Attleva

Ja i går så var det alltså dags att möta min syssling...och det gjorde vi på den här mexikanska restaurangen, precis nära oss där vi bor här i Houston. Och ja, det översteg, by far, mina förväntningar. Sååå himla trevlig familj. Ja, det känns som om vi fick jättefin kontakt. Jon min syssling, verkar vara en varm och snäll man, absolut inte fåordig, bara lite :-), men till kynnet påminde han om en tornedaling faktiskt.... Och även hans fru Robin var jättefin och trevlig...och ja, elvaåriga sonen Jack, som verkar vara en jättefin kille, var ganska tyst, inte så konstigt i den åldern när vuxna sitter och pratar och pratar i två timmar...han önskade nog att han hade fått ta med sig sin i pad som mamman hans fick honom att lämna i bilen, låter som mamma Jessika :-)

Jag visade en hel del bilder av kära vårt Armasjärvi, där Jons morfar John föddes, och även gamla släktbilder, och lite nya. Och troligtvis skall vi träffas dagen innan vi åker hemåt. Känns roligt! :-) Jag är jätteglad över att ha fått kontakt med dem. Och nu har käre far min bjudit dem hem till Tornedalen, ja de måste ju få uppleva norr och se var Jons morfar Johan kom ifrån. Och äta lite älg och renkött, och allt annat som pappa min vill erbjuda dem, och mycket annat, ja pappa Sven älskar nog mest av allt att stolt visa upp sitt Tornedalen :-) ...allt du behöver ta med när du är i skogen är en kniv och lite salt, har vi barn fått lära oss, och nu är det barnbarnens tur...så klarar du dig...visst var det såå eller missade jag något :- ?, brr det låter kallt om natta...sovsäck skulle jag i alla fall vilja ha.

Det jag inte visste var att, Jons morfar John, som han kallades här, min farmors storebror, åkte till Amerika redan som 14 årig. Helt otroligt!!! Jon är uppvuxen i Montana, en stat uppe i norr, så han är också van vid snö och kyla. För det var där morbror Johan bosatte sig, norrbottning och tornedaling som han var. Jons fru Robin har själv förfäder från Norge...så de är riktiga skandinaver båda två:-) Och morbror Johans fru Iona, lever fortfarande, hon är över 90 år... och är finskättling. Jag har talat med henne per telefon för många år sedan, och jag skulle sååå gärna hinna träffa henne. Jag hoppas till våren. Jag planerar i alla fall att ringa henne. Jon berättade att han själv inte visste så mycket om släkten i Sverige...hans kära morfar John var tydligen en fåordig man...hmmm...ja tornedaling var han ju det märks :-) Men jag ringde morbror Johan, ja min pappas morbror var det ju, och hans fru Iona för många år sedan när jag var utbytesstudent i OHIO, ja mer än tjugo år sedan...tiden går...men det är jag sååå glad för. Det kändes så fint att prata med dem båda.

I dag söndag...efter att jag varit på kliniken och fått påfyllning av min AVA, mina vitaminer och aminosyror som jag får in i blodet... så åkte vi hem och vilade...typ...och sedan träffade vi fina Irena från kliniken och hennes man Janusch. De bjöd oss på middag på ett fint Steakhouse, med mycket god mat. Jag åt fisk, det var riktigt gott! Tacksam för trevliga timmar med dem. Såå roligt att ha fina vänner här :-) Irena är alltid den som ger mig en extra kram när jag behöver det på kliniken och hon ser direkt om jag är ledsen... men jag är nog inte en så god skådespelare att maskera det? Det påstpår min man Gena i alla fall :-) Och jag var nog inte det i våras när jag saknade mina barn och min Gena. Men på kliniken finns många som är så varma och omhändertagande men just med Irena har vi fått en speciell kontakt. Och även med min fina läkare Larisa. Dr Bursynski är ju överläkaren så honom möter jag inte varje dag. Men han är den som fattar alla beslut angående min behandling. Han är också en otroligt varm och fin, och en väldigt glad person. Så upplever jag honom när jag möter honom. Och det märks som jag tidigare nämnt att han använder sig av den enorma erfarenhet han har i kombination med sin skarpa intuition i sitt jobb som läkare. Ja, han är ett geni!

I förrgår så hade jag ett energiutsläpp...som jag väljer att kalla det... ja ångestattack. Sasha hjälpte mig...jag andades...det som var otroligt var hur jag verkligen kunde känna att när jag väl släppte mitt motstånd, när jag gav upp rädslan och kampen så släppte attacken samma sekund. När jag gav upp och överlämnade mig...då var det slut.

Sedan gjorde jag inre work själv...för jag kände oro att jag igen skulle få en attack...energiutsläpp... Oron kändes i min mage...rädslan... där min oro funnits i så många år... och jag kände djupt in, vad ligger under rädslan... Jag är livrädd för min egen Livskraft...jag är rädd för att den skall döda mig. Men den kan inte sitta inlåst längre, det är omöjligt för mig...och jag förstod att ångestattackerna på det sättet, hur jobbiga och helvetiska de än är...är en gåva, de lär mig att släppa fri min Livskraft. Den som jag har tryckt ner i tusende år kanske...

Min Livskraft är Min största Gåva! Och nu är mitt jobb att lära mig att se min Livskraft som en Kärleksfull Vän...den Levandegör Mig. Den befriar Mig...Ja, den Är Jag! Det är den som gör mig till en levande, glad, kreativ, skapande, och kännande människa, en människa som törs leva och vara den jag är! Känslorna är mina vänner, de är här för att de vill säga mig något...de behövs...att lära mig känna mina känslor...acceptera dem och acceptera mig själv som jag är...jag känner det jag känner...men behöver inte fastna i dem...älta dem...det är då det blir ohälsosamt...refocus/omfokusera. Ja, vi har ett val om hur vi väljer att leva våra liv...väljer vi att leva i kärlek eller i rädsla? Ja...livet är en skola...ett lärande i denna livets konst...det är enkelt men inte lätt som en vis person har sagt.