Attleva

Hej kära vänner!

Sitter igen på Starbucks här på Barnes & Nobles, och skriver en stund. Lugnare än vanligt här. Har mitt gröna te, och skall faktiskt avnjuta två små bitar 72 procentig mörk choklad...mmmm. Vi åt middag på vårt Flora&Muse, har faktiskt inte varit där på två dagar, behövde en liten paus, även om maten är super och vi verkligen tycker om stället...ser så fram emot hemlagad mat. Det kommer att bli mycket indisk mat. Sasha lagar gå god indisk mat och jag älskar kryddorna som faktiskt är väldigt nyttiga för mig nu, spiskummin, cayenne peppar, turmic.... ( kommer inte på sv översättningen)... turmic är speciellt nyttigt för mig nu.

Ringde min kära mamma idag på förmiddagen, ja eftermiddag i Sverige (Sju timmars skillnad). De var på väg till Tornedalen, morfar hämtade dem, mina pojkar och och kusinen tillsammans med mormor i Luleå, och nu var de redan i Kalix, allt hade gått bra. Men mottagningen var dålig så skulle ringa senare... men tiden gick så ringer i morgon istället. Är så glad att mina pojkar med kusinen, är med älskade mormor och morfar uppe i norr... Känns bra! :-)

Sedan vi började jobba med mina känslor, öppnandet av den stängda boxen, asken, lådan... Vi började i september, under vårt första besök här i Houston, stannade då en månad här. Sedan har vi fortsatt under hela hösten, även hemma i Sverige. Sedan vi började så har jag känt att även mitt hjärta har börjat öppnats... det är som att jag kan uttrycka mer av den kärlek som också varit inlåst i den lilla lådan, som jag själv varit inlåst i, i så många år. Fortfarande jobb att ta sig ur den.

Mina stenar som jag tycker om att bara hålla. Och blåbär som för mig tillbaka till barndomens skogar hemma.

Har haft ett komplicerat förhållande till min kära hembygd, mycket på grund av min tonårstid, kanske många som känner igen sig. Det har alltid varit med blandade känslor som jag kommit hem, en blandad hat/kärlek.. ilska kanske. Nu kan jag med hela mitt hjärta säga att jag älskar Tornedalen, den vackra naturen, ja ibland nästan magiska naturen, jag älskar mina underbara föräldrar, det har jag alltid gjort, men nu kan jag uttrycka det mer, säga det. Och jag känner mycket tacksamhet och värme till så många människor i min uppväxt som gav mig så mycket, alla dessa tanter och farbröder, som vi barn kunde gå in till och sitta och prata en stund med, få lite fika, saft och bulla.., farmor och farfar, gamla moster Elise, och hela byn var som en stor lekplats för oss barn, kompisar i alla åldrar, söndagsskolan, att kunna få gå i en gammal fin röd träskola, med fröknarna och magistern, den gamla rektorn, prästen som kom varje fredag, biblioteket i byn som fortfarande fanns kvar,.. ja det finns mycket...

Samtidigt gör öppnandet av den så kallade lådan och av mina känslor att jag måste se saker ur ett ärligt och sant perspektiv...

Så idag gjorde vi "The Work", som jag berättat tidigare om, kände att det var dags och att jag behövde det. Jag trodde att jag igen behövde jobba med tanken som återkommer i mitt liv; det är ingen ide.. Istället kom det något annat. Det var när vi åt lunch och jag via telefon behövde ta hand om några praktiska saker i Sverige... då kom det, känslan, en våg... som nästan gav mig en ångest attack.. men började andas och frågade mig själv, vad ligger bakom denna rädsla, och då kom tanken; jag klarar inte det här, jag är för svag. Den kom även senare under dagen, när jag låg och vilade på hotellet, såg framför mig att tumören var borta och jag ett levde ett bra liv med mina barn och min man, med min familj, men då kom en stor rädsla över mig igen, och direkt tanken, jag klarar inte det här, jag är för svag. Så jag kände starkt att jag måste jobba med det här.

Andra sidan av mina stenar:-)

Så lite senare, strax efter The Oprah Show, såklart, got to see that! (Dagens citat kommer faktiskt från hennes show)...så satte vi oss ner, jag och Sasha. Vi pratade och jag skrev, och sedan kom vi tillsammans fram till påståendet/tanken som kändes väldigt rätt för mig, för det är så jag kände mig som tonåring, känslan är fortfarande väldigt kopplat till den tiden; Jag är för svag för att leva ett fullvärdigt liv! När vi kom till frågan; hur känner jag när jag tror på den tanken så kom dessa känslor upp: jag känner att jag vill gömma mig (ja, det gjorde jag i mitt rum, och på många andra sätt), jag känner stor smärta, jag är så ledsen och arg för att jag inte är sann mot mig själv... att jag gömmer mig själv, jag är sååå arg på mig själv för att jag är så svag... osv...

Detta tankesätt är tyvärr något som jag fortsatt med omedvetet, mer eller mindre i mitt liv... ett sätt av självsabotage ser jag nu.

Och nu har min kära kropp sagt ifrån! Det har byggts på, byggts på. Enough is Enough! Det är intressant att när jag ser min tonåring, ser jag henne alltid sittande i sitt rum, och hon sitter alltid uppe vid min hjärna... Den här bilden har kommit efter allt jobb vi börjat med i september.

Nästa fråga; Hur känner du när du inte tror på den tanken; Jag är för svag för att leva ett fullvärdigt liv. Att inte tro på tanken suddar ut den helt, den finns inte, Det är som att ta bort ett mörkt moln som hindrar dig från att se klart, och från att leva ett fullvärdigt liv.

Det som kom till mig när jag svarade på frågan var; Jag är glad, Jag litar till min inre Styrka, till det Högre. Jag uttrycker mitt Sanna Jag. Jag är mitt autentiska Jag. Jag skrattar mer. Jag är kreativ i livet. Jag skriver. Jag ser andra människor. Jag har mer medkänsla för andra människor. Jag använder min kreativitet...osv

Det är så befriande att se sig själv utan den här tanken, det är som att en tyngd lyfts från mig fysiskt, jag blir lättare både till kropp och själ. Tacksam tacksam att kunna göra det här jobbet... som fortsätter och fortsätter!

Ja, det här var lite av hur dagen såg ut för mig... Har vilat men även jobbat med det inre...Och hunnit sitta på Starbucks!

Sköt om er kära ni!

Kärlek i massor!

Kraaaam

Jessika