Attleva

Men måste ta mig upp..äta frukost, följa mitt schema, så att tablettschemat inte blir helt totalt försenat....

Ja, vad var det då som har funnits i mig dessa dagar...ja längre än så...

Det var svårt för mig att säga de orden om mig själv. Käkarna låste sig nästan...de blev spända.

Men om jag inte kan säga det om mig själv hur skall jag då kunna övertyga mina älskade barn om att de är precis det; värdefulla och älskade, begåvade och att de är Mirakel! För det är det jag försöker säga till de så ofta jag kan, och det är det jag vill att de skall känna att de är. Och så ser jag dem. De är älskade och begåvade och de är Mirakel. Liksom vi alla är, alla vackra barn och alla vackra själar på denna planet.

Men tyvärr ser jag redan i mina barn, utan att på något sätt vilja röja deras privatasfär...men jag tror vi kan se det i så många barn när de kommer i skolådern..jag ser i dem en förändring...mer osäkerhet om det vackra unika som just dem har, det vackra som alla barn har, speciellt hos mina två äldsta ser jag hur det börjar komma...osäkerhet..., osäkerhet att just de är värdefulla precis som de är. Ja ni vet själva hur ett litet barn kanske upp till tre års åldern eller lite mer...fem kanske till viss del, hur det är så självklart för dem, att de är speciella och begåvade och att de är bra som de är. Den där härliga självkänslan som små barn har. Men i skolådern så börjar de döma sig själva...osäkerhet kryper in...vad skall andra kompisar tycka om mig. Jag tror det finns hos så många barn,..mer eller mindre. Men tack och lov ser jag det mindre i mina barn än i mig själv.

Jag såg mig själv som tonåring...min rädsla och instängdhet, och att inte vara den jag är...att inte leva som den jag vill, jag gjorde mig själv så besviken, och jag kände att jag gjorde andra så besvikna på mig. Tysta tråkiga gråa Jessika...det är inte jag. Arg Arg ARG!!!

En ilska på mig själv; Jag är inte sådan...jag är inte en tyst råtta...det kände jag i hela mig...och det fick mig att bli sååå besviken på mig själv...och det fick mig att känna mig så värdelös.

Det kom upp en rädsla för julen, och att människor omkring mig är rädda att det skall bli som förra året...då jag dagen innan julafton, just när jag slog in julklappar fick ett långt utdraget epelepsifanfall...ja, vad var det egentligen, det vet jag inte...de hade svårt att få stopp på det på akuten...det tog slut..satte igång..tog slut..satte igång..tog slut..satte igång..tog slut..satte igång...tillsut minskade det i styrka...men fortsatte med mindre mindre attacker...men efter det så hade jag kanske i en månad ca fyra fem vad som jag nu förstår och ja för länge sedan insåg panikattaker..med Sashas hjälp insåg jag det. Och efter det så var hela våren sådan, men det minskade eftersom, men det gick lite i vågor...men januari och slutet av december var som värst. Jag var inte närvarande för mina barn...ja det var som att leva i ett rent Helvete!

Och i och med att akuten pumpade i mig så mycket mediciner dagen innan julafton så kunde jag inte delta under julafton...jag var helt slut..och rädd...att umgås med folk. Jag satt vid ett separat litet bord när vi åt jullunch...och jag i en korgfåtölj lite utanför vardagsrummet när julklappsutdelningen pågick, av rädsla och utmattning...sedan sov jag, sov sov mycket i flera dagar...

Och nu, även då jag mår såååå mycket bättre, jag ser ljuset i slutet av tunneln, jag känner så mycket kärlek...jag mår så mycket bättre fysiskt enligt MRI, röntgenresultat och min ångest är mycket bättre...men ändå så kommer rädslan upp att göra min älskade familj besviken...för jag känner av en rädsla från dem, att det skall hända något igen. Det är också en omsorg från dem det känner jag. Jag vill så inte göra dem besvikna, speciellt inte mina älskade barn och min Gena...Och jag är rädd att göra mig själv besviken.

Genom vårt arbete så förstår jag saker om mig själv...att det är sååå viktigt att lyssna på sina barn, att känna sig lyssnad på, värdefull och älskad också med ord. Men det handlar mycket om min egen besvikelse på mig själv i min ungdom och sedan har det fortsatt, att jag låst in mig i mig själv...inte varit den jag är...Jag har blivit beskriven som lugn och tystlåten osv...Men det är inte Jag!!! Det är inte jag. Jag har många gånger, som jag nog nämnt tidigare...velat vända mig om och titta bakom mig..när någon har beskrivit mig som lugn och "beskedlig"... Vem talar de om...är det någon person som står bakom mig? För det är inte Mig de beskriver...det är någon annan.

Det jag förstår nu är att jag måste börja leva livet som är Jag, det liv som jag fick som gåva att förvalta; Jag är Värdefull och Älskad, Jag är Begåvad, Jag Är ett Mirakel. Jag måste säga det med hjärtat till mig själv...det handlar inte om intellektet...hur skall jag annars kunna förmedla det På Riktigt till mina Älskade barn?

I dag skall vi träffa mina fina släktingar, min syssling Jon och hans fru Robin. De skall bjuda mig och Sasha på middag. Deras son blir besparad denna gång att umgås med tråkiga vuxna :-) och får vara hos en kompis. Men jag är glad att jag fick se honom vid vår förra träff för en vecka sedan. Och jag känner rädsla och viss nervositet inför mötet...tänk om jag får panikattack när vi träffas? Ja, tänk om...jag är rädd att bli förudmjukad inför dem...att känna mig värdelös...Men om det nu skulle hända att jag får en panikattack...vad har min erfarenhet visat mig hittills? Jo, om det har hänt någongång vid sociala tillfällen, när jag träffat folk..ja då har alla hittills visat medkänsla och värme. Ingen har förudmjukat mig. Senaste gången var när jag stod och kramade den snälle taxichauffören hemma i Sverige, då jag fick en mindre panikattack. Ja, tanken på mötet nu i eftermiddag har också gjort mig uppstressad..och lite nervös...what if? Men människor är väldigt medkännande och varma i sådana situationer, det har jag känt alltid hittills. Och fina Jon och Robin, de är väl de sista att förlöjliga mig om det nu skulle hända...de skulle visa mig medkänsla det vet jag.