Attleva

Är på Burzynskikliniken, sitter och får medicin in i blodet. Fick lite annan medicin i blodet innan, en som skall förhindra allergiska reaktioner... den gör att jag känner det som om jag precis druckit två glas vin.. jag som inte dricker vin, so you never know maybe my alter ego Ms Charles turns up, ha ha! Sasha brukar skämta med mig att jag har ett alter ego, Ms Charles, eftersom mitt flicknamn är Kaarle, finska varianten av Karl, Charles på engelska... Ms Charles har lila hår och stora solglasögon, hon har väldigt speciell personlighet... ja, the story goes on, hon släpper loss...Som jag sa får jag inte dricka alkohol överhuvudtaget efter att jag bivit diagnoistiserad med tumör i hjärnan. Har ej druckit mycket sedan jag fått barnen överhuvudtaget, verkar alltid varit gravid eller ammat under så lång period. men egentligen saknar jag inte alkohol alls, tycker inte ens om det mesta, inget alls egentligen, men ett glas rött torrt vin har jag inget emot då och då.

Så kära mina Moskvavänner, det är anledningen till att jag aldrig drack lite vin på våra så trevliga träffar, till exempel vår bokklubb som urartade :-) från Jane Austen book club till en vanlig bokklubb, (det visade sig att vi bara var två som älskade Jane Austen.) vilket inte var fel heller. Vi hade så mycket kul! Tack för alla roliga minnen mina underbara vänner i Moskva. Love you, love you all! Två av mina fina vänner i Moskva visste om anledningen till varför jag ej tog mig ett glas vin med resten av gänget, men kände mig inte redo att berätta för alla vid den tidpunkten. Hade mycket att bearbeta själv då, och det skulle ha känts jobbigt trodde jag då med att alla visste om det, och kanske frågade mig om hur jag mådde. Nu känner jag mig redo, att öppna mig, ja annars hade jag inte startat denna blogg. Så nu gör jag precis tvärtemot, jag öppnar mig, och försöker göra det på ett så ärligt och öppet sätt som jag kan, men kanske än så länge med lite vingliga steg ibland. Är så van att vara stängd, på så många sätt... men lär mig och det känns sååå befriande, men det kan vara överväldigande ibland, både på ett tufft sätt, som i helgen, och härligt sätt när den stora inspirationen överväldigar mig.

(Sitter och gör min infusion i blodet. Som mina vänner märker ser mina kinder mer runda ut än vanligt, jag kallar det för mina hamsterkinder, det beror på kortison som jag fortfarande äter, men dosen har minskat, och skall minskas succesivt, tack och lov...)

Dricker lite te, som Sasha så snällt köpt åt mig i caféterian här, och äter på mitt äpple, och nötter, måste ta det till en av mina "vanliga" mediciner. Skriver med pekfingervalsen, har vänstra armen upptagen, får ej böja den annars börjar det pipa. En liten söt flicka, kanske sex år, vilar i en fåtölj i närheten, hon behandlas för någon cancer/tumör. Mamman sitter bredvid, pappan gick iväg för att tala med läkare tror jag, nu är han tillbaka. Känner så starkt för den lilla flickan, och föräldrarna. Lilla vännen, mina ögon tåras, lilla söta fina flicka. Sänder henne all Ljus och Kärlek! Ber för henne och för hennes föräldrar!

Är tillbaka på hotellet. Det gick fortare än jag trodde, själva infusion, tog ca en och en halv timme, men allt som allt satt jag nog där två och en halv timme eller tre, med blodprov och väntan på att få resultat av blodprov och allt annat klart innan vi började. Men det går så bra, fåtöljerna är jättesköna, det går att fälla upp benen också, viket jag gjorde senare. En annan sak som jag tycker så mycket om här på kliniken, men fick veta att det tydligen är ganska vanligt på andra sjukhus också, är att sköterskorna har olika färger på sina kläder, så dem som behandlade oss i rummet hade olika färger på sina kläder, allt från lila, min favorit såklart!, rosa, ljusgrön, mörkblå, ljusblå, röd...Känns så mycket gladare, det gör mig gladare bara att se dem. Färger är helande tror jag. För mycket vit, kan kännas sterilt eller hur! Vore det inte något för svensk sjukvård att ta efter? Eller hur? Jag tror de som jobbade inom sjukvården skulle tycka det vore roligare, gladare med mer färg.

Minns min första natt på sjukhuset i Sverige, efter mitt första epeleptiska anfall, när min tumör upptäcktes. Det jag drömde om i detta sterila rum med apparater, var en vacker trädgård med blommor. Det kom till mig så starkt! Har aldrig känt så förut. Det var som om något i mitt inre talade till mig att det är helande! Har alltid älskat blommor, träd och naturen mer efter denna händelse. Det talar till mitt inre på ett annat sätt. Förut var det mer som, att ja ett träd är ett träd, blommor är vackra, men kanske det var en förståelse mer på en intellektuell nivå. Nu måste jag nästan lukta på alla blommor jag går förbi... ja, kanske inte, men ofta vill jag det, men jag har blivit lite av en Ferdinand. Så det ser jag som något positivt i allt det hela.

Minns också att min kära pappa åkte efter mig, med bilen till sjukhuset, jag åkte med ambulans, vi var uppe i norr och hälsade på mina föräldrar. (Min kära man Gena hade just åkt till Moskva, den dagen, han hade varit med mig och barnen uppe i norr en vecka, och fick beskedet precis när han landat i Moskva om det som hänt mig, så det första han gjorde var att vända och åka tillbaka, Moskva-Sthlm-Luleå samma väg, och till Kalix där jag låg inlagd... Älskade min Gena) Men min fina pappa var med mig på sjukhuset när jag fick beskedet att de enligt röntgenbilderna hittat något i min hjärna, som såg ut som en tumör.. (Sedan tog det ett tag innan jag fick komma till Karolinska i Stockholm där vi bor, och göra riktig Magnetröntgen, fick i princip ta tag i det själv, ringa och pusha på, semestertider som det var...????)Men i alla fall min pappa var med mig, första kvällen på sjukhuset, och det betydde såååå mycket att han sa att allt kommer att bli bra, han var väldigt lugn och positiv, eftersom för mig var det som en dödsdom, jag det var fruktansvärt..., men att han sa dem orden och höll mig i handen betydde mer än någon kan ana. Tack kära fina underbara pappa, jag älskar dig så mycket! Vill bara med denna berättelse, visa hur mycket det hjälper med positivt stöd till någon som är sjuk, det betyder såå mycket mer än ni kanske anar. Det gör en enorm enorm skillnad! Så tack också alla ni som hjälper mig med så många uppmuntrande ord, böner och ljusa tankar och kärlek och värme, det hjälper mig så mycket så mycket! Mer än ni anar. Ni är underbara! All min kärlek till er alla!

Lyssnar till min Mozart, nu när jag skriver! Så vackert!

(The Japanese Garden)

Ville egentligen sätta in en bild på de vackra blommor de har på Flora & Muse, på deras caféavdelning, men hittar inte sladden av någon anledning... tog bilder idag när vi åt middag där som vanligt. Men får visa bilderna imorgon.

Imorgon flyttar vi äntligen in till en liten lägenhet här.... Jippi! Eget kök! Skall åka och köpa indiska kryddor imorgon, så det lär bli indisk mat imorgon! Ser fram emot det. Vi kommer att vara kvar här i en månad till, så det är mycket bättre såklart att bo billigare i lägenhet, och ha eget kök... och sedan måste jag komma tillbaka hit till Houston, troligtvis efter en månad eller några veckor, efter att jag varit hemma och pussat och kramat mina älskade barn i massor, och min älskade man. Ja, det är så det ser ut för mig i livet nu. Får göra det här för framtiden, så tänker jag, även om det är svårt att vara borta från mina älskade barn speciellt eftersom jag inte är van att vara borta från dem så länge. Tidigare har jag inte lämnat dem mer än en eller två dagar, knappt... ja, jag har varit en riktig hönsmamma, som man brukar kalla det. Hållit dem riktigt nära mig. Mina älskade underbara! Skall ringa dem imorgon älskade mina. När jag mådde dåligt i helgen så klarade jag inte av ens att ringa dem, så är det tyvärr...Men vi skall försöka skypa snart. När de kommer tillbaka från Norrland, pojkarna.

(Oprah presenterar pris på Oscargalan, och ja... Colin Firth vann!!! Jippi!)

Dags att vila lite, se lite dvd, och läsa några rader, vaknar ofta med lampan tänd mitt i natten, dålig vana...

Kärlek till er alla mina vänner!

Kraaaam!

Jessika