Ett urvrål...

0kommentarer

Do you know what it is to resist without resistance?
That means, among other things, that too great an expenditure of strength, of "fortitude," is not wise.
If one fights one is drawn into the swirl of events and thoughts instead of leaning back on the great
ocean of  the Self which is never moved....


- William Q Judge -





Hej kära vänner mina!
Hoppas ni alla mår bra i vårvärmen, åtminstone ni som är i Stockholm. Såg att det var soligt och 21 grader där i dag. Wow! Här också kring 20 endast, men så kvavt så kläderna klistrar sig mot huden, that´s  the weather in our lovely Houston :-)!
Idag har jag varit hos min fina psykiatriker, Karen, som jag tycker så mycket om. Jag känner mig trygg med henne, och jag trivs med hennes energier. Hon höll med mig att jag nog har fått en liten för hög dos av tabletter samtidigt, så jag skall nog följa hennes profesionella åsikt, hon ringde även upp och kollade med en kollega som just jobbade mer inriktat med detta. Igår sov jag och sov och sov.... alla dessa tabletter. En ska få mig att avvänja mig från en annan och en skall hjälpa mig med min serotin nivå... och en annan är en ny att ta när jag känner att en panikattack är i antågande. För den gamla tabletten jag tagit, och de enda tabletter jag tagit, är egentligen något man tar vid epeleptiskt anfall, men det förstod inte jag, jag trodde också att det var förebyggande mot epeleptiskt anfall, men det är det inte. Men de verkar lugnande. Men jag har tack och lov en ganska låg dos av dem. Ja, hon föreslog en lite enklare lösning, och förklarade ganska bra för mig hur de olika tabletterna fungerar i lugn och ro... så det kändes bra. För jag är ganska stor motståndare till för mycket tabletter....Det är intressant att se hur alla läkare kan ha så olika åsikter om tabletter och behandling... det är därför det verkligen gäller att lyssna till sin intuition! Basta!
(Vi väntade på taxi, Sasha i fina vita kläder, passande till vädret, bild från igår när vi skulle till Burzynskikliniken,
jag har inte tagit bilder idag, så det får bli gårdagens bilder...)





Jag har känt en uppbyggande ilska i mig sedan flera dagar... som en stor orkan byggdes upp i mitt inre, i magtrakten och som ville ut och skulle snart explodera där ett urvrål ville vråla ut "Ni bestämmer inte över mig"! Alla ni människor! Som en dundrande orkan! (Jag älskar det min älskade dotter sa till sin dagisfröken, det första hon gjorde när hon kom in första dagen, med väldigt bestämd stämma; Du bestämmer inte över mig! Då var hon bara tre år. Fortsätt så min älskade dotter! Gör inte som mamma!) Det är såklart inte bara de senaste dagarna det handlar om för mig. Det har att göra med flera beslut som jag gjort i min tidiga tonår, och sedan fortsatt att göra...Att mina åsikter inte räknas och att jag helt enkelt har låtit andras syn på saker vara viktigare. Men det är inte så enkelt att jag har levt så hela mitt liv konstant, jag har sagt vad jag tycker och tänker i mångt och mycket men samtidigt har jag låtit andra bestämma alltför mycket i mitt liv. Låtit andra ta beslut små som stora, och vad grundar det sig på, jo, rädsla att inte bli omtyckt, och egentligen allt i min egen fantasivärld, crazy!  Så under alla dessa år har det byggts upp en hel del...
(Palm och blomarrangemang vid vår huvudingång)
Vi gjorde en del jobb om det i dag, som egentligen började som en undersökning om mitt motstånd till tabletter. Det kom upp ett minne från skolåren, efter att vi gjort vårt "work", kanske från när jag var elva år, minns inte om jag nämnt det. Som jag nog tidigare berättat så kunde jag vara ganska så bestämmande när jag var liten...jag minns att vi var några stycken som spelade ett spel, eller hittade på en lek, minns inte riktigt, i skolans uppehållsrum på en rast. Och jag sa hur jag tyckte att vi skulle göra det... då var det en tjej som sa ganska argt till mig, eller till alla; Det är lika bra att vi gör som du säger för det är ändå alltid du som bestämmer!!! Jag minns hur jag då nästan tog ett steg tillbaka och inne i mig bestämde, att jag inte ska bestämma mer. För jag kände det som att alla tyckte illa om mig för att jag bestämde. Jag minns att jag innan det hade känt det som att jag tog tag i situationer, eftersom det inte verkade vara någon annan som gjorde det, jag var nog lite otålig, och hon hade nog samtidigt också rätt, hon utgick ju ifrån hur hon kände sig... Ja hur som helst, det var en av mina små beslut i livet att dra mig tillbaka. Men det ligger såklart mer i livet än en sådan händelse, tonåren kan vara komplicerad för många som ni vet. Att känna sig som en "alien" där man bor är inte heller det lättaste, och det gjorde jag faktiskt...osv osv...Slutar innan ni kanske somnar.... alla har sina historier i livet, så är det bara. Men det är aldrig en bra idé att låta andras åsikter vara viktigare än dina egna, för då slutar man att lyssna till sin inre röst. Och det kan bygga upp en hel del ilska och sorg... speciellt om man gör det under lång tid. För det är att sluta leva sitt eget Sanna Liv.
(Sasha och Ewa som jobbar på Burzynskikliniken, bild från igår)




Nu har jag faktiskt varit duktig idag, jag följde med Sasha ner till gymmet och gick på vad det nu heter, "gå/springmaskinen",  i alla fall så gick jag i en halvtimme, och samtidigt kunde jag se på, guess who, Oprah, hon intervjuade Ralp Lauren med familj. Framför varje maskin har de nämligen en liten tv, och så kan man sätta in sina egna hörlurar och se vilken kanal man vill. Det kändes bra att komma igång mer ordentligt med motion. Jag tar en promenad varje dag ute, men värmen får mig att inte orka med en halvtimme i ett sträck, oftast kring 30 grader och kvavt här... Känner mig lite piggare nu efter första avklarade passet, även om jag har ganska mycket trötthet i kroppen fortfarande. Efter dusch så la jag mig ner och lyssnade på ett avslappningsprogram, och somnade faktiskt inte. Så nu bestämde jag mig för att blogga lite. I går var jag helt enkelt alldeles för trött. Jag somnade vid nio med mina böcker utspridda runt mig :-), vaknade halvåtta på morgonen, försov mig till meditationen, som vi börjar halvåtta. Blev lite försenade idag. Sedan gör vi lite övningar, tibetanska faktiskt som får i gång energin och cirkulationen i kroppen och gör mycket annat gott för kroppen. Men ändå så hade jag hellre lust att sova än att äta frukost efter meditation och övningar.... Men det hjälpte faktiskt med både lite extra motion och avslappningsprogram nu på eftermiddagen. Så det blir fortsättning med det. Hemma i underbara Sverige så kan jag faktiskt ta mina promenader ute i den den vackra naturen eller hur. Sedan får det bli snabbpromenader, springa har aldrig varit min grej... men man vet aldrig... you never know.
(De här dofterna, White Sage och Jasmine, blandar jag och tänder ljuset och det doftar så gott i rummet... rensar ut all ångest...:-) , också ett av mina inköp i New York, vi bodde nära de indiska kvarteren)




Sasha läste högt ur en bok idag för mig som jag, liksom han älskar, och som jag har citerat ur flera gånger här på bloggen, skriven av G de Purucker, Golden Precepts of Esotericism. Där föreslår författaren att man när man ansätts av det mörka, av rädsla, och andra så kallade demoner, att man använder sin viljekraft och visualiserar det motsatta, ser sig själv omgiven av ljus. Ser sig själv göra det som man vill göra i livet, det som ger en glädje och det som fyller en med kärlek. "Visualize the other thing. Make pictures of beauty and strength in your mind. " Det här sättet att visualisera är något som måste tränas, göras även de stunder när man inte har en panikattack i antågande eller är fylld av rädsla. Då är det är det lättare att ta till när man fylls av rädsla. Det har jag jobbat med, men det är så bra att påminnas om det, för det var precis det jag behövde höra. Vi har även talat om det med Karen min psykiatriker. Så nu är det bara att Go! Go! Jessika! Fortsätt jobba! Jag kan bli så disträ ibland. Förlora fokus. Det viktiga i det hela är också att inte kämpa emot rädslan... det är det som kan kännas så himla svårt... som jag skrev, it is simple, but it is not easy. Jag har märkt att det hjälper mig att helt slappna av i hela kroppen om jag känner en panikattack i antågande, för oftast så är min naturliga reaktion att spänna hela kroppen, och vad är det, jo motstånd. Men om jag helt slappnar av så kan det hjälpa ganska mycket vid vissa tillfällen. Och har jag då tränat upp mig att förflytta mitt fokus till ljusare tankar så hjälper det enormt.
(Gårdagens vackra himmel)


Nu avslutar jag för ikväll, kanske läser lite en stund eller ser på Will & Grace, svårt beslut..., ja vi får se.
Men jag hoppas vi ses i morgon.
Kram på er alla underbara vänner därute!
Jessika



- Oprah for Nobel Peace Price -

Kommentera

Publiceras ej