Attleva

Idag en dag med tårar, tårar, dammarna har sakta ? öppnats och de områden som så länge lidit av torka, bevattnas äntligen, ... sakteliga, men beror också på rädsla för ångestattacker. Men när vi har gått igenom vad som ligger under min rädsla så har vi hittat sorg och stor ledsenhet som jag länge länge har låtit ligga begravd. Så nu när asken har öppnats så rinner både mascaran och snoret... gråter gråter gråter, hemma, på kliniken, på väg in hit till Barnes & Nobles, och här. Känns skönt att gråta. Men rädslan för ångest attacker är så jobbig. Kräver styrka styrka att se på rädslan utifrån sig själv, att inte identifiera sig med den. Det är det enda sättet för mig att inte gå in i en ångestattack. Och sedan såklart gå under rädslan och se vad som finns under. Var en tuff morgon och förmiddag. Fick uppbåda styrka för att klara av besöket på kliniken, men så snart vår läkare gått ut så började jag gråta. Egentligen så skulle det inte vara någon fara att gråta inför vår fina läkare Larisa, hon är så varm och fin och bryr sig så mycket om mig. Men det brast när hon gick ut från besöksrummet, så grät en bra stund och fick sedan torka mascaran och snyta mig...

 

 

Nu efter tog vi taxin hit till Barnes & Nobles. Så ser det ut för mig. Att vara rädd för ångestattack är bland det värsta jag varit med om i mitt liv, skräcken är såå förlamande i hela kroppen, och att vända den rädslan, krävs sådan styrka, om den övermannar dig. Men att gråta istället räddade mig idag. För det är sorgen som har legat under denna rädsla, rädsla, där jag sett mig själv ligga i hopkrupen, rädd att leva, rädd att dö, och under allt detta en så stor sorg sorg att lämna mina älskade barn, som jag inte heller har uttryckt under denna tid sedan jag blev sjuk, och en sorg över livet för att jag inte har uttryckt mig själv, inte levt ut mitt sanna jag, under en så stor del av mitt liv, att jag levt i en sorts halv dvala... inte varit jag, men ändå jag, men inte helt vaken, för allt som finns att se och uttrycka.

Det är inte så att jag har levt ett helt liv utan att utrycka känslor, jag har haft glädje med familj, mina älskade barn, min älskade Gena, underbara vänner, och jag har gjort intressanta saker i mitt liv, jag har studerat, rest, osv... Men det är så många känslor som jag har lärt mig att trycka ner, trycka ner, jag har aldrig tillåtit mig att uttrycka mig helt och fullt på grund av så stor rädsla, det är som att jag har varit bedövad,...  En rädsla för att vara den jag är! Och det håller på att döda mig nu. Nu har jag öppnat Pandoras ask, och alla dessa känslor svämmar över, och det är så överväldigande så att vissa dagar vet jag inte vart jag skall ta vägen med min kropp. Detta sätt att leva har gjort att livet känts såååå tungt så tungt, och sååå länge har jag levt utan den sanna stora Glädje som jag vet finns. Jag har upplevt den i tillstånd av inspiration, när jag tagit del av en upplyftande diskussion till exempel, när jag har uppfyllts av något jag skrivit, eller när jag jobbat med något som inspirerat mig, och den enorma glädjen när våra barn föddes, ögonblicken att se deras vackra ögon för första gången, så det finns samtidigt så mycket som jag är tacksam över i mitt liv. Men så mycket mellantid, så mycket mellantid av det gråa tillstånd av bedövning, av...icke varande, vet inte vad jag skall kalla det.

 

 

För några dagar sedan, fick jag en inre bild, får ganska mycket sådana nu, av hur jag står på min farmor och farfars gård som en liten flicka. Jag ser min farmor och farfar, känner sådan stor kärlek för dem i mitt hjärta; stå på husets trappa, och titta mot mig. Jag känner hur mina armar och och fötter är nedtyngda av stora tunga träklossar, livet känns så tungt och så svårt; jag känner hur de är så de har känt att livet har varit för dem, och hur deras syn på livet har bidragit så mycket till det svåra och sååå tunga livet. Och hur fast de har varit i omgivningens, och kyrkans syn på hur allt skulle vara. Jag förstår att de också haft ett fysiskt oerhört både ansträngande och jobbigt liv, med bondgård och sju barn. När jag står där så känner jag allt.

Jag känner också hur jag själv hela mitt liv har burit på liknande tunga klossar som tyngt mitt liv, som gjort att det alltför ofta känts sååå tungt i livet, så tungt och jobbigt! Sedan ser jag hur jag frigörs från dessa klossar, och som det lilla barnet springer jag fram till min farfar och farmor, och kramar om dem, jag säger med sådan stor inre Glädje, som om jag uppfyllt av ett stort Ljus, att jag älskar dem. Jag tittar dem djupt i ögonen, jag ser deras vackra ögon, våra ögon möts. Barnet i mig säger att livet är Glädje och Kärlek. Nu när jag skriver det här börjar jag gråta igen. För jag känner deras smärta i livet, och samtidigt känner jag så stor kärlek till dem. Och jag ser mig själv hur jag också levt så länge med dessa klossar fastbundna på min kropp. Barnet talade till mig också lika mycket.

Jag känner att jag som barnet i denna bild symboliserar den högre inre glädje, som jag vet finns i mig. När vi har jobbat med att se på vad som finns under rädslan så har vi de senaste två dagarna hittat all denna sorg, mitt bröst gör ont, men under denna sorg och sedan smärta har jag upplevt en glimt av Glädje.

 

Hoppas ni alla mår bra! Vi har promenerat hit till Barnes & Nobles i nästan 30 graders värme, pust! Solen skiner, tacksam för sol, men det är kvavt också så det kanske gör att det är varmare ändå. Sitter längst bak i boksektionen. För mig känns det otroligt att ha sådant väder i slutet av mars.... Jag fortsatte aldrig min blogg igår. Det gick inte för mig, det var för svårt med alla uppvälda känskor i mig. De måste ut, så är det bara, min kropp säger i från, sätter fart på mig... Vi hade en kvällssession, jobbade med mina känslor.. så det var bra, det löser upp känslor som ligger begravda, som skall ut men det återstår mycket jobb ändå. Så har gråtit och haft ont i bröstet i går, och idag också. Men idag har jag förutom, morgonmeditation och vissa andra övningar vi gör på morgonen, och sedan frukost, efter det har jag sovit, till klockan fyra!!! Jag , har endast vaknat när klockan ringt, tagit min medicin och sedan somnat om, ja, i och för sig gick jag in till köket och åt lunch emellanåt, men sedan somnade jag igen, ringde barnen efter lunch också, så jag hann prata med dem innan dem skulle lägga sig,.. !!! Jag, tror att min kropp behöver vila och kanske processa allt som händer. Sömn är ju bra för helandeprocessen säger alla, läkare osv. Nu känner jag mig bättre, men det kommer upp småvågor ibland av både rädsla och sorg. Så då tar jag hand om det, tillåter mig att vara ledsen, ibland handlar det inte om att gråta, ibland känner jag sorgen i min kropp i mitt bröst. Det är viktigt att känna alla de känslor som byggts upp på hög i min kropp. Och jag säger till mig själv, till "alla mina jag" att det är bra att känna känslor, jag tar hand om henne, jag kramar henne. Det Högre Ljuset och Kärleken finns alltid där för henne. Det är som att lära sig själv att känna känslor helt och fullt, att om programmera sig själv till att vara en fullt levande människa.

 

Kväll nu... Kunde inte skriva så länge tidigare idag, måste ta pauser, så gick runt lite i bokhandeln, hamnade på musik och dvd avdelningen, och vad hittade vi där... jo, Will and Grace serien.. så jag köpte de första tre säsongerna, (Så nu är vi "all set" Anna!:-, ser fram emot det min vän!) Så vi har suttit här med te, Sasha med lite vin och tittat på ja, säkert sex sju avsnitt. De är såååå roliga! Om ni inte har sett dem, gör det!!! Love them! Så det var en fin kväll, kändes skönt att skratta! :-) Innan middag, så låg jag i min säng, skulle vila, men låg och grät, kommer upp mycket nu, om livet, mycket att gråta över, när man som jag hållt inne så mycket... Så jag kom till middagen med uppsvullna ögon. (Jättegod middag, med kalkon, ekologiskbasmatiris, "wokade" grönsaker, indiska kryddor) Men det känns skönt att gråta.

 

Måste lägga mig för ikväll. Sent här. Har just tagit min sista medicin, som måste tas med en snack..inte bra för figuren :-), att äta så här sent på kvällen..., men vissa mediciner gör mig i sin tur extra hungrig. Så det i sin tur gör mig extra hungrig på kvällen.

 

 

Ps. Tack sååå mycket för de kommentarer och det fb meddelande jag fick mina fina underbara vänner, att ni tänker på mig och sänder mig ljus på måndag. Gjorde mig så rörd och fick mig att gråta såklart, tack från mitt hjärta! Behöver det sååå mycket! Love you! Love you!