Attleva

Starbucks igen, solen skiner ute, svenskt sommarväder, men sitter inne, lite för stark sol för mig, tänkte jag skulle sitta utanför där de också har bord och bänkar, men fanns ingen skugga för en norrlänning som jag.  Tack för de fina kommentarer som jag fick i gårdagens blogg, värmer mitt hjärta, verkligen! Så roligt få kommentarer på bloggen. Men så tacksam för de meddelanden jag får på facebook och mejl. Tack tack tack snälla fina alla ni! Ni är underbara!

Vi tog en liten promenad hit till Starbucks, ja det blir en liten promenad hemifrån hit. Har varit hemma hela dagen och vilat, inga besök någonstans idag, skööönt! Så har sovit på förmiddagen, också skööönt! Behövde det, kom i säng för sent igår, så skall försöka komma i säng tidigare ikväll, vilket betyder att jag börjar blogga lite tidigare.

Sitter och gör Aum, samtidigt som jag skriver, och fokuserar på min inre lugna kärna, som jag kallar det, nere i magtrakten. Har mejlat och varit lite mycket i huvudet de senaste timmarna, så behöver refocus, ner till kroppen, så gör det samtidigt som jag skriver. En av mina fina underbara vänner, sedan länge mejlade mig, och jag läste brevet idag, tack snälla, så underbart att läsa! (ja, som jag skrivit, måste utöka mitt förråd av adjektiv, blir mycket ord som fina och underbara, men det kommer från hjärtat när jag skriver det). Hon frågade om Aum. Amen är egentligen den kristna varianten av Aum, som Sasha berättade, jag visste det inte förut, men det är ganska lätt att se, bokstäverna stämmer ju väldigt väl med varandra. Aum anses vara det första som yttrades vid Universums skapelse, Ordet. Logos. Och när vi sjunger Aum, så uppstår en väldigt välgörande, minst sagt, vibration i våra kroppar, jag känner hur det lugnar mig. Så jag gör det ganska ofta nuförtiden, sjunger Aum. Ja, nästan dagligen. Sitter här på cafét och gör det i all tystnad. Sjunger även ofta Amen.

Gick runt i bokhandeln en stund innan jag satte mig här på cafét, och hittade några fina bokmärken, att ha i böcker, behöver ju det för alla mina böcker. På en av dem står det: Never, Never, Never quit - Winston Churchill. Jag köpte flera av dem!!! Behöver det just nu!!! Så mycket!!! Det blir en av mina nya mantran också! Thank you Winston Churchill!

Gena min älskling ringde precis från Italien och sa Godnatt, de har det bra där, så det är jag så glad för! Vi är alla på olika ställen. Pojkarna uppe i norr, by the Arctic Circle hos mina älskade föräldrar, jag i  Houston. Försökte ringa mina älskade pojkar idag, men mottagningen var dålig, men pratade lite med min mamma och allt var bra med dom alla tre, deras fina kusin är ju där uppe också med dem.  Så vi hörs imorgon.

(En vacker bild av havet i Antibes, i Frankrike, en av våra favoritställen, lite vackert att titta på tänkte jag mitt i all text)

Känner så starkt att det är avgörande för mig i livet nu att vara öppen och autentiskt. Så länge har jag lidigt av att inte känna mig autentisk till mitt Sanna Jag. Det har handlat så mycket om att gömma undan, att ja till exempel, prata så fort som möjligt för att inte märkas inte synas, inte höras. För tänk om någon ser mig som jag är??? Vad händer då? Har haft en så inbyggd rädsla för att synas att höras, att människor ska se mitt riktiga jag, så därför har jag gömt mig där i min lilla box, eller låda. Har haft en bild av hur jag är gömd som en liten liten grå mus, lådan har alltid funnits någonstans i min mage, sedan den kom till mig som en bild redan för några år sedan. Och den lilla gråa musen har varit så rädd för att gå ut ur lådan, så rädd, tänk om någon ser mig, skrattar åt mig, dömer mig, osv..

Ja, mycket av det här har ju jag och Sasha jobbat med under hösten och det har varit så befriande på så många sätt!

(Indisk laxgryta)

Hej igen! Hemma och det har blivit sent. Vi har hunnit äta god middag, en indisk variant av laxgryta, som Sasha lagade, mmmm! Med kryddor som chili, senapsfrön, kumin, vitpeppar, garamasala, rosmari, koriander, asafoetida (indisk variant av vitlök, egentligen från Iran ursprungligen säger Sasha). Jag har inte skrivit upp kryddorna i den ordning som han lägger i dem, men vet att senapsfröna skall i först och poppa upp i oljan... och man skall inte vara rädd att använda kryddorna, det skall läggas i ordentliga skopor/skedar med kryddor, chilin läggs i bland det sista och koriander såklart,... gott var det i alla fall. Och man fick svettas lite grann av chilin, men så skall det ju vara eller hur.

Vi har också suttit och jobbat med bl a The Work, som jag berättat om tidigare. Igår gjorde vi också The Work, där vi jobbade med min tanke/mitt påstående; jag kan inte komma ur min låda/min box. Kan bara säga att det var befriande att se sig utan den tanken, ja, den tanken finns inte. Det är som att se livet utan en grå dimma framför sig och runt sig. Förstår ni? Då kan man äntligen se livet som det verkligen är, det är som att vakna upp ur en dröm, och att kunna se andra människor som de verkligen är. Det är befriande! Det blir som att leva på riktigt. Att befria sig steg för steg från alla dessa tankar och föreställningar som man har om sig själv eller om andra. När jag lever utan den tanken; jag kan inte komma ut ur min låda, som jag stängt in mig i så många år, då är jag en annan Jessika. Jag är stark, jag är Fri, jag är öppen, jag är kreativ, jag uttrycker mitt sanna jag, jag säger vad jag tänker, jag ser andra människor som de verkligen är, jag är gladare, jag skrattar, jag använder min kreativitet för ett högre syfte, jag förlåter... ja, listan fortsätter. Det känns som jag skrev tidigare, befriande!

(Vacker kväll i Nice, Oktober 2010)

Ikväll, så hade vi en lugn kväll... jag kände att jag var tvungen att ta en paus från skrivande, bloggande så jag vilade och jobbade en del med affirmationer och satt och gjorde Aum,... men kände ändå att det byggdes upp en rädsla, att känslor började välla fram igen, ja känslan av begynnande rädsla kändes väldigt välbekant, så jag gick till Sasha och sa att det börjar kännas som att det kommer igen. Han sa, sätt dig och skriv, undersök rädslan. Så då gjorde jag det. Det som kom upp var smärta och sorg, för alla förlorade år, då jag inte har uttryckt min kreativitet, och också smärta och sorg för tiden som tonåring då jag inte uttryckte mig. Då jag hade så mycket kreativitet och livskraft som jag tryckte ner på grund av så mycket rädsla och för att jag dömde mig själv så mycket, ja till självförakt.

Så jag skrev om det. Ja, hur mycket kan man skriva om det, känns som jag har redan skrivit om det och jobbat med det, men tydligen finns det mer eftersom det kommer... Vi pratade om det sedan och Sasha sa att det handlade om att jag måste förlåta mig själv för att jag var så rädd att leva, och inte döma mig själv mer som jag fortfarande gör.

När jag kände rädsla igen komma upp och jag frågade vad som låg bakom rädslan så kom det upp att det låg Glädje över livet under all denna rädsla, Glädje att leva, men Glädjen var så intensiv så att jag var tvungen att sluta skriva på grund av att rädslan blev så stor att det skulle övergå i en ångestattack... Kunde inte fortsätta.

Vi pratade om det, och det jag måste jobba med, är förlåtelse, det är avgörande i helandeprocessen att förlåta mig själv, Och också att undersöka Glädjen inne i mig som ligger under all denna rädsla. Att tillåta Glädjen att transformera mitt liv!  Sasha citerade en av Rilkes dikter, som handlade om att "Every angel is terrifying after so many years of living in misery". Ja, så är det för mig. Har levt så länge i rädsla, att den Sanna

Glädjens vibrationer känns så skrämmande för mig att de också kan orsaka en ångest attack. Helt otroligt hur vi människor fungerar eller hur?

Men allt har något positivt med sig eller hur? "Is it not wonderful to get to know yourself", säger Sasha glatt till mig? Ja, skrattar jag. Vi skrattar ganska mycket när vi jobbar tillsammans. "You took a detour of some 26 years to learn how not to live". Ja, det är ju ett positivt sätt att se på det hela. Det finna en mening med allt, och alla erfarenheter ger ett djup till livet, och det ger möjlighet att ha mer medkänsla för andra människor och deras livssituationer. Vi gjorde också The Work ikväll, men det kanske jag skriver om i morgon. Nu är det sent igen. Skall se om jag hittar några fina bilder att lägga in så att det blir enklare att läsa all denna textmassa. Sköt om er alla fina ni!

Kramar och kärlek till er alla!

från Jessika i ett sent Houston.