Attleva

En fin solig dag här i Houston! Vår i luften här, träden har börjat blomstra. Känns som svensk sommar. Sitter på mitt Starbucks, med en grön te. Hoppas ni alla kära fina vänner mår bra. Mår bra, men det är fortfarande intensivt med mycket känslor som kommer upp, jag har öppnat "Pandoras ask", så då är det ingen återvändo. Skriver nog inte så mycket idag, känner att min kropp behöver vila efter gårdagens infusion... känner mig ganska trött och det är mycket med allt som kommer upp. Vi var på kliniken idag på check up, efter gårdagens infusion, det kändes bra. Vi sitter alltid länge och pratar och skrattar med vår läkare. Hon är väldigt fin.

Idag fick jag ett email från min älskade sexåring, hans fröken i skolan hade hjälpt honom att skriva det. Han kan redan skriva och läsa ganska bra, men han fick hjälp att få det på print på datorn. Ja, ett modershjärta brister såklart när man läser att han saknar mig och att han älskar mig mer än hela universum, så grät en stund, men det var också så roligt att läsa det han skrev om vad han hade gjort  på sport lovet hos mormor och morfar. Ja, så brevet gjorde mig glad också. Men saknar saknar mina älskade såååååååå mycket! Skall skriva svar nu i ikväll så han får det redan imorgon i skolan.

(Min utsikt när jag sitter här nu och bloggar, palmer är inte helt fel som utsikt, men saknar faktiskt den vackra våren i Sverige, när snön smälter och det är soligt och ja, det är vår i luften...)

Pratade med min mamma idag som är hemma hos barnen tillsammans med vår Valentina som hjälper oss hemma nu också, en rysk kvinna som är jättebra med barnen, och som får dem att inte glömma ryska språket, ja tillsammans med Genas kära föräldrar förstås, som talar ryska med dem också. Mamma berättade att min fina lilla tjej, hon är snart fyra år (helt otroligt!!!), vaknade inatt och kom till henne, de sover i samma rum, alla barn sover tillsammans med mormor, madrasser överallt... ja i vårat sovrum. Hur som helst, hon kom till mormor på natten för att hon hostade lite, och då sa hon till mormor följande; "Mormor, jag tycker om dig för du har läppstift, och för du har blink (vilket betyder på hennes språk, långa ögonfransar), och jag tycker om dig för du har så snälla ögon." Min lilla älskling, hon är så fin, och så söt. Hon älskar verkligen allt som har med läppstift, rosa och ja, allt flickigt som du kan tänka dig... dockor, dockvagnar, allt! Och helst skall det vara i rosa. Och ja, min älskade fina mamma hon har verkligen snälla ögon, för hon är en av de snällaste som finns i hela världen. Tack för att du finns mamma. Och tack för all hjälp med barnen. Min fina pappa kommer till Stocknolm ibland, men han behöver lugnet uppe i norr, han klarar inte av för mycket av ståhejet i Stockholm....allt för länge. Ja, jag är så tacksam för all hjälp vi får från alla, min man Genas fina föräldrar hjälper också till så mycket med barnen, dem byter av varandra, nu är de hemma och vilar sig den här veckan, de bor i Stockholm. Förra veckan var min mamma hos sin syster, som bor i Stockholm, några dagar, och vilade sig lite och hade det mysigt tillsammans med min fina moster.

Apropå min lilla tjej, i somras tror jag att det var så uttryckte hon sin kärlek till mig så här; Mamma jag älskar dig så mycket, sedan fortsatte hon, och jag älskar potatis så mycket och jag älskar makaroner.... Det är bra att veta vad man jämförs med... ha ha!:-)

Hemma nu, vi har ätit god middag, som Sasha tillagat, vi åt kalkon och grönsaker och något som heter yam, som The Native Americans, Indianerna har odlat sedan länge. Sååå gott! Det är en rotfrukt liksom potatis, men mycket godare tycker jag. Har aldrig smakat det i Sverige? Vore inte fel att prova på att odla det i grönsakslandet bredvid potatisen, inte för att vi har något...ännu, när det nu blir, kanske vår 10 åring kommer att bli den som tar hand om det i framtiden,... men kanske kan be mina föräldrar prova på, om det klarar klimatet däruppe.

Har precis skrivit svar till min älskade sexåring, så han borde få brevet imorgon. Pratade också idag med min fina älskade 10 åriga pojke som varit hemma i två dagar för han är lite förkyld. Men imorgon skall han gå till skolan sa han. Ja, det skall bli så bra att ses snart. Läääängtar så mycket att krama och pussa dem överallt och bara vara.

Måste bara jobba mig igenom dessa känslor som fortfarande kommer, men som jag skrev ovan, har man öppnat Pandoras ask så har man. Ingen återvändo. Men jag är samtidigt tacksam för det är på tiden. Men vad jag ville säga är att jag till och med känner viss oro inför att träffa mina barn, för jag vill inte oroa dem med mina ångest, som kan uppkomma i tid och otid. Vill ju kunna i lugn och ro ligga och läsa sagor med dem utan att oroa mig, eller plötsligt få en stark rädsla över mig... Men jag är tacksam för att jag har kunnat börja tala med min rädsla. Det känns väldigt bra, men det har varit intensivt både idag och igår, som jag sagt flera gånger. Sitter i taxin och blundar och kramar om mig själv och talar till mig själv osv... det kommer när som helst. Men jag säger hej rädsan, ja ha nu är du här igen, vad vill du mig. Ibland skickar jag ljus till rädslan först och sedan börjar jag känna in vad som finns under och då kommer en känsla, ett ord eller flera... Och då tillåter jag mig att känna den känslan eller känslorna, och jag talar till den Jessika det gäller, ibland är det Jessika som är 41 år och ibland den envisa tonåringen, osv..., ja det finns många av mig som ni märker:-) . Men det känns bra att göra så. Det känns bra att säga till henne, till mig själv, att det är helt ok att känna alla dessa känslor. Du får känna dina känslor. Det är ok att uttrycka dem. Och jag accepterar mina känslor som dem är. Finally!

Det jag kan säga är att jag ofta ser med glädje på dem som kommer från lite sydligare länder och uttrycker sina känslor, som jag upplever det, när dem kommer, och ser det som något naturligt, det känns så befriande att se, (ja ibland kanske det kan gå till överdrift dock?)... eller ni med sydligt påbrå. Jag minns min man Genas mormor, speciellt i början när vi nyligen hade träffats, så trodde jag att hon var arg ibland när hon talade, men hon pratade på ett sätt som för henne var normalt, men med intensivitet, med känslor. Hon kom från södra Ryssland nära Svarta havet. Men jag gillade det, det kändes att det fanns kraft i henne! En livlighet!

Tack så mycket för de fina mejl på både facebook och yahoo som jag fått idag. Sååå tacksam att få och känner sådan inspiration att skriva svar till er alla mina fina underbara vänner, men känner att min kropp säger att jag måste vila lite ikväll. Blev lite väl sent igår ialla fall. Ska skriva färdigt bloggen, som jag älskar att skriva också, men ikväll får jag ta det lite lugnare.

Känner också inspiration att fortsätta mitt tema om mitt Tornedalen, men det skulle vara så intressant att höra era erfarenheter både ni som bor i Tornedalen, och även ni andra om hur ni tror era hembygder påverkat er. Men jag har inte utvecklat temat än så länge så mycket i och för sig. Känner ni igen er? Det är för att tiden inte räcker till riktigt. Inspiration finns det massor i mig att skriva och forska i det här, men kroppen och allt mitt andra jobb säger i från, det har företräde just nu. Men sedan så får jag fortsätta, så får jag se vad det leder till. Det känns i alla fall spännande. Är också intresserad av att överhuvudtaget titta på Sverige som helhet, ja det finns så mycket, så mycket. Och Ryssland är ett land som jag tycker är såååå intressant, med hela dess vidd. Ja, det finns jobb för ett helt liv.

(Träd i blom nu i vårens Houston, vi väntade på vår taxi till kliniken i nästan en timme(?), så tog lite bilder, men önskar att jag tagit med en bättre kamera än bara mobilens, skulle behöva en bra zoom)

Minns i min barndom, det är ett minne som sitter kvar, jag var väl ca 10 år och jag och min bästis Anna, sprang i korridoren i högstadieskolan på väg till syslöjden. Jag drog Anna i handen, och vi var glada och vi fnissade, ja vi var som två vanliga glada 10 åringar. Då var det en kille från åttan, tror jag, som skrek högt över hela korridoren; Hörudu, Jessika Kaarle (mitt flicknamn), Du Ska Inte Tro Att Du Är Något! Jag minns att all min glädje plötsligt försvann, och jag kände mig kall i hela kroppen; och att jag svarade; Det gör jag inte heller! Åh, Gud vad jag ångrade detta svar så fort jag skrek tillbaka det. Sedan slank vi in till syslöjden. Kanske var vi för glada, jag vet inte? Jag var som barn, innan tonåren, trot eller ej, en ganska framåt och glad tjej, och jag tog ofta tag i situationer, jag bestämde bland mina kompisar ibland säkert för mycket, när jag såg att det inte hände något, men det är klart att jag ändå var blyg i vissa situationer... Men sedan drog jag mig tillbaka i tonåren, ja tonåren kan vara komplicerad för många...Det här var bara ett minne som kom upp precis nu, det är inget som jag tänker ofta på eller ens har tänkt att det har påverkat mig så mycket, vi råkar ju alla ut för alla möjliga händelser i barndomen, det är en del av att växa upp, men jag minns det ändå ganska väl, och hur jag speciellt nära den händelsen, ångrade mitt svar och hur jag många gånger i min fantasi återskapade situationen, där jag ropade tillbaka; jag tror visst att jag är någon! Detta apropå Jantelagen....var kommer den ifrån????  Har den med religionen långt tillbaka att göra? Liksom "Det är ingen ide" ordspåket vi har i Tornedalen? Vet att det fanns kvar där för ca tio år sedan när jag och min man försökte flytta dit, det första vi fick höra av många, tyvärr, var, det är ingen idé, vad gör ni här? Åk tillbaka tlll Stockholm. Det var inte så att alla sa det i ovänlig ton, absolut inte, mer i lite hopplös ja... uppgiven ton. Så lät det då. Men vet att det finns många som jobbar hårt där och lyckas med mycket! Så det finns mycket hopp tror jag. Men hur som helst så är det något som jag känner att jag för min egen skull måste ta tag i och få mer svar på...

Ok, nu blir det sent igen,

Så slutar för idag,

Ps. kort utdrag från min systers mejl om del av telefonkonversation hon hade med min lilla dotter;  "Jag frågade om hur det var i Italien, hon sa - det var bra men hotellet var så smutsigt, det hade chips och popcorn på golvet och jag gillar inte chips. Hon är en så söt liten tjej."

(Hon var nyligen i Italien med sin pappa och farmor och farfar, när pojkarna var med mormor och morfar upp i Tornedalen.)

Ps. igen... Sasha sitter i sitt rum och tittar på Will and Grace andra, eller tredje? timmen i rad, hör det gälla skrattet genom rummet, från, vet ej vad karaktären heter, en av vännerna till Will and Grace, måste be att få låna serien av Sasha sedan. Den är såå rolig! Vet att du min kära fina vän Anna älskar den serien också eller hur? Vi får ha en Will and Grace kväll någongång eller hur, med vin och vatten? Kraaaaam! :-)