Attleva

Sitter och väntar på att min äldsta son ska bli klar med sin danslektion. Så njuter av sorl av föräldrar...som också väntar... Har just köpt te och grönt äpple på krita:-)... Hade inga kontanter med mig i dag....,så njuter av, såklart redan ljummet te :-), glömmer som vanligt dricka mitt te när det är hett och precis som jag vill ha det..och nu har jag läst några sidor i en bok om Oscar I, som låg här på ett bord...( dansskolan har ett cafe)...Boken fångade mig verkligen....så ska fortsätta läsa den hemma vid tillfälle...snart snart hoppas jag :-) eftersom jag gav den till min Gena i julklapp. Har också en sååå fascinerande bok om vår förste Bernadotte hemma i bokhyllan, Karl XIV Johan, från Frankrike, som Gena min läste för många år sedan, och som jag också läste för en himla massa år sedan... Boken heter Stamfadern, den kan jag verkligen rekommendera, den är skriven om jag ej missminner mig av en som heter Fant i efternamn...

Veckan sedan vi kom hem i söndags har flugit fram..vilat mycket...nog jetlagged, väldigt utmattad i kroppen. Men vi har promenerat i det helt underbara vårvädret vid Mälarensstrand. Ahhh! Och mediterat, det känns mer och mer som att jag ser fram emot det. Men jag erkänner att jag har kämpat hårt med det, och gör det fortfarande ibland, tankar snurrar och far, som en maskin som inte går att få stopp på...

På väg till dagis går jag och min dotter genom en skogsdunge, och vi hade senast en viktig diskussion om huruvida älvor finns eller inte, jag och min älskade femåriga underbara flicka...som fortfarande tror på det magiska <3 Jag känner att jag får ta en diskussion med hennes i övrigt fina dagispersonal...men enligt min dotter, hon låter så ledsen när hon berättar det för mig, så säger både personal och de andra barnen enstämmigt...att nej det finns inga älvor på riktigt!!! Det gör mig faktiskt lite arg!!! Ja, tomtar får barn tro på men inte älvor!? Och jag undrar varför? Jag är en person som tror på att det magiska...jag ser det som att vi kanske inte känner till allt som finns i vår omvärld... Jag ställer mig frågan; Finns bara det som vi kan se och ta på? Är det verkligen så? Angående Disneyfilmen, Tingeling som min dotter ser på och älskar, så säger jag, ja, hon kanske bara finns i fantasinsvärlden...men kanske det finns älvor i skogen ändå... Ja vi har en ganska lång och utförlig diskussion om det min söta tjej och jag. Men varför skall vi behöva bli så rationella redan när vi inte har fyllt fem år ens? Får vi inte tro på det magiska som barn? Ja, i såfall vill inte jag vara med...som Karlsson på taket säger, he he! Jag vill inte vara med isåfall...tror vi på magi och mirakel...så kan det faktiskt inträffa... Och barn växer upp och förstår själva om de tror på älvor och tomtar eller ja magi och mirakel...Men nu är hon inte ens fem...ja snart...så varför får hon inte leka och fantisera och vara i den världen? Jag är delvis i den världen...men med en vuxens perspektiv, anser jag! Varför skall det bankas...i vårt huvud det rationella och förnuftiga, ja förnuft behövs det håller jag med om, men varför skall barnen bli fråntagna det magiska i såååå tidig ålder. Barn måste fååå leka och vara i sagornas och magins värld...och jag tror att barnen på så sätt kan lära oss vuxna något...att vara mer lyhörda för det onämnbara och det som vi tror oss inte se... men som finns därute...härinne någonstans...

I Går kväll träffade jag några ur min familj och mina vänner, Vi åt en god, på alla sätt, middag på Ulla Winbladhs Wärldshus...Jag är såå oerhört tacksaam för vår kväll. Och tack min älskade underbara Gena<3 <3 <3 One of a kind vår middag!  Och tack för all värme och presenter och blommor! <3 Men alla mina nära var inte med, jag känner så mycket glädje och kärlek till mina vackra fina nära runt omkring mig, och vill så gärna träffa alla :-) <3! Ska ställa till ett stort gårdsparty snart och bjuda ALLA! :-) Alla ni vackra människor runt omkring mig! <3 Såå vänta Er en stor FEST! :-) Hoppas ni kan komma! Jaa det måste ni!!! :-)

Nu på söndag ser jag fram emot att luncha med några av mina Moskvatjejer som finns här i Stockholm? Tjohooo!:-) så glad för det! Jag är så tacksam att ha så många runtomkring mig som jag älskar! Som jag får så mycket värme ifrån. Ibland är jag, ja ganska ofta är jag dålig på att höra av mig...men ni finns alla i mitt hjärta.

Det har gått några dagar sedan sist. Ja, mer än en hel vecka... Har tillsammans med firande varit sååå utmattad i kroppen...och en del excitement... min kära gamle vän! Ja rensningen fortgår... Men nu känner jag att jag behöver ändra på strategi...Ja jag är utmattad att gräva bakåt och har känt så ett bra tag...det har jag nog kanske nämnt tidigare. Som min visa vän Monia sa: Vi har fått ögon att se framåt! Så det är det jag vill göra! Ja! Visualisera framåt! Det goda! Fantisera om det jag vill göra och även göra det! Inte vänta!!! Men ja, denna vecka och tiden sedan jag kom så har jag varit väldigt trött...sååå det har blivit mycket sovande. Och senaste dagar har jag smittats av mina barn av deras förkylningar, så här är det halsont och förkylning som gäller. Vilket inneburit ännu mera trötthet... Så som sagt var sova sova på dagen...ja och då blir det inte mycket gjort.... För när barnen kommer hem så är det fullt upp...även om jag har hjälp, såå tacksam! Men jag vill krama dem...och de behöver mig, bara vara och läxor... Har dock haft mycket tid med min äldsta son som varit hemma sjuk denna vecka hittills.

Känner att jag saknar livet mitt och vårt i Moskva...flexibiliteten där, livligheten,...även om mycket inte var det lättaste där heller...finns bra och dåligt överallt som alla vet, men apropå magi...så känner jag att ryssar generellt sett har en närhet till det som inte går att uttrycka i ord, det onämnbara, det mystika...det magiska...Det är det som gör mig så dragen till Ryssland. Där finns också flexibilitet, det kommer att visa sig att i längden ge så mycket till landet, för dess framtid och utveckling...trots dess så många svårigheter i nuläget.

Snart bär det uppåt norr till älskade Armas vårt, upp till tystnaden och magin...där också renovering av badrum i kära min farmor och farfars gamla hus pågår för fullt, där vi alltid stannar, gula huset som vi kusiner kallar det också :-)...Tack Susanne och Sofi! Ska bli sååå spännande att se resultatet :-)!

Sänder en kort hälsning från Paris...vi kom i morse..och jag tror att jag fortfarande är lite jetlagged även om jag sov bra på planet...ja i alla fall nästan fyra timmar, vilket är bra för mig. Och har sovit sedan ca tre timmar på mitt hotellrum... skönt...innan vi åt lunch och Sasha drog med mig till museé d´Orsey. Och det är jag sååå glad för! Kunde ha vandrat omkring där längre, men de stängde och det var väldigt mycket folk där, ja det är ju lördag.

Vi såg på impressionister och expressionister, naturalism...ja det fanns mycket. Allt går inte att ta in på en dag, och det är i nog inte meningen.... Inspirerande för mig och välbehövligt för själen. Edgar Degas hade de en specialutställning av...och det kändes som att han med alla sina målningar främst av kvinnor, och dess nakna kroppar, men inte endast...men just med det han upplevde i sina senare insikter i sina målningar av kvinnor, kanske var det något av det feminina väsendet, det ursensuella det vackra som han kom i kontakt med...Ja det var något som kom till mig när jag gick omkring där och tog in hans konst...

Det fanns även en specialutställning av en finsk konstnär som hette ...Akseli Gallen-Kallela 1865-1931. Och det är en konstnär som jag inte kände till...men det säger inte mycket, eftersom jag inte ens kommer att låtsas :-) att jag kan mycket om konst, dess olika epoker osv... men jag har allltid tyckt om impressionisterna men även annan konst...Det var flera av Gallen-Kallelas tavlor som kändes som hemma för mig...eftersom han målade en hel del naturmotiv, vackra levande forsar..och ja det kändes som hemma i Tornedalen...och även andra tavlor som föreställde människor som de var på den tid han levde, de kändes också som hemma, men en annan tidsepok såklart...Tyckte om en del av hans symbolistiska tavlor också...

Efter ett litet cafébesök för att värma oss, ja vana Houstonbor som vi nu är:-) , Paris 13 grader "kallt" och blåsigt...( lite kallt efter 27 grader varmt och kvavt, brrr! ) så gick vi på indiska restaurangen Ravi som är vårt stamställe. Ägaren känner oss där nu, och det är kul. Trevligt. Han är så snäll och gör alltid specialmat till mig.

Jag är också tacksam för kyrkobesöket vi gjorde i kyrkan som jag kanske inte nämnde vid namn "Lake Wood Church", vet inte mycket om den, men både den kvinnan jag träffade, som är en helare, och hade sååå starka energier, betydde mycket för mig. Och även predikanten T. J Bakers predikan betydde mycket för mig i stunden, om just Förlåtelse och att "Let Go", Släppa taget, ja att släppa taget om till exempel gamla oförätter i livet... osv. Och den 80 åriga kvinnan, hon som är en helare, gav mig styrka att se att det går att själv med den Högre Maktens Hjälp finna Styrka! I Kärleken finns Styrkan! Och jag tror på alla religioners stora Visa...Jesus Kristus är en som betyder mycket för mig...att leva i Kristus anda är att leva i Kärlek. Att ta emot den Höga Kärleken, och den har inget med religion att göra, Kärleken Är en del av Universum. Den Är Sanning!

Ett viktigt möte för mig var också sommaren 2010 i Tibet, jag och min Gena och vår äldsta son reste dit. I anslutning till ett kloster så fanns ett tibetanskt sjukhus. Vi träffade flera munkar. Men den som finns med mig i mitt hjärta mest är den högsta munken i det största klostret i stora Tibet, det vi besökte...samma munkorden som Dalai Lama tillhör...Han påminde mig mycket om Dalai Lama, och det gjorde inte alla som vi träffade, han var väldigt glad, och fylld av kärlek, och ljus, det kändes. Han höll på min puls och de ord jag mindes mest var: Du måste skratta mer, och inte ta livet så allvarligt, du bär för mycket bördor i dig, livet är glädje...Ja för honom var svaret till mig Glädje - Joy! Och det är såå rätt, det har jag förstått! När vi kan se och känna glädje i livet så blir livet så mycket enklare, och vi kan leva med Livet och inte mot Livet! Och såå stor del av mitt liv har jag levt mot Livet! Men när jag lever i både Kärlek och Glädje, då känner jag att livet går min väg... Joy - Glädje har kommit upp för mig som ett rättesnöre i livet, de senaste åren. Varför skall jag ta livet så allvarligt? Skratt är en Livskraft! Och jag känner att han gav mig såå mycket visdom denna Rinpoche och munk! ...som inte tog sig själv på för stort allvar, han hade sådana skrattrynkor, och jag såg och kände hans livglädje och kärlek.

I söndags var jag och Sasha med om något som för nog oss båda var ovanligt! Vi gick till kyrkan, ja då menar jag inte en vanlig svenskliknande kyrka...utan en stadiumliknande kyrka. Det var en Stadium...fylld med kanske tiotusen personer. Och kyrkomässan och predikan bestod denna dag av gospelkör, många afroamerikaner som sjöng, och även i publiken, men mycket blandad publik, om nu publik är rätt ord. Men det kändes för mig som att komma delvis till en konsert och en show. Vi satt väldigt långt fram, vi följde med två goda vänner som vi lärt känna här i Houston som går till kyrkan.

Jag fick också genom mina vänner den så otroliga möjligheten att möta en ca 80 årig kvinna, Dodie Osteen, som inte alls såg ut att vara 80 år...Jag kände hennes styrka...som ett kärnkraftverk fyllt av styrka och kärlek och tro på Gud. Hon helade sin cancer i början av 80-talet enbart genom sin starka tro, och genom hela sin familjs tro på att hon var helad av Gud. Hon fick också hjälp av hela sin församling. Det är så hon beskriver det i sin lilla bok, som är som en kort liten skrift, där hon enkelt beskriver sin resa. Hon skriver att alla går sin väg och måste välja det som känns rätt...men hon hade cancer i levern, och endast givits några veckor kvar att leva, och då valde hon att inte gå vägen med chemotheraphy och den sortens medicin. Det skulle endast förlänga hennes liv minimalt. Istället så valde hon att förlita sig till sin starka tro och till att be till Gud och Jesus varje dag. Och att tro varje dag att hon var frisk och helad. Hela hennes familj, hennes man och fem barn, den yngsta redan 16 år, bad för henne och behandlade henne som om hon redan var helad och frisk. Självklart beskriver hon att hon ansattes av mycket tvivel och rädsla under tiden det tog för henne att bli frisk, men att hon hela tiden vände sig tillbaka till sitt hjärta där hon beskriver det som att Jesus och kärleken finns, där hennes starka tro finns, och att inte lyssna till tankarna, tankarna av tvivel och rädsla som säger, du kommer aldrig att bli frisk, det är ingen idé...osv... dessa tankar kallar hon för Satan, (själv känns det sättet att uttrycka sig främmande för mig...jag skulle nog hellre kalla det för mitt ego, mitt lägre jag, de tankar som vill trycka ner mig i rädslans ångest, de tankar som vill få mig att inte lyssna till Kärleken, och de tankar som inte vill få mig att tro på mig Själv! Men på sätt och vis är de tankarna som små djävlar som ansätter en hela tiden...)

Mötet med Dodie Osteen, hon må vara liten till växten, men med Sådan styrka och med en sådan helande kraft!!! Och kärlek! Jag inpirerades verkligen av hennes Enorma Styrka som jag kände var baserad i kärlek och från det som hon kallar Gud! Och jag såg att människor drogs till henne, många ville tala med henne och få hennes hjälp. Ja, att sitta bredvid henne och känna hennes kärleksfulla Styrka var omskakande, det var som att sitta bredvid ett kraftfält av Kärlek! Fick mig att bli tårögd och även såå tagen. Inspirerad!

Det gav mig bevis på att Kärlek är Sann Styrka!!! Och att våra inre tankar, hur vi ser på oss själva...som friska eller sjuka, ledsna, glada, dåliga, hemska, underbara, vackra, hur vi tänker, varje dag varje stund har sådan betydelse. Det förändrar vårt liv! Själv tror jag på en Högre Makt, främst tror jag på Kärleken som en Livskraft i Universum, och att vi människor är del av denna Högre makt och Kraft, inom oss alla finns Kärleken och denna Universums Kraft. Jag tror också att alla visa lärare, från alla religioner talar om samma sak, Kärleken som vi alla har inom oss. Kanske när vi når syntes av religion, den högre typen av religion ( ja den religion där vi inte dömer, och bryr oss om småsaker, som vilka kläder vi har på oss i tempel, kyrkor och dyl...) och filosofi och vetenskap kommer vi att komma någon vart, kvantsteg :-) längre än i dag.  För när vi når högst inom religion, filosofi och vetenskap så talas det samma språk.

Den här söndagen i kyrkan/the stadium...så var det en predikant/präst som gjorde en gästpredikan...ja det kändes som att det var speciellt talat till mitt hjärta. Men många kände så med mig...för det var många som ropade Amen och ja, människor var med i predikan på ett väldigt levande sätt:-) Armar viftades hit och dit, mannen som satt bredvid mig var väldigt lång och hade väldigt långa armar, och de for rätt framför mitt ansikte hela tiden   :-), och lika glad var jag för det :-) och folk höll med prästen genom att kommentera högljutt på olika sätt. Prästen som höll predikan var en man som heter T.D Jakes. Han talade om Förlåtelse och Att Släppa Taget! Precis det jag behövde höra. Och rolig var han också. Så det var mycket skratt! Han går tydligen att se på någon Tv-kanal ibland. Säkert på Youtube.

Ps. kommer att bättre förklara vad som hänt med min tumör...jag har nog inte förklarat det medicinskt rätt, eller inte som en läkare skulle förklara det,...men så är jag ju inte heller läkare. Men jag är sååå lycklig att allt går åt rätt håll och att jag blir frisk! Det har jag känt en stark övertygelse om djupt inne i mig egentligen från början...men jag har varit såå rädd också speciellt i början, och haft så många tvivel och rädslor, och det finns i mig ännu. Ångesten finns kvar...men den är mycket mindre än förra året. Och det är jag sååå tacksam för. Och jag är sååå tacksam för Dr Burzynski, han är enligt mina ögon ett geni. Och min hjälte! Och tack fina alla ni min älskade familj, och mina älskade barn <3 och mina fina bästa vänner. Och Tack underbara min Monia för att du alltid finns där för mig. Och min älskade Gena! <3

Så nu är jag tillbaka med Sasha här i Texas, Houston och The Burzynski Clinic. Det känns alltid som att komma hem. Både till kliniken vår, där det blev många kära varma återseenden och kramar i dag, vår första dag på kliniken. Och det känns även som att komma hem här i området vi alltid bor i, som ligger ca 7 minuter med bil från kliniken. Våra vackra eldar vid torget

 

Jag är glad att vara här...men saknar redan mina älsklingar hemma och min Gena. Men stannar i knappt två veckor. Ska göra check up, Magnetkamera röntgen och även AVA i åtta dagar. Vitaminkick som införs i blodet, aminosyra och vitamin. Börjar i dag. Så tacksam att jag har möjlighet att göra det.

Har nu tagit paus i några dagar i skrivandet. Behövde väl det. Har sovit mycket. Kanske haft någon förkylning i kroppen och lite jetlagged och ja, det flyger omkring mycket pollenliknande saker i luften här så det gör att jag nyser en del.

I går var det "Vosmaja Marta", 8 mars! Kvinnodagen, vilket är en stor helgdag i mitt älskade Ryssland. Så vi firade med att ge min fina doktor Larisa en blomma och lite choklad och te. På kvällen gick vi ut och åt middag tillsammans med henne och hennes dotter Darja. I Ryssland är 8 mars en stor helgdag och alla kvinnor får blommor och det firas med att gå ut på restauranger och att äta gott. Det firas helt enkelt! :-) Vi gick såklart till vårt Flora & Muse och åt jättegod mat! Mmmmm!

Ja jag är så hungrig nuförtiden, god aptit har jag med andra ord. Än så länge har det inte visat sig i vikten. Väger fortfarande ca 128-130 pounds, vilket för mig är ganska lite. Men det är i och för sig trevligt att vara smal, men inte alltför smal. Behöver samla på mig mer kroppslig styrka. Men efter tre dagar med AVA så känner jag mig mindre trött. Tjohooo! Och i dag skall jag klippa mig hos min hårfrisör, snälla duktiga proffisiga Mr Silver. Ser fram emot det! Behövs. Mitt hår börjar hänga, och ja, det har ju uppstått lockar som jag aldrig haft förut, mitt hår har blivit tjockare. Det beror på den medicin jag tar. Jag gillar i och för sig att mitt hår är tjockare så är Tacksam för det! :-)

 

Ja, varför skriver jag såå lite nuförtiden? Hmmm.... sista tiden har jag drabbats av mer ångest, det har gått upp och ner... känts tufft.. Samtidigt som jag känner mig såååå full av livskraft och vill så mycket, skriva såå mycket, göra saker med mina älskade barn, sätta igång med projekt som jag planerar så ligger ångesten och panikattaker i vägen. Men nu känns det som att jag har kommit till botten med varför ångesten drabbat mig så mycket just den senaste perioden. Det håller jag för mig själv just nu. Men det känns skönt att veta. Och jag, vet att jag måste och jag vill såå börja älska både barnet och jag den vuxna vackra Jessika. Get on with my life!!!! Släppa taget om och sluta hålla fast vid det förgångna för det är sååå destruktivt! Och det ska jag! Det gör jag steg för steg! För jag Är här för att stanna!!! Det har jag en inre övertygelse om som är  sååå stark. Men det kommer upp tvivel, men mitt i allt tvivel så vet jag ändå att jag stannar! Och jag är evigt tacksam för All hjälp jag får från min älskade Gena och alla runt omkring. Som jag har sagt Dr Burzynski är min hjälte!!! Resultaten visar att min tumör är stabil och den minskar i storlek. Det är jag evigt tacksam för! Det är bara att fortsätta att jobba! Se framåt! Inte ge upp! Jag går Vägen!

I mitt vackra älskade Sverige så har vi hittat en fin och bra mänsklig läkare, det känns som att han ser mig, ( och ja jag tycker att det finns många fina läkare i Sverige, även om jag har råkat ut för flera som inte har passat mig ) en neurolog som jag är så tacksam att jag har möjlighet att gå till. Men när jag var där senast så lämnade jag kliniken i tårar. Varför...jag kände resignation...jag ville säga "Även du min Brutus"...och då menade jag; sviker även du min läkare, som jag trodde såå mycket på, vårat kära land. Ja, jag fick en stark reaktion. Så kände jag. Jag känner mig inte trygg i Sverige med min vård. Sedan lugnade jag ner mig. Jag visade inte mina tårar hos läkaren, svensk som jag är ? :-) ...men jag slog vid ett tillfälle näven i bordet och sa att Jag Ska bli frisk!!! Det var när han indikerade att jag kanske inte blir det helt...går inte in på detaljer just nu. Men varför reagerade jag med gråt när jag lämnade kliniken...jo det var när vi talade med läkaren, jag och Sasha, om att det i mitt fall, när jag har ångest och när jag har panikattaker kan påverka mitt immunförsvar negativt, och att det kan påverka min helandeprocess också negativt. Det här var något som var helt naturligt för en psykolog, en manlig..här i USA som jag träffade för över ett år sedan, och även en läkare i New York (som inte har något med Burzynskikliniken att göra), för dessa läkare i USA var det något helt naturligt att om man har ångest och därav ofta mår psykiskt dåligt; så kan det påverka immunförsvaret negativt och därav kan min helandeprocess påverkas. Min läkare i Sverige ryggade stelt tillbaka..och sa nja...jag håller mig till vetenskapligt bevisade fakta...

...Då kände jag det som att Jag Ger Upp Med Det Här Landet!!! Är svenska läkare såååå rädda att se den kopplingen??? Är det verkligen så? För det är vad jag möter om och om igen i den svenska sjukvården. Men inte hos många av mina vänner. För dem är det något helt naturligt också. Hur vi mår i vårt inre påverkar vår fysiska kropp. Är det något att vara rädd för? Var befinner sig den svenska sjukvården?

Det har blivit en annan dag! Den 10 mars. Ville blogga färdigt igår men jag och kära Sasha satt uppe och pratade allförlänge. Och sedan var jag bara helt enkelt tvungen att fortsätta se avsnitt av Downton Abbey, ett avsnitt blev det, ser nu andra säsongen, hooked to it!!! :-) Såå välgjord! Och det var mycket annat under dagen. Var på kliniken och fyllde på min AVA och sedan åkte jag faktiskt och klippte håret hos min kära frisör.Tjohoo!☺️

 

 

 

 

Vi har redan varit på kliniken på morgonen, ingen sovmorgon här inte...och där har jag fått påfyllning av min AVA, så in med mera Aminosyra och vitaminer som höjer mitt immunförsvar :-)! Och det här har jag bett att få på mitt kära sjukhus i Stockholm, Karolinska, men Nej, kalla handen! Surprise!! Ja, ja! Men det här får mig att mååå sååååå mycket bättre! Tänk om jag kunde få det 10 dagar eller två veckor per månad. Hur bra skulle jag inte må då? Jag känner mig redan starkare och mindre trött efter fyra dagar, ja det här är min femte dag. Jag möter också flera andra patienter som kommer hit, många kommer hit, när deras läkare har sagt, vi kan inte göra mer för dig. En kvinna berättade för oss i går, hon har kommit ändå från Australien, att hennes läkare hade sagt, ja efter tre runder av Chemotheraphy och annat, att det är inget mer vi kan göra för dig. Så "Enjoy Life". Det var hans förslag! Hon var väldigt upprörd över hur en läkare kunde säga så när han i princip gav henne en dödsdom. Du dör snart, men Njut av Livet! Jag förstår att hennes läkare gjorde sitt bästa efter sin förmåga och inte önskade henne något ont. Men det känns så hemskt att såå många inom läkarvården, sjukhusen, forskningen inte vill ta till sig ny framgångsrik forskning! Jag kommer att överleva!!! Min behandling går stadigt framåt. Jag har inte någon aggresiv tumör men den är ganska stor, och därför tar det längre tid att bota. Och jag ser många som överlever här tack vare vården på Burzynskikliniken som har fått en dödsdom inom den konventionella vården! Både från den konventionellla vården i USA och i andra länder.

Ja jag känner mig som en dissident i mitt älskade Sverige på många sätt! Men jag ser så många likasinnade...men samtidigt är vi såå fyrkantiga och innanför ramarna!!! Och vi tror att vi är bäst!!?? Varför? Har vi aldrig rest?  I alla fall inom vården...men många ser hur det börjar krackelera...gör vi inte det?!! Jo, jag är tacksam för såå mycket, inom vården också, som jag nämnt...tack fina proffsiga varma ambulanspersonal som tagit hand om mig flera gånger när jag åkt in, klippkort hade jag sommaren 2010 kändes det som...och fina omhändertagande läkare på akuten...och fina läkare som hjälpt med barnen på vårdcentraler....Men också missar, och skynda skynda, när vi, ja min man Gena fick tvinga Södersjukhuset att röntga vår nu äldsta son, när han var tre år, för vi förstod att något var fel... Ja, han hade dubbelsidig lunginflammation. Och de ville skicka hem oss. Efter att han hade haft två ordentliga feberkramper... Och annat ser jag...

Alla länder har sina problem...men snälla Sverige VAKNA!!! Öppna er! Jag säger det till mig också!!! Vi är inte bäst! Jo, vi är duktiga på så mycket men...vi kan inte gå omkring och tro att till exempel allt är skit i ett land som Ryssland eller Polen, jag har sett motsatsen... jag, har sett dåliga saker där också men...mitt kära Ryssland och ryssarna är såååå mycket mer flexibla och öppna för lösningar, som kommer att i slutändan visa sig "pay off"! Så känner jag! Och även i Amerika känner jag denna flexibilitet, trots att det här också finns mycket problem och att ta itu med!