Attleva

Men måste dra mig hemåt snart, Sasha lagar middag. Idag har jag sovit och sovit, och inte haft lust att göra någonting, ångest, och saknat saknat saknat mina barn.... Ringde  till min kära underbara vän Monia och grät och grät i telefon och hon fick mig att må bättre, och hon fick mig också att få på mig kläder och ta mig ut. Behöver min dagliga motion, trots den olidliga värmen, ja även vid femtiden på eftermiddagen är det kvavt och närmare 30 grader, pust! Sorry, för klagomål. Jag tror att jag inte känner mig så glad bland annat för att jag "måste" ta en del nya mediciner mot ångest, det får mig att känna mig misslyckad. Men de har sett att jag har för låg halt av serotonin, det har att göra med förmåga att känna glädje, min enkla och säkert inte så ordentliga förklaring, vilket vi har misstänkt sen tidigare, och för låg halt av något annat som jag nu har glömt namnet på, men skall ta reda på det imorgon när vi åker till kliniken. Det andra har att göra med, vår instinkt att fly vid fara, när vi känner rädsla. Så att ha för låg halt av dessa två är inte en så bra kombination. Så jag skall få både konventionella mediciner och naturmediciner för detta. Men först skall vi kolla så att det fungerar bra med de mediciner jag redan tar här via Burzynskikliniken. Så vi åker dit imorgon.

Allt detta blandat med att jag som jag skrev ovan, saknar mina älskade barn så mycket och min Gena. Jag hade hoppats komma till deras skolavslutning, men vet ej om jag hinner, borde komma just kring de dagarna, men vi får se. Men This too shall pass! Jag gör det här för framtiden, för vår framtid! Tack älskade min Monia för din hjälp idag! Det fick mig att må bättre och att komma ut idag, det behövde jag. Min trötthet är såklart också efter dessa intensiva dagar på Path Medical Center i New York, och ångesten jag har haft, det ger trötthet, tar på energin, men det kan också vara på grund av de nya medicinerna som jag tar, fortfarande under viss inre protest måste jag erkänna. Så det är ju inte så bra. Det är ju mycket bättre att samarbeta med sin medicin, då verkar den bättre... hmmm!

(Nya favoritteet på Starbucks)

Tiden går så fort och måste ta mig hemåt för att äta middag. Med Sasha min fina vän är det som med Ingmar Bergman, man måste komma till matbordet, Prick! när maten är klar! :-) Liksom hur viktigt det var för vår gode Bergman att publiken var på plats i teatersalongen, Prick när föreställningen började. Har ni inte hört Jonas Gardells helt underbara monolog om detta. Jag har sett honom, Jonas Gardell Live, fyra eller fem gånger, och det kan jag verkligen rekommendera. Han är så otroligt skarp och rolig. Senast var när jag och min fina vän Anna var och såg hans föredrag i Saltsjöbaden, i en kyrka där, minns ej namnet på kyrkan... men det var om hans bok; Om Jesus. Föredraget var genialiskt! Och skratta fick man!

Då måste jag i samma andedag nämna att jag vid ett tillfälle för många år sedan, träffade och kort talade med Jonas Gardells man, Mark Levengood, som jag tycker så mycket om också. Han hade kommit upp till norr, till Tornedalen för att hålla föredrag vid ett seminarium som jag deltog i, om kvinnor i Tornedalen. Jag skulle själv hålla ett litet kort föredrag, dan efter, inget att jämföra med Marks såklart, som drog fullt hus i bygdens största lokal. Men efter hans otroligt roliga och fina föredrag, som man aldrig ville skulle ta slut. Han berättade bl a anekdoter om kvinnorna i sin familj, om sin mamma och om sin mormor osv. Hur som helst så skulle jag hålla ett litet föredrag, om en liten undersökning, skrift jag gjort om Tornedalska kvinnor som bor i Stockholm, dagen efter. Och som alltid inför sådant så var jag super nervös.... Jag och en av mina goda och fina vänner som också skulle hålla ett föredrag, stod en stund och pratade med Mark. Och han var så himla trevlig och snäll, det kändes som om jag kände honom, ja som om han var en god vän, även om jag inte gjorde några sådana anspråk. Han sa några saker om detta att jag var nervös, jag han berättade lite om sina erfarenheter och sedan sa han bl a, ja, du kommer ju i alla fall inte att dö av det, eller hur? Hela samtalet med honom fick mig att lugna ner mig, Och morgonen efter på bygdens lilla bibliotek med ca 30-40 personer i publik, vi var flera kvinnor som skulle tala i olika ämnen, så kände jag mig helt lugn. Det känns som om det lilla samtalet med honom hjälpte mig enormt. Kanske hans lugna energier, något var det i alla fall. Tack Mark!

Hemma redan, ätit god middag, och snart dags för säsongens final av Desperate Housewifes, ikväll visar de till och med två avsnitt... så det blir te och lite belgisk choklad som snälla Karolina skickade, mums! So see ya mina vänner!

Tillbaka efter att ha sett en av mina favoritserier, synd att det var sista avsnitten för säsongen. Så nu redan sent, men har sovit halva dan, så nu känner jag mig ganska pigg, men borde lägga mig snart. Imorgon är vi tillbaka till vårat schema med meditation och våra morgonövningar, så det blir tidig morgon. Rise and Shine! :-) Lite lat är jag nog...

Jag funderade på gårdagens inlägg som jag skrev, och det jag skrev var från hjärtat, men uttrycket där jag kallade mig själv för fireball?, hade jag tänkt ändra eller åtminstone kolla upp egentligen vad det innebär att kalla sig själv för det..., engelska är ju inte mitt modersmål som ni alla vet. Men det blev sent och jag glömde bort det. Kanske jag skall förklara bättre vad jag menade; får se om jag lyckas. Fireball kan betyda eldklot, enligt tyda.se, (kanske har det också annan betydelse när det används som slang?) så på sätt och vis stämmer det för ibland känns det som om jag har ett brinnande eldklot inne i mig, kanske ni har känt något liknande när ni gör det som ni absolut älskar, och glömmer tid och rum. När ni är så inne i det ni gör så att allt annat bara försvinner, den där brinnande kreativiteten som får er att känna er levande! Det är det som jag på något sätt försökte uttrycka.

Och också att jag i mitt inre inte är den där lugna tysta, ja helt tyst är jag inte såklart, person som jag ofta, speciellt i yngre år, ger/gav uttryck att vara. I mitt inre så känner jag mig som en mycket mer levande, kreativ och glad person. Det är väl det som börjar vakna, men tyvärr så går jag igenom en smärtsam process för att hitta dit. Det är som att livet tillslut tvingar mig att hitta dit. Stop Kicking and screaming already, säger livet och Universum. Så samtidigt som det här är det svåraste som jag går igenom så är jag också oerhört tacksam för allt som det lär mig, och hur mycket som jag har kunnat rensa ut, befria mig från, gammalt skräp. Processen fortsätter hela livet, men det här har lärt mig vissa tekniker att använda. Förhoppningsvis under lugnare former, utan dessa eländiga panikattacker. Tack tack tack Universum för all Hjälp!