26 Nov

00:59

Adventskonsert...Fredagsmys...och packning...

1kommentarer
...Aspirations towards high and noble things even
refine the atoms of our entire constitution.

- G de Purucker -


Här är det full fart med Idolkväll med mina killar...lilltjejen tittar på Madicken däruppe så jag varvar lite, upp och ner, kramas både här och där, tittas både här och där :-)...chips och fredag som gäller. Och packning för mig...mot Amerikat...för mig viktigast...passet och medicinerna, ja och Esta papprena som behövs för att komma in i USA nu....
Min fina älskade Gena, hemma, och på väg till jobbet.


Så det blir en kort blogg med lite bilder.. I dag hann jag gå på min söta sjuårings adventskonsert i kyrkan. Så vackert! Mamma Jessika fick tårar i ögonen såklart. Och ja, jag fick tårar i ögonen av att sjunga psalmerna Bereden väg För Herran, och Hosianna Davids son, som vi alla sjöng, speciellt Hosianna Davids Son är sååååå vacker, älskar den verkligen. Det var så länge sedan jag var i kyrkan faktiskt. En så fin kort liten predikan för skolans alla barn gavs av den kvinnliga prästen. Fick nästan lust att bli präst, gammal teolog som jag är...sant faktiskt...kände dragningen...men svenska kyrkan kanske är för fyrkantig för mig? Men samtidigt så utvecklas den, såå vem vet i gamla dagar...Finns så mycket jag vill göra i livet.
Adventskonsert som fick mamma Jessika att gråta.



Personligen så tycker jag att kvinnor passar oerhört bra till att vara präster. Vi kvinnor är oerhört känsliga och intuitiva mottagare, receptors...av det högre...ja det känns så...och det har glömts bort under årtusenden...kanske med vilje (?)..., ja det kan jag skriva en hel volym om...forskning från andra kulturer, just om kvinnors förmåga att vara receptorer....Men inte i kväll. :-)


Efter Adventskonserten så gick jag med min söta lilla fyraåring till dagis, lite sena...och det var sååå roligt för jag har inte följt med så mycket. Men mer skall det bli. De har sååå fint där och färglatt och mycket skapande, lilltjejen vår älskling hade redan gjort en egen julstrumpa, som hon hade sytt med lite hjälp såklart....ja alla barnen hade sytt sin egen...så söta de är. Stod kvar en bra stund och pratade med en i personalen, så fina. Tack!
Mysig skogspromenad till dagiset...älskar skogen.




Sista två dagarna har jag varit tvungen att bearbeta mitt senaste inlägg, som jag skrev faktiskt det mesta under dagen på min iphone anteckningsbok, när vi åkte runt till läkare och apotek, det blev så intensivt.., det var som om jag fysiskt var tvungen att få det ur kroppen... Så jag har inte kunnat skriva något sedan dess...Och i går skulle jag ha gått med vår fina tjej till dagis på morgonen, men jag kände att jag inte klarade av det, kände mig skakig, men mådde bättre senare under dagen, tack vare sömn och Sashas hjälp...Men jag gick med älskling min till dagis i dag istället. Viktigt för oss båda!
I förrgår hade jag ett mindre energiutsläpp på morgonen precis när vi skulle påbörja våran meditation. Så vi har gjort en del work/jobb jag och snälla Sasha som hjälper mig så mycket. Men får ta upp det kanske vid senare tillfälle vad vi jobbade med. Men att fortsätta; Tala Sanning i Livet och att Ge Kärlek! Det får Livets Träd, som jag såg i Mig, att Leva och att Lysa! Det är min meditation nu.



Skrivmöte med underbara min Sigrid var viktigt att hinna med i veckan, så inspirerande, Tack Sigrid!
Och käre Sasha satt med en stund.


Nu sitter jag med min lilla tjej och ser Madicken...och nyss grät jag när jag såg Idol med killarna...och Robin sjöng, You raised me up, för sin pappa, som hade uppfostrat sina pojkar själva. Och mina sötisar som jag satt mittemellan sa...men mamma! :-) Och snart blir det gråt här också i Madicken...det är när Alva dansar med sotarn hos borgmästarinnan, ni som kommer i håg den scenen...när hon inte får dansa med finfolket...och så kliver snygge sotaren in och dansar med henne...jag älskar den scenen. Den gör mig så glad och den är så befriande... och den ger mig samtidigt lyckotårar i ögonen :-)!


Jag har en del packning kvar här sent på kvällen...men skall gå ner till killarna snart... och avsluta Idol, viktigt i kväll....skriver lite då och då, och kramas emellanåt.... måste bara säga att Allan Edvall i Madicken filmerna är sååå skön! Även om karaktären han spelar inte är den enklaste för omgivningen att leva med såklart. Han var en gigant, en enorm skådespelare.


Mina älskade barn kallar!  Och"Ryska gänget" mitt tittar på rysk tv på datorn, humorprogram :-)...kära fina svärföräldrarna och min älskade Gena och så har söta snälla min lillasyster Natasha kommit över helgen:) Mysigt. Bara att jag drar iväg..så vi hinner knappt ses, men vi får väl mysa mer till jul eller hur Natti! Filmkväll och så, yes! Nu skall jag mysa med barnen mina!


Kramis på er alla kära vänner och familj därute. Love you!



Jag och mina favorit Lovikkavantar som jag stolt visar upp,
visar upp dem så ofta jag kan :-)...älskar dem!



Jessika



Här är min nyttiga sugrörsmat...som snälla Sasha eller ibland min kära svärmor gör...ibland innehållande blandning med grönsaker och ibland iblandat med fisk och grönsaker. Så sugrör it is :-) Inte undra på att jag går ner i vikt...:-)
Nu fick jag lära mig att man skall säga av min unga syrra här...this is the shit! :-) såå det kan jag ju
säga här om sugrörsmaten min, ha ha! Nytt uttryck för "gamla" mig...:-)



Puss å kram söta vänner!



If You Say Only One Prayer - Say Thank You!
Allmänt
Kommentera

22 Nov

23:21

Gråter...gråter...JAG RESER MIG!!!

1kommentarer
What a relief to be empty
then God can live your life.
- Rumi -
Känner sorg gråt gråt gråt tårar gråt som suttit som en stor klump, en okontrellbar massa i min kropp, den har velat komma ut så länge så länge, och inte bara från mig... Nu vill den välla ut... Jag gör det för mig för alla er som inte kunde och inte fick!
Gråter gråter gråter...snyftar snyftar... Skrattar skrattar om vartannat... Sedan dundrande Ilska, som om en Åska slår ner, en åska, en vulkan som hållits tillbaka... Nu är det nog... Det är nog... Jag gråter jag ut min älskade farmors sorg, hennes Ilska, de undertryckta drömmar hon aldrick fick uppfylla, allt som hon inte fick uttrycka...En religion som skrämde henne, ett hårt liv på bondgård, många barn...som hon inte kunde uttrycka all sin kärlek till... Och Min älskade mormors sorg och ilska, allt det som hon aldrig fick uttrycka, mamman hennes dog när hon var tre år, hon jobbade själv som piga, mjölkade kor, hon älskade att dansa i sin ungdom, så det gjorde hon med ungdomarna, när de samlade ihop pengar till en speleman, på natten innan det var dags att mjölka korna fem på morgonen, sedan blev hon städerska nog största delen av sitt liv, eller lokalvårdare kanske det heter nu, och mamma till tre fina barn, där hon inte heller kunde uttrycka all sin kärlek till barnen, såå mycket sorg i sig...
Jag gråter jag gråter för den samlade massan av generationer före mig...de känns i mig, har sugits in i mig, Jag gråter Min egen sorg sorg.. Tårar tårar och dundrande Grrr och Ilska!!! För under alla mina tårar och klumpen i halsen känns ilskan nu så närvarande i mig,  såå tydligt i flera dagar... Den har legat och lurat nog hela mitt liv för jag insögs ja åts upp av dessa känslor...
...som häxan och trollet som vandrar dum som ett trollfån som gör allt den elakt flinande häxan begääär!!! Hon är en blodsugande vampyr som suger all glädje ur den vackra Prinsessan Elma, den vackra Prinsessan Alice...den vackra Prinsessan Mona, den vackra Prinsessan Jessika...alla har vi sugits upp av denna elaka blodtörstiga hånflinande häxan. Hon som sitter i den Urmörka grottans djupaste avgrunds djup. Jag gråter för alla oss tårar tårar som aldrig vill ta slut. Jag gråter för den grinande häxan som med sitt tandlösa svarta leende suger blod ur Prins Einar, Prins Halvard och Prins Sven...ni som sugits ur sååå mycket energi och glädje..., jag gråter... Jag gråter för alla kära i min familj, vackra min syster och bror, mina farbröder, fastrar, morbror, moster...kusiner, er alla...Jag gråter och jag är Ursinnig! Allt går igenom min kropp!
Vulkanen småputtrar...kraften ökar ökar, det kokar kokar en ångande ångande Ilska som samlar samlar kraft...den är Enorm...Större än någon annan vulkan som någonsin skådats för den samlade massan innehåller Allt!!! Alllt! Allt ni aldrig fick uppfylla, Allt jag aldrig någonsin uttryckt och uppfyllt i mitt liv!
JAG RESER MIG! Ur den vidriga häxans våld och det fåniga löjliga trollets välde..Jag Reser Mig! Jag tar Språnget över den väldiga Klippans kant som skiljer mig åt ifrån Det Ljus Som vackert glimmar Därborta på Andra sidan! Jag Flyger, Jag Flyger! Jag Är Fri! Mitt Hjärta gråter av skrattets jublande Glädje! Jag Är Prinsessan, Jag Är Afrodite med bågen flygande med Hennes UrStyrka, Jag Är Beskyddarinnan... Jag Älskar! Jag Är Skrattets Glädje!
... I dag... Jessika, jag, varit på läkarbesök för att undersöka mina blåsor i munnen...ringer..telefonkööö...nja jag ser här att du tillhör en annan vårdcentral...Ja, det gör jag...om och om igen denna reaktion...Ilskan väller upp i mig.. För första gången berättar jag om min situation, till någon som inte frågar, min situation som resulterar i att jag inte får köra bil och just nu har svårt att ta mig till den vårdcentral jag tillhör, en halv timmes färd med bil... Hon ger mig en tid på studs! Tack!
Jag väger mig på vårdcentralen, 55 kilo,... Är i mindre chocktillstånd!!! Förra året vägde jag 70 kilo, och hade runda kinder...beroende på kortison som jag åt... och 70 kilo är för mycket enligt det jag är van...men 55!!! Det är såååå mycket... Fööör lite!!!! Jag har hållit mig kring 64-66 kilo efter jag fick barn...innan det kanske kring 58-62 i min ungdom. Jag har gått ner en del innan blåsorna...men senaste veckan ungefär 5 kilo tror jag, har ju ingen våg hemma. Men jag vägde ca 60 kilo för en vecka sedan, när jag var på vårdcentralen med min son, vilket också gjorde mig förvånad, även om folk säger att jag blivit smalare.
Och sedan Apoteket, fick en gel utskriven, efter topp 5 min besök hos en läkare...hej och hå, nästa nästa nuffra i systemet in...innan jag gick ut när doktorn redan stod m telefonen i örat med nästa patient, hann jag i alla fall fråga, det är i alla fall inte virus? Nej svarade han...han var inte otrevlig men bråttom bråttom... Apoteket nästa hämta gel ..tyvärr säger den fina unga tjejen, vi har bytt datasystem så bl à bl à bl à... Min Vulkan rusade upp... Grrrr!!!! Detta för Grrr vaskade system i detta misshandlade vackra landet vårt... Allt skall vara det Nya!!! det nya det nya... datorer, fräscha stolar,... Allt perfekt till ytan... Men hur mår vi här inne i hjärtat många av oss? Jag började nästan ( ja lite svenskhet finns ju fortfarande i mig :-) ) skrika och gråta samtidigt där på apoteket!!!! Nog!!! Allt sammantaget!!!! Vso! Nog!!! Jag älskar interiör och allt vad det innebär men här i vårt kära land har många = alla? Myndigheter sjukhus, satsar mer på det än på människokontakten, ja om man bortser från skolorna då...suck! Där det på många håll verkar förfalla...Är det för att det är det vi kan bäst? Det yttre???
Det kan inte vara möjligt! Jag vägrar tro på det! Vägrar! Jo, för jag ser samtidigt så många bevis för motsatsen när jag möter enskilda människor, men i flock vad blir bi då? Som en skock dumma kalkoner som irrar omkring med små hjärnor!!! Hjärnor har vi men vi uppför oss som att, ..."nja ingen säger något så då håller jag också tyst....lufsa lufsa eller irra irra runt som skock ja vet inte vad!!!!" Ja, jag är ARG i dag!
Jag sa till apotekstjejen, mer än en gång, det är inte dig jag är arg på, så ta inte åt dig! Men hela Apoteket vände sig om...oj något händer oj oj oj, voj, voj...! Någon blir Arg! Någon gråter lite...men apotekstjejen var mjuk och snäll och vi sa hej då! Och jag "taxiade" vidare till stans största apotek...vidarevidare...hitta medicin...i deras nya data system... Ja ja.. Egentligen skulle jag väl fått mitt utbrott hos läkaren och inte på Apoteket...men lär mig väl allt eftersom att pricka in det rätt.. Inte alltid lätt för en stackars ovan känsloförtorkad, menneska, he he!.. här på jorda, som sliter i sitt anletes svett..:-)...ja för slitit har jag gjort alltför länge...med allt detta förjordade förbenade utslitande tankesnurr...tankeverksamheten är som en maskin som kör på för egen räkning...om vi inte blir uppmärksamma var dag.
Det var lite om dagen för mig...nu ska jag gå och krama på min Gena som kommit hem, tjohooo! Men det är trängsel, vi har ju tre barn som hänger å klänger på honom :-)!
på er alla!
Jessika
If You Say One Prayer - Say thank You!
Ps. den vackra bilden ovan har vår äldsta son målat när han var åtta år. Älsklingen vår. Och en annan sak...jag menar inte på något sätt att alla i min släkt har levt och lever utan glädje och att ingen uttrycker sig i livet...även jag har levt med glädje i livet och uttryckt mig...men jag ser banden såå tydliga bakåt till mina älskade föräldrar, och mor och farföräldrar...det lever helt enkelt i min kropp...det sker en utrensning... så är det. Kraaam alla ni kära!
What a relief to be empty
then God can live your life.

- Rumi -




Känner sorg gråt gråt gråt tårar gråt som suttit som en stor klump, en nu okontrollebar massa i min kropp, den har velat komma ut så länge så länge, och inte bara från mig... Nu vill den välla ut... Jag gör det för mig för alla er som inte kunde och inte fick!


Gråter gråter gråter...snyftar snyftar... Skrattar skrattar om vartannat... Sedan dundrande Ilska, som om en Åska slår ner, en åska, en vulkan som hållits tillbaka... Nu är det nog... Det är nog... Jag gråter jag ut min älskade farmors sorg, hennes Ilska, de undertryckta drömmar hon aldrick fick uppfylla, allt som hon inte fick uttrycka...En religion som skrämde henne, ett hårt liv på bondgård, många barn...som hon inte kunde uttrycka all sin kärlek till... Och Min älskade mormors sorg och ilska, allt det som hon aldrig fick uttrycka, mamman hennes dog när hon var tre år, hon jobbade själv som piga, mjölkade kor, hon älskade att dansa i sin ungdom, så det gjorde hon med ungdomarna, när de samlade ihop pengar till en speleman, på natten innan det var dags att mjölka korna fem på morgonen, sedan blev hon städerska nog största delen av sitt liv, eller lokalvårdare kanske det heter nu, och mamma till tre fina barn, där hon inte heller kunde uttrycka all sin kärlek till barnen, såå mycket sorg i sig, en gång gick hon på restaurang i hela sitt liv kära mormor min, hon som älskade att dansa...
De vackra färgerna ger mig näring för min själ. Tack!



Jag gråter jag gråter för den samlade massan av generationer före mig...de känns i mig, har sugits in i mig, Jag gråter Min egen sorg sorg.. Tårar tårar och dundrande Grrr och Ilska!!! För under alla mina tårar och klumpen i halsen känns ilskan nu så närvarande i mig,  såå tydligt i flera dagar... Den har legat och lurat nog hela mitt liv för jag insögs ja åts upp av dessa känslor...


...som häxan och trollet som vandrar dum som ett trollfån som gör allt den elakt flinande häxan begääär!!! Hon är en blodsugande vampyr som suger all glädje ur den vackra Prinsessan Elma, den vackra Prinsessan Alice...den vackra Prinsessan Mona, den vackra Prinsessan Jessika...alla har vi sugits upp av denna elaka blodtörstiga hånflinande häxan. Hon som sitter i den Urmörka grottans djupaste avgrunds djup. Jag gråter för alla oss tårar tårar som aldrig vill ta slut. Jag gråter för den grinande häxan som med sitt tandlösa svarta leende suger blod ur Prins Einar, Prins Halvard och Prins Sven...ni som sugits ur sååå mycket energi och glädje..., jag gråter... Jag gråter för alla kära i min familj, vackra min syster och bror, mina farbröder, fastrar, morbror, moster...kusiner, er alla...Jag gråter och jag är Ursinnig! Allt går igenom min kropp!


Vulkanen småputtrar...kraften ökar ökar, det kokar kokar en ångande ångande Ilska som samlar samlar kraft...den är Enorm...Större än någon annan vulkan som någonsin skådats för den samlade massan innehåller Allt!!! Alllt! Allt ni aldrig fick uppfylla, Allt jag aldrig någonsin uttryckt och uppfyllt i mitt liv!


JAG RESER MIG! Ur den vidriga häxans våld och det fåniga löjliga trollets välde..Jag Reser Mig! Jag tar Språnget över den väldiga Klippans kant som skiljer mig åt ifrån Det Ljus Som vackert glimmar Därborta på Andra sidan! Jag Flyger, Jag Flyger! Jag Är Fri! Mitt Hjärta gråter av skrattets jublande Glädje! Jag Är Prinsessan, Jag Är Afrodite med bågen flygande med Hennes UrStyrka, Jag Är Beskyddarinnan... Jag Älskar! Jag Är Skrattets Glädje!



Älskade vår äldsta son målade denna bild när han var åtta år. Visar den igen.



... I dag... Jessika, jag, varit på läkarbesök för att undersöka mina blåsor i munnen...ringer..telefonkööö...nja jag ser här att du tillhör en annan vårdcentral...Ja, det gör jag...om och om igen denna reaktion...Ilskan väller upp i mig.. För första gången berättar jag om min situation, till någon som inte frågar, min situation som resulterar i att jag inte får köra bil och just nu har svårt att ta mig till den vårdcentral jag tillhör, en halv timmes färd med bil... Hon ger mig en tid på studs! Tack!


Jag väger mig på vårdcentralen, 55 kilo,... Är i mindre chocktillstånd!!! Förra året vägde jag 70 kilo, och hade runda kinder...beroende på kortison som jag åt... och 70 kilo är för mycket enligt det jag är van...men 55!!! Det är såååå mycket... Fööör lite!!!! Jag har hållit mig kring 64-66 kilo efter jag fick barn...innan det kanske kring 58-62 i min ungdom. Jag har gått ner en del innan blåsorna...men senaste veckan ungefär 5 kilo tror jag, har ju ingen våg hemma. Men jag vägde ca 60 kilo för en vecka sedan, när jag var på vårdcentralen med min son, vilket också gjorde mig förvånad, även om folk säger att jag blivit smalare.


Och sedan Apoteket, fick en gel utskriven, efter topp 5 min besök hos en läkare...hej och hå, nästa nästa nuffra i systemet in...innan jag gick ut när doktorn redan stod m telefonen i örat med nästa patient, hann jag i alla fall fråga, det är i alla fall inte virus? Nej svarade han...han var inte otrevlig men bråttom bråttom... Apoteket nästa hämta gel ..tyvärr säger den fina unga tjejen, vi har bytt datasystem så bl à bl à bl à... Min Vulkan rusade upp... Grrrr!!!! Detta för Grrr vaskade system i detta misshandlade vackra landet vårt... Allt skall vara det Nya!!! det nya det nya... datorer, fräscha stolar,... Allt perfekt till ytan... Men hur mår vi här inne i hjärtat många av oss? Jag började nästan ( ja lite svenskhet finns ju fortfarande i mig :-) ) skrika och gråta samtidigt där på apoteket!!!! Nog!!! Allt sammantaget!!!! Vso! Nog!!! Jag älskar interiör och allt vad det innebär men här i vårt kära land har många = alla? Myndigheter sjukhus, satsar mer på det än på människokontakten, ja om man bortser från skolorna då...suck! Där det på många håll verkar förfalla...Är det för att det är det vi kan bäst? Det yttre???
Här igen, den vackra gamla skolplanschen som jag hittade hos farmor och farfar
och hängde i våra pojkars rum.



Det kan inte vara möjligt! Jag vägrar tro på det! Vägrar! Jo, för jag ser samtidigt så många bevis för motsatsen när jag möter enskilda människor, men i flock vad blir bi då? Som en skock dumma kalkoner som irrar omkring med små hjärnor!!! Hjärnor har vi men vi uppför oss som att, ..."nja ingen säger något så då håller jag också tyst....lufsa lufsa eller irra irra runt som skock ja vet inte vad!!!!" Ja, jag är ARG i dag!
Jag sa till apotekstjejen, mer än en gång, det är inte dig jag är arg på, så ta inte åt dig! Men hela Apoteket vände sig om...oj något händer oj oj oj, voj, voj...! Någon blir Arg! Någon gråter lite...men apotekstjejen var mjuk och snäll och vi sa hej då! Och jag "taxiade" vidare till stans största apotek...vidarevidare...hitta medicin...i deras nya data system... Ja ja.. Egentligen skulle jag väl fått mitt utbrott hos läkaren och inte på Apoteket...men lär mig väl allt eftersom att pricka in det rätt.. Inte alltid lätt för en stackars ovan känsloförtorkad, menneska, he he!.. här på jorda, som sliter i sitt anletes svett..:-)...ja för slitit har jag gjort alltför länge...med allt detta förjordade förbenade utslitande tankesnurr...tankeverksamheten är som en maskin som kör på för egen räkning...om vi inte blir uppmärksamma var dag.


Det var lite om dagen för mig...nu ska jag gå och krama på min Gena som kommit hem, tjohooo! Men det är trängsel, vi har ju tre barn som hänger å klänger på honom :-)!

Hjärtan till er alla!


Jessika


If You Say One Prayer - Say thank You!




Ps. Jag menar inte på något sätt att alla i min släkt har levt och lever utan glädje och att ingen uttrycker sig i livet...även jag har levt med glädje i livet och uttryckt mig...men jag ser banden såå tydliga bakåt till mina älskade föräldrar, och mor och farföräldrar...det lever helt enkelt i min kropp...det sker en utrensning... Kraaam alla ni kära!
Allmänt
Kommentera

20 Nov

15:28

Vilodag...pyjamasdag

0kommentarer
Hemmadag i dag kära vänner...
Har haft en helg med träff med goda vänner både i fredags, med min älskade tjej Moskvatousofka/gäng och i lördags kraschade vi in, gjorde en tornedalare som jag kallar det  hos min söta snälla kusin Lena och hennes familj, det var jag och dottra min, så i dag vill jag ta det lugnt med mina älskade barn. Ja, halva dagen i går var också en halv hemmadag...skööönt! Behöver jag!
Fortsätter min blogg från en annan bloggsida...får se om jag lyckas få över mina tidigare blogginlägg...vore himla bra att lyckas med det konsstycket, och det känns viktigt...men men ja återstår att se...annars annars...ja????
Har sådan inspiration i livet att skapa, att skriva...efter detta år av utrensning, av kropp och själ...ja återstår såklart jobb jobb...men förhoppningsvis i mer harmoniskt flöde...som jag lär mig allteftersom...men det här året har varit livsavgörande för mig.
Tack tack tack! För all vägledning och tack alla gudar och Universum för allt bistånd och hjälp, ja för ensam hade jag aldrig klarat det...och ensam har jag inte varit och är inte. Tack!
Har nu en fyraåring som sjunger konsert för mig här framför mig...så tar en paus här...kanske återkommer. Kramis alla
Jessika
Pyjamasdag är bra dagar för själen



Hemmadag i dag kära vänner...
Efter helgens mysiga möten med vänner och släkt så behövs en pyjamasdag med stor varm kopp te och bara ta det lugnt med mina älskade barn. Ja, halva dagen i går var också en halv hemmadag...skööönt! Behöver jag! Och barnen också!
Det första jag och min Gena köpte på Ulitsa Arbat i Moskva tillsammans, vår tehuva, gjord som en fin docka, vår söta vackra gumma.



Har sådan inspiration i livet att skapa, att skriva...efter detta år av utrensning, av kropp och själ...ja återstår såklart jobb jobb...men förhoppningsvis i mer harmoniskt flöde...som jag lär mig allteftersom...men det här året har varit livsavgörande för mig.

Tack tack tack! För all vägledning och tack alla gudar och Universum för allt bistånd och hjälp, ja för ensam hade jag aldrig klarat det...och ensam har jag inte varit och är inte. Tack!
Har nu en fyraåring söt tjej som sjunger konsert för mig här framför mig...så tar en paus här...kanske återkommer.

Kramis alla!

Hjärtan


Jessika



If You Only Say One Prayer - Say Thank You!
Allmänt
Kommentera

20 Nov

01:01

Gjorde en "tornedalare"...och födelsedagsfirande med älskade Moskva tjejtousofkan!

0kommentarer

Men till er som vill lyssna säger jag:
älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er.

Lukasevangeliet 6:27

Så som ni vill att människor skall göra mot er,
så skall ni göra mot dem.

Lukasevangeliet 6:31





Hej alla fina mina vänner därute!

I dag lördag...en dag med mina barn, mysigt, och med mina snälla svärföräldrar. Men på eftermiddagen åkte jag och yngsta min tjej i väg till älskade och snällaste i världen kusin Lena min,   (ja förutom hennes syster Maria då som är precis lika älskade min och snällaste i världen, men hon jobbade tyvärr, annars bor hon nära) och deras lilla söta dotter, de har barn i samma ålder som vi, så deras fina killar var hemma också. I vanliga fall åker jag dit med hela min barnaskara, men nu tar jag det lite lugnt, så tänkte det passar bra med en liten tjejträff.



Tack fina snälla kusin min Lena för mysiga timmar hos er...inkraschande som vi kom så där bara, jag och minstingen min :-)!

...ja, vi gjorde en tornedalare, ha ha! vi kom oanmälda, har ju inte setts "på år och dar" så vi bestämde oss för att dra ditåt, och jag tänkte, ja står kvasten inte för dörren så är de väl hemma så då är det väl bara att gå in i stugan, he he! :-) Och se, ingen kvast för dörrn så då "klivade" vi in, och stannade några timmar, hade tänkt stanna bara en timme, men det bidde mera. Tjejerna hade jättekul i sin rosa fantasivärld, ja sådan som den kan vara i fyra års åldern, sötisarna våra. Och vi mammor och pappan i huset för den delen satt och pratade och fikade med tända ljus...mysigt. Mina killar åkte i sin tur i väg till älskade syster min och hennes fina familj och hade kul med deras vackra fina barn. Tack fina pappa M där hos syster Susanne, som är bortrest, så han håller ställningarna med alla barnen. Och nu fick han två extra barn, halva dagen, kusinerna.
Och här är "moi", i deras fina nya "make over" vardagsrum/matrum, så fint så! Och fönstrena har de också bytt ut till stora fina, inte med på bild dock, men sååå my cup of tea! :-) Äääälskar stora fönster!


Det sååå snygga matrummet! Och gäster inväntades på kvällen. Så vi tornedalingar kom lägligt, ha ha! Men Lena är ju också tornedaling i själen, eller hur :-)...mamma din är ju min jättefina faster ( som jag hoppats träffa, och även systra din, men det var verkligen ett spontanbesök...så vi hann knappt med i svängarna själva, så snabba var vi, jag och dottra min :-), sån är jag egentligen, snabb i svängarna och spontan, nog både jag och min älskling Gena :-), men vi får ha rikttig tjejträff snart, eller hur ) så du Lena har väl de starka rötterna som väl aldrig går ur, och alla somrar där uppe bland mygg och fiskande och bad i älven vår, och tältande utanför huset halva sommaren,...och gud vet allt vad vi gjorde i barndomen, de sitter väl i :-)!



I går kväll var jag faktiskt på födelsedagsfest :-), Tjohoooo! Och inte vilken som helst! Det var fina underbara vännen min Malin som fyllde år. Och hela vår Moskva tjej"tousofka"/gäng träffades, ja inte hela, tyvärr var inte alla där, en hel del tjejer och familjer är fortfarande ute i olika delar i världen, eller i Moskva.

Tack fina världens bästa fina ni! Det var såååå mysigt att träffa er! Love you love you love you! Och en av tjejerna hade kommit över helgen från Moskva, i andra ärenden också, men det var sååå roligt att se dig fina söta du, och er alla underbara! Näring för själen för mig att bara sitta och skratta och prata med er alla! Tack söta ni! Och Grattis min Malin!
Jenny, Kristina, jag, Malin, Annelie och Marie. Puss å kraaam på er!


Och tack min fina Malin för god mat som du gjorde speciellt för mig, med min specialdiet. Kraaam!

Ja, så det blev en ganska sen kväll med mycket prat och himla himla mysigt och trevligt bara! :-) När jag blir helt frisk så skall jag bjuda in er alla!!! Hela min kära älskade Moskvatousofka från världens alla hörn, på en riktigt stor fest, kanske nästa sommar, ryms vi på vår gård måntro?...men då får ni komma allihopa bara så att ni vet det!!! Även ni som är kvar i Moskva eller någonannanstans i världens hörn eller i Sverige för den delen, får ta er hit, Basta!!! Älskar er alla! Det ser jag fram emot sååå mycket och mycket mycket annat roligt i livet! Vänta bara! :-)!



Ja, dags att sova här , klockan närmar sig tolvslaget och min äldsta son skall väckas klockan sex!!! imorgon...varför...jo, som jag skrev på fb...hurtiga fotbollstränare planerar fotbollsturneringar i ottan...har de hört talas om vilodagen? Kan behövas en för både vuxna och barn, att få vila ut lite en söndag...mysa ta det lugnt, gå i pyjamas hela dagen...:-) Men det kan ju bero på sådant som att de inte fick andra tider i sporthallen, who knows??? Hur som helst ställs klockan på sex...men sedan går jag och lägger mig igen, är sååå tacksam att han blir upphämtad, och tyvärr kan jag i morgon inte följa med på turneringen. Men det kommer, det kommer. Viktigt för mig att stå och heja på mina älsklingar vad de än bestämmer sig för att göra, bara de följer sitt hjärta! Jag reser mig, jag reser mig! Och ställer mig med armarna utsträckta med det gyllene ljuset strålande runt mig, och jag sätter mig på min vackra strålande vita häst som den gyllene Athena med sin båge. Det är jag! Jag reser mig!



Vår vackra by...Glada sjön...


Älskar älskar att skriva! Och det kliar i fingrarna mina att skriva och att uttrycka mig... och olika spännande projekt och ideér har jag såå många av...så mycket energi i mig ibland att min kropp har svårt att ta det. Det är inte så att jag inte har haft ideér förut, det har jag, och jag har känt mig inspirerad, men ofta, inte alltid, har jag känt mig rädd och blyg och varför skall just jag kunna lyckas och vem är jag att göra det osv



...men nu känner jag mig...fylld med en enorm styrka och kärlek till världen och alla, så ofta...så det överväldigar mig. Men jag är också jobbiga tjatmamman, alltsom oftast, och värsta kraaammamman ännu oftare...:-) och Grrr känslor om än det andra och det tredje överkommer mig, men jag är också sååå lycklig i mitt hjärta så jag vill omfamna hela världen ibland...så det är som det är...det är jag just nu. Det jag är glad för är att nu törs jag i alla fall känna och jag är sååå mycket mindre rädd för att vara den jag är! Och det är såå oerhört skönt! Att bara vara den jag är! Som en enorm tyngd lyfts från mina axlar...tackar gudarna för det och Universum och för all vägledning och för allt! Och tack för de kommentarer och brev, mejl jag får, det betyder nog mer än ni alla tror! Tack kära fina underbara alla ni! Kärlek från mitt hjärta till er alla!

Godnatt alla vackra ni själar därute!


Hjärtan


Jessika




If You Only Say One Prayer - Say Thank You!










Allmänt
Kommentera

17 Nov

23:39

"Ei se kannatte" fungerar inte längre - "Det är ingen idé" fungerar inte längre -

0kommentarer
Inom mig bär jag mina tidigare ansiken, som ett träd har sina årsringar.
Det är summan av dem som är "jag".
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.


- Thomas Tranströmer -



I dag träffade jag min kära fina vän Sigrid på vårat favoritcafé i stan, omgiven bland böcker, precis som det skall vara...vad är bättre än doften av gott te, kaffe...och böcker? Och då hittade jag, såklart, en liten bok av vår Thomas Tranströmer...läste denna dikt på baksidan, och blev så tagen, att jag inte kunde släppa boken.

"Minnena Ser Mig", heter den lilla boken...och är minnen från hans barndom och skoltid... Boken talar till mig så att jag helt enkelt måste läsa den.
Min fina Sigrid, själv en underbar diktare...en till bok kommer snart eller hur!



...mystik från Sigrid...


...och jag njuter...


Vi gjorde skrivövningar...Tack fina Sigrid!
De gick ut på att öppna upp vårat skrivflöde...och det behövs för mig. Sigrid har jobbat med den här metoden i grupp under en ganska lång tid, och det har hjälpt henne mycket. Vi turades om att välja ämne...första ämnet var; lyktor i träden, och sedan skrev vi om det i tio minuter och läste upp för varandra. Det handlar om att skriva utan att tänka desto mer. Bara skriva. Jag valde; trädens ögon...och vi skrev...och vi kan välja vilka ämnen vi vill, ja vad som helst...färgen röd...himmel, äppelskrutt, ja vad som kommer till oss. Och så gör man så några gånger, turas om. Det kändes så inspirerande...så vi skall försöka träffas och jobba så en gång i veckan. Tack igen min kära fina Sigrid.
Nu sen kväll här. Skall lägga mig. Mycket funderingar och saker som kommer upp om de sista dagarnas bloggande...har till och med varit inne och ändrat i min senaste blogg...litegrann här i kväll och lagt till lite bilder, kände att jag ville det. Hade också ett mindre energiutsläpp, som jag väljer nu att kalla det...nu sent på eftermiddagen. Så klura ut vad det grundar sig i...
Det viktiga för mig är att lära mig att Vara Sann!



Snart är den vackra julen och adventstiden här...som jag älskar sååå!


Så länge har jag inte varit sann inför mig själv. Jag har varit den jag inte är...och livet säger mig...

Jessika vakna!

Make a commitment to change! Jag måste göra en förpliktelse inför mig själv där jag helhjärtat bestämmer mig för att förändras helt och fullt, omprogramera hela mitt väsen...halvhjärtat går inte längre!!!  Och..."Det är ingen idé" går inte längre...ord som...jag har varit på det här sättet så länge så det är ingen idé att förändras...är för mig att ge upp livet. "Ei Se Kannatte" fungerar inte längre!!!
Tack Ni alla strålande Änglar som hjälper oss vackra själar på denna jord.




Och ett sätt att hitta mig själv är att söka i min bakgrund i min älskade familj. Och strålarna går mot byn som farmor och farfar levde i, och det magiska Tornedalen...
Men jag kommer att söka åt alla håll och kanter...dit vägen för mig. Tack alla ni som fört mig hit! Tack från mitt hjärta! Tack Livet!



Godnatt för ikväll kära vänner där ni befinner er!


Kärlek och Kramar från mig,


Jessika



If You Only Say One Prayer - Say Thank You!
Allmänt
Kommentera

16 Nov

23:43

Farmor och jag - samma lilla flicka...

0kommentarer
Tre råd från Jan Eliasson för att bli framgångsrik;

Var passionerad! (i det du gör)
Var medkännande!/Ha medkänsla (compassionate)
Var Dig Själv!


Mina vänner var på en ledarskapskonferens där Jan Eliasson deltog som talare, och de återberättade dessa tre råd för mig som Jan Eliasson gav. (Så det är inte exakt citat..ovan). Tack fina Therese och Darja! Kram!

Dessa tre råd gör mig så glad i hjärtat! Tack kära Jan Eliasson för dessa så användbara råd i livet, för att leva ett lyckligt och i den mån känner jag framgångsrikt liv. Framgångsrikt på alla sätt.


Alla tre av dessa talar till mig!

Och nu satte jag mig ner för att skriva för att jag kände att jag måste, när inspirationen talar...

I går träffade jag goda fina vänner, och hade lunch och jättemysig stund med dem. Men i slutet av mötet råkade jag se en annan lunchgäst göra vissa ryckningar i ansiktet, kanske på skoj, vet ej riktigt...ja den personen grimaserade hur som helst...och det påminde mig så mycket om mina egna ryckningar jag får både vid panickattacker och i slutet av ett epeleptiskt anfall. Och det gjorde mig såå nervös...jag hade varit lite nervös för en annan sak, som fanns i kroppen sedan innan...redan i några dagar...ja  hur var det nu Jessika det här med att ta tag i saker direkt? Ja, man lär sig så länge man lever så är det.



Jag och vackra Monia min träffas efter "long time no see" på lite lunch...


Min fina underbara vän Monia som var en av dem jag hade lunch med hjälpte mig såklart på en gång och höll mina händer och gav mig lugna energier. Så det kändes bättre. Och sedan ville jag...typiskt mig...when will I ever learn...bara småhandla lite på en hälsokost i närheten, istället skulle jag ha åkt hem direkt...men måste ju ha mina gojis, och ville hitta dinkelbröd och lite andra småsaker...så när jag väl var på väg hem...tog en taxi hem...så kände jag när chauffören väl hade parkerat utanför huset och jag precis skulle räcka fram kortet för att betala...att nu kommer det...så jag sa bara som det var till killen som körde mig...och jag ställde mig utanför bilen och började andas...och sträckte in handen och höll chaufförens hand, varvid han istället kom runt och kom fram till mig och då kramade jag bara om honom en stund...och väldigt fort gick det över. Tack tack tack kära medmänniska, tack från mitt hjärta! Vi pratade en stund och jag tackade honom och han undrade om jag behövde hjälp fram till dörren, men jag kände att det var ok. Han var så snäll och fin. Tack kära du! Medmänniskor finns överallt. Min äldsta son stod i fönstret, tack och lov inte de andra barnen, han hade sett hur jag hade kramat om honom...och när jag kom in...ja efter att ha stått och andats frisk luft ute på gården och tittat på stjärnhimlen en stund, ja de stjärnor som syns här i Stockholm, ja då började käre sonen min att förhöra mig :-)...mamma varför kramade du om honom??? Hur gammal var han? Det känns inte riktigt rätt att du gjorde det!!! Tänk på pappa, sa han. Lilla vännen min. Jag sa så lugnt jag kunde till honom, var fortfarande lite tagen av det som hade hänt, att jag skall förklara snart varför...ja varför står hans mamma och kramar en främmande man, en okänd taxichaufför, det kan man ju undra?:-) I och för sig, nu är inget konstigt för mig. Jag kan nästan krama hela världen ibland...som ni som läste gårdagens blogg nog märker :-)



...en tidig morgon promenad i vår del av Stockholm.


Jag talade med Sasha som lagade god mat hemma, när jag kom hem. Han hade på känn att något inte var som det skulle redan. Vi gick igenom det som hade hänt. Det kändes bra. Hela kvällen kände jag mig gråtfärdig. Jag borde ha ringt några samtal...men jag kände att jag inte kunde...grät en hel del...bra att få ur sig kändes det. Finns fortfarande gråt i mig.

Får bilden av att jag och farmor min är samma lilla flicka. Jag ser mig i henne...i bilden som finns när hon är ungefär åtta, nio år gammal. (har visat bilden på bloggen). Det finns en liknande bild på mig...när jag har klänning i den åldern. Jag står på skoltrappen framför vår fina röda träskola, med andra barn i min klass, i en klänning, mamma fick "tvinga" mig att ha den klänningen...jag var ju en pojkflicka...och jag var nog mer än allvarlig...jag var sur...varför jo, en pojke jag lekte mycket med såg ju mig i den där klänningen, och det var ju en katastrof för mig(?)...vad skulle han tänka när han såg mig i en klänning??? Ja...så min allvarliga min hade nog andra orsaker än de allvarliga miner som farmor och hennes syskon och deras mor hade på den gamla bilden såklart. Men ändå känner jag mig såå besläktad med henne.
Här kommer bilden med käre farmor Elma min igen, och hennes familj... Farmor är flickan längst ut till vänster.



Det kanske är därför som jag känner ett sådant stort behov just nu att forska och att förstå henne, hennes drömmar hennes liv som det blev. I slutet av hennes liv minns jag en gladare och en livligare farmor, i alla fall lite grann, det var som att lyfta lite lite på det tunga tunga locket till Pandoras ask; hur hon studerade engelska och skrev sina brev till Amerika (som jag tidigare berättat om) jag hjälpte henne lite med översättning, men hon lyckades skriva breven väldigt bra själv, jag såg och kände också att den en eller två månader långa resan till hennes äldsta bror och alla släktingarna i Amerika fick henne att leva upp, hur mycket den betydde för henne, jag tror hon älskade att resa, hur vi pratade, även lite om religion, hon var glad att jag var intresserad av religion, men jag höll mig såklart någorlunda inom hennes ramar, jag kände att det hade varit för svårt för henne annars...men vi talade också om annat, ...och jag såg genom all rädsla, besvikelse, skuld, och ledsenhet...jag såg Henne, vackra, fina, livliga Elma! Och så vackert namn hade hon farmor söta min! Och hennes sista månader i livet kände jag en sorg så stor i henne...kanske hon såg tillbaka på sitt liv...jag vet att hon skrev ett brev till alla sina barn, där hon skrev att hon alltid hade älskat dem, även om hon inte alltid kunnat visa den kärleken. Och jag kände sååå mycket min fina farfars kärlek och omsorg för sin Elma den sista tiden hon levde. Älskade farmor och farfar min.



Farmor Elmas och farfar Einars fina hus som de byggde på 30-talet. (visar jag igen) Min favoritplats på jorden!


I dag efter meditation tidig morgon, och promenad, frukost, lite vila, så gjorde vi lite jobb, work, uppe i meditationsrummet. Vad handlar min nervositet och rädsla om som jag har haft sedan i går. Varför är jag så rädd för om någon gör en grimas?


Det som kom upp är när jag eller vi, jag och mina syskon bråkar som barn...och pappa vår, älskade, brusar upp och tappar tålamodet och ryter till på skarpen, vilket hände då och då...och i bland fick vi oss en lugg, inte ofta, och ibland blev vi hårt tagna i armen och bestämt införda i våra rum. Nu var det nog!!! Ja, jag känner igen mig själv i att ryta till och ta tag i armen och säga till på skarpen ibland. Men i mildare variant. Det är alltid när jag är trött och ja, såklart då har mindre tålamod. Pappa min älskar oss alla barn, det kände vi och det uttrycktes från honom, men kanske på det sätt han kunde, vi har blivit bättre på det från båda håll nu, att uttrycka vår kärlek, en sådan sak som att säga med ord, jag älskar dig! Men Älskad har jag alltid känt mig i min barndom.




Vacker tidig morgon i Tornedalen



Men jag reagerade med sådan rädsla för dessa rytande utbrott som pappa ibland fick på oss barn, hela kroppen spändes...och ibland visste jag inte om det skulle komma eller inte komma, men jag spände mig ändå, för ifall det skulle komma, det visste jag ju inte. Det var ju inte så att det kom hela tiden. Ibland oftare, ibland mer sällan.. ...och ibland var han irriterad...för han hade fullt upp, och vi barn kanske busade runt..., och ja livet ni vet, och det är mycket en människa går och bär på. Och speciellt män, födda på 30-talet, 40-talet verkar inte ha uttrustats med verktyg att uttrycka sina känslor, och hur är det då inte i strikta Tornedalen? Och ibland undrar jag, har män i den generationen överhuvudtaget vänner att tala med om viktiga saker, om livet, om hur de mår, hur de känner sig? När jag talar om Tornedalen som ett ställe där det är ännu svårare med kommunikation och att uttrycka känslor, så vill jag inte dra alla över en kam, det finns såklart undantag... Men min käre älskade pappa är uppvuxen i en väldigt strikt religiös familj, och längtade själv nog hela sin barndom efter att bli kramad och känna sig älskad, som han egentligen var, men denna kärlek kunde inte uttryckas. Och hans föräldrar hade själva nog så många undertryckta känslor, och vad resulterar det i...ja, det vet jag ju själv, ilska...och allt möjligt jobbigt inom en...men det gör det svårt att uttrycka känslor. Ja, så uppfattar jag det...Dessutom ett hårt liv med bondgård, många barn, stränga regler från kyrkan, samhället, inre dömande, kanske ouppfyllda drömmar i livet hos de vuxna...



Och som jag säger jag har inte heller direkt varit uttrustad att uttrycka mina känslor, det är så många känslor som jag har dömt som fel och har skuldbelagt, det är fel att vara arg, det är fel att vara ledsen, det är fel att vara deprimerad, det är fel att känna.... Men av någon anledning har jag alltid kunnat överösa mina älskade barn med kärlek...det är nog det enda som jag inte har haft problem med angående att uttrycka känslor. Jag har till och med inte kunnat visa min älskade man Gena under en lång tid hur mycket jag älskar honom. Och tack vare det här senaste året som har varit såååå svårt för mig med panikattacker och sjukdom....så har det öppnat upp locket på Pandoras ask...det har inneburit en Välsignelse för mig! Och det är jag Evigt tacksam för. För mig är det antingen att öppna asken eller döden! Och på många sätt har jag levat bara ett halvt liv framt till nu!
Vacker höstdag i vår snälla Trollskog.


Jag själv som har tre barn vet att, att vara förälder är det svåraste jobb i världen, och tålamod är det som vi föräldrar verkligen får lära oss, och ibland är det svårt, vi har ju alla ett bagage med oss, vi alla människor... Men denna rädsla gjorde att jag började gråta, rädslan för att inte veta när det, de arga utbrotten, skulle komma...och också känslan av att bli förudmjukad och förråd på något sätt av sin förälder, det är så det kändes för mig när det hände. Så kändes det för mig.
Påhoppet från de stora killarna kom till mig igen också ( suck!) för det, den stora killens påhopp kom så plötsligt, så alltid när jag såg dem i byn så gick jag och kände mig spänd, och försökte gömma mig...och det kändes också såå förudmjukande såklart.


Och varför är jag rädd för att få en panikattack? Förutom att det är en otroligt obehaglig upplevelse...jo, det är just för att jag känner mig rädd för att bli förumjukad av människor, och att bli skattad åt.
Hela livet har jag, när jag ser bakåt, varit rädd för att bli förudmjukad och skrattad åt och förlöjligad av människor...därför har det varit lättare för mig att stänga in mig och gömma mig och att dra mig undan.
Men än så länge har det visat sig vara tvärtom...om jag råkat få en panikattack bland folk, vilket varit min största rädsla, och det har hänt mycket sällan att jag fått det bland folk...men de få gånger det har hänt, så har jag istället blivit mött av så mycket medkänsla och värme. Det hände mig senast i går när jag stod och kramade min snälle taxichaufför. Tack fina du!



Höst i Stockholm


I vårt Sanna Jag är Vi Alla Ljus Kärlek och Glädje! Och det finns inget som kan ändra på det!
Det är dagens meditation för mig! När vi jobbade med Sasha. Tack Tack Tack! Och tack Livet för Alla mina Erfarenheter, för utan dem hade jag inte jag inte befunnit mig där jag är i dag! Tack! Tack älskade Pappa min, tack älskade Mamma min, tack alla!



Och nu skall jag ta en diskussion :-) med min lilla tjej om skillnaden mellan onsdag och lördag...angående att ha lördagsgodis varje dag...:-), det finns en liten flicka här i dag som vill ha allt mellan glass, godis, choklad, chips nu på en gång!!!... Och lite kramande skall vi också hinna med massor...men det har vi gjort emellanåt redan...och det har varit gråt och liggande på golvet också, jo jag har tagit en del pauser i skrivandet, äldsta sonen har varit hemma i dag och han har murat små tegelstenar...byggt hus...en några år gammal julklapp han nog fick några år för tidigt...och voila, det passade ju perfekt för en dag som denna, en hemma dag när man är lite sjuk, vilket innebar tidningar över hela tv-rummet och "murröra" och små minitegelstenar utspridda...men han var glad. :-) Och jag med! :-)!


Byggande av tegelhus i full gång...:-)


'Det som har kommit till mig...vuxit fram hos mig, tack fina Sasha för din hjälp, får mig att känna ännu starkare hur viktigt det är för mig att meditera, att jobba med mig själv, att jobba med Att kommunicera!!! Att vara kreativ! Att vara sann!


...för då kan jag vara en gladare mamma och en förälder med mer tålamod. Är jag mer i balans, har jag mer tålamod, och ser barnen mig gladare och i harmoni, blir hemmet mer harmoniskt och gladare...och de blir gladare. Vi är som radar som läser av varandra, speciellt barn...eller hur! Jag lär mig varje dag att kommunicera mer och mer, misslyckas en hel del, ibland känns det som tre steg framåt..och två steg bakåt..och så framåt igen... för jag lovar, det är en läroprocess...det är väl ingen nyhet för någon... Men det jag kan säga är; Jag är den jag är...och jag försöker tala med barnen när jag varit otålig och inte haft världens bästa tålamod, att förklara varför, men också att jag inte tyckte kanske att deras, barnens beteende var ok, om det nu var något som de gjorde som inte var ok...Men börjar jag att döma mig själv, eller andra, då är jag där igen, i den dåliga onda cirkeln...som jag varit i så länge i mitt liv...



...för hur länge har jag inte piskat och dömt mig själv? Vi kan bara göra efter bästa förmåga där vi befinner oss just nu. Misslyckas vi finns en ny stund, just nu.

Varje stund är ett val! Väljer jag att handla i rädsla eller i kärlek?


Tack fina alla ni som har mejlat och kommenterat till de senaste blogginläggen. Det betyder mycket för mig


Ps. Tack älskade pappa för att jag får skriva det här...Vi hade "telefonkonferens", jag pappa och mamma där jag läste upp det jag skrivit...det kändes viktigt för mig att göra det först.


Och snart kommer vackra advent med alla strålande änglar söta tomtar och här snögubbar:-)


Vi är Alla Vackra Strålande Stjärnor från Universum! Eller hur!


Kärlek och Hjärtan i massor


Jessika




If You Say Only One Prayer - Say Thank You!





Allmänt
Kommentera

14 Nov

22:49

Jag kramar dem när jag blundar

0kommentarer

The only lasting beauty is the beauty of the heart.

- Rumi -




Hej igen kära...fortsätter mitt bloggande ut i Universum :-)!


En ny vecka...och jag känner mig redo att fortsätta jobba med livet och med skrivandet...
Har funderat på gårdagens blogg...och ett minne kommer till mig..hur min käre far berättat om när deras ladugård brann ner. Då var han endast några år gammal. Det är ett mycket starkt minne för honom, hur han sitter mitt i natten på köksbordet..och tittar mot den brinnande ladugården och säger på finska; den lilla kalven dör. Det var inte bara den lilla kalven som dog...alla djuren dog, hästen, korna, kalvarna och grisarna.

Hela byn involverades snabbt i kampen för att försöka släcka branden, men det gick inte. Och det som händer senare i historien gör mig gråtfärdig...och då är det det som mina kära pojkar brukar kalla glädjegråt eller skrattgråt som jag får tårar av... för att jag blir så rörd. Efter att familjen, farmor och farfar min förlorade sitt levebröd så hjälpte hela byn till att bygga upp ladugården och de hjälpte till att samla ihop pengar för att skaffa en ny häst och kor och grisar. Sådan var gemenskapen i byn...man hjälpte varandra,...bygemenskapen var människors försäkring i svåra tider. Jag blir så tacksam för den hjälp familjen fick så tacksam från mitt hjärta!



Så här ser den gamla ladugården ut i dag...i min barndom byggdes de två ändarna av byggnaden om till två sommarstugor av två av pappas syskon för deras vardera familjer...så somrarna där, när farmor och farfar levde var alltid somrar fulla av barnaspring och farfar som rökte aborre, det fiskades på sjön, vuxna som satt i stugorna och pratade, fikade, det tvättades, lagades mat, pilkastning, ja allt möjligt...hela gården full :-)



En gång i månaden på pappas tid, var det bönemöten, "rukouksia", i en av familjerna i byn, det gick så att säga laget runt, många av familjerna var med, men inte alla, då bjöds det på fika och på annat gott, och pappa min berättar att det var då han brukade passa på att få i sig några extra bullar... ja för hans mamma och pappa kunde väl inte skälla ut honom inför andra, (ja, bannor fick han väl efteråt ) det var nämligen viktigt att visa sig på den fina sidan åtminstone när mötet hölls hemmavid...och då gäller det så att säga som liten pojke att passa på:-)...eller vad säger ni...det var ju så sällan det bjöds på sådant gott som bullar och godsaker. Dessa möten hade skulle jag tro det postitiva med sig att byborna kände varandra på nog ett annat sätt än i dag, de träffades helt enkelt hemma hos varandra oftare, och på så sätt fanns det en naturlig kontakt mellan människor. Nog var det var säkert så att folk visade upp sina finare sidor för varandra, ja det görs väl en hel del i dag, det vet vi ju alla, men åtminstone så kände folk varandra mer eller mindre. Dessutom fanns det två affärer i de två olika ändarna av den lilla byn...vilket gav upphov till möten. Ja det var en annan tid.
Fina farmor och farfar med sina fyra äldsta söta barn. Pappa min är pojken i hängselbyxor till höger. Det här var innan de tre yngre syskonen fötts.


...här ville jag bara visa upp en annan sida av byalivet...som jag ännu vet så lite om...jag önskar jag kunde bli en liten fluga och förflytta mig bakåt i tiden för att vara med litegrann för att förstå mer...och också för att krama om den lilla pojken pappa min, som liksom syskonen hans tyvärr fick alldeles för lite kramar och värme... ja kanske inte som en liten fluga då :-) skulle jag krama om honom som liten pojke,...men det gör jag i mina tankar och även den lilla flickan mamma min, fina älskade ni, för mer kramar skulle människor behövt på den tiden, och älskade mina far och morföräldrar...och ja alla mina föräldrars fina syskon också. Jag skulle omfamna er alla, hur knäppt det kanske låter:-)
Visar igen bilden på min älskade farmor och farfar som nygifta i början på 30-talet. Fina älskade ni!




Tänk om jag hade kunnat tala med min söta farmor, höra vad hon drömde om i livet, och ja vad kände hon och vad tänkte hon...och bara vara där för henne, krama om henne, ge henne värme...och lika starkt känner jag för fina mormor min som förlorade sin mamma redan som treåring, lilla gumman min. Och ja alla ni, morfar och farfar...älskade ni.



Och här är min älskade mormor och morfar. Det kommer från Piteåtrakten. Så där var det pitebondska som gällde :-) och pitepalt, mums! älskar det...nu utan fläsket inuti dock...Och är det någon som hört talas om blöta? Sååå gott ibland när man inte vet vad man skall laga...doppa tunnbröd en kort stund i soppbuljong/buljong...ha smör på tallriken och äta...mmmm! Och morfar min med sina alltid roliga historier som vi alltid satt och väntade på att han skulle berätta, han var en mästare på att berätta. Och jag och min man Gena hade förmånen att bo nära min fina söta mormor och även att bo hemma hos henne bland hennes sista år. Det är först efteråt som jag förstår hur mycket den tiden betydde för mig. Älskade ni.


Ja sån här är jag nu...jag är den jag är! Men jag kramar dem ändå när jag blundar, och sänder dem kärlek.
Och det finns så många att ge kärlek till runt omkring här och nu. Tillexempel älskade min mammsen och pappsen och alla älskade mina i min familj. Och familjen bara växer och växer :-)! Systrar och bröder har jag så många av.


Kärlek kärlek i massor


Jessika



If You Only Say One Prayer - Say Thank You!


Allmänt
Kommentera

13 Nov

13:47

Varför skall en liten pojke missunas glädje i religionens namn?

1kommentarer
 
- I have a Universe inside me, where I can go and Spirit guides me, there I can ask all any questions, I get the answers if I listen. I have a Healing Room inside me, the loving healers there they feed me, they make me happy with their laughter, they kiss and tell me I am their daughter, I am their daugther...
 
 
- Sinead O Connor -
 
 
Min farmors mor såldes som liten treåring tillsammans med sina tre syskon på auktion...och kom till en storbondfamilj i Kuivakangas...uppe i Tornedalen, där fick hon läras upp till piga. De tre systrarna skiljdes åt vid auktionen och såg nog inte så mycket av varandra för resten av livet. I tidig ungdom blev hon våldtagen av en av sönerna i bondfamiljen, men han var tillräkligt mycket man att gifta sig med henne. Kanske för att hon var gravid eller ja, kanske så hade han helt enkelt känslor för henne. Det här har min gammel moster i Stockholm berättat för mig, min syster och mamma när vi var där på besök en gång, det är nog tio år sedan. Hon talade alltså om sin egen mamma. Min gamla moster Ester var när hon berättade det här för oss närmare 90 år eller kanske nyss 90 år fyllda, så jag blev förvånad över det starka ordet, våldtagen, som hon använde. Det var första gången jag hörde talas om den här "familjehemligheten"...
 
 

I den här lilla vackra byn hamnade tillslut den lilla flickan som såldes på auktion.
 
Moster Ester visade ett fotografi av sin far där han står bakom en bardisk, han har den typiska svarta västen på sig och vit skjorta. Två gånger hade han åkt till Amerika och där ägt spritbarer, det var vad hon kallade det. Tillslut kom han hem till Tornedalen för gott, eftersom han trodde att han skulle få ärva hemgården, men det visade sig istället bli hans bror som fick ta över gården...Och det var så han hamnade i vackra Armasjärvi, där han köpte ganska stora ägor mitt i byn. De fick sju barn, varav en liten pojke sorgligt nog dog redan som treåring. Det skulle ha varit min kära farmor Elmas lillebror, men i stället var det hon som kom att bli yngst i syskonskaran.
Min älskade farmor Elma står längst ut till vänster.
 
 
 
 
Farmor vår har jag fått höra väldigt duktig i skolan och levnadsglad och påhittig i sin barndom, ja som de flesta barn. Den lilla flickan såg jag en glimt av hos min kära farmor hennes sista år...speciellt när hon förberedde sig inför resan till Amerika, som hon och min farfar Einar och hennes systrar gjorde till storebrodern Johan, i Amerika. Jag hjälpte henne med engelskan ibland när hon skulle skriva brev till sin svägerska i Amerika, inför resan, och även efteråt. Jag kunde känna en glädje i henne när hon skrev breven och när hon studerade engelska. Och hon var väldigt duktig tycker jag. Men i sin ungdom blev farmor Elma min kvar i byn och i religionens nät...ja, jag väljer att kalla det så, för det är så jag känner det. För tyvärr upplevde jag henne inte som särskilst lycklig...kära farmor. Snäll var hon, men lycklig nej, det såg hon inte ut att vara, jag minns henne som tyst och försynt, och att hon försökte lära oss att be godnattbön, och jag minns att jag så gärna ville göra henne glad och vara henne tillags så jag bad, men jag kände ingen ilska eller något tvång från henne snarare en rädsla att vad händer oss om vi inte lär oss det här. När vi åt hennes goda torkade renköttsoppa så satt hon själv på en hög pall vid diskbänken bredvid matbordet, så minns jag henne. Fruktan för Gud, eller snarare skräck för Gud...
Den här gården byggde min fina farmor och farfar när de var unga...de byggde hus och fick ärva en del av den mark som hennes far hade köpt efter hemkomsten från Amerika.
 
 
 
 
 
Hon hade tre systrar och två bröder. Äldsta brodern Johan, uncle John, emigrerade redan i tjugoårsåldern till Amerika. De återsågs inte förrän ungefär femtio år senare när han kom tillbaka på sjuttiotalet för ett besök i sina hembygder. Jag minns hur han bar en cowboy liknande hatt. Och nu skall jag troligtvis vid nästa besök träffa min amerikanska syssling som jag nyligen fick veta bor i Houston. Så världen är liten. Ja det är alltså min pappas kusins son. Uncle Johns barnbarn.
 
 
 
Vad har religionen, laestadianismen, betytt för Tornedalen? Och vad har den betytt för min familj? Och vad har den betytt för mig? Jag kan såklart inte svara på allt detta i detta blogginlägg...men jag kan kanske tala lite om min familj, för att bena ut något i mitt liv...varför jag är som jag är...
 
 
 
Det som jag vill börja att tala om är Glädjen! Och skrämseln! Jag kan berätta om det min käre far fick uppleva, och även andra barn, ja hans syskon till att börja med, åtminstone de äldsta. De blev uppskrämda på tältmöten av dundrande predikanter som hotade om helvetet och talade om den hemska synden i människan. Och för barn, och ja vuxna för den delen, att behöva sitta på dessa tältmöten och suga in sig dessa energier och denna fruktansvärda skrämsel...att få lära sig att Gud är hot och straff och att vi människor är syndiga...vad gör det för en litet barn? Pappa min promenerade på den lilla byavägen, sju åtta år kanske han var, och en söndag råkade det visst vara, glad och bekymmersfri kände han sig...och han visslade, ett uttryck för denna enorma glädje han kände inom sig. Men när han kom hem möttes han av bannor...varför...jo, han hade visslat på en söndag och en annan bybo hade råkat se det och genast ringt hem till hans föräldrar och meddelat den förfärliga synden.  Ja, bara att höra det här, och många fler historier finns det, gör mig gråtfärdig. Jag tänker på mina pojkar...varför skulle Gud...hur man nu väljer se på Gud, Den Högsta Kärleken...var det inte det Jesus talade om...och var det inte det han hela tiden visade i sina handlingar...varför skulle en liten pojke missunas glädje? Jag ser den lille pojken och alla andra barn som missunades glädje i Guds namn och gråter. Gud/Universum/Alltet... som är inget annat än den högsta Kärleken. Högsta Glädjen! Jag gråter för oss alla människor som går här på jorden och strävar i vårt anletes svett och tror att det är så det skall vara....
 

Vår äldsta son målade den här fina målningen när han var åtta år.
 
 
 
Och i min käre pappas hem talades det inte om saker och ting, och kramar och uttryck för kärlek tillhörde inte vardagen...men det hörde nog till tidsandan mer eller mindre, varierande från familj till familj. Brist på kommunikation speciellt om viktiga saker...som tyvärr jag lider av...och som det tyvärr funnits i min älskade familj också när jag växte upp, speciellt från min snälla pappa. Kram på dig pappa min! I Tornedalen säger man inget överflödigt, kanske gäller det för många andra ställen också....ja såklart, men nu talar jag om dalen min. Samtidigt upplever jag det som att många är väldigt raka när de talar. Så inget är svart eller vitt. Pappor på sjuttiotalet i det stora hela var väl mycket ute på språng i jobbet, och min käre fina pappa vet jag har gjort mycket för vår fina by, liksom flera andra aktiva människor gjorde, vi hade stora tävlingar i Skidskytte på åttiotalet, och fotbollstränare var han ett tag, och kommunen våran har också varit den första ekokommunen i Sverige, och han var en av de drivande krafterna bakom...Ja, samtidigt arbetade han också...och hemma togs mycket tid till att fundera och tänka ut och planera inför de olika projekten, jag minns hur han satt med anteckningsblock och skrev och drog linjer hit och dit...funderade och talade i telefon..., och ja var väldigt upptagen...ja, så ibland fanns det inte tid att svara på en liten flickas eller pojkes frågor...när man är uppe och flyger i ideérnas värld...så jag och mina syskon kände oss nog ibland inte hörda, och lyssnade på. Pappa du är en visionär, det ser jag, och jag är stolt över så mycket du har gjort. Och jag ser att det är svårt att vara visionär, speciellt på en liten ort...Det är helt enkelt komplicerat! Så är det! Allt det här...och lägg därtill att min pappa har vuxit upp i ett hem där uttryck för kärlek inte var något som visades i överflöd..., det var hårda tider, sju barn och bondgård...alla vuxna gör så gott de kan, så även min kära farmor och farfar. Och farmor och farfar älskade alla sina barn det vet jag och det känner jag, jag kände alltid värme från farmor och farfar som barn...men det uttalades inte speciellt. Och det var som sagt hårda tider när pappa min var liten, hårt jobb, och en skrämselreligion som tryckte på. Vad skall grannarna tycka! Min kära farmor kanske drömde om ett annat liv, men det var nog kanske så skamligt att erkänna den tanken för sig själv att hon själv inte insåg det eller vågade förstå det. Två av hennes tre systrar moster Ellen och moster Ester, hade åkt till huvudstaden och bosatt sig där som unga, och ingen av dem fick barn, en av dem var dock gift.
Vackra Tornedalen
 
 
 
Så tyvärr gick bristen på kommunikation vidare till vår familj, även dock i mindre skala...det pratades inte öppet om vissa saker helt enkelt, så var det...samtidigt hade vi definitvt inte ett tyst hem, det fanns skratt, bråk, tjurande, tjafs, och glädje och värme och kärlek, ja allt som hör barnfamilj till...men uppmuntran och kommunikation om viktiga saker, mamma älskade vår har alltid varit bättre på det med oss barn, varm och lyssnande, men det är nog så, och var nog så ofta i familjer under vår tid. Men kommunikation om livet och familjeangelägenheter, problem i livet, var lite av en bristvara ibland...tyvärr... Även om jag jag alltid  känt mig trygg att prata med dig mamma om allt.  Och nu har jag fört kommunikationsbristen till viss del vidare, tyvärr... Det blir i mindre skala skulle jag tro för varje generation...Kramar och pussar överöser jag mina älsklingar med...och de får höra att jag älskar dem tio gånger om dagen oftast :-) jag tror att orden har stor betydelse också, och för mig känns det bara sååå naturligt att säga det...ja, ibland säger de, ja ja mamma vi vet...med en suck!  Men jag hoppas kunna bryta linjen av brist på kommunikation, att tala om saker som är viktiga i livet och att lyssna på mina barn, ibland är jag också för mycket uppe och flyger i min värld när de försöker berätta något...ja, det är livsnödvändingt för mig helt enkelt att bryta linjen från generationer. Kommunikation och total öppenhet i alla lägen i livet, även med människor i övrigt sååå viktigt, såklart efter bästa förmåga...jag förstår nu, att mitt liv utan öppenhet och kommunikation för mig inte är ett helt liv. Det är ett liv med nästan ständig magknip och orealiserade drömmar. Och jag älskar er mamma och pappa!
 
 
Angående religionens roll...samtidigt har jag många fina minnen av alla de barntimmar, söndagskolor och mina snälla fröknar som lärde oss att be varje morgon innan vi började vår lektion i vår fina gamla röda byaskola...och de vackra psalmer vi sjöng... Det har gett mig något värdefullt, också Luciatågen som alla fick vara med i från första klass till nian, med alla vackra julsånger...så jag vill inte förkasta allt...det är när det görs med hot och tvång och rädsla som jag vänder mig mot det. Det ger oss alla ännu mer rädsla och magknip.
 
 
 
Det här var nog allt för i dag...finns mycket att skriva... det är som att lägga pussel...inget är svart och vitt...och vi är alla människor...det finns ljus och godhet i oss alla, trots att vi är fast i skrämsel och rädsla för Livet, för Gud. Trots brist på kommunikation. Och inbyggda ideér som "det är ingen idé". Ljuset finns i oss alla!
 
 
God Bless You All!
 
 
Kärlek
 
 
Jessika
 
 
 
 
 
- Oprah For Nobel Peace Price -
 
 
 
 
 
 
Allmänt
Kommentera

09 Nov

00:07

Kreativ glad kväll i Stockholm och nya Lovikka vantar.

2kommentarer

Whenever you are confronted
with an opponent.
Conquer him with love.

- Mahatma Gandhi -



Ja, tillbaks igen alla ni där ute någonstans i Universum, whohoo whohooo!

Ja, jag är i alla fall här :-)....

Har varit i stan och gjort mina ultraljudsprover för levern...så nu skall väl de med lite tur och hot, he he! och ja magi kunna skickas till Houston snabbast möjligt...och inte med två veckors båttur över Atlanten och hästdiligens...som det vanligtvis brukar ta till Houston...ja menar vi har ju i alla fall den nya uppfinningen internet i dag. Men ja, det kanske är helt nytt för den svenska sjukvården...de kanske behöver ännu en kurs...självklart bjuds alla kursdeltagare på massor med fika med bullar och saft, kaffe och allt de behöver för att känna sig nöjda...:-), för att lära sig allt om internet och hur det fungerar...skanna in och mejla osv, kanske bra att slänga in lite extra information om hur man faxar, om det skulle vara så att någon har missat det...


Min älskade Gena följde med mig till kliniken...det gick snabbt...sedan beställde vi sushi i massor till en utsvulten mig, och till Gena min och de på kontoret...självklart för mycket...för det var nästan ingen som ville ha när vi kom :-), ja det sitter ju inte så många där till och börja med :-)...men det kom till använding i alla fall...åts upp tillslut. Och vi satt och pratade och planerade. Har så mycket kreativa ideér som jag vill sätta fart på...ibland får jag lugna ner mig. Men det kändes såå bra att komma i väg. Och kan ni tänka er att just när jag satt där och skulle tala om jobb och samtidigt få i mig ngt, ja då bestämde sig våra två älskade söner att ringa mig ca fem ggr var, ingen överdrift :-), älskade mina, men det är väl det vi mammor är till för, sötisar mina, angående om att gå till kompisar, och lösa hemgång och hur och när och, hinna till fotbollsträning eller ej..., ja då var det skönt att min älskade Gena tog över telefonen också och sedan åkte han lite senare och hämtade upp vår äldsta son som befann sig längre bort. Sååå skönt när Gena min är hemma på alla sätt och vis. Känner mig så trygg och mer hel. Och det gör barnen med, det bara vet jag och det känner jag.
Stockholmskväll.



Gena drog i väg på kort möte innan han hämtade vår äldsta kille och jag tog en promenad genom delar av stan med min underbara kusin Therese, som sitter med oss och jobbar. Hon får mig alltid på glatt humör för hon är så full av energi och glädje och så duktig på det hon gör, och ja det känns så bra att vara med henne. Tack Therese min! Vi gick förbi hötorget och jag frös om händerna lite, glömt vantarna hemma, och ja där står de och säljer vantar från hembygden, Lovikka vantar och andra, till och med från hemkommunen min, även tofflor och sånt, armband...ja så det blev ett par fina Lovikka vantar, precis som i barndomen. Värmande och vackra! Hon köpte sig också ett par. Barndomen åter, även för henne...såg nästan hur de blänkte av snö och jag kunde nästan känna hur våta de brukade vara efter en hel kväll/dag ute av lekande...
...lite te...efter lite promenerande i kvällens Stockholm, snygg tekopp och mina lovikka vantar på bilden, tjohoo!...och mysig pratstund med min underbara fina Therese. Love ya!


Angående det jag skrev i morse...jag har sovit på saken och även talat med vederbörande person...och vi har rett ut det hela lite, känns lite bättre. Förstår att det är viktigt att lära sig att känna in hur andra människor känner, inte så att man utplånar sig själv...det har jag gjort tillräkligt i mitt liv... men ändå att ha förståelse för hur andra människor känner och mår. Annars är det möjligt att vara uppslukad i sin värld och sina problem och inte se den andra, det är väl det jag har gjort nu när jag levt i ångestens värld, det är lätt att fastna i ångestens bubbla, och svårt och skrämmande att ta sig ur, ibland kanske det är lättare att använda den som en ursäkt för att inte göra saker i livet...men att ta sig ur ångestens välde det sker steg för steg, och ja i dag mår jag bättre och är tacksam för det, och överhuvudtaget mår jag mycket bättre nu än för några månader sedan och det är jag oändligt oändligt tacksam för! Och det hjälpte mycket att gå till kontoret i dag, och att träffa min älskade Gena, min fina kusin, och andra, och att bara vara där och att jobba kreativt. Och livet går vidare...nya dörrar öppnas, och att lära sig...förlåta...från hjärtat ärligt...går det så går det...annars vänta in tills det kanske går...döma sig själv har jag gjort nog i mitt liv...suck! Och vad hjälper det! Det har jag lärt mig, är inte till någon nytta. Ärligt...så är jag inte färdigjobbad med hela den här saken, det är en process...men jag jobbar och det känns ljusare.


Godnatt för i kväll kära ni som är med.

All Kärlek och Hjärtan!



Vacker Stockholmshimmel.

Jessika


If You Only Say One Prayer - Say Thank You!
Allmänt
Kommentera

08 Nov

11:08

Självisk?

0kommentarer
Truly, it is in the darkness that one finds the light,
so when we are in sorrow, then this light is nearest
of all to us.
 
- Meister Eckhart -
 
 
 
 
 
Morgonstund...alla mina älsklingar iväg på sina olika håll...nu jobbdags för mig...först lite kort bloggande och sedan lite annat skrivande...sedan vilopaus, och sedan i dag skall jag i väg och kolla min lever, ultraljud skall det bli. Min käre Gena möter upp mig där på kliniken i stan där jag gör det. Nu har jag ätit en någorlunda stor frukost, eftersom jag inte får äta helst sex timmar innan ultraljudet för bästa resultat. Så det är bara att hålla sig till vattenflaskan. Men ett gäng morötter och äpplen och gojis såklart åker med i väskan så jag kan äta snabbt efter undersökningen...så jag inte får blodsockerfall..., är så beroende nu av regelbundna mattider. Vilket jag inte var tidigare, då kunde jag rusa på i livet och helt glömma bort att äta lunch...det kom jag på vid femtiden ibland.
 
 

En gammal skolplansch som hänger uppe i norr i barnens rum, vacker tycker jag.
 
Ja, nu surrar det runt i huvudet frågan...Är jag självisk? Ja...det är jag såklart ibland, men är jag det i ett specifikt fall, fick nyligen veta av en vän, att den personen tyckte jag uppfört mig själviskt vid ett tillfälle...det gör ont att höra...och jag känner mig ledsen...och även arg...och uppgiven...får lust att sova, gråta...för det känns som om något förändrats i vår vänskap. Ja relationer människor emellan och livet är inte lätt alltid. Vad skall jag göra nu...gå med sänkt huvud och säga förlåt...eller försvara min position eller göra ingenting??? Ja, just nu vet jag inte...jag borde kanske se en rolig film eller göra något avledande så kommer ett svar. För att gå och älta något inne i sig själv är inte bra för kropp och själ. Liksaså är det ju inte bra att behandla någon dåligt. Men att helt enkelt säga förlåt rent och utan grrr och ledsenhet, är inte där ännu.
 
 

Vackra blommor behövs!
 
 
I det här fallet handlar det om att jag borde ha ställt upp och gjort en sak för någon för ett bra tag sedan, men just den dagen mådde jag inte så bra...men jag kunde och borde såklart ha förberett mig bättre och inte lagt mig så sent kvällen innan och på så sätt varit så trött just den dagen, och ja ångesten kom den dagen, och den kommer ibland som ett brev på posten, även om den ändå inte gör det...den kommer när jag inte tar tag i mina känslor...så byggs det upp byggs upp och ja och så står jag där, eller ligger där skakande. Så just den dagen var det svårt...och jag kände mig inte glad i mig själv att inte ställa upp...så jag låg inte precis hemma och var glad och helt struntade i den personen i mitt inre..men kanske gjorde jag det för bekvämt för mig, genom att inte våga..och på det viset var jag självisk, och kanske gör jag det i mitt liv fler gånger utan att inse det?... Ja så går tankarna runt...och sedan finns det andra faktorer i det här specifika fallet, kan inte ta upp allt. Livet livet..., en skola skola...det är väl så här vi lär oss och kan gå vidare...varje stund öppnas en ny dörr
Det var nog allt för nu.
 
 
Kärlek alla ni därute!
 
Jessika
 

Vackra Moder Hav! Tack för att Du ger mig Styrka!
 
 
 
If You Only Say One Prayer - Say Thank You!
Allmänt
Kommentera

07 Nov

21:02

BASTA!...mys på stan...rysk pelemeni...

0kommentarer
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas, det är en skörd
som undan honom bärgas,
ty den hör evigheten till.
Gå fram du mänsklighet! var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.


- Viktor Rydberg -
Vårt älskade lilla bibliotek uppe i norr som numer är bibliotek/lekrum, och kanske mer lekrum just nu :-) Utsikten är dock underbar från detta lilla rum, vackra vackra vyer!



Kväll här...i vår del av Stockholm. Vår lilltjej har ruskat i mig för elfte gången och undrat när pappa kommer, hon har också på ryska Karlsson på taket, tecknade filmen som hon älskar, i lilla tvrummet här intill...och hon har sett den tusen gånger denna eftermiddag känns det som...i alla fall om man sover som jag... själv älskar jag den filmen också, den är sååå himla rolig...ryssar de har verkligen en sådan känsla för vem Karlsson är, och skådespelarna som gjort rösterna till Karlsson och fröken Bock är enorma skådespelare i Ryssland, den är så rolig, och gjord med glimten i ögat, just som vår älskade Astrid Lindgren.:-)...Gena min kommer hem från Moskva i kväll, känns så härligt. Vår lilltjej frågade mig älsklingen vår; mamma är du kär i pappa? Ja, det är klart jag är, svarade jag, Men då måste du ha en klänning när han kommer hem, svarade hon då bestämt. Varav jag nu har dragit fram olika alternativ som nu ligger utspridda här på sängen...hmmm...ja inte så lätt...och nu somnade jag och har haft så svårt att stiga upp, därav dotterns ruskande i mig, har varit med äldsta sonen på stan, ja jag följde honom på bio, där han träffade en vän, och själv satt jag på café mittemot med min kära bästis Anna, som det råkade passa att träffa mig. Det kändes så roligt att kunna följa med min älskling till stan, möta hans väns föräldrar och invänta sedan min fina son, ja som en normal förälder...
Två bästisar :-)
Fina Anna!


...och sedan hade jag och Anna det himla mysigt och trevligt...jag drickandes mitt gröna te och ätandes mitt gröna äpple och lite gojis..gojibär. Sedan "tvingade" min son mig att gå och köpa nya converse skor till honom, för det gick ju inte bara att gå till skolan imorgon med de skor han har, han råkade ju glömma sina gamla converse uppe i norr, ja ja, men vi hittade en butik nära, och där fick jag också köpt i hälsokost intill mer påfyllning av gojibär, som förresten av någon anledning på speciellt vissa ställen måste kosta skortan...hmmm! Nu måste jag skynda mig att välja klänning eller kjol som ligger framslängda här på sängen...ja vad skall man göra...eller så går jag som jag brukar, får se? :-) Måste höja värmen här i huset...helst vill jag bara fortsätta gå i min varma tröja, invirad i min ryska ullsjal och i mina ulltofflor, ja det låter som ett alternativ:-). Klänning kanske får bli imorgon...och har ju mest sommarklänningar, ser jag...eller någon gammal klänning som är femton år gammal som jag har haft på någon fest någongång...och har jag ens svarta strumpbyxor, och var ligger de ens? :-)...ja vilken ordning har jag??? Ni hör! :-) Susanne var är du??? :-) Kom och fortsätt fengshuia...ja det skall vi ju göra...eller du mest, med mig med på ett hörn såklart... Kraamis!


Nu är det dans och liv i stugan för nu har pappa Gena kommit hem :-)! Och mamma/Baba Zoja har lagat kyckling pelemeni...nu önskar jag att jag kunde äta vetemjöl...för de är sååååå himla goda! Ni som vet ni vet!:-) Älskar dem!



Dukat bord! God rysk mat serveras när pappa Gena kommer hem.


Rysk jätte god pelemeni mmm...och vinagraite sallad, också mums...men för mig en annan gång!
Men salladen åt jag med olja och utan salt i så det var himla gott ändå! Tack kära mamma Zoja och pappa Jura!


Gonatt för denna gång...imorgon väntar meditation och promenad och sätta fart på mig själv, med skrivandet och livet :-)


Gokväll igen!

Har suttit vid datorn ganska mycket i dag och försökt få i väg en del mejl...som legat och velat komma iväg, jag är ganska långsam som sagt ibland, men nu vill jag börja få fart på mig mera. Jag har också insett att man kan gå in i sina gamla blogginlägg och ändra efteråt, voila! Det var en uppenbarelse för mig, så det har jag gjort, ja det blev bara en del småändringar från senaste inlägget som jag i kroppen inte känner mig nöjd med helt och hållet...ja ja, men för mycket annat nu för att ta tag i det ordentligt. Kanske sedan.

I kväll är pappa Gena hemma och bygger soldater med våra älsklingar, killarna (ja, vår mellankille kom hem från fotbollsträning för en stund sedan) och vår älskade tjej har tittat lite på sin ryske Karlsson på taket, jag satt med henne en stund, men sedan ville hon sitta ifred en stund :-) sa hon, ja så då fick hon det lilla gumsan min.


Pappa Gena har köpt nya soldater till pojkarna som de lekte med på golvet i går.. idag leks det med pappa och soldaterna på bordet...dock utan sand denna gång, tack å lov :-)



Lovade att lägga in båda pojkarnas soldatuppställningar i bloggen, så då gör jag det så gärna :-)

Tänkte att jag skulle skriva ett kort inlägg för en gångs skull. Det är dags också att börja med läggning av först vår prinsessa. Klockan tickar i väg. Hon la sig sent i går, men bestämde sig ändå för att vara uppe tidigare än tuppen tror jag, strax före fem...så då har jag inte sovit så mycket sedan dess...eller nu ljuger jag, jag sov två eller tre timmar på förmiddagen, var tvungen att ta igen lite sömn...behöver det, order från läkare :-). Och det kändes välbehövligt! Gick med vår sjuåring till skolan i dag efter meditationen, så skönt, känner mig så glad nu när jag kan börja göra det. Och här i veckan skall jag också försöka hämta lilltjejen från dagis. Känns viktigt. Annars visst är det ett heltidsarbete att hålla reda på alla mejl och information som skickas från skolorna HELA TIDEN!!! Jag har varit dålig på det...har haft nog med att hålla reda på mig själv...så nu försöker jag så gott det går...men pappersvarianten, en lapp hem känns mycket enklare för mig på något vis, eller vad säger ni?
Vacker höstpromenad hem efter att ha lämnat vår sjuåring på skolan.

Sedan måste jag i väg på olika, ja alla barnens, utvecklingssamtal, ett som har skjutits upp flera gånger, varit bortrest och jag har inte tagit tag i det...och ja, är lite nervös inför dem om jag skall vara ärlig...något som för mig tidigare inte var ett problem alls i livet...men åtminstone är jag mindre nervös nu än jag skulle varit för ett halvår sedan. Oändligt Tacksam för det!


Ja nu har jag lagt lillan vår...som redan växer och blir så stor hon också älsklingen vår. Och jag trodde det skulle bli en tidig kväll med våra andra älsklingar, pojkarna...men jahapp då är det fotbollsgala ikväll...suck! Och det måste de ju baaara se på...annars blir det ramaskri! Undrar vilka gener de har ärvt...är det min familjs måntro...he he! Kan det vara käre morfar och morbror här de brås på...och ja farfar i och för sig också...han tycker också om idrott en hel del. Själv blev av vaccinerad mot idrott i min barndom och ungdom:-) Både jag och Gena är nog helt idrottsimmuna, ha ha! Gena blev slagen, älskade lilla vän och hemska tider av vissa av sina idrottslärare, det var hårt i Sovjet...och jag skulle visa mig bäst hela tiden i barndomen, hade hårda krav på mig själv, även om jag inte var intresserad av sport nästan alls, ja fotboll var roligt i skolan... Hur som helst vår immunitet kommer väl inte att sitta i när vi står och hejar på våra barn när de spelar fotboll, såklart! :-) Ja, så nu sitter älsklingarna där nere i soffan med varsinn kopp varm choklad, och ostmackor, den traditionen har jag åtminstone fört vidare, he he! :-)



Lite vackra blommor för Er alla! Kraaam!


Här är en mamma som skall lägga sig tidigt i alla fall...hmmm...ja enligt planen, skall upp imorgon och meditera, även om Sasha är borta några dagar, jag håller på disciplinen...och promenad skall det bli och skrivande. Och några andra inplanerade saker i veckan. BASTA!



Godnatt kära fina vänner därute!



Kramisar


Jessika



If You Only Say One Prayer - Say Thank You!






Allmänt
Kommentera

06 Nov

02:50

Vandringar i min kära hemby... Känslan är inte Jag

0kommentarer
Though we travel the world
over to find the beautiful,
we must carry it with us
or we find it not.

- Ralph Waldo Emerson -




Jag uppe i älskade dalen min.


Hej kära! Här är jag igen...sockersöta gulligull adjektivens Drottning is back! ha ha!

Hemma, igen, men nu i vårt kära hus i vår del av Stockholm, det hus som jag älskar sååå...hur trappan knarrar och ja lukten...känslan...det var det vi föll för med huset. Vårt älskade hus.

Har haft lite jobbigt senaste två-tre dagar, med min kära vän...som dyker upp här och då. Ångesten. Lite som den vill kan tänkas, men den reagerar när inte jag tar tag i saker i mig...så är det bara.


Promenerade sista kvällen i min älskade dal i min hemby i går kväll, där mina föräldrar fortfarande bor...tog en ensam promenad, ja tänk det klarar jag väl av...gick de vägar jag brukade gå som barn, förbi de hus och speciella ställen som betydde mycket för mig.
Vackra Moster Elise som ung.


Förbi kära min moster Elise, där hälsade jag nog på varje dag som barn, det var min pappas gamla moster som bodde i en liten pensionärslägenhet inte långt i från oss...vi hade en speciell ritual när jag kom, jag brukade sitta och gunga i den vita gungstolen...i bland lite för vilt gick det nog till, gungstolen hade hon i sin tur ärvt från sin mamma, min pappas mormor, och vår ritual var att moster Elise vid varje besök berättade om tavlan Grindslanten som hängde på hennes vägg, den hade en vacker guldram, och den andra tavlan eller snarare fotografiet hon berättade om var ett fotografi taget vid förra sekelskiftet där två vita män, troligtvis är en av dem en släkting till oss, sitter i en vagn dragen av en afrikan vars ben är målade vita. Det är i Sydafrika, bilden är tagen i Johannesburg. Jag minns att moster Elise berättade för mig att där ansågs det inte fint att vara svart och att det var därför den afrikanske mannen var tvungen att måla dem vita. Jag kunde känna att min gamla moster inte tyckte om hur han blev behandlad. Båda de två tavlorna betyder mycket för mig fortfarande i dag. I bland satt vi i köket och pratade om ditt och datt, hon berättade saker och jag delade med mig av mitt liv, ibland hade jag med mig någon av mina vänner...och ofta när jag skull gå så virade hon in en eller några små karameller i lite vitt hushållspapper, eller ibland en liten femtioöring eller till och med en krona, det var lyckan, ja båda av det. Ibland tog jag efteråt en sväng in till snälla tant Siffi som bodde granne med moster Elise, hon brukade ibland läsa sagor för oss barn. Hon var också vår söndagsskolefröken.
Moster Elises tavla som är fotograferad i Sydafrika i början av förra sekelskiftet, en av de två männen är troligen en av våra släktingar.



Jag såg snälla farbror Olles hus, där jag brukade titta in och sitta och prata med honom och hans snälla fru, ofta blev jag bjuden på lite saft och bulla. Vi brukade sitta i deras sommarstuga, det tyckte jag lät så konstigt...för det var ju bara en liten utbyggnad i anslutning till huset...sommarstugan hade stora öppna fönster och sköna fåtöljer som man just brukar ha i en sommarstuga. Min kära tant Inga bodde i en vacker våning i det stora huset mittemot den gula församlingsgården tillsammans med sin syster tant Karin, de båda systrarna bodde på varsitt våningsplan. Hemma hos tant Inga fanns så många vackra saker, gamla saker, klockan som tickade, vackra stolar och dukar, askar, målningar, blommor...och trädgården ute var som en stor skog, nu finns den inte kvar, den nya ägaren har huggit ner den,...hennes pappa hade varit präst i byn, prosten Alexandersson. Tant Inga älskade blommor och ofta var hon ute och höll på i sin skog och för mig brukade hon berätta om blommorna, hon berättade också att hon hade varit lärarinna för döva barn innan hon slutade jobba och ja mycket annat, när jag skulle gå så fick jag ofta honungskarameller, som jag inte tyckte om så dem spottade jag alltid ut på vägen hem...eller på väg vidare vart jag nu skulle, men det gjorde inget att hon alltid gav mig dem för jag trivdes så bra hos henne. Och varje jul kom hon hem med fikon till oss barn. Snälla fina tant Inga. Ja och så tog jag i går under min promenad en sväng upp till min älskade bästis Annas gamla hus, där bor såklart någon annan nu
Backen ner från fina bästisen min, här var det mörkt om kvällarna, så jag tog alltid ett stort språng när jag sprang ner om vinterkvällarna på väg hem,...byns gula församlinggård syns en bit längre ner, där har jag varit på så många olika kyrkoaktiviteter...allt från kyrkans barnaktiviteter genom åren, kyrkans auktioner, samlingar i byn av de olika slag...och ja så har vi vackra älven vår som syns längst ner...vädret disigt och vått i går kväll...



...och jag tog mig över ängen som ligger på andra sidan vägen av hennes hus...på vår tid betade kor där, ibland tjurar trodde i alla fall vi...vi skulle ju ta oss över till andra sidan ängen till några av våra favoritlekställen, så det gällde att alltid kolla så inga läskiga tjurar stod och lurade innan vi tog det stora språnget över...på andra sidan hade vi en egen riktig buss, kan ni tänka er det!!! Det var en helt "ny" begagnad buss som Annas grannar hade ställt dit för att den skulle renoveras, sedan efter något år flyttade grannarna och bussen blev kvar, och vi lekte i den många år, och hade himla roligt med den. Vi tog väl hand om den. Vi var ju busschaufförer. Och det fanns en lucka i taket...och uppe på taket måste man ju bara klättra, minns att vår fina kompis N var med en hel del. Och det var säkert andra barns buss också, vi var flera bybarn som lekte där ibland...
Här bakom gömmer sig våran gamla buss...på vår forna äng, där korna betade och en och annan tjur...kanske... Inga träd och buskar fanns på vår tid...men så var det ju 36-31 år sedan eller så...



Jag går över genom den gamla ängen med gammalt gräs som vuxit upp så högt att det nästan nog är en halvmeter, men det ligger delvis nedpressat mot den våta marken, åt olika håll, och bussen gömmer sig bakom några unga björkar som skymmer den tillsammans med ris och snår och bråte. Men jag som inte räds ormar och råttor...ja råttor gillar jag väl inte, i och för sig inte ormar heller,  men jag är ändå ganska orädd i sådana här fall...och vad fanns kvar av vår kära buss...en buss i spillror...alla rutor krossade, glassplitter inne i hela bussen...men bussen står kvar. Och våra såååå kära och roliga lyckliga minnen finns kvar. Tack älskade Anna och N, och ni alla fina vänner! Vandrade också förbi fina N:s hus som jag lekt så mycket med och haft så mycket kul med, en av mina första pojkvänner i treårsåldern :-), det ni!:-) Och Annas och min tredje musketör var du.
Våran gamla fina buss...men nu klirrad och dan...men minnena finns alltid kvar! Tack! :-)

Och jag gick också förbi fina Pias gamla hus, min något år äldre vän, du som alltid sjöng och tog med mig på så många roliga upptåg, och du var, utan att veta om det kanske, min beskyddarinna, i alla fall då när jag blev lite tillbakadragen och höll mig steget bakom dig, lite småblyg/rädd för de stora läskiga killarna, i min bild i alla fall var de läskiga, även om de yngre äldre killarna i alla fall nog inte var så läskiga. Du Pia som inte var rädd för någonting kändes det som. Skrattade och pratade och spexade med alla, så minns jag dig, jag skrattade mycket med dig, och jag kommer än i dag i håg hur du berättade Gustav Vasas historia för mig...skidor hade vi på oss och allt...genom vår lek minns jag det än i dag...hur han flydde danskarna och hur han gömde sig...och allt det du just lärt dig i skolan...och du har en sångröst sååå sååå vacker. Tack fina älskade du.
Älven i går under min vandring...Dalens Beskydarinna är Hon!



Och Anna min kära som jag var hemma hos så mycket och lekte med barbies, dockor, dockskåp, och vi sjöng i kapp till "i natt jag drömde" som vevade på, på eran ålderdomliga bandspelare :-), och hur ofta sov jag inte över...min mamma brukade säga...du kan ju lika gärna flytta in...ja snälla fina mamma Marta din...och vi satt och häckade på biblioteket tillsammans och fnissade längst bak och vår fina vän I-L var med också en hel del vad jag minns, du I-L visade mig nya böcker, och på det sättet öppnades nya världar för mig, tack tack tack!, och mycket annat roligt hittade vi på du och jag, erat spännande vackra gamla hus, som ett riktigt museum, och dina vackra teckningar,...och när vi startade skoltidning i sexan du och jag, med egen redaktion i städskrubben/skolans förråd, vi knappade på den gamla skrivmaskinen och kände oss så stora...(och uppstoppade fåglar i glasbokhyllorna hade vi visst också, not my cup of tea :-) ), det betydde så mycket för mig, och tidningen/bladet kom ut varje fredag :-)...Sååå roligt hade vi, tack kära älskade du. Och tack käre magister vår som lät oss hållas med vår tidning, och missa en hel del svenska lektioner...för att vi baaaara mååååste få färdigt vårt veckonummer av bladet.


Så många fina roliga härliga barndomsminnen som jag inte för något i världen vill byta bort...en barndom alltid lekandes ute...ja nästan...en fri barndom i byn. Älskar den tiden. Men ändå har jag dragit mig för att ta mig till min hemby...och det var såklart Sasha som fick mig att se det...att jag undvek min hemby...hmmm! Så jag tog mig en vandring i går och jag kände så att jag verkligen ville det...och det gav mig så mycket glädje men också ont i magen, och oro...och jag är inte riktigt klar med vad det är...har det att göra med min rädsla för de stora läskiga pojkarna, när jag blev "överfallen", och i min verklighet blev jag nästan kvävd och jag kämpade för mitt liv, ja för mig var det verkligt,...och det var äldre killar, ganska många år äldre...Vi var alla barn, de var äldre, det var en kille som hoppade på mig, men de andra stod bakom, ...och jag minns absolut inte vilka de var... jag var endast ca sex år tror jag. Som barn är vi inte riktigt, ja vad skall man kalla det ansvariga till hundra procent för våra handlingar...vi har inte lärt oss ännu...samtidigt som vi alla kan känna när vi gör något fel eller elakt, det känns bara i hela kroppen hur fel det känns, och samtidigt kan vi alla som barn känna hur hääärligt det känns att göra en kärleksfull handling och den sanna glädjen den ger.
Tidig morgon.


Men jag känner att det inte är bara är det här som skapar min oro...men har inte grunnat ut ännu...men de äldre killarnas närvo kändes i min kropp när jag vandrade i byn i går, och gör så fortfarande, så därför är det mest akut att jobba med det, nu i kväll känner jag... Men ett annat minne kommer upp nu...får ta itu med det i morgon...ser ett klistermärke som jag av någon anledning hade klistrat, bland mycket annat, på min dörr i tonåren, där stod det Tornedalen...och jag hade skrivit dit Segdalen istället...för jag kände mig så arg på hela dalen min...hmmm...imorgon...imorgon. Just nu känns det första som det viktigaste...


När jag gick i min gamla by så kom alltså känslor också upp av oro i magen och en bubblande ilska...och det sitter i fortfarande...jobbar med det...att skriva är nu ett sätt att jobba...vad finns under denna bubblande ilska? Ilskan som är som ett mörkt moln i magen vid naveltrakten...det sitter som en vulkan under detta mörka moln...som puttrar...den är redo att få ett utbrott. De har inte rätt att göra så mot mig, jag hatar dem, säger en röst i mig. Det jag lärt mig är att känna känslan men inte identifiera mig med den, känslan är inte mitt Sanna Jag, känslan är inte Jag. Jag känner känslan... och Jag överlämnar sedan mitt påstående; de har inte rätt att göra så mot mig, jag hatar dem, till Sanningens Eld/Sanningens Ljus som jag kallar det, ett Ljus starkare än hela Universums starkaste Ljus...Där All Kärlek Finns.
Ett litet vykort med ram, som är en kopia av en av den ryske konstnären Nikolaj Roerichs vackra målningar.



Vad händer med mitt påstående...det upplöses i det bländande Kärleks Ljuset...det blir till Kärlek, den kärlek som även jag är en del av, den Kärlek som vi Alla är en del av, vi är alla en del av Universum av Alltet. Jag ser mig stå i Ljuset och Kärleken, jag är barn av Kärleken och Ljuset...liksom de som gjorde mig illa som barn...Jag ser de i ögonen och ser att vi alla är barn av Kärleken och Ljuset...Och nu kan jag i mitt hjärta säga; Jag Är Styrka! Jag Älskar Er! Jag Är Kärlek! Det känns rent mellan oss, och förlåtelse. Jag går tillbaka till min mage och ser hur det lyser lyser ett strålande Ljus starkare än något Ljus, från det som var en vulkan strålar ett kreativt Ljus, min skapande Ljusa kreativitet har gömt sig under den puttrande ilskan och vulkanen. Och det strålar ett Ljus starkare än Ljuset ut från naveltrakten...Samtidigt ser jag mig stå med armarna utsträckta omgiven och fylld av Ljus både i min mage...och jag står så jag på en arena, det är romartid...och jag skall precis lämnas till de hungriga lejonen, men jag står med armarna utsträckta och Jag är fylld av Ljus och Kärlek till Alla! Och jag ser lejonen böja sig ner framför mig...och jag är Fri! Jag Är Styrka! Jag Är Afrodite! Den bilden kommer ofta till mig, från romartiden.



Vår vackra sjö i älsklingsbyn.


Ja, bilder kommer till mig hela tiden när jag jobbar, så är det med oss människor. Jag ser bilder när jag jobbar, för andra är det kanske på annat sätt...Och det är inte så att jag endast har skrivit allt i ett nu när jag har jobbat med det här som jag skrivit om ovan...jag har stannat upp och jobbat, blundat, känt in, lyssnat på första svar som kommer, det fungerar bättre så för mig. Denna gång bestämde jag mig för att skriva samtidigt som jag jobbar på min blogg...annars kan jag göra det i mitt anteckningsblock, eller liggandes ner i sängen och blunda och känna in, jag börjar med att känna in var i min kropp jag känner oro, ilska, rädsla, ledsenhet, sorg...allt känns i kroppen och så går jag dit, känner in vad som finns under...det här gör jag oftast såklart med hjälp av Sasha.


Ja, nu är det sent på kvällen...natt faktiskt nästan eller ja...troligen :-), sov med lilltjejen, älsklingen vår, vi somnade efter Mamma Mu sagan, och då går det som det går och har efter det hunnit ha lördagsmys med älskade fina pojkarna våra, Tintin såg vi...men undrar vad som hände med Kapten Hadocks annars så arga och för mig riktiga röst...det här var inte han...han lätt så mjäkig...he he, kanske som jag tidigare...


Ja, det blev mycket om min barndom...läs det den som har ork...ja, det är min blogg så, he he:-) skriver vad jag vill...men behövde skriva det här nu. Och tack alla ni fina kära som jag hann träffa under vår alltför korta vecka i vackra dalen min förra veckan, det behövde jag och det är jag så tacksam för, för alla möten och samtal. Och det var så många fler jag ville hinna träffa, men en vecka är bara en vecka.... Kanske jag bubblar över för mycket ibland i mina möten...eller så inbillar jag mig bara...men ibland känner jag mig bara som fem år igen och då tar babbelmajan:-) över kommandot! Tidigare har jag på grund av så mycket orensat skräp i mig själv och även blyghet inte kunnat vara den jag är, öppen, Jag är Jag...och nu kändes det så skönt att vara det. Tack tack tack! Kanske det skall till svåra tider, som jag har gått igenom, och delvis fortfarande går igenom, men sååå mycket på bättringsvägen...tack tack tack...ja, kanske det skall till sådana här tider för att förstå att; vad har jag för att leva som jag gör, eller tidigare gjort, jo återfall kommer titt som tätt, det är ett jobb, ett betraktande av sig själv,...vem tackar mig, inte jag i alla fall..jag mår bara dåligt och skapar inre disharmoni...och även ger mindre glädje till min omgivning. Tack tack tack för alla mina Blessings!


Gonatt kära!


Hjärtan


Jessika




If You Say Only One Prayer - Say Thank You!




Solnedgång i min älsklingby, vy från kära farmor och farfars hus
Allmänt
Kommentera

02 Nov

23:49

Hemma

0kommentarer
Att se en värld i ett litet sandkorn
och himlen i en ängsblomma
Att hålla oändligheten i sin öppna hand
och känna evigheten under en timma


- William Blake -





Skriver till Er från min magiska by uppe i Tornedalen. Dricker det klara vackra porlande vattnet från kranen...bästa kranvattnet i världen...källvatten. Promenerar på morgnarna med Sasha...i morse stötte vi på en trupp med renar, det blev inspekterande från båda håll...innan de bestämde sig att det nog var säkrast att dra vidare.


Här är vi...vårt älskade hus...


Första kvällen och natten resulterade dock i intensiv flugjakt...ja mördarjakt...blodigt allvar...med den olästa tidningen väl till pass.... Det har alldrig hänt tidigare då vi varit här under höstlovet...att sovrummet var fullt, ja ca 50 flugor när vi kom in...ett tjockt svart gäng låg och inväntade grinande elakt kändes det som högt uppe i taklisten...så vi satte igång. Käre pappa min satte fart med tidningen i högsta hugg, NSD var det nog, he he! Och jag tog Herald Tribune som Sasha gett till mig att läsa, den är alldeles nedblodad nu,...men går att läsa den artikel han rekomenderade...ja så hemsk man kan vara...men vem vill ha 50 flugor surrande kring sig och barnen när man skall sova...????
Min älskade farfar och farmor som har bott och byggt det här huset på 30-talet och uppfostrat många barn här...



Gokväll igen, sen kväll här, skall dricka te med mammsen söta min, som är en ovärderlig hjälp här och även käre pappsen min. Och såklart Sasha! Tack fina ni! I dag har pojkarna igen lekt med grannens fina söta barn, och jag gick i väg i mörkret med deras reflexvästar för att hämta dem, och ja, då blev jag kvar där på en mysig lång fika, te och ja jättetrevligt att prata gamla minnen. De är så snälla och gästvänliga. Och barnen har haft sååå roligt och ville aldrig gå hem, allting upprepar sig i generationer verkar det som :-) Såååå glad att barnen är ute och leker i vildmarken, och grejar och snickrar, bygger kojor, leker med ficklampor i mörkret, och har kul. Det gör mig bara sååå lycklig i själen. Minns min egen barndom, och ja allas våran barndom från min generation. Vi vuxna satt och mindes en hel del från barndom och talade om annat. Roligt. Känner att jag vill tillbaka ofta. Det sa min äldsta son innan han gick och la sig i kväll; Mamma jag känner att jag vill bo här....eller i alla fall komma hit OFTA! Och det sa jag, att det kommer vi att göra. Vi gick hemåt i mörkret, jag och pojkarna...på den lilla vägen..och såg den vackra stjärnklara himlen...mitt på vägen gick vi...ja, ibland hamnade vi i diket, här är ju helt mörkt...inga gatulysen här minsann, ja det är en lång historia som pågått i flera år för er som inte vet, ...men vi skrattade och hade roligt, för det var ju lite roligt att "vingla" oss fram i mörkret. Och det är ju inte precis så att det är värsta trafiken här i lilla byn vår, så det var ingen fara. Och dessutom spännande för oss "Stockholmare" att uppleva :-).

Morgonpromenad

I morgon ska vi besöka de två vackra bergen med Sasha, med sådan vacker utsikt över vår underbara dal. På vår sida av dalen, så har vi berget som tydligen skapades vid istiden och är en formation av stenblock. Där har många midsommaraftnar firats i barn och tidig ungdom innan det avtog. Hela bygden kom...ja det var nog en lång tradition innan min generation. Skall bli roligt att åka dit imorgon...får se om jag orkar  ta mig ända upp, min kondition är det lite si och så med just nu...jag som sprang runt i barndomen, liksom de flesta barn, runt hela berget flera varv...samma kväll...pust... ha ha!

Tidigare i dag hade vi här hemma besök av en fin skolkompis och hennes barn, och min lilltjej hade jätteroligt eftersom hon hade med sina tjejer, ja och även min mellanpojke kul med dem. Så roligt att du var här kära kompis, vi har upptäckt varann igen via facebook :-) Så facebook gör mycket bra på det viset:-) . Och veckan här i kära Tornedalen började med ett sååå mysigt besök i min min kära gamla klasskompis föräldrahem, som jag inte sett på såååå länge, där hennes mamma fyllde år, och de bor i ett vackert flera hundra år gammalt hus. Och det var bara så roligt att hälsa på och sitta och prata med min fina klasskompis, så mysigt, det var ett myller av släktingar och vänner! Tack kära fina vän. Hoppas vi ses snart igen. Ja alla ni kära fina.
Vacker kväll i Tornedalen

Här dags att sova, tidigt upp i ottan för meditiation och promenad i vår vackra by.
De här dagarna har också inneburit en del jobb/work...efter att en del saker kommit upp, det blir nog så när man kommer till sina hemtrakter...men jag känner mig ändå sååå glad och lycklig att vara här. Skall berätta mer om mina upplevelser så fort jag kan. Internet har inte fungerat som den skall...speciellt inte min bloggsida...så det får bli senare.

Tack älskade Tornedalen.
All kärlek till er!




Jessika





If You Only Say One Prayer - Thank You!
Gokväll igen, sen kväll här, skall dricka te med mammsen söta min, som är en ovärderlig hjälp här och även käre pappsen min. I dag har pojkarna igen lekt med grannens fina söta barn, och jag gick i väg i mörkret med deras reflexvästar för att hämta, för att hämta, och ja, då blev jag kvar där på en mysig lång fika, te och ja jättetrevligt att prata gamla minnen. De är så snälla och gästvänliga. Och barnen har haft sååå roligt och ville aldrig gå hem, allting upprepar sig i generationer verkar det som :-) Såååå glad att barnen är ute och leker i vildmarken, och grejar och snickrar, bygger kojor, leker med ficklampor i mörkret, och har kul. Det gör mig bara sååå lycklig i själen. Minns min egen barndom, och ja allas våran barndom från min generation. Vi vuxna satt och mindes en hel del från barndom och talade om annat. Roligt. Känner att jag vill tillbaka ofta. Det sa min äldsta son innan han gick och la sig i kväll; Mamma jag känner att jag vill bo här....eller i alla fall komma hit OFTA! Och det sa jag, att det kommer vi att göra.
Imorgon ska vi besöka de två vackra bergen med Sasha, med sådan vacker utsikt över vår underbara dal. På vår sida av dalen, så har vi berget som tydligen skapades vid istiden och är en formation av stenblock. Där har många midsommaraftnar firats i barn och tidig ungdom innan det avtod. Hela byggden kom...ja det var nog en lång tradition innan min generation. Skall bli roligt att se.
Tididgare i dag hade vi här hemma besök av en fin skolkompis och hennes barn, och min lilltjej hade jätteroligt eftersom hon hade med sina tjejer, ja och även min mellanpojke. Så roligt att du var här. Och veckan här i kära Tornedalen började med ett sååå mysigt besök där min kära gamla klasskompis, som jag inte sett på såååå länge, där hennes mamma fyllde år, och de bor i ett vackert flera hundra år gammalt hus. Och det var bara så roligt att hälsa på och sitta och prata med min fina klasskompis, så mysigt! Tack kära fina. Hoppas vi ses snart igen. Ja alla ni kära fina.
Här dags att sova, tidigt upp i ottan med meditiation och promenad i vår vackra by.
De här dagarna har också inneburit en del jobb/work...efter en del saker kommit upp, det blir nog så när man kommer till sina hemtrakter...men jag känner mig ändå sååå glad och lycklig att vara här. Skall berätta mer om mina upplevelser så fort jag kan. Internet har inte fungerat som den skall...speciellt inte min bloggsida...så det får bli senare.
Tack älskade Tornedalen.
All kärlek till er!
Allmänt
Kommentera