Attleva

Så nu är jag tillbaka med Sasha här i Texas, Houston och The Burzynski Clinic. Det känns alltid som att komma hem. Både till kliniken vår, där det blev många kära varma återseenden och kramar i dag, vår första dag på kliniken. Och det känns även som att komma hem här i området vi alltid bor i, som ligger ca 7 minuter med bil från kliniken. Våra vackra eldar vid torget

 

Jag är glad att vara här...men saknar redan mina älsklingar hemma och min Gena. Men stannar i knappt två veckor. Ska göra check up, Magnetkamera röntgen och även AVA i åtta dagar. Vitaminkick som införs i blodet, aminosyra och vitamin. Börjar i dag. Så tacksam att jag har möjlighet att göra det.

Har nu tagit paus i några dagar i skrivandet. Behövde väl det. Har sovit mycket. Kanske haft någon förkylning i kroppen och lite jetlagged och ja, det flyger omkring mycket pollenliknande saker i luften här så det gör att jag nyser en del.

I går var det "Vosmaja Marta", 8 mars! Kvinnodagen, vilket är en stor helgdag i mitt älskade Ryssland. Så vi firade med att ge min fina doktor Larisa en blomma och lite choklad och te. På kvällen gick vi ut och åt middag tillsammans med henne och hennes dotter Darja. I Ryssland är 8 mars en stor helgdag och alla kvinnor får blommor och det firas med att gå ut på restauranger och att äta gott. Det firas helt enkelt! :-) Vi gick såklart till vårt Flora & Muse och åt jättegod mat! Mmmmm!

Ja jag är så hungrig nuförtiden, god aptit har jag med andra ord. Än så länge har det inte visat sig i vikten. Väger fortfarande ca 128-130 pounds, vilket för mig är ganska lite. Men det är i och för sig trevligt att vara smal, men inte alltför smal. Behöver samla på mig mer kroppslig styrka. Men efter tre dagar med AVA så känner jag mig mindre trött. Tjohooo! Och i dag skall jag klippa mig hos min hårfrisör, snälla duktiga proffisiga Mr Silver. Ser fram emot det! Behövs. Mitt hår börjar hänga, och ja, det har ju uppstått lockar som jag aldrig haft förut, mitt hår har blivit tjockare. Det beror på den medicin jag tar. Jag gillar i och för sig att mitt hår är tjockare så är Tacksam för det! :-)

 

Ja, varför skriver jag såå lite nuförtiden? Hmmm.... sista tiden har jag drabbats av mer ångest, det har gått upp och ner... känts tufft.. Samtidigt som jag känner mig såååå full av livskraft och vill så mycket, skriva såå mycket, göra saker med mina älskade barn, sätta igång med projekt som jag planerar så ligger ångesten och panikattaker i vägen. Men nu känns det som att jag har kommit till botten med varför ångesten drabbat mig så mycket just den senaste perioden. Det håller jag för mig själv just nu. Men det känns skönt att veta. Och jag, vet att jag måste och jag vill såå börja älska både barnet och jag den vuxna vackra Jessika. Get on with my life!!!! Släppa taget om och sluta hålla fast vid det förgångna för det är sååå destruktivt! Och det ska jag! Det gör jag steg för steg! För jag Är här för att stanna!!! Det har jag en inre övertygelse om som är  sååå stark. Men det kommer upp tvivel, men mitt i allt tvivel så vet jag ändå att jag stannar! Och jag är evigt tacksam för All hjälp jag får från min älskade Gena och alla runt omkring. Som jag har sagt Dr Burzynski är min hjälte!!! Resultaten visar att min tumör är stabil och den minskar i storlek. Det är jag evigt tacksam för! Det är bara att fortsätta att jobba! Se framåt! Inte ge upp! Jag går Vägen!

I mitt vackra älskade Sverige så har vi hittat en fin och bra mänsklig läkare, det känns som att han ser mig, ( och ja jag tycker att det finns många fina läkare i Sverige, även om jag har råkat ut för flera som inte har passat mig ) en neurolog som jag är så tacksam att jag har möjlighet att gå till. Men när jag var där senast så lämnade jag kliniken i tårar. Varför...jag kände resignation...jag ville säga "Även du min Brutus"...och då menade jag; sviker även du min läkare, som jag trodde såå mycket på, vårat kära land. Ja, jag fick en stark reaktion. Så kände jag. Jag känner mig inte trygg i Sverige med min vård. Sedan lugnade jag ner mig. Jag visade inte mina tårar hos läkaren, svensk som jag är ? :-) ...men jag slog vid ett tillfälle näven i bordet och sa att Jag Ska bli frisk!!! Det var när han indikerade att jag kanske inte blir det helt...går inte in på detaljer just nu. Men varför reagerade jag med gråt när jag lämnade kliniken...jo det var när vi talade med läkaren, jag och Sasha, om att det i mitt fall, när jag har ångest och när jag har panikattaker kan påverka mitt immunförsvar negativt, och att det kan påverka min helandeprocess också negativt. Det här var något som var helt naturligt för en psykolog, en manlig..här i USA som jag träffade för över ett år sedan, och även en läkare i New York (som inte har något med Burzynskikliniken att göra), för dessa läkare i USA var det något helt naturligt att om man har ångest och därav ofta mår psykiskt dåligt; så kan det påverka immunförsvaret negativt och därav kan min helandeprocess påverkas. Min läkare i Sverige ryggade stelt tillbaka..och sa nja...jag håller mig till vetenskapligt bevisade fakta...

...Då kände jag det som att Jag Ger Upp Med Det Här Landet!!! Är svenska läkare såååå rädda att se den kopplingen??? Är det verkligen så? För det är vad jag möter om och om igen i den svenska sjukvården. Men inte hos många av mina vänner. För dem är det något helt naturligt också. Hur vi mår i vårt inre påverkar vår fysiska kropp. Är det något att vara rädd för? Var befinner sig den svenska sjukvården?

Det har blivit en annan dag! Den 10 mars. Ville blogga färdigt igår men jag och kära Sasha satt uppe och pratade allförlänge. Och sedan var jag bara helt enkelt tvungen att fortsätta se avsnitt av Downton Abbey, ett avsnitt blev det, ser nu andra säsongen, hooked to it!!! :-) Såå välgjord! Och det var mycket annat under dagen. Var på kliniken och fyllde på min AVA och sedan åkte jag faktiskt och klippte håret hos min kära frisör.Tjohoo!☺️

 

 

 

 

Vi har redan varit på kliniken på morgonen, ingen sovmorgon här inte...och där har jag fått påfyllning av min AVA, så in med mera Aminosyra och vitaminer som höjer mitt immunförsvar :-)! Och det här har jag bett att få på mitt kära sjukhus i Stockholm, Karolinska, men Nej, kalla handen! Surprise!! Ja, ja! Men det här får mig att mååå sååååå mycket bättre! Tänk om jag kunde få det 10 dagar eller två veckor per månad. Hur bra skulle jag inte må då? Jag känner mig redan starkare och mindre trött efter fyra dagar, ja det här är min femte dag. Jag möter också flera andra patienter som kommer hit, många kommer hit, när deras läkare har sagt, vi kan inte göra mer för dig. En kvinna berättade för oss i går, hon har kommit ändå från Australien, att hennes läkare hade sagt, ja efter tre runder av Chemotheraphy och annat, att det är inget mer vi kan göra för dig. Så "Enjoy Life". Det var hans förslag! Hon var väldigt upprörd över hur en läkare kunde säga så när han i princip gav henne en dödsdom. Du dör snart, men Njut av Livet! Jag förstår att hennes läkare gjorde sitt bästa efter sin förmåga och inte önskade henne något ont. Men det känns så hemskt att såå många inom läkarvården, sjukhusen, forskningen inte vill ta till sig ny framgångsrik forskning! Jag kommer att överleva!!! Min behandling går stadigt framåt. Jag har inte någon aggresiv tumör men den är ganska stor, och därför tar det längre tid att bota. Och jag ser många som överlever här tack vare vården på Burzynskikliniken som har fått en dödsdom inom den konventionella vården! Både från den konventionellla vården i USA och i andra länder.

Ja jag känner mig som en dissident i mitt älskade Sverige på många sätt! Men jag ser så många likasinnade...men samtidigt är vi såå fyrkantiga och innanför ramarna!!! Och vi tror att vi är bäst!!?? Varför? Har vi aldrig rest?  I alla fall inom vården...men många ser hur det börjar krackelera...gör vi inte det?!! Jo, jag är tacksam för såå mycket, inom vården också, som jag nämnt...tack fina proffsiga varma ambulanspersonal som tagit hand om mig flera gånger när jag åkt in, klippkort hade jag sommaren 2010 kändes det som...och fina omhändertagande läkare på akuten...och fina läkare som hjälpt med barnen på vårdcentraler....Men också missar, och skynda skynda, när vi, ja min man Gena fick tvinga Södersjukhuset att röntga vår nu äldsta son, när han var tre år, för vi förstod att något var fel... Ja, han hade dubbelsidig lunginflammation. Och de ville skicka hem oss. Efter att han hade haft två ordentliga feberkramper... Och annat ser jag...

Alla länder har sina problem...men snälla Sverige VAKNA!!! Öppna er! Jag säger det till mig också!!! Vi är inte bäst! Jo, vi är duktiga på så mycket men...vi kan inte gå omkring och tro att till exempel allt är skit i ett land som Ryssland eller Polen, jag har sett motsatsen... jag, har sett dåliga saker där också men...mitt kära Ryssland och ryssarna är såååå mycket mer flexibla och öppna för lösningar, som kommer att i slutändan visa sig "pay off"! Så känner jag! Och även i Amerika känner jag denna flexibilitet, trots att det här också finns mycket problem och att ta itu med!