Att slå näven i bordet hjälper!

5kommentarer

Life is very simple. What I give out comes back to me. Today I choose to give love.
 
- Louise L. Hay -
 
 
 
Godförmiddag!
Sitter här på hotellet i New York, ser på The View, som jag tycker om att se, där fyra, ibland fem kända kvinnor, däribland, Whoppi Goldberg och Barbara Walters (hon är inte med idag) är proglamledare. Men jag har inte sett den så ofta, lyckas ofta missa den, glömmer bort den, eller är på kliniken. Just nu är det en gäst där från Grey´s Anatomy, hon heter Ellen Pompeo. Eftersom jag inte ser serien så vet jag inte så mycket om henne, kanske någongång i framtiden ( får låna dina dvdboxar Kristina, eller hur? :-) ) Men hon verkar verkligen väldigt passionerad som person. I like her! Innan hon kom in som gäst så var samtalsämnet om skönhetstävlingar för barn, förskräckligt! Det gjorde mig helt enkelt furious!!!! Så f- bannad! De visade hur en mamma injicerade sin stackars åttaåriga dotter med BOTOX!!!! J---va IDIOT mamma! Det snällaste man kan säga om den mamman är att hon är ignorant, har hon luft eller sockervadd i hjärnan?????! Den lilla dottern sa; ibland gör det ont, samtidigt som de visade hur mamman sprutade in hela ansiktet fullt med botox.....??????? Och den stackars dottern svarade på frågan varför hon måste göra botox, med att hon har eller får rynkor... ja, vad skall man säga, gråta eller skrika!? Alla i panelen var liksom jag f-bannade!!!! Gästen, Ellen Pompeo, från Grey`s Anatomy gick ännu längre och sa "She does not deserve to be a mom"!
The View, varje förmiddag
Igår var vi nästan hela dagen, tredje dagen, på The Path Medical Center, Idag skall vi dit vid tvåtiden. Det har varit intensivt... och jag känner att jag får mycket hjälp av dem, men det har varit så intensivt att det har också inneburit mycket ångest för mig. Många rädslor har kommit upp. Igår stod jag i ett hörn på kliniken och grät och pratade per telefon med min Gena och sa i förtvivlan, att Gud har övergivit mig, och att jag har överlämnats åt vargarna, och då menar jag inte att vargarna är de på kliniken utan det är vargarna inne i mig, som attackerar mig. Rädslan! Jag vet att jag inte är övergiven, men så kändes det igår, ja det är inte första gången det känns så. Så kände jag mig igår, på eftermiddagen. Jag var tvungen att springa ut från läkaren som vi talade med vid ett tillfälle, jag och Sasha, och gömma mig på toaletten. Jag var rädd att jag skulle få en panikattack. Sasha kom och knackade på och fick mig att andas... tufft tufft!
På väg till Path Medical Center
Imorse ringde min Gena och det första han sa var, hur är det med min martyr? Med andtydan på gårdagens samtal, när jag kände mig så förtvivlad. Ja, då måste man ju skratta, bara hur han säger det. Har googlat på en av de antiepeleptiska mediciner, Keppra heter den, som jag började ta i slutet av december. Precis dagen efter jag började ta denna medicin började min ångest... Där står det klart och tydligt att det kan ge både ångest och panikattacker, till och med självmordstankar, ja och mycket annat. Och att patienten skall kontakta läkaren om det är så att några av dessa bieffekter uppstår. Ingen information har jag fått om detta. Det är klart att jag som patient skall kolla upp vilken medicin jag tar det förstår jag, men det är inte det första en person med panikatacker och ångest tänker på att göra... Vi har informerat läkarna i Sverige om det min ångest och panikattacker, men inte fått någon direkt respons från dem. Gena har gjort det åt mig kollat upp saker. Här i USA har vi fått förslag på att byta ut denna medicin, men jag var för rädd att göra det när vi kom tillbaka till Houston i början av februari, kanske i början hade jag kunnat göra det, när jag precis hade börjat ta den medicinen. Men nu känner jag att jag inte orkar mer att leva så här. Det tar på all energi och livsglädje..., livsvilja finns kvar, för mina barn har jag alltid livsvilja till 1000 procent. Den ger jag aldrig upp! Men det gäller att leva med dem med livsglädje. Nu är det ingen som helst livkvalitè vissa dagar, vissa dagar bättre, det tackar jag alla gudar för, men så upp och ner. Nu har jag fått en bra plan här på Path Med, på hur jag kan påbörja en annan medicin och successivt sluta ta Keppra. Vet ni var jag fick denna medicin Keppra? På akuten i Stockholm, det var julhelg och de som jobbar med epelepsianfall var inte där på grund av helgen. Här var de så förvånade när vi berättade det, att vissa tester som här verkar vara standard om man råkar ut för ett sådant långt anfall som jag hade då, inte togs på mig. Jag låg i princip bara där på akuten, och fick insprutat i mig denna medicin som tillslut hjälpte... ja, ja... det är som det är, personalen på akuten var i alla fall trevlig och gjorde sitt bästa efter sin förmåga. Ambulanspersonalen också jättebra. Men det jag ärligt kan säga är att jag inte känner mig trygg i Sverige, i mitt fall, med sjukvården. Så känns det för mig! I den svenska sjukvården känns det som om man måste slå näven i bordet och skrika för att få saker gjorda som borde vara självklara. Jag minns när vi åkte in med vår äldsta son med ambulans när han var tre år gammal, efter att han hade haft två feberkramper. Han fick dropp i några timmar och sedan skulle vi skickas hem. Men Gena "slog näven i bordet" och sa, nu gör ni en röntgen!!! Och vad visade röntgen, jo vår lilla pojke hade en ordentlig lunginflammation! Det enda jag kan säga, det som ni föräldrar säkert alla vet; lita på er instinkt, er intuition; säger den något, ge er inte!!! Skrik, gör vad som helst för att få er vilja igenom, speciellt när det gäller era barn. Ni känner era barn bäst, bättre än någon läkare, även om läkaren har den medicinska expertisen.
 
Idag i vår "suite", The Lincoln Suite..., igår hade vi The Washington Suite
 
 
Det som jag har fått här är en sorts diet som Dr Braverman rekomenderar för epilektiker, som slutade användas när medicin mot epilepsi tog över. Vad jag förstår är den mycket gammal, och väldigt effektiv. Jag berättar mer om den sedan. Självklart får jag också både mediciner och naturmedel rekommenderade av dem. Hur stor väska behöver jag nu med alla dessa mediciner??? Jag tror det blir en väska på hjul snart, allvarligt! LOL! Dr Braverman föreslog att jag skulle kalla en medicin för Victor, det är en som jag skall avvänja mig vid, och istället skall jag ta en annan som är bättre för mig, för min kropp, så jag skall snällt säga till Victor att jag inte vill ha honom i mitt liv längre... ja, han använder ett speciellt sätt att tala Dr B. I like him, Dr Braverman menar jag, inte Victor. Nu kommer Sasha snart, han har varit en sväng till sin lägenhet, han bor ju egentligen i New York. Så vi skall hinna gå och äta lunch innan vårt besök till Path Medical. Såå See Ya vänner mina!
 
Jag in "The Lincoln suite", idag har jag, tack tack alla gudar, mått bättre
 
Nu har vi återvänt från kliniken, samt ett besök hemma hos Dr Braverman. Jag tycker mycket om The Path Medical Center, de gör ett väldigt bra jobb där, men på grund av att någon av personalen är bortrest, viss dålig organisation, vet ej om tillfällig eller om det alltid är så.... Men hur som helst mötet med Dr Braverman som vi hade utlovats fick vi inte, endast via speakerphone... vilket inte var alls vad vi hade väntat oss. Jag avslutade vissa andra prover som jag skulle göra idag. Men Sasha, thank God for him, blev ursinnig, och skällde ut personalen/"slog näven i bordet" och sa att det var oacceptabelt att vi inte fick det möte med Dr Braverman som vi hade utlovats nu redan två dagar i rad. Sasha sa självklart till dem som han röt till åt, att det inte var deras fel personligen. Vi förstår att han Dr B, som han tydligen kallas på kliniken, är en mycket upptagen man. Han skriver böcker, är gäst på talkshows, jobbar som läkare på kliniken främst, har familj med små barn... och gud vet allt. Men vi hade endast lyckats se honom svischa in och ut vid två eller tre tillfällen när vi satt hos andra specialister/läkare under dessa fyra dagar. Men vi hade utlovats ett avslutande möte med även honom. Det visade sig att han var hemma, eftersom han gick tidigare just den här dagen för att hämta sina barn från dagis/skola (vilket i och för sig är himla bra tycker jag)... så då skickades vi med taxi hem till honom och fick ett möte i lugn och ro hemma på hans kontor. Och där var han en mycket lugnare person. Hans barn fick äta glass under tiden:-) Och mötet gav väldigt mycket, så det kändes himla bra att vi åkte dit. Så det lönar sig att säga ifrån ordentligt som Sasha gjorde. Så bra tips, Ryt till ibland! Så jag lär mig en del av Sasha, inte bara meditation och matlagning... och även annat såklart...
 
A room with a view
 
 

Utsikt från taxi på väg hem till Hotellet
 
 
Sent nu, så godnatt älskade familj och vänner!
 
Tusen kramar till er alla! :-)
 
Jessika
 
 
 
If You Only Say One Prayer - Say Thank You!