Attleva

Sen kväll här, har varit hos min fina psykiatriker Karen idag, och jag nämnde citatet från Marianne Williamson till henne, vi har talat om Marianne Williamson tidigare som faktiskt är "a local gal", hon är från Houston, men hon bor nog inte här. Karen visste precis vilket citat jag menade. Och hon sa till mig innan jag gick; Who are you to play small? Det är inte ett direkt citat från Williamson men de orden har funnits med mig hela dan, det är en version av ovan citat. Som jag sa tidigare så känns det som att allt är sammankopplat så mycket. Den senaste veckan när jag har haft stark ångest så har det kommit upp en så stark rädsla för min egen styrka. Jag har frågat; vad finns under rädslan, och ordet Kärlek har kommit upp flera gånger. Och när jag frågade vad finns under all denna denna ångest och rädsla? Har jag fått svaret Vishet. Och efter det har min kropp börjat nästan att skaka av rädsla. Ja, så ni ser. Hur vi fungerar. Liknande har kommit upp tidigare, men inte så starkt som nu.

(Marianne Williamsons bok, som jag verkligen kan rekommendera för er som ej läst den, hon har såklart skrivit flera böcker.)

Vi åkte också en sväng till Burzynskikliniken för att göra check up, eftersom jag påbörjat en ny medicin igår kväll, allt ser bra ut, och jag mår som vanligt. Fortsätter klaga på värmen som vanligt, inget ovanligt, 35 grader, och kvavt... förlåt alla gudar, it is just not for me.

Redan när vi var på väg till Karen, min psykiatriker så började jag känna mig nervös, lite ångest... och ännu mer på kliniken, men klarade av det, jag har ju mina tabletter som extra hjälp, tack och lov är det låga doser, men efter besöket så började jag känna av ångesten ännu mer och när vi äntligen kom hem så bestämde vi oss för att jobba med det jag och Sasha. Det tog två och en halv timme... men det var värt det. Allt kom tillbaka till min rädsla för att visa mitt Sanna Jag ,att uttrycka mig, min glädje.

När vi talade med Doktor Larisa tidigare på kliniken så kom vi som vi oftast gör in på religion, livsfilosfi, och ja allt möjligt, vi berättade om Marianne Williamsons citat som hon tyckte jättemycket om, Sasha mejlade det till henne senare. Och jag kände mig levande och glad under vårt samtal. Men så fort vi började gå ut från kliniken så började det rycka i mina mungipor... rädsla för panikattack, och en stark rädsla att uttrycka mig så där levande och med glädje, som om något i mig sa, du har inte rätt till det. Det kommer att döda dig! På det sättet har jag inte levt innan mina panikattaker, då kunde jag definitvt vara glad och levande delta i samtal och diskussioner, men när man lever i ångest är det som att allt man samlat på sig når en kritisk massa och pushar det till det yttersta, om ni förstår, så känns det för mig i alla fall... Så vi talade om det när vi, i den härliga :-) hettan väntade på taxin, fick lite luft (bastu) eftersom det tog ca en halvtimme för taxin att komma fram.

Nu är det redan nästa dag, eller kväll redan, dags för middag, Sasha lagar mat. Något med kyckling. Och jag är faktiskt hungrig. Meningen var att jag skulle få iväg det här igår kväll, men det blev strul med internet... någon använder din ip-adress stod det helt plötsligt på båda våra datorer,...känner ni igen det? Ja, idag lyckades vi reda ut det, på morgonen, Sasha ordnade det såklart, inte jag. Och idag har jag mått bättre hela förmiddagen, vi var till och med och tränade på gymmet tillsammans. Kändes skönt att komma iväg, har nog inte tränat på tre dagar. Så det var bra att komma igång lite smått igen. Lyssnade på gregorianska hymner när jag gick på löpbanan, och tittade på tennis faktiskt, det är nog den enda sport som jag tycker om att se fortfarande. Förutom lite fotboll med mina killar.

Och det var en svensk som spelade, Söderling, i French Open turneringen. Go Go Sweden! Han ledde med 2-0 i set och hade första gamet när vi var klara med träningen. Så det såg bra ut. Det fick mig att minnas De goda tiderna som man säger. Minns ni när Mats Wilander vann French Open? Som 17 åring? Wow! Det var en speciell upplevelse. Jag och mina älskade fina kusiner, L och M var tillsammans med min bror och några av hans vänner, och tältade vid någon sjö, minns ej namnet på stället, något finskt namn, som så många ställen uppe i Tornedalen har. Och vi tjejer låg i tältet med en liten radio och lyssnade och Hejade med Själ och Hjärta på vår Mats Wilander. Killarna tror jag mest satt i bastun, men de fick ivriga rapporter från oss tjejer i tältet. Men vi tjoade och dansade som nog aldrig har skådats kring den annars så tysta sjön när vår hjälte vann French Open! Efter det var jag alltid lite förtjust i Mats Wilander minns jag.

Ja, det var speciellt de tiderna eller hur, när nästan ett helt land kunde stanna upp i koncentration för att se Björn Borg i final med John McEnroe, Ingemar Stenmark åka sina åk, eller Gunde Svan vinna sina guld!. Thoose were the days! :-) Fick inte ni också ledigt från lektioner för att se detta för att lärarna också så gärna ville se det? Alla var med. Ja, vi var ju till och med Mats Wilander i skogen och hejade fram honom med all vår viljekraft! Har ni tänkt på hur mycket styrka all denna vilja från en hel nation kan ge en idrottsman/kvinna eller ett lag? Så är det ju inte riktigt idag, ibland händer det kanske, men världen är så splittrad idag, det är så mycket, så snabbt, snabba klipp, lite tid.. osv.. Ja, ni vet allt! På gott och ont! Jag tackar i alla fall internet för att jag kan sitta här och blogga, och att jag kan skypa, ringa via skype, ha kontakt med mina kära. Så tekniken gör livet lättare på många sätt och vis.

Men jag kan inte riktigt komma till freds med att speciellt min älskade snart sjuåring, spelar en hel del för mycket på datorn, nintendon osv.. speciellt om mamma inte är där och håller koll. Vår äldsta kille fick började spela spel först när han var sju och ett halvt år. Tillslut sa han till mig; mamma, du tror att jag är en tjej, som en anklagelse, alla andra har spel men inte jag. Ja, så då gick jag och köpte honom en PSP, som jag höll gömd i ännu en månad, var tvungen att tänka på det en stund till....Och ja, vad tror ni händer ett år senare, då har lillebror, som då var närmare fem år såklart fått sitt första spel, en nintendo... så ja på den vägen är det. Jag har inget emot lite spelande men, det kan bli så hypnotiserande speciellt för vissa barn. Och what´s up with all the violence? Vi köper inte sådana spel, men ändå????? Många får spela sådana spel, kompisar som är tio år spelar 16 års, 18 års spel osv...

I dag förstår jag mer än någonsin; att allt du utsätter din vackra hjärna för, och även kroppen, finns kvar på något sätt, det lagras, det finns kvar. Och jag känner att jag vill vara rädda om mina barn, ta hand om dem på bästa sätt. Det vill vi alla föräldrar! Jag kan inte skydda dem från allt. Men när jag blir frisk och back in business, så blir det andra bullar, eller hur älskade min Gena :-) Som jag nämnde, högläsning, och ja, varför inte tystnad ibland, uppfriskande. Därför är det så bra uppe i Tornedalen, för där bygger de kojor av det de hittar på gården, brädor, granris, spikar och har sig, åker skidor, spelar fotboll både själva och med morfar, spelar fia, monopol och alla möjliga "gammaldagsspel" med mormor. Jag älskar det! Hemma i Stockholm har de också såklart, sin farmor och farfar som målar och ritar, klipper och klistrar, gör pappersfigurer med dem, ja mest farmor, farfar leker med dem ute, fotboll osv. Så tack älskade våra föräldrar. Så tacksam att ha er allihopa. För vad ni ger våra barn. Jag är tacksam att ha er, ni äldre generation, för vad ni ger våra barn. Det är så viktigt, speciellt idag. Tack älskade ni!

Tänka sig nu är det redan efter elva på kvällen... vi åt sen middag, och satt sedan och pratade tillsammans om allt mellan himmel och jord, min kära ångest, vad som kommit upp idag, ja den har visat sig idag också, men vi har kommit in på annat också, Dalai Lama, historia, ja livet, skrattat,... Imorgon är det vilodag, söndag, så vi har sovmorgon. Frukost klockan nio... skönt att få sova ut lite.

Ville redan igår berätta vad som kom upp när vi gjorde jobb angående min ångest... När vi kom ut från kliniken när jag började känna ångest över att få panikattack, och något som sa att jag inte har rätt att vara glad, att skratta, att uttrycka mig, då kan jag dö. Då kände jag en stark känsla av att någon nästan kvävde mig. Det var en väldigt stark känsla. När vi kom hem så jobbade vi med det. Och det som kom fram, jag det kom fram redan innan, det var som att jag såg, kände hur någon som var större än mig låg med hela sin tyngd på mig, och jag fick panik och jag kunde inte andas, jag trodde verkligen att jag skulle dö. Min bild och min känsla sa mig att jag var sex år ungefär, och att jag hade varit ute på byn och lekt, och det var äldre killar också där, ca 11-13 år gamla. På den tiden var jag en ganska framåt liten tjej, glad och pratsam, och jag har en stark känsla av att jag sa något som antagligen inte passade en av killarna, något som störde honom...vet inte vad som hände... men jag vet att han "attackerade" mig hoppade på mig och tryckte ner mig på marken och det var då jag upplevde det som att jag skulle dö, att jag skulle kvävas. För mig var det på riktigt. Jag tror att det är ganska många som har upplevt liknande händelser, och värre saker i sina liv. Den enda bild jag fick fram sedan var att jag satt hemma i köket, i tryggheten, och åt ostsmörgåsar som jag doppade i oboy, som jag alltid älskat. Som jag fortfarande kan sakna.(Får inte äta sånt idag på grund av min diet). Det här minnet, som kom upp, har jag helt blockerat, helt! Minns det inte, whatsoever! Fram till igår. Men det var som att det budskap jag fick då var att; är du glad och skrattar och uttrycker dig själv så kan du dö! Antagligen så var det så traumatiskt för mig. När det här minnet kom upp var jag helt enkelt tvungen att ta en kvartstablett lugnande för att inte få en panikattack. Minns också att efter den här händelsen så blev jag mer blyg, speciellt bland äldre killar, innan hade jag nog varit mer carefree, som nog många barn är. Vi gjorde en helandeprocess om det här, som inkluderade både mig och den pojken, som jag inte har någon aning om vem det var. Minns inte! Och det spelar ingen roll. Han var inte en vuxen, och han förstod själv inte vidden av det han gjorde. Jag sänder honom all Ljus och Kärlek, vem det än var. Men i ärlighetens namn, så kom ilska över denna händelse upp idag, som först visade sig som ångest, så jag har jobbat med det också. Och Ljus och förlåtelse. Ja, det är som att skala en lök, lager efter lager.... men känner också att tillslut är det bara att förlåta allt och gå vidare, stora saker är viktiga att ta upp, för annars fortsätter de att komma upp och sedan jobba sig igenom dem, men vissa saker, är nog lättare att släppa och på något vis skicka förlåtelsens ljus över och se att vi alla är här och gör det bästa vi kan. Som Oprah säger; When we know better, we do better. Och det gäller oss alla. Som jag säger till mina barn, Vi är alla vackra underbara stjärnor från Universum. Nu måste jag bara börja tro på det själv:-) Till Fullo! Eller hur...:-)

Talade med min älskade dotter idag. Hon sa, ja hon pratade så mycket så det skulle fylla minst hela den här

bloggsidan:-) Vi hade en diskussion om monster, mamma du måste vara här med mig så att inte monstrena kommer på natten. Så vi pratade om det. Jag sa att hon skulle hålla Modern i handen och skicka monstret till solen, då blir monstret snällt, och egentligent finns inte monstrena på riktigt. (Hennes mamma håller på att lära sig det först nu vid 42 år ålder). Men vi får fortsätta den diskussionen bättre när vi kommer hem. Sen sa hon; Mamma jag har väntat på dig tio gånger. Älskade min underbara söta lilla fina tjej. Snart kommer jag, sa jag igen till henne. Och nu är det snart. Och Älskade underbara min snart sjuåring, var så inne i matchen som snart skulle börja mellan Barcelona och Manchester så han hade inte riktigt tid att prata med mig:-) sötis, han skulle se matchen med snälla farfar, Deda Jura. Storebror, vår äldsta sötis, var hos sin också söta fina kusin som också är ett stort Barcelonafan, liksom hela familjen, min älskade syster Susanne och hennes fina sambo, (deras söta tjejer och fina storebror vet jag inte om de är Barcelonafan, kanske av bara farten...) så hemma hos dem var det väl så livat att de inte hörde att jag ringde ungefär sex eller tio gånger för att få prata med vår äldsta lilla älskling. Men jag får ringa imorgon. Och jag fick höra sedan att Barcelona vann!!!! Tjohoooo!!! får jag väl utropa då! Heja heja! Sorry Monia och Hana som bara hejar på Real Madrid! :-), även om de inte ens spelar?:-) Love you! Pratade med Monia sedan, som inte var glad att Barcelona vann :-) men ändå skrattade så mycket så att jag började skratta åt det hela. I love you all! Alla mina systrar!