Ilskan rensar upp för Glädjen - jag vill inte följa feminismens regler och bli mer platt...

0kommentarer

Underlying the sense - perceived universe there is the un-manifested life:
the eternal one consciousness out of which every life form emerges.
And you are that.
- Eckhart Tolle -
Här är jag och mina lovikkavantar...under en höstpromenad...i höstas...


Sen kväll...har sovit med mina yngstingar några timmar och nu sen natt och har sett på Axess tv, där råkade jag hamna på avsnitt tre av en relativt nygjord rysk tvserie av Bröderna Karamazov...och fastnade där...


Ja min saga i mitt senaste blogginlägg kräver nog en fortsättning. Skrev den på ca 15 minuter...ett flöde som skulle ut ur min kropp, och ja, jag var ledsen när jag skrev den. Ja, det är en parallellsanning som jag upplever i Sverige. Vi är ett land, ett folk som håller inne med våra känslor och jag tror fler och fler av oss som lever i detta land, klarar inte av trycket...för det är inte mänskligt att leva sååå. Vårat system är inte mänskligt. Parallellt sett så finns det så mycket mänskligt, hur vi ser på barns rättigheter, hur de jobbar på vissa dagis och skolor...men det parallella finns med...att hålla inne, trycka ned, rädsla för det "konstiga", det oflexibla som gör oss ofria och fasta i ramar... Jag ser på mig själv och mitt eget liv.... Och det som jag också upplever som tungt i detta land är rädslan för det andliga, ja nästan skräcken för det jag kallar vår Överbyggnad. Jag ser oss inte som bara det mentala och en kropp...Är vi verkligen endast kött och blod? Har redan upplevt för mycket i mitt liv för att kunna säga med själ och hjärta Nej till det...Jag anser de som är fast i ett helt materiellt fyrkantigt tänkande...tillhöra det vi senare kommer att kalla en"medeltida" syn som människor levde i på 1900-talet och 2000-talet....



Jag kommer att verkligen ta till en debatt, på något sätt om det som jag upplever som rädslan för en kreativ och levande feminism...rädslan för att vi män och kvinnor tillhör två olika kön. Millimeterrättvisa...Det gör vårt älskade land stelt och vi lever som politiskt korrekta rädda oflexibla...nu saknar jag ord....


Jag vill lyfta upp det feminina till något vackert och levande och kreativt...jag vill inte bli platt och mer maskulin för att passa in och följa feminismens regler...Jag behöver bejaka min feminina sida, min mjuka, men ändå urstarka sida...det urfeminina...det HÖGRE i mig. Och jag vet att det finns flera olika sätt och teorier inom feminismen...men jag ser en tendens i kära Sverige...min uppfattning, att det blir platt och att vi kvinnor tvingas alla passa in i ett system som gör oss mer maskulina, ja för vi lever i en patriarkal epok, och det känns som att hamna i ett sorts fängelse...ja, det här är en kort enklare beskrivning hur jag känner och ser på det...men jag går med glädje in i debatten...Skall också studera och läsa mera om våra stora kvinnor i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet som jag beundrar så...hur de fick kämpa och vilket jobb de gjorde för oss...men vart har det gått fel...ja enligt mig i alla fall...


När jag var gravid med min yngsta dotter drogs jag till rosa färger, pastellfärger, jag kände så stark dragning till att klä mig vackert...det var som att hennes personlighet strålade inom mig...lyste fram ur hennes djupa vackra själ. Så har det varit med mina vackra pojkar också men på annat sätt.


...det Jag vet med säkerhet är att Jag kan endast vara den Jag Är! Äntligen!!!! Annars går mitt liv i fortsatt kringelkrokar...ett liv är så, det går i kringelkrokar, och vi lär oss, det är därför vi är här, men att följa sitt hjärta och sin intuitions Högre röst betyder Att den Vackra blomma du är Blommar Upp, som en vacker Ros...Men såå många av oss...följer inte våra inre röster utan samhällets, föräldrars och våra egna dömanden....Ja det är inga nyheter. Men jag tror starkt att det finns en mening med att vi har olika kön...hur det kommer att utvecklas de närmsta tusenden åren det vet jag inget om....Men varför skall vi vara så rädda för våra olikheter, varför kan vi inte hylla dem? Vare sig det rör sig om kön, att vi kommer från olika kultrurer, tillhör olika religioner, har olika sexuell läggning, Vi är de vi är! Vi är alla ett!


Våren på väg hemma!



Det jag steg för steg lär mig är att se mina känslor som vänner, vilket jag inte har gjort tidigare, därav min ångest...ja, en stor del av den, jag har i mitt liv lärt mig att säga nej till dem. Och nu får jag lära om, att bejaka mina känslor, att acceptera att ok, nu är jag arg, nu är jag ledsen, och också lära mig att vara glad...Glädjen och min kreativitet kan ibland vara sååå lyckligt översvallande när jag tillåter mig att också vara arg och ledsen ibland, det rensar och öppnar upp för Glädjen...


Livet är en skola. Tack Livet! Och tack tack tack för all Vägledning, Ja för jag vet att jag blir vägledd! Och att jag är välsignad med såååå mycket hjälp! Och ibland är jag en surpotta och ett argt bi! Som inte uppskattar allt som ges till mig...Men i mitt hjärta är jag sååå tacksam!



Nu dags för sängen...natt här...ja vill säga om jag inte fastnar vid Oscarsgalan...:-)


Kärlek kärlek till Er alla Vackra Själar! <3



Jessika




If You Only Say One Prayer - Say Thank You!














Kommentera

Publiceras ej