If You Only Say One Prayer, Say Thank You
 
Hej på er!
 
Sen natt här, alla ligger och snarkar runt omkring. Har haft myspys med mina fina pojkar, vi har sett på Den Magiska leksaksfabriken, där Dustin Hoffman spelar så underbart. Såklart ser vi den på svenska så det går inte att höra hans röst men hans skådespel är som vanligt magnifikt tycker jag. Jag somnade till lite såklart här och där i filmen,.. vi har sett den några gånger redan, var också lite trött, men kändes skönt att sitta mellan mina killar, inbäddad bland täcken och kuddar som vi var, och de åt lite chips och godis, som traditionen erbjuder när vi har myspys på fredagar. Nu efter att ha sovit lite känner jag mig ganska pigg, men skall gå och lägga mig strax ändå, skall bara ta min sista medicin här alldeles nu...
 
Kvällspromenad vid stranden, med Gena och vår äldsta son
 

Fäktningsmatch mellan far och son, mina älskade
 
Igår lyckades jag äntligen klippa mig!!! Jippi! Hade med mig min lilla fröken finemang, min lilla prinsessa, och hon sa att jag fick bara klippa mig lite lite! Och jag var egentligen inte redo att klippa mig så mycket själv heller, kanske nästa gång, lite sugen på kort hår. Det var tack vare att min fina vän Monia var med mig som det gick, och hon höll mig faktiskt i handen, hur konstigt det än låter. Och hon var också där för att översätta, hon kan franska. Så vi klippte oss alla fyra, min lilla tjej, hon blev såååå fin, och Monia och hennes fina dotter Hana. Jag toppade mig och klippte väl någon centimeter extra, känns skönt att fräscha till det lite i alla fall. Färga håret får bli senare. Tyvärr kände jag att jag hade ångest på gång redan på slutet av min klippning, eftersom jag är lite förkyld så börjar jag inbilla mig massor med saker... så när jag väntade på att de andra skulle bli klara så satt jag och grät utanför med solglasögon på, de hade stolar och bord utanför salongen. En kvinna som satt bredvid mig och rökte när hon väntade på att hennes färgning av håret skulle bli klar, gav mig en broschyr, om en tibetansk läkare som bor i hennes hus i Cannes, som hon sa var väldigt duktig, hon tyckte jag skulle ringa till honom. Kanske nästa gång. Hon talade franska och jag engelska men vi lyckades ändå förstå varandra, vissa ord är väl universella. Vi åker snart, så det känns att det är för lite tid att åka till en ny läkare, även om jag tror på tibetansk medicin. Hon var väldigt fin. Min lilltjej höll till inne på salongen när jag satt ute så hon såg inte när jag grät. Det var skönt att gråta i alla fall, mascaran rann som vanligt, ...kanske dags att sluta med den, nej, förresten, då ser jag för blek ut, ja ni vet hur jag menar. Monia kom och kramade om mig mitt i sin klippning när jag satt där ute...
 
Lite gladare klänning än temat ångest... och samtidigt bildbevis på att jag kan ha något annat än jeans på mig, ha ha! 😊
 
Min Gena kom sedan för att hämta upp vår lilla prinsessa, de kom hela gänget, farmor och farfar och pojkarna i en hyrd minibuss, de skulle alla åka till Nice och promenera. Jag stod en bra stund och kramade min älskade Gena innan de åkte och grät en del... Jag följde inte med till Nice för jag kände att jag inte skulle klara av att sitta i minibussen tillsammans med dem alla. Så begränsande är det att leva med ångest. Vill inte ha en ångestattack inför mina älskade barn i bilen. Jag kände mig också samtidigt lite trött på grund av min förkylning så kände att jag ville ta det lite lugnare, men huvudorsaken  att jag inte åkte är på grund av ångesten. Jag har också gjort mitt Nice tidigare, även om jag såå hade hade velat spendera dagen med mina älskade.
 
Torget i gamla stans Antibes, vi tog en promenad efter vårt besök till frisören. Mysigt det också.
 

Vår fina karusell på torget, som vår lilla fröken älskar:-)
 

Gamla Stan, Antibes
 

 
Angående att leva med ångest så har jag talat med några som har haft ångest och panikattacker, och tack och lov så går det över, och de säger alla att det är det värsta de har varit med om i sitt liv. Kanske är det så att man inte förstår hur det känns innan man upplever det. Tack och lov att alla inte behöver genomgå det i sina liv. För det är på sätt och vis som att sjunka ner i en djup avgrund när man väl befinner sig där. Och rädslan för det blir så stor att det är svårt att ta sig ur den sedan. Det krävs jobb jobb jobb, att göra sitt psyke starkare, att bli starkare än rädslan. Inför varje attack från monstret rädslan måste Jag vara starkare, den som har kontroll! Det är på många sätt kanske som att slåss mot en drake. Kanske är det det som sagan om St Göran och Draken handlar om... den tanken har kommit till mig ibland... Draken är den hemska rädslan. Och motsatsen till rädslan är att överlämna sig till Kärleken till det Högre! De jag har talat med som har haft ångest har fått hjälp genom att Överlämna sig till det Högre. Och att visa att de själva är de som har kontroll! Med det Högres hjälp.


Hej igen kära vänner

Det är kväll igen, lördag kväll, sitter med mina killar, min tioåring och min snart sjuåring, och Hana och Monia i deras hotellreception, vid deras soffgrupp, och ser på kanal +, och här är det stor batalj mellan Barcelona och Real Madrid, mina killar är stora Barcelona fans, och Hana och Monia är sedan länge, samt hela deras tunisiska familj, Real Madridfans. Monia är visst helt fotbollstokig😊 ...så även Hana verkar det som, little did I know 😊,... nu blev det precis ett lika på grund av straff för ReaMadrid. Jag håller på samma lag som mina killar såklart, (förlåt Anna, du som bott så länge i Madrid) men egentligen sitter jag ju och bloggar så det visar väl hur mycket jag bryr mig... Jag älskar också Barcelona, det är så vackert där. Har varit där med min Gena i vår ungdom. Min tioåring ringde sin kusin i Sverige tidigare idag som också är ett stort Barcelonafans liksom hans far... ja, det är en stor batalj här :-), Mina killar älskar fotboll! För mig är det viktigaste att sitta med dem mina älskade killar. Nattade min älskade lilla tjej och somnade en stund med henne, sedan gick jag över till hotellet för att sitta med mina killar. Matchen började klockan tio på kvällen, varför så sent????
 
Bild på svenska hotellet, där Evert Taube bodde långa perioder och skrev sina visor, vi passerar det varje dag när vi skall till stranden, till gamla stan, eller som i kväll när jag skulle "se" matchen med mina killar och Hana och Monia, ps. Pizzerian, som inte ägs av hotellet, har enligt bland annat Sasha den bästa pizzan som han ätiti, så det om något är en anledning att komma till Antibes.
 
De, barnen och baba zoja, och deda Jura (farmor och farfar) åker imorgon, har gråtit ganska mycket idag på grund av det, känns jobbigt. Men måste göra det här för dem också. Försöker förklara det för dem. Såg en teckning som min älskade fina mellankille gjort, där det stod, "TJA VIL HA EN MAMMA",  och en bild på en upp och ned vänd triangel och en figur, med nästan helt svart ansikte... hittade den nu när jag gick igenom deras teckningar, så har gråtit ännu mer. Så måste tala med honom ännu mer på telefon, och försäkra honom att han har en mamma, att jag alltid finns här för honom, han är den som alltid har så bråttom när vi skall prata på telefon, älskade min. Jag kan ju inte tvinga honom att prata längre än han vill. Men jag säger att jag älskar honom och att han är min underbara älskade.... Det är en prövning för oss alla, men kanske mest för barnen, speciellt när man är liten och inte riktigt förstår varför mamma är borta.
 
Hej vänner!
Är nu i Paris... vi kom hit igår, jag, Gena och Monia och Hana. Så det här blogginlägget har tagit flera dagar att få färdigt. Paris är strålande vackert idag, solen skiner, även igår. Skall visa bilder sedan. Har bilder att visa från flera dagar tillbaka. I lördags spenderade vi halva dagen på vårt strandcafé/restaurang med barnen, ja allihopa. Här lite bilder;
 
Vår mellankille och lilltjejen "chefen i familjen", springer på strandpromenaden på väg till cafét, de syns ju knappt ser jag nu...
 

Fina Monia på strandcafét
 

Våra älskade killar spelar boll i vattnet vid cafét, när vi sitter och dricker, te och kaffe, ja vi hinner göra mycket under våra timmar där, äta, fika, äta igen, fika igen, frukt och annat gott....)
 

Jag och min Gena sitter och njuter av solen... vår lilla fröken syns framför oss
 
 

Söta fina Hana med oss
 
I söndags åkte vi till det vackra hotellet Eden Roc i Cap Antibes, en av de underbaraste hotell jag varit på, ja det underbaraste måste jag säga. Visar lite bilder här, speciellt till dig min fina vän Karolina, especially for you :-) och för er alla andra;
 
Gena inne på hotellet
 

På väg från övre delen av hotellet, som ser ut som ett slott, till det som ligger vid stranden...:-) 
 

Utsikt från slottet, le chateau, som det kallas
 

Parken är en riktig, Narniaskog, eller Getsemaneträdgård tycker jag som teolog :)
 

Promenad från slottet
 

Lunch på restaurangen nere vid havet
 
Vill ni veta hur vi hittade hit första gången för några år sedan... Jo, Gena hade tagit reda på att det fanns ett Napoleonmuseum på Cap Antibes, så då tyckte Gena såklart att vi kunde promenera dit hela familjen, jag, Gena, våra tre små barn, vår lilla tjej som då var fem månader gammal, och pojkarna tre år och sex år, och farmor och farfar... Det var en mycket varm oktober dag, som en het svensk sommardag. Han trodde att det på sin höjd skulle ta ca en timme. Jag, sa till honom att det tvivlar jag starkt på, och att det vore bättre att ta en taxi..., varför lyssnar han aldrig på sin kloka fru???? (puss Gena) ungefär två och en halvtimme senare kom vi äntligen fram, efter att ha irrat omkring och gått fel, i och för sig såg vi en hel del fina hus, en del såg ut nästan som slott bakom sina höga murar som i alla fall jag försökte kika in bakom, vi kom hur som helst fram helt uttröttade, svettiga, och törstiga... för att finna museét stängt. Vår sexåriga son började gråta hejdlöst... han hade ju sett fram emot det så mycket, men det råkade ju vara en måndag såklart!!! Då såg jag att det fanns en skylt där det stod Hotell Eden Roc, precis bredvid museét, men det vi såg liknade mer ett slott, och vi tittade på hur vi såg ut... svettiga och shorts, och ja, ni vet hur glada turister ser ut. Gena tyckte inte vi kunde gå in där, men jag insisterade...tack och lov, för när vi kom ner till cafét vid havet, så var det som om hela vår långa promenad i hettan var värt mödan! Såååå vackert! Och vi har återkommit dit varje år men med taxi varje gång, och oftast bara för att sitta vid cafét och ta en fika och njuta av utsikten. Idag tog vi lite lunch också.
 
 
De andra i gänget provade på lite goda desserter
 

Ser mumsigt ut...
 

På väg ner till bryggan från cafét
 
Monia och Hana med café och restaurang bakom sig, även hotellets pool
 

 

Jag och min älskling Gena vid bryggan
 

Poolen som Gena passerar med restaurangen och cafét i bakgrunden
 
Ja, det får vara allt för denna gång. Det blev mycket bilder eftersom jag inte fått iväg någon blogg på ganska många dagar... imorgon flyger jag och Sasha tidigt till Houston, så måste försöka komma i säng här. Är så glad att haft med mig min älskade Gena här i Paris. Han flyger till Moskva imorgon och mina fina vänner Monia och Hana flyger till Stockholm imorgon, alla åt olika håll. Längtar redan såååå mycket till mina älskade <3 barn, så hjärtat värker, men jag hoppas att kunna komma hem snart. Längtar också hem till vårat hus, våran trädgård, till er underbara vänner i Stockholm, ja allt, mitt liv! Eckhart Tolle citerade någon, minns ej vem med orden, This too shall pass! Det säger jag till mig själv så ofta jag kan, för att ingjuta styrka i mig själv.
Jag är så glad att mina älskade föräldrar kommer imorgon upp från Tornedalen för att vara med barnen, och för att låta Genas föräldrar få vila lite, känns skönt att de får göra det, det behöver de. Jag är så tacksam tacksam för all hjälp jag får på olika sätt. Tack Tack till er alla!
 
Nu måste jag springa upp till mina älskade vänner Monia och Hana, till deras rum, och säga hej då, för vi skall upp så tidigt imorgon jag och Sasha, de flyger mycket senare.
 
Stor Kram på er alla och Kärlek!
 
Jessika
 
 
Ps. Vill ni veta vad vår smarta lilla tjej gjorde häromkvällen i Antibes, när vi satt och åt på våran kvarterspizzeria (Jag åt ingen pizza dock ;)) Hon såg att Monia hade läppstift och ville såklart ha lite, men Monia som vet att jag inte vill att hon skall få läppstift varje dag, vilket hon själv kräver, sa till henne att hon hade glömt läppstiftet hemma, men hon kan få lite imorgon. Vet ni vad vår lilla tjej gjorde då??? Hon gick fram till Monia och pussade henne på munnen inte en gång, utan hon såg till att göra det två gånger för att få ordentligt med läppstift på sin egen lilla mun... Det hade jag aldrig kunnat tänka ut själv... har era småtjejer gjort sånt :-) :-)???
 
Kraaam!
 
 
- If You Only Say One Prayer - Say Thank You!