Attleva

I dag är en sådan där dag...ja en skakig dag...suck! Annars så tacksam att det går framåt för mig...har kunnat ta mig ut mer och umgås mer. Vi har haft en hel del födelsedagar senaste tiden...så det har varit ganska mycket...men roligt tycker jag. Jag pratar och skrattar och tycker om att vara bland annat med släkt, och ja upptäcka mig själv på nytt. Men ändå de senaste två-tre veckorna har jag haft några ångest attacker, bland annat en i går kväll, efter ett besök på kvällen, så himla trevligt var det hos kära söta kusin min och hennes underbara familj, vi satt och pratade och det kändes så bra. Pojkarna våra var med för de älskar deras fina söner som är ganska mycket äldre. Innan det så var jag med och hämtade min mellanpojke på kalas, det kändes viktigt och roligt för mig att vara med, han tycker om det så mycket när jag kommer eller pappa Gena. Jag var med och hämtade honom förra veckan från skolan, och då sa han stolt till några av sina vänner, Det här är min mamma! Det värmde mitt hjärta. Men samtidigt så känns det tråkigt att jag har kunnat vara med så lite. Mitt hjärta gråter... Och jag har alltid med mig någon när jag går någonstans. Släkten är fortfarande orolig för mig så de vill alltid att jag har någon med mig...detta på grund av mina tidigare epeleptiska anfall. Ja så är det. Men jag är tacksam tacksam tacksam att jag mår bättre och att jag LEVER!!! Och det tänker jag fortsätta med att LEVA!!!

I går innnan vi hämtade älskade vår mellanpojke så var jag och fina underbara syster min Natasha i den näraliggande gallerian och handlade lite inför födelsedagar, två stycken...ja vi var där ca två timmar, varav vi satt och fikade en bra stund, jag drack grönt gott te och åt ett äpple och mina gojibär, som jag är beroende av :-) ...äter de nu också när jag bloggar...men får hålla koll på mängden...får ju inte äta för mycket av dem heller. Vi köpte bland annat present till kära fina svärfar min, pappa Jura som fyller år i dag. Och han ser så ung ut...minst femton år yngre speciellt efter lite välbehövd sol i söderns breddgrader, fina pappa Jura, som en filmstjärna har han alltid sett ut.

Men jag kände redan då på gallerian att det var något på gång, jag egentligen lite dagen innan också...och jag talade lite med min fina Natasha om det. Kändes bra. Och sedan bar det av för att hämta sonen på leklandet, mitt i bollhavet var han med sina kompisar, och inte ville han hem. Men de såg ut att vara ganska färdiglekta alla de fina svettiga barnen...han sötisen min ville ha fläsk sa han...????  Stora frågetecken innan jag förstod att han menade läsk :-)! Tyvärr...eller tack och lov, hade jag noll, kontanter på mig, är ingen stor fan av varken fläsk eller läsk, ha ha! Så hana fick gå och be om ett glas vatten istället. Äter ju inte kött (ja, kyckling) och nu skall varken socker samt mycket annat inte intas av mig. Hur som helst...sedan vidare till kära kusinen min och hennes fina familj, och där hade de två katter minnsan. Och det var ju hur roligt som helst för pojkarna...hela taxiresan hem så var det inte prat om annat än att skaffa katter, stora övertalningsförsök...:-) Men tyvärr har vi allergiker i familjen...så det är bara att utesluta. Varav äldsta sonen sa, men jag skall bara ha katten i mitt rum hela tiden. Stackars katt tyckte jag då...det blir väl tråkigt att bara vara i ett rum hela tiden, katten måste ju få komma ut också...ja och så fortsatte diskussionen. Ni kanske känner igen diskussioner angående husdjur hemma, ni som har barn :-)

I dag har jag känt mig så aaarg!!! GRRRR!!! Arg på mitt dumma envisa troll som envisas med att störa mig och inte vilja låta mig vara glad och kreativ i livet... Den senaste tiden har jag känt att jag har börjat kunna delta i livet mer, och jag har känt sådana vågor av kreativitet och livslust komma över mig att jag ibland inte vetat hur jag skall hantera det. Men det har gett mig sådan glädje av att känna att livet är fyllt av sååå mycket möjligheter! Men samtidigt som jag skrev så har det under den senaste perioden kommit upp, om även mindre, ja i går var den lite lite större, men det gick över, ångest/excitement attacker... och i dag har jag känt rädsla för ångestattack, samtidigt som jag känner mig förbannad!!! Grrrr! Det är som en klibbig, klettig blubb massa som jag puttar bort men den flyger hånskrattande tillbaka mot mig hela tiden...ARG arg arg! I dag var min son ledig...skolan hans hade ledigt och han hade tråkigt, och jag skulle så gärna ha åkt med honom någonstans, bara en sådan enkel sak som att gå till Sushi stället i närheten klarade jag inte av tidigare i dag, han äälskar sushi, ja båda pojkarna våra. Nu senare for han i väg för att spela fotboll med kompisar. Så omtänksam om mig var han älsklingen min, det går ju inte att gömma att jag mår dåligt...och han sa, mamma allt kommer att gå bra, du är mycket bättre nu. Och det sa jag också till honom och att allt kommer att bli bra när vi kramades. Lilla älsklingen min. Just det här med ångest är, upplever jag ganska svårt att förklara för barnen, men jag gör det på ett enklare sätt. Vill samtidigt inte skrämma dem. Även om jag vet att barn känner allt.

Men jag känner mig ARG för att jag inte kan göra allt som jag vill göra just nu...vara med mina barn på ett riktigt sätt, gå på fotbollsträning, deras olika aktiviteter, och följa dem till skolan eller dagis, och annat...och ARG på att jag inte kan börja jobba med alla projekt som jag har i huvudet. ARG ARG ARG!!!

Så fort jag börjar må bättre nu och jag börjar bli mer aktiv som jag känner att jag varit den senaste tiden...så kommer trolldjä....bara på pin kiv!!! Så känns det! Den vill inte att jag skall må bra!!! IDiot!!! Sluta vara så klibbig äcklig och efterhängsen ....ja nu skall jag väl kanske lugna mitt språk...suck! f-bannad!!!! Så här känner jag i dag!

Men och det här kommer från mitt hjärta; jag är oerhört tacksam för att jag mår mycket bättre, jämfört med för ett år sedan, och att jag har möjlighet att behandlas av en sådan klinik som The Burzynski Kliniken, skillnaden är enorm, bara när man ser mina röngenbilder jämfört med förra året. TACK TACK TACK!!! Från mitt hjärta! Kanske måste man ibland gå igenom hemska saker för att transformeras...och det är det jag känner jag går igenom, en transformering. En transformering av hela mitt sätt att vara, min kropp och själ...Ja det är som att på många sätt bli barn på nytt. Så känns det ofta. Även om det i dag kom upp ilska. Och ja, det tillhör ju en av våra känslouttryck! Den finns där för att säga oss något. Jobbar på det i dag också, min ilska. Och att skriva är ett sätt för mig. Så nu får ni som läser det här stå ut med det också :-)!

Om jag skall vara ärlig, vilket jag jobbar på skall vara mitt mellannamn, (istället för censur som det har varit, sååå länge) ibland är det som om jag, när jag är på G...som det heter, eller hette på min/vår tid(?) inte har någon redigerare när jag pratar med folk...så är det just nu...kan komma ut precis det jag tänker...som ett barn, och sedan avbryter jag folk till höger och vänster, så mycket som bubblar upp och måste ut. Men jag är ändå ganska snäll...så så farlig är jag nog inte tror jag :-) Här på bloggen väljer jag dock, såklart att inte lämna ut andra människor, för det är min blogg om mig själv, och de andra har inte bett om att få vara med i bloggen på det sättet...då får de skriva en egen blogg. Men ofta, så känner jag en såååå stor käärlek för alla, mina älskade släktingar, och ja jag erkänner att det inte alltid varit så för mig, jag har alltid älskat dem såklart, men den översvallande kärlek jag nu känner är på ett annat sätt, som om ett lock har lyfts av uppdämda känslor som har täppt för kärleken som legat där under hela tiden. Jag har också, som jag tror en hel del av oss,...tänkt i perioder..och surat över, bittrat över...varför gjorde eller var han/hon si eller så under min uppväxt...eller då under den perioden, vissa saker har suttit djupare i mig än jag trott, kanske vissa saker hade jag till och med glömt, allt har det här arbetet, The Work, som vi gjort under mer i än ett år, med Sasha visat mig... Som alla familjer så är vi inte perfekta, surprise! :-), ha ha! Eller så är vi precis som vi skall vara, för det är sådana som vi är. Det är inte bara mina erfarenheter som jag fått med min familj utan hela mitt liv fram till nu... Men alla mina erfarenheter som jag fått genom den älskade familj jag fötts in i, och hela livets resa fram tills nu, har givit mig de erfarenheter som har fört mig hit! Så jag kan egentligen i slutändan säga TACK! älskade familj och alla ni vänner och nära och och kära och Livet! Jag älskar ER!