "kallade" till ett "community meeting" och sökte hjälp. Och det fick hon. Tonårsdöttrarna fick träffa en dotter och en mamma, vars mamma hade genomgått bröstcancer vilket hon övervunnit och tillfrisknat från, dottern som var 16 år hade under den här tuffa perioden ändrat sin relation till sin mamma, ja kanske det var från båda sidor; Och tonårsdöttrarna fick även besöka hemlösa, "ett shelter", ( härbärge ) där de fick hjälpa till under en dag, och också möta hemlösa tjejer i samma ålder. Det fick dem att tänka till det märktes... och inse hur mycket deras mamma gjorde för dem. Hur hårt hon kämpade för att få deras ekonomi att gå i hop. Kanske var det så att mamman gjorde för mycket för sina barn... ja, på det sättet att hon inte sa ifrån... Hon fick råd och stöd av sina nya vänner som uppmuntrade henne att det är hon som måste ta rodret över sin familj. Att kunna säga i från. Det som var så inspirerande att se var att flickorna hennes organiserade en insamling av möbler och saker till de hemlösa, till det stället där de bodde. Och det kändes, riktigt kändes hur de växte som människor genom att ge, och hur kontakten med de hemlösa tjejerna förändrade dem.
Ja det har varit en riktig pyjamasdag för mig och mammsen <3 min, framför Oprah show OWN... Skönt att ha balkong när man håller sig hemma, där vi också hållit till... men i dag har det faktiskt regnat på eftermiddagen, men det är ändå 23 grader ute, dock lite blåsigt!
I den andra familjen så var mamman sjuklig, hade sedan två år problem med benen, att gå. Och hon hade en dotter på 14 som varit mobbad i flera år, så dottern fick gå i skolan hemma och hon var djupt deprimerad. Och den åttaåriga sonen hade Aspergers syndrom, och han hade inga vänner. Också för att mamman på grund av sitt handikapp inte kunde köra honom till fotbollsträning, och andra aktiviteter. När hon vände sig till sina grannar "the community", så förändrades situationen radikalt. Mamman fick först och främst veta att hon inte var ensam, liksom den första mamman jag berättade om... Jag tror det är sååå viktigt för oss alla att veta... Vi är inte ensamma. Bara vi ber om hjälp! Och dessa båda mammor hade känt sig helt ensamma och inte vetat hur de skulle ta sig ur sin situation. Och att ha modet att ställa sig upp och säga inför så många människor; Jag behöver hjälp! Ja som jag skrev det krävs Mod!!! I slutet så fick dottern börja i en annan skola, där hon blev introducerad på ett sådant sätt så att hon fick vänner, och den lille pojken fick följa med grannarna på fotbollträning...och att se den åttaåriga pojkens lycka när han spelade fotboll med kompisar ( jag som själv har en åttaåring ) fick mig att gråta. Barns Glädje är såå Äkta! Det gjorde mig såå lycklig. Han hade längtat så mycket efter att få vänner. Och vad hade det hela handlat om... jo, att mamman inte hade vågat, kanske inte orkat be om hjälp. Vi lever inte i ett samhälle, ja det västerländska ( ?) där det är vanligt att kolla hur grannarna har det. Alla skall lämnas i fred... Självklart behöver vi alla vår privata sfär... men det har blivit kanske onaturligt... Eller vad tycker ni? Vad är naturligt? Jag tror att det är såå många som sitter och lider i sina egna "stugor" utan att egentligen behöva det. Jag förstår att de människorna i historierna som det berättades om på Oprah kanske inte såklart "lived happily ever after" utan problem... men det var sådan skillnad att se hur gemenskap och hjälp och stöd från andra, vilken skillnad i livet det gjorde...ja all skillnad i världen. En ny start i livet faktiskt... kanske mycket tack vare Oprah. Ja hon är otrolig! En inspiration!
Mamman med sina tonårstjejer på OWN - Oprahs kanal.
Jag minns min barndom... då kunde jag i byn... ja, det var en annan tid, (Jag VET! ) gå in till tanter och farböder... grannar ( dvs pensionärer ) och sitta och fika en stund och prata. Och min pappas moster Elise, snälla fina min, hälsade jag på i stort sett nästan varje dag fram till tonåren, då hon dog. Det är först som vuxen som jag inser hur mycket det betydde för mig. Vi satt och pratade, jag gungade ( alltför ) fort i gungstolarna... i moster Elises stora vita bl a, lite läskig var den... den hade hon ärvt av sin mamma (min farmorsmor)..., ja jag var inte den enda av byns barn som gjorde det, gjorde våra rundor :-) En bulla och lite kaka och saft satt inte fel heller, ha ha! Ja jag vet att jag har berättat det här tidigare... Men det jag vet att det betydde något för oss alla.
Hur som helst så var det så fint att se dessa shower och bli påmind om att det Livet handlar om är att GE! Och att Vara TACKSAM! Det glömmer jag för ofta... nu har jag tyckt synd om mig själv, inte till någon hjälp i livet... för jag saknar mina barn såå mycket... och därför är det så svårt att prata med dem även om jag blir glad. Jag erkänner att jag har varit inne i en period av vad man kan kalla kanske depression, lågt humör, under en period nu... november var tuff månad, också för att jag fick veta om mamma, och även om grubblerier i livet som vi alla nog har ibland... Men samtidigt känner jag mig nu väldigt Tacksam, sååå enormt Tacksam att få vara här i Houston med mamma, även om det är svårt, ja för det är tufft för älskade mamma min, Hon får gå igenom bl a lågdos chemo, vilket ger illamående, men hon är Stark. Hon har styrkan! Så hon klarar det! Det vet jag! Och här ges så mycket hopp och de som kommer till kliniken får inte känslan av att vara en "patient". Så har det inte varit för mig!
När jag träffar Dr Burzynski så känns det bara helt självklart att jag kommer att leva! Jag ska leva! Vi ska leva! Vi är här för att stanna! Han inger sådant lugn för mig! När vi hade möte senast med mamma så hade han med sig en guidebok om Sverige. Och ville veta exakt var vi kommer ifrån. Så jag visade på kartan, Tornedalen, och Polcirkeln. Han hoppas besöka Spetsbergen, och han känner till Kiruna och Gällivare... och såklart Ishotellet. Men jag var så förvånad av hur mycket han visste redan om det området och dess historia. Det är alltid roligt att se honom, för det blir ofta tid för prat och skratt... jag fick visa var jag är uppväxt och var mamma och pappa bor,... det känns roligt :-)
Nu dags för mig att avrunda... Jag önskar att ming engelska var bättre...funderar igen på att blogga lite på engelska... får se hur det blir... tid tid tid... men det finns vägar att få det hända ;)
Sent för er i Sverige och för mina älsklingar <3 i Moskva är det ännu senare, natt. Här dags för middag... men det får nog bli något lätt. Ska sätta mig en stund på balkongen tror jag... eller vem vet kanske se vad som är på Oprahs kanal, OWN, ha ha... ja jag tog en paus från den... :-)
Kraamar till er alla därute! Glöm inte att vi är inte inlåsta i våra "stugor".
Jessika
If You Only Say One Prayer - Say Thank You!
Ps. Det verkar som om det inte går att lägga in fler bilder just nu... så jag får försöka senare.... Internet fungerar långsamt i dag.
Ps. igen, tack för din kommentar kära bror min :-) skall hälsa mamma vår <3 så mycket! Och även Bobby Ewing när vi ses... ;) :-)
