Jag kramar dem när jag blundar

0kommentarer


The only lasting beauty is the beauty of the heart.

- Rumi -




Hej igen kära...fortsätter mitt bloggande ut i Universum :-)!


En ny vecka...och jag känner mig redo att fortsätta jobba med livet och med skrivandet...
Har funderat på gårdagens blogg...och ett minne kommer till mig..hur min käre far berättat om när deras ladugård brann ner. Då var han endast några år gammal. Det är ett mycket starkt minne för honom, hur han sitter mitt i natten på köksbordet..och tittar mot den brinnande ladugården och säger på finska; den lilla kalven dör. Det var inte bara den lilla kalven som dog...alla djuren dog, hästen, korna, kalvarna och grisarna.

Hela byn involverades snabbt i kampen för att försöka släcka branden, men det gick inte. Och det som händer senare i historien gör mig gråtfärdig...och då är det det som mina kära pojkar brukar kalla glädjegråt eller skrattgråt som jag får tårar av... för att jag blir så rörd. Efter att familjen, farmor och farfar min förlorade sitt levebröd så hjälpte hela byn till att bygga upp ladugården och de hjälpte till att samla ihop pengar för att skaffa en ny häst och kor och grisar. Sådan var gemenskapen i byn...man hjälpte varandra,...bygemenskapen var människors försäkring i svåra tider. Jag blir så tacksam för den hjälp familjen fick så tacksam från mitt hjärta!



Så här ser den gamla ladugården ut i dag...i min barndom byggdes de två ändarna av byggnaden om till två sommarstugor av två av pappas syskon för deras vardera familjer...så somrarna där, när farmor och farfar levde var alltid somrar fulla av barnaspring och farfar som rökte aborre, det fiskades på sjön, vuxna som satt i stugorna och pratade, fikade, det tvättades, lagades mat, pilkastning, ja allt möjligt...hela gården full :-)



En gång i månaden på pappas tid, var det bönemöten, "rukouksia", i en av familjerna i byn, det gick så att säga laget runt, många av familjerna var med, men inte alla, då bjöds det på fika och på annat gott, och pappa min berättar att det var då han brukade passa på att få i sig några extra bullar... ja för hans mamma och pappa kunde väl inte skälla ut honom inför andra, (ja, bannor fick han väl efteråt ) det var nämligen viktigt att visa sig på den fina sidan åtminstone när mötet hölls hemmavid...och då gäller det så att säga som liten pojke att passa på:-)...eller vad säger ni...det var ju så sällan det bjöds på sådant gott som bullar och godsaker. Dessa möten hade skulle jag tro det postitiva med sig att byborna kände varandra på nog ett annat sätt än i dag, de träffades helt enkelt hemma hos varandra oftare, och på så sätt fanns det en naturlig kontakt mellan människor. Nog var det var säkert så att folk visade upp sina finare sidor för varandra, ja det görs väl en hel del i dag, det vet vi ju alla, men åtminstone så kände folk varandra mer eller mindre. Dessutom fanns det två affärer i de två olika ändarna av den lilla byn...vilket gav upphov till möten. Ja det var en annan tid.
Fina farmor och farfar med sina fyra äldsta söta barn. Pappa min är pojken i hängselbyxor till höger. Det här var innan de tre yngre syskonen fötts.


...här ville jag bara visa upp en annan sida av byalivet...som jag ännu vet så lite om...jag önskar jag kunde bli en liten fluga och förflytta mig bakåt i tiden för att vara med litegrann för att förstå mer...och också för att krama om den lilla pojken pappa min, som liksom syskonen hans tyvärr fick alldeles för lite kramar och värme... ja kanske inte som en liten fluga då :-) skulle jag krama om honom som liten pojke,...men det gör jag i mina tankar och även den lilla flickan mamma min, fina älskade ni, för mer kramar skulle människor behövt på den tiden, och älskade mina far och morföräldrar...och ja alla mina föräldrars fina syskon också. Jag skulle omfamna er alla, hur knäppt det kanske låter:-)
Visar igen bilden på min älskade farmor och farfar som nygifta i början på 30-talet. Fina älskade ni!




Tänk om jag hade kunnat tala med min söta farmor, höra vad hon drömde om i livet, och ja vad kände hon och vad tänkte hon...och bara vara där för henne, krama om henne, ge henne värme...och lika starkt känner jag för fina mormor min som förlorade sin mamma redan som treåring, lilla gumman min. Och ja alla ni, morfar och farfar...älskade ni.



Och här är min älskade mormor och morfar. Det kommer från Piteåtrakten. Så där var det pitebondska som gällde :-) och pitepalt, mums! älskar det...nu utan fläsket inuti dock...Och är det någon som hört talas om blöta? Sååå gott ibland när man inte vet vad man skall laga...doppa tunnbröd en kort stund i soppbuljong/buljong...ha smör på tallriken och äta...mmmm! Och morfar min med sina alltid roliga historier som vi alltid satt och väntade på att han skulle berätta, han var en mästare på att berätta. Och jag och min man Gena hade förmånen att bo nära min fina söta mormor och även att bo hemma hos henne bland hennes sista år. Det är först efteråt som jag förstår hur mycket den tiden betydde för mig. Älskade ni.


Ja sån här är jag nu...jag är den jag är! Men jag kramar dem ändå när jag blundar, och sänder dem kärlek.
Och det finns så många att ge kärlek till runt omkring här och nu. Tillexempel älskade min mammsen och pappsen och alla älskade mina i min familj. Och familjen bara växer och växer :-)! Systrar och bröder har jag så många av.


Kärlek kärlek i massor


Jessika



If You Only Say One Prayer - Say Thank You!


Kommentera

Publiceras ej