Attleva

Jag längtar hem så mycket nu så jag frågade Sasha om han hade några bilder från våran gård hemma. Och han hade några vackra vinterbilder,... speciellt för er alla som längtar efter sol och värme...:-)

Men jag blir bara glad att se bilder hemifrån även om det är vinterbilder. Så här kommer en till, den är tagen så att man ser vårat grannhus och den vackra himlen.

Här i Houston är det kväll redan... och som så ofta lyssnar jag på min vän Mozart. Sasha vilar efter att ha lagat middag, handlat mat osv... han ser på Will&Grace hör jag, ja vi båda har blivit addicted tror jag.

Inatt vaknade jag av att jag mådde illa, så vid klockan fem på morgonen, utan att gå in på detaljer, så besökte jag badrummet många gånger. Tillslut lyckades jag somna en stund och när jag vaknade och det var dags för vår meditation så var jag helt slut, men ändå så tyckte Sasha, min vän alltid :-), att vi skulle försöka meditera och göra våra övningar för att det skulle få mig att må bättre. Ja, jag kände mig ju inte så pigg på det, men vi gjorde faktiskt våra övningar och meditation och jag behövde bara springa ifrån två gånger... Meditationen fick mig nog att känna mig bättre, men sedan gick jag och la mig, så det blev sen frukost, orkade inte ens tänka på ordet frukost, och mitt besök hos psykiatrikern avbokade vi. Mitt illamående berodde på mina tabletter som jag tar nu i fem dagar, (med lågdos chemotheraphy), de kan ge illamående, och det här är den första gången som jag mått så här dåligt av dem. Det här är tredje omgången som jag tar dem. Jag har bara mått lite illa av dem en gång, men inte på det här sättet. Jag hoppas att det blir bättre inatt. Jag har lyckats vila en hel del på dagen och på eftermiddagen, så det har varit skönt. Vi har varit på kliniken och där skrev vår läkare Larisa ut tabletter som jag kan ta om jag mår illa, så de tar jag gärna om det behövs.

Idag såg jag på min andra vän, Oprah, på TV. Det är 50 år sedan "The Freedom Riders", den rörelse där både svarta och vita deltog, i den amerikanska södern bestämde sig för att protestera mot de segregerande lagarna mellan svarta och vita. Det var oerhört starka berättelser från alla deltagare. De riskerade sina liv, och de blev slagna och jag vet inte hur många som blev dödade. Idag hade hon samlat alla de överlevande till Oprahshowen som deltog i protesterna. En man berättade att han bestämde sig för att delta i protesterna för att han kände att han hellre dör än fortsätter att leva så här. En annan kvinna hos Oprah, hade vid 12- års ålder (hon var vit), bevittnat hur en buss som var full med dessa protesterande "Freedom Riders" börjat brinna. Bussen hade tänts på av KKK, och de hade sedan försökt hindra de stackars instängda att komma ut från bussen, när de väl lyckades komma ut (vet ej om alla lyckades komma ut) blev de slagna...ja, fruktansvärt. Denna flicka försökte hjälpa så många som möjligt med att ge dem vatten och på det sätt hon kunde. En av de slagna männen som mindes henne, och hur hon hjälpte honom, sa att han alltid minns henne som en liten ängel. Tack vare hennes låga ålder så blev hon inte dödad av KKK, de beskrev henne som weakminded på ett möte där de hade diskuterat henne.... Ja, jag ville bara säga att jag beundrar "The Freedom Riders" enorma styrka och mod! Jag önskar att jag hade lite av deras mod, angående min egen inre kamp... Dessa oerhörda människor ger mig inspiration och styrka.

Nu på söndag är det Morsdag här i USA, en stor dag här i landet säger Sasha, så jag skickade precis blommor till min amerikanska mamma Sheila i Ohio, en bukett tulpaner, via internet såklart. Jag var utbytesstudent i Ohio för ungefär tusen år sedan..., och vi har fortfarande kontakt, men vi har inte träffats på ungefär 20 år. Men min förhoppning är att jag kan hälsa på dem ganska snart, så fort jag mår lite bättre. Jag vill så gärna träffa dem igen, båda två, min amerikanska mamma Sheila och pappa Walter, de är så fina. Och även min amerikanska syster Suzanne. Och jag vill se den lilla staden, the town, deras fina hus som jag bodde i, det skulle kännas så roligt och faktiskt helande på något sätt. De har ringt mig många gånger och verkligen visat sådan värme och kärlek ända sedan jag kom hit till Houston. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på det. I love them!

Nu skall faktiskt jag se lite Will & Grace, såklart :-), och sedan sova lite... men innan dess några tabletter...