Attleva

Igår hade jag blodinfusion, och det gjorde mig så trött så jag sov flera gånger den dagen...och orkade inte skriva något på bloggen. Här är det förmiddag nu, och jag bestämde mig för att skriva lite men då kom det en våg av ångest, som sa, du orkar inte, det är för mycket för dig... men då bestämde jag mig för att säga, NEJ! Du skall inte bestämma över mig, så jag sätter mig ialla fall och skriver. Fortfarande inspirerad av The Freedom Riders, och speciellt vad den mannen sa, Jag dör hellre än fortsätter leva så här.

Igår satt vi och gjorde lite jobb tillsammans jag och Sasha. Vi talade om att vara medveten om vilka val jag gör varje dag, och att se om besluten är baserade på rädsla. Om det är baserat på rädsla så är möjligheten att jag efteråt känner mig arg eller rädd, och att jag intar en försvarsposition; Och att jag inte vill tala om det, kanske endast om någon håller med och säger att det jag gjorde var ett bra val. Och ett beslut baserat på rädsla gör att jag känner mig ensam och det skapar smärta i min kropp och det stänger ner min energi.

Men om jag gör ett positivt val (baserat på kärlek), så känns det intuitivt rätt. Jag känner mig lugn och harmonisk i mitt beslut, även om det kan uppkomma rädsla också. Men det känns rätt. Och det öppnar upp mig, och resultatet av mitt beslut visar sig ibland på en gång, men ibland kan det ta ett tag.

Vi har talat om det förut Sasha och jag, att vara medveten varje dag om huruvida mina val i livet är fattade i rädsla eller med kärlek. Det handlar om att betrakta sig själv utifrån. Jag minns när jag läste Bröderna Karamazov. Där finns en präst, en munk, som kallas Fader Zosima, han säger vid ett tillfälle... att du skall betrakta dig själv så att din bild är välskaplig..., inför barn, och inför andra... Det var säkert 20 år sedan jag läste den boken, men just det citatet hade jag skrivit av och hängt upp på väggen. Den talade väldigt starkt till mig redan då, men jag förstod inte vidden av det han sa... och jag var inte redo att applicera det i mitt eget liv. Kanske nu är det äntligen dags. Som Oprah säger... finally the whole brick wall falls on you... hon börjar med att säga att först faller en liten tegelsten som ett tecken, kanske till och med något mindre som första tecken, och sedan en tegelsten.. och sedan får du olika varningar/tecken... men tillslut faller hela tegelväggen på dig. Jag minns inte hela liknelsen, men jag tror ni förstår.

Nu är vi tillbaka från kliniken. Sasha lagar mat. Jag fick ett mystiskt paket skickat till mig idag. Som jag i och för sig fått förvarning om. Det visade sig vara Belgisk mörk choklad skickat från underbara Karolina. Tack snälla söta! Vi skall prova det ikväll efter middagen. Det får bli vår fredags treat :-)

Det har varit en ganska intensiv eftermiddag. Fantasimonstrena eller the monkeys, vad jag nu väljer att kalla dem... de har envisats med att attackera mig. Det är så det har känts, och de ger inte upp. De har envisats med att säga, du kommer att få ett epeleptiskt anfall, eller du kommer att få en panikattack nu. Sasha har hjälpt mig. För jag var tvungen att jobba med detta i taxin, på kliniken och hemma...så jag har först slappnat av i hela kroppen, sedan accepterat rädslan, inte kämpat emot, sedan omgivit den med ljus ljus ljus. Och efter det känt in om det finns något under rädslan. Det som oftast har kommit upp är rädsla för min kreativitet. Ibland ilska över att jag inte använt min kreativitet under så många år. Det har också kommit upp rädsla för imorgon; vi skall på ett föredrag imorgon, som jag i vanliga fall skulle tycka vara så intressant att gå och lyssna på, men nu tar oron över. Men jag har visualiserat att jag sitter på föredraget och lyssnar och att jag känner mig trygg och att allting går bra. Ja, det har varit intensivt hela eftermiddagen. Ibland vet jag inte heller vad som finns under rädslan, och ibland har jag slappnat av så mycket, så jag har somnat till... det har känts skönt, och det har på något sätt hjälpt mig, och jag är fortfarande trött efter gårdagens infusion.

Nu är det sent på kvällen, vi har ätit god middag, och ätit underbar belgisk choklad, tack älskade Karolina! Såå gott, det kändes verkligen att det var helt annan choklad än den vanliga mörka chokladen vi äter, det var riktig riktig choklad, the top of the top! De enda som hördes från oss båda under en lång stund var; mmmmmm, mmmmm, mmmmm! Hade jag kunnat så hade hela asken försunnit på ett kick, men nu kan jag endast njuta av två bitar i taget, men det gjordes under stor tacksamhet :-)

Vi har avslutat kvällen med att se en verkligen så fin och rolig film, Then She Found Me. Jag kan verkligen rekommendera den. Jag tycker om alla skådespelarna. Helen Hunt har jag alltid gillat, och Colin Firth som spelar med i filmen är det väl ingen nyhet att jag tycker mycket om, och Bette Middler tycker jag är så himla härlig hela hon. Ja, se den!!!

Sent nu, skall ta min sista tablett och lägga mig. Imorgon meditation, frukost och sedan iväg på föredrag, håll tummarna för mig :-) ! Vill säga tack så mycket fina Annika för din kommentar, blev så glad att få den, ärligt, den fick mig att börja gråta. Jag är också så tacksam för de mejl jag har fått de senaste dagarna på facebook. Tack fina underbara vänner. Kraaamar och Kärlek till er alla!