Attleva

Kära vänner, sitter och har blodinfusion här på Burzynskikliniken. Så jag har fått mitt halva glas vin...:-), det är min "antiallergiska reaktions medicin".  Så skriver jag någonting extra konstigt så beror det på det .-) Sitter i min vanliga fåtölj med benen uppfällda, Ganska skönt. Kunde faktiskt somna.... Men vill blogga lite. Jag somnade klockan åtta igår till mitt avslappningprogram. Så det blev ingen blogg i går. Lyssnade till ett program som Dr Gregg Burzynski gav till mig, Det är Dr Burzynskis son. Det känns bra att lyssna på den. Han kom precis förbi för att höra hur jag mådde, och han sa att avslappningsprogrammet till och med fungerar när man sover. Det går in i mitt undermedvetna. Och jag tror faktiskt på det.

Nu undrar jag. liksom miljontals amerikaner, hur kommer jag att överleva utan Oprah varje dag?:-) Det är endast tre shower kvar...  Hon kommer att sluta sända "The Oprah Show", efter 25 år... Jag minns att jag började se den showen 1986 som utbytesstudent i OHIO här i USA. Och jag har följt henne genom åren via svensk TV. Men jag har ju absolut inte sett den varje dag. Och inte här heller, vi är ofta på kliniken, eller så väljer jag att ta en promenad till Starbucks/Barnes & Nobles för att sitta och skriva istället för att se showen. Så jag är inte beroende, och det är inte så att varje show hon gör passar mig. Men jag gillar henne. Och speciellt hennes vilja att hjälpa människor, och hennes höga intresse för andliga frågor, och det hon har gjort och gör för människor och för speciellt kvinnor genom sin hjälp till oss, till dem som lyssnar, att söka svaren i vårat inre. Det är egentligen där vi har alla svaren, i vårt inre. Det kommer vi aldrig i från, hur mycket vi än försöker springa ifrån det, vi har alltid oss själva med oss vart vi än flyr. Det förstår jag nu mer än någonsin. Mina svar på allt ligger i mitt inre, med god assistans från medicin såklart.

Så nu måste vi se "The big two day finale" nästa vecka. Måste passa in vårat schema för det. För det är något jag vill se. Och även Sasha, som inte är lika "beroende" som jag. Men det kommer nog att vara något speciellt skulle jag tro.

Igår när jag var på gymmet med Sasha, såg jag på delar av Obamas tal om Mellanöstern. Det fick mig att vilja bli mer insatt i internationell politik, detta för att förstå mer av hela vidden av hans tal. Men jag gillar Obama och delar av hans tal tyckte jag mycket om.

Hemma igen - Har sovit en stund och lite lunch. Och tyvärr mellan min vila och lunch så hade jag en ganska jobbig panikattack som var bland de värre på ett tag. Min vänstra arm böjde sig som ett skruvstäd innan jag kunde slappna av med Sashas hjälp. Tack underbara Sasha! Det är intressant, svårt att se när rädslan och smärtan är som värst, hur våra psyken och kroppar fungerar, det känns nästan som om jag kunde komma in i ett epeleptiskt anfall bakvägen, genom att få panik om det, för jag känner att det är så det börjar. En tanke och om jag inte kan stoppa mig, om rädslan tar över min kropp så sätter det igång. Men det var länge sedan det gick så här långt. Så strax efter kändes det hopplöst, hopplöst! Hela livet! Men jag förstår att jag måste lära mig att ta kontroll av min kropp. Be in charge! Och ta kontroll av mina tankar! Finns ingen annan väg. Nu har jag precis talat med min Gena, gråtit och gråtit i telefonen. Och han har hjälpt mig min underbara. Så det är bara att fortsätta! Never never never Quit!!!

Sitter och ser lite på Oprah som visas här klockan fyra varje eftermiddag. Hon berättade precis om Matthie, en pojke som hon lärde känna när han var liten. Han hade en muskel sjukdom liksom sin mamma. Hon var gäst på showen idag. Han hade ett så fint budskap om fred och verkligen ett andligt budskap. Han besökte Oprahshowen flera gånger, men han dog av sin sjukdom när han var 13 år, 2004. Det Oprah berättar om honom och även hans egna ord får tårarna att rinna på mig. Jag har sett honom flera gånger på Oprahshowen, han var en underbar liten kille. Både Oprah och Jimmy Carter kom till hans begravning. Nu talas det om att han kanske skall helgonförklaras. Det jag ser i honom var en så fin och ljus själ.

Hon berättar flera inspirerande historier i dagens show, hon återknyter till tidigare inslag som hon har haft. Historien hon berättar om nu är om en kvinna som växte upp i Zimbabve i en by, och hur hon inte fick studera, hon lärde sig läsa genom att läsa i sin brors skolböcker. Nu är hon doktor i USA, hon har en Phd. Så det visar att allt går att nå, om man tror och har tillit. För henne började det med att en kvinna i en  hennes by sa till henne att hon kan nå sina drömmar. Nu vill hon ge tillbaka till sin by och sitt område, så hon vill bygga en skola i sina hemtrakter. Och såklart så vill Oprah hjälpa henne. Underbart! Se vad en människa kan göra bara någon tror på dig, och framförallt att om du tror på dig själv. Precis vad jag behövde höra idag! Thank you Oprah! I love You! Jag älskar att hon försöker inspirera människor till att följa det högre i sig, genom att hon visar upp goda exempel. Det sägs så bra på engelska; You can make a difference in another persons life!

Nu tog jag mig ut till Barnes & Nobles med viss tvekan... satt utanför på en bänk och grät och grät och pratade med min fina Monia en stund innan jag gick in. Hon hjälper mig så mycket varje dag. Men jag vet att det finns människor som gått igenom tusenfalt värre saker, men ibland frågar jag mig, just en dag som denna, varför jag skall prövas så hårt? Men de jag har talat med som har levt med panikattacker och ångest säger att det har gjort dem så mycket starkare i livet, och att de i slutändan är tacksamma för det de fick gå igenom, även om det var så tufft. Jag verkar ha så svårt att lyssna på "mina" visdomsord... att överlämna mig till det högre... till de visdomsord som jag citerar högst upp i min blogg. Varför skall det vara så svårt? Visdomsorden ger mig inspiration och styrka, men varför är det så svårt??? Livet är verkligen en skola, en skola. Undrar vilken fas av den jag går igenom nu? Jag tänker stanna här, det känner jag så starkt i mig! Jag ska vara med mina barn, ta hand om dem, ge dem all kärlek jag kan efter högsta av min förmåga och också till min älskade man Gena. Det som den här processen har gett mig är att den har börjat öppna mitt hjärta, så att jag kan uttala kärleksförklaringar till familj och vänner. (Mina älskade barn har jag alltid sagt tusen gånger om dagen att jag älskar dem, och kramat dem i överflöd, sedan de föddes, det kom så naturligt, ja ni som har barn vet nog själva hur det är, kärleken översvämmar en.) Ja, så ni älskade familj och vänner får stå ut med det resten av era liv nu:-)! Det kommer från mitt hjärta. Jag känner så starkt att vi alla är Ett, vi är alla från samma källa, kalla det Gud om du vill, för mig känns det naturligt att tala om den Gudomliga Modern. Men oberoende av om vi kallar det Universum eller Gud så känner jag att vi alla är Ett! Så jag är så oerhört tacksam för att den här processen, även om den är så smärtsam ibland, så har den öppnat mitt hjärta lite på halvglänt i alla fall. Tack Oändliga Universum för denna gåva!

Imorgon ska vi på föredrag, är det tänkt, och diskutera en bok, om Jesus skriven, av en mystiker, som jag berättat om tidigare i en blogg för några veckor sedan. Men min första impuls var att stanna hemma. Får se om jag tar mod till mig, efter dagens händelse. Den händelsen tillsammans med blodinfusionen var ganska uttröttande, så jag får se.

Det är bara att fortsätta fortsätta!!! Never Never Never Quit!

Nu blir det definitivt, Will & Grace en stund innan jag somnar. Skratt behövs i massor!