Attleva

Min älskade Gena följde med mig till kliniken...det gick snabbt...sedan beställde vi sushi i massor till en utsvulten mig, och till Gena min och de på kontoret...självklart för mycket...för det var nästan ingen som ville ha när vi kom :-), ja det sitter ju inte så många där till och börja med :-)...men det kom till använding i alla fall...åts upp tillslut. Och vi satt och pratade och planerade. Har så mycket kreativa ideér som jag vill sätta fart på...ibland får jag lugna ner mig. Men det kändes såå bra att komma i väg. Och kan ni tänka er att just när jag satt där och skulle tala om jobb och samtidigt få i mig ngt, ja då bestämde sig våra två älskade söner att ringa mig ca fem ggr var, ingen överdrift :-), älskade mina, men det är väl det vi mammor är till för, sötisar mina, angående om att gå till kompisar, och lösa hemgång och hur och när och, hinna till fotbollsträning eller ej..., ja då var det skönt att min älskade Gena tog över telefonen också och sedan åkte han lite senare och hämtade upp vår äldsta son som befann sig längre bort. Sååå skönt när Gena min är hemma på alla sätt och vis. Känner mig så trygg och mer hel. Och det gör barnen med, det bara vet jag och det känner jag.

Gena drog i väg på kort möte innan han hämtade vår äldsta kille och jag tog en promenad genom delar av stan med min underbara kusin Therese, som sitter med oss och jobbar. Hon får mig alltid på glatt humör för hon är så full av energi och glädje och så duktig på det hon gör, och ja det känns så bra att vara med henne. Tack Therese min! Vi gick förbi hötorget och jag frös om händerna lite, glömt vantarna hemma, och ja där står de och säljer vantar från hembygden, Lovikka vantar och andra, till och med från hemkommunen min, även tofflor och sånt, armband...ja så det blev ett par fina Lovikka vantar, precis som i barndomen. Värmande och vackra! Hon köpte sig också ett par. Barndomen åter, även för henne...såg nästan hur de blänkte av snö och jag kunde nästan känna hur våta de brukade vara efter en hel kväll/dag ute av lekande...

Angående det jag skrev i morse...jag har sovit på saken och även talat med vederbörande person...och vi har rett ut det hela lite, känns lite bättre. Förstår att det är viktigt att lära sig att känna in hur andra människor känner, inte så att man utplånar sig själv...det har jag gjort tillräkligt i mitt liv... men ändå att ha förståelse för hur andra människor känner och mår. Annars är det möjligt att vara uppslukad i sin värld och sina problem och inte se den andra, det är väl det jag har gjort nu när jag levt i ångestens värld, det är lätt att fastna i ångestens bubbla, och svårt och skrämmande att ta sig ur, ibland kanske det är lättare att använda den som en ursäkt för att inte göra saker i livet...men att ta sig ur ångestens välde det sker steg för steg, och ja i dag mår jag bättre och är tacksam för det, och överhuvudtaget mår jag mycket bättre nu än för några månader sedan och det är jag oändligt oändligt tacksam för! Och det hjälpte mycket att gå till kontoret i dag, och att träffa min älskade Gena, min fina kusin, och andra, och att bara vara där och att jobba kreativt. Och livet går vidare...nya dörrar öppnas, och att lära sig...förlåta...från hjärtat ärligt...går det så går det...annars vänta in tills det kanske går...döma sig själv har jag gjort nog i mitt liv...suck! Och vad hjälper det! Det har jag lärt mig, är inte till någon nytta. Ärligt...så är jag inte färdigjobbad med hela den här saken, det är en process...men jag jobbar och det känns ljusare.