Attleva

Idag lite senare, så kom min "objudna" gäst på besök igen... Jag jobbade med övningar, hade vilat lite, men bestämde mig för att skriva, för att se mig själv, som den tonåring jag skulle velat vara, även senare i livet, en ljusare variant... Och brukar visualisera ljus i min hjärna, i alla mina celler, hur dem helas... men nu kunde jag bara se, det svarta, min tumör, så jag bestämde mig för att gå in där i det mörka, kände mig lugn, och bestämde mig för att fråga mig vad vill du mig egentligen... och det tog bara några sekunder så översköljdes jag av en sådan rädsla som direkt övergick i en väldigt stark panik attack, kände att jag behövde Sashas hjälp för det var starkare än på länge... han kom direkt, och kramade om mig, och det lugnade sig först, men sedan fick jag panik igen, att det skulle övergå i epeleptiskt anfall ryckningarna ökade och det tog en bra stund att lugna ner sig, har dålig koll själv på hur länge det tog, kände även väldigt kort att min vänstra arm började böja sig. Ja, det var en riktig uppskakande upplevelse... tog en bra stund sedan att lugna ner mig. Tog mina tabletter som jag tar när jag får epeleptiska anfall. Men själva ryckningarna gick över nästan innan jag tog tabletterna... men kände mig uppskakad en bra stund efter. Så tabletterna gjorde väl sitt till för att få mig lugn efteråt. Men vi satt länge och andades lugnt, och gjorde Aum, det hjälper mig mycket, gör kroppen lugn. Sasha fick mig också att vända på hela situationen att se det positiva i det som händer med mig. Och fick mig att skratta också. Det i sig helande. Tack Sasha, You are a Blessing!

Tack så mycket för de kommentarer jag fått, (vore så roligt att hinna se dig här min fina vän Evelina, men vi åker nog precis innan du kommer) känns allltid så roligt att få kommentarer, tack du också som var anonym. Betyder mycket! Vill säga att själklart så är jag inte samma blyga Jessika som jag var i tonåren, utan jag har förändrats, blivit starkare, mer framåt, speciellt efter att jag fått barn. En inre kraft vaknar när man får barn tror jag, man blir lite av en tigrinna, så känner jag. Men de gamla inbyggda tankarna har legat kvar, tydligen väldigt starkt i mig och blockerat min inre kreativitet.. Och vi har alla fått en kreativitet från det Högre, från Gud, en inre talang som det är meningen att vi skall använda tror jag, som vi alla har fått som en gåva att uttrycka! Och jag känner väldigt starkt att jag måste uttrycka den, min inre inspiration. Och än så länge har dem legat i dvala, blockerade... Nu är det som en vulkan som är redo att explodera. Nu sedan i september är det verkligen som att öppna Pandoras ask, efter att vi har börjat jobba, min kropp måste lära sig att hantera det. Och i dag kom jag igen, ännu starkare än förut i kontakt med något som jag idag inte riktigt kunde hantera, denna starka rädsla. Men konstigt nog kan jag säga att jag är tacksam för att allt det här händer mig. Det finns ingen annan väg. There is no way back!

Måste sluta för ikväll!

Igen, tack alla ni fina vänner och och familj att ni finns i mitt liv. Älskar er av hela mitt hjärta!

Jessika

Ps. Sasha, kom just från musikavdelningen, han har köpt Bach och Mozart, och Rachmaninov sååå nu blir det underbar musik de närmsta dagarna.