Glad musik hörs runt om mig, och det gör mig gladare, tack Starbucks. Ett myller av ljud och människor runtomkring. Men morgonen började med att inte vilja gå upp alls eller orka, ja både ock tror jag. Det beror också på att en av mina små hade en mardröm och det tog lite tid att somna om... Men mest är det nog mitt humör... Inte på topp om man säger så... Men klockan ringer varje morgon kvart i sju, ibland halv sju, så det är bara att ta sig upp... Livet. Mitt problem är att jag stressar på mina älskade barn för mycket, skynda skynda så att vi hinner... Vad gör det egentligen om hundra år om man ibland är lite sen till allla Måsten??? Och det är nog så att ju mindre vi stressar desto mer hinner vi i livet. I praktiken vet jag så väl... Sedan sätter praktiken i gång... Kroppens invanda mönster. Jag vet hur dåligt det är för en kropp och att utsättas för stress, både inre och yttre. Den inre är värst. Ändå så utsätter jag dem jag älskar mest för det. Och även mig själv. Det jag vill mest av allt är mina älskades bästa. Ja, vilken mamma och förälder vill väl inte det. 
 
 
Starbucks i den närliggande gallerian till skolan. En femton minuters promenad dit. Och en tio minuters promenad till den gata och det hus som min Gena växte upp i... Ja där har jag också spenderat mycket av 90 -talet.... Men då fanns inte sådana här gallerior. I början av 90-talet minns jag att vi hängde, alla svenskar ( vi studerade ryska ihop) och en blandning av utlänningar och ryssar på The Shamrock Pub i mitten av stan.  Och trevliga irlänningar som arbetade där. Även öppet dagtid, så där brukade jag ta mig en cappuccino och varm smörgås. Minns att det var där som jag läste i den engelska tidningen The Moscow Times' att Bill Clinton blivit president första gången, det var 1992. Det fanns även i anslutning till puben en mataffär, den första i Moskva som var i västerländsk stil ( man behövde alltså inte köpa över disk allting, och gå till olika kassor osv )  Där köpte jag min Marabou mjölkchoklad regelbundet :-) Ja, det var speciella tider i Ryssland... Intressant att ha kunnat se den stora förvandlingen... Men det har ju även skett i Sverige vårt... I våra mått mätt stora även hos oss. 
 
Här sitter jag och väntar på lekande barn i vår vackra skola... Där fyra skolor ryms från olika nationaliteter...och min dotter har precis ritat en blomma. :-) ! 
 
Sitter nu ute på skolan och väntar på barnen... Fritids, min äldsta har åkt iväg på fotbollsträning. Solen skiner härute och det känns varmt i solen. Barnen spelar fotboll på gården... Så det är livat. 
 
Snart bär det hemåt, till vår skog... Och jag ska snart ringa älskade pappsen. 
 
Ha en fin dag! 
 
 
Jess
 
 
If You Only Say One Prayer - Say Thank You! 
 
Lite Starbucks hjälper... och sol...,
Sitter på trappen här i vår Silverskog eller Silvriga Skog som jag också kallar den. Fåglarna kvittrar, vildhundarna skäller hejvilt vid floden en fem minuters promenad härifrån, men nu tystnade dem... Kanske var något som hände som fick dem i gång. Pojkarna mina är på fotbollsträning och lilltjejen min ser på Häxan och Lejonet, den riktiga versionen, men vi har sett den så mycket nu så hon klarar att se den själv... Bara när dem dödar Lejonet Aslan så har vi kommit överens om att hon skall komma ut till mig.  Sedan återuppstår ju Aslan tack och lov.  Ja, ingen Barbie här inte, det var ett tag sedan, men det går i vågor. 
 
 Våran trapp i vårsolen... Här sitter jag på en fäll... Och m en liten filt virad om mig. 
 
I Tornedalen skulle jag säga att jag sitter på bron... Men det här känns mer som en riktig trappa. Ja en dag som denna. Nyheter hemifrån. Ta hand om dig älskade pappa min! Ja, jag skriver det öppet. I amerikanska filmer ser man alltid grannar vänner som kommer med lazange och mat att ha i frysen... Kanske existerar denna tradition mer i tevens värld än på riktigt? Och i Sverige är vi kanske för rädda för att störa, och ja pappa min har också velat vara i fred... Men många fina runtomkring oss har hört av sig med med blommor. Och jag vill tacka för alla vackra blommor och pengar som många valde att ge till Cancerfonden. Pappa läste upp varenda hälsning tack alla fina ni! Värmen kändes. Och du var så fin i din kostym pappa älskade, mamma skulle varit så stolt över dig, liksom över alla hennes vackra tio barnbarn som sjöng för henne. Ja din dag blev en fin dag Älskade vackra underbara Mamma vår, och mormor och farmor och vän. 
 
 
Det som oroar mig, speciellt angående tornedalingar, kanske har jag fel, eller kanske inte, men ni fyrtiotalister har ni riktiga vänner? Denna fråga riktar sig till män? Vem talar ni med om livet, mer på djupare plan? Vi är ju alla gjorda av samma vackra "skrot och korn" ... I grund och botten har vi alla problem i livet, det kan skrivas en såpopera om varje familj.... Och vi har alla våra glädjeämnen och lycka i livet, och våra nära och kära... Men när den närmaste försvinner. Vad händer då? Vad Händer med en fyrtiotalist? Och var är omgivningen? Vi är en stor familj, 
 
 Våra trevliga? grannars nya plank... Tidigare kunde vi se deras minIslott, men nu vill de inte se mer av oss och så var det med det! ;)
 
Tyvärr bor inte vi syskon nära vår älskade pappa, så vi får pendla fram och tillbaka. "Dumskallar" som vi är så bor vi i Stockholm, men jag återvänder till sommaren, till Stockholm, jag vill vara närmare pappa, ( ja det är i alla fall närmare än Moskva ) det är en stor anledning  till flytt. Redan nu skulle jag behöva vara där, och just nu med pappa... Samtidigt behövs jag här, jag har varit borta från mina barn så mycket redan... Men det känns fel att lämna min kära älskade far ensam, så jag känner mig sliten i två delar.... Ja det här skrev jag för flera dagar sedan, men har haft svårt att få i väg det. Kanske är det för personligt... 
 
 
Jessika
 
 
If You Only Say One Prayer - Say Thank You! 
Nu ska jag försöka att skriva på min iPad, som jag använt f lite. Sitter i Moskva ute på den fina skolgården, väntar på barnen... Har alldeles för varma skor. Så det blir att införskaffa nya skor kanske i morgon... Kanske... Först måste jag ta blodprov, det jag tar varannan vecka och som sedan skickas till Burzynskikliniken ... Men nu har det nog gått tre veckor , efter påsk i Sverige och förkylningar och .... Nu sitter jag här i solen, 18 grader...mmm, och skriver äntligen... Vad jag vet "for sure" är att Jag måste ha ett aktivt liv, där jag skriver och är involverad i projekt. Det är ett måste för att jag skall vara en lycklig , glad människa. Det är en del av mig. Så jag funderar hur jag skall förverkliga det. ... Det får bli ett kort inlägg, batterierna börjar ta slut på min i pad.


All Käärlek


Jessika


If You Only Say One Prayer - Say Thank You
I solen i ett varmt Moskva,