Attleva

Här är jag igen. Tack för den fina kommentaren jag fick häromdagen...så glad att få. Jag har varit dålig på att uppdatera min blogg. Blir så på sommaren antagligen. Trötthet har också spelat in och min ja, är det min kära vän ångesten, kär vet jag inte... häromdagen var jag så f-bannad på den att jag ville kasta den och stampa sönder den i tusen bitar, och allt porslin som ev råkade komma i vägen, he he! Har för mycket koppar ändå. Sådan vrede mot den, och ja vad har min kära Sasha lärt mig då... att undersöka och titta på denna vrede, se vad som eventuellt ligger under den.... ja, också trött på att hålla mig endast till mina kvarter... har varit på café en gång, vid St Eriksplan med min kära kusin Therese sedan jag kom hem från Houston. Hon följde med mig till sjukhuset, och efter det gick vi på café, härligt att släppa nervositeten inför mötet som jag hade. Hos läkaren här fick jag veta att ingen av min medicin på Burzynski kliniken har hjälpt mig, det enda som hjälpt mig är den lågdos chemoteraphy (i tablettform) som de gett mig också på Burzynski. Nu ville min läkare här ge mig en högre dos chemo... eftersom den dos jag hade fått samtidigt var alldeles för låg för mig...enligt min läkare här, samtidigt som det var det det enda som hjälpt mig att förbättra mitt tillstånd??? Men jag kände intuitivt att den dosen kändes för hög, och när vi kollade med Dr Burzynski så sa han absolut nej, han ansåg att den var för hög. Jag följer hans råd, för han är min läkare, och det var vad min känsla och intuition sa mig från början.

Känner mig så inspirerad och vill så mycket, har så många projekt i huvudet och så mycket jag vill göra, också med mina älskade barn, läsa med dem, gå på deras olika aktiviteter osv... men då tar den j-...la ångesten över... Sick and tired of it! Sick Sick Sick of it! Ja, om man skall se det positiva i det hela...så har jag fått uppleva hur det är att leva med ångest, och kan på så sätt känna mer medkänsla för de som genomlever det, förstå dem. Och ja, alla de som jag talat med som genomlevt ångestens helvete säger att de i slutändan har kommit ut mycket starkare ur den. Sååå tjohooo väntar på det! Ut på promenad Jess, och bli på bättre humör! Höj seratonin nivån i hjärnan, ha ha! Kanske behöver se några avsnitt av Solsidan eller någon annan rolig film som får mig att skratta och försvinna....

Jag har suttit hemma idag , pojkarna är hemma, och nyss var det "världskrig" här mellan prinsarna våra...som utmynnade i ramaskri över att de inte har fått spela på sex dagar, men mamma är stenhård, jag skickade båda in i varsitt rum med varsin bok... det lugnade ner sig, och nu har vi kramats och pussats allihopa. Vår lilla älskade prinsessa har åkt med farmor och farfar för att sova där en natt, och möta faster som kommer hem efter en härlig semestervecka vid medelhavets breddgrader... ja och vår lilla fröken var jätteglad att få sova över och att  få träffa sin älskade faster Natasha.

Jag är av den filosofin, att det är bra för barn att ha lite tråkigt ibland (ja och nu har jag visst det själv också, suck suck)... då kanske fantasin bubblar igång... och det har varit för mycket spel sista tiden, ja inte av mig då, ha ha! Nu har vår mellankille, som nu har nedräkning till sin sjuårsdag, börjat läsa ur allas vår älskade Astrid Lindgrens, Karlsson på taket alldeles själv, och det tycker jag känns så himla bra, han ville läsa den istället för Bamse, som han läst själv ett tag.

Nu skickar jag ut dig fröken Jessika! Ut och få en stor dos luft och höja seratoninnivån lite! Andas havsluft! Blommor och hav och lite Jane Austen...önskar jag kunde sitta i lugn och ro och läsa, ja i framtiden kanske...nu går det några sidor, då och då, men böcker har jag minsann utspridda överallt. Ja, ja, ut nu! Vi ses!

Hej igen alla mina fina vänner! Det har gått ganska många dagar. Nu ser jag att jag har fått ganska många kommentarer, tjohooo! Tack så mycket! :-) Skall försöka besvara det jag kan så snart jag har möjlighet. Här har vi haft sjuårskalas denna helg. Så vi hade stor del av rysk/svenska släkten här igår. Kändes himla roligt att se alla, och bara umgås, så mycket man nu bara hinner med tusen barn springande runt i omkring:-) Idag har jag i motsatts till gårdagen sovit halva dagen, kanske en reaktion. Men har hunnit sitta ute och dricka lite te. Snart kommer våra två yngsta hem, de bestämde sig för att sova över på olika håll, lilltjejen hos min bror som har två tjejer, och en liten kille också. Där har hon alltid jättekul. Och våran sjuåring hos våra goda vänner, som har en son som är några år äldre. Så det blev lite mys med min äldsta kille på kvällen :-), och ja snälla faster Natasha var med.

Det var så roligt att träffa släkten på kalaset, skulle så gärna vilja ha en stor bjudning, och bjuda in er alla mina älskade vänner också och ha en stor fest, men det kommer, det kommer. :-)

Apropå spel, min kära fina vän, du som inte låter dina älskade barn spela på hela sommaren, och de läser böcker varje dag, och max en video film varje dag, som jag sa tidigare, antagligen på fb, du är min idol. Men vi kommer att återgå till den hårda regimen här igen...he he! För vet ni vad jag märkte, vi hade ca 8-9 dagars totalt uppehåll med allt vad spelande heter, ja Fia med knuff var mer än tillåtet förstås, det blev, trots en hel del gnäll och ja, ramaskri ibland, det blev lugnare hemma. Och det gick att uppehålla en ordning hemma, lugnare ordning, få mina kära killar att läsa i sina böcker, några kapitel per dag, göra sina sysslor, bäda sängarna, städa skrivbordet, osv, självklara saker. Det blev också mer ordning i mitt huvud också kändes det som. Så det rekomenderas varmt. Även om båda  mina killar surt sa, Mamma du behöver ju inte härma andra mammor faktiskt! Men jag var redan inne på andra dagen spelpaus/förbud när jag läste om min idolmamma, hur hon gör med sina barn.  Så jag sa att jag härmas visst inte, ja kanske lite :-) men hon är en stor inspiration. Och man får faktiskt visst härma om det är något bra så det så! Tack kära underbara vän! Love you!

I morgon bär det av på en två dagars resa till hemlig ort :-), någonstans i Europa... det är inte hemligt, men jag berättar sedan. Måste få min infusion som mitt kära sjukhus och min läkare här inte vill ge mig, och jag måste ju fortsätta min behandling, så jag åker hellre en kortare resa, två dagar borta, för att få entimmes infusion, ja det är livet. Men hellre det än att åka till Houston, måste och vill vara med mina älskade barn. Det är viktigast av allt för mig just nu, och min älskade Gena, som redan är i Moskva, han åkte i förrgår. Men han var hemma en vecka. Han missar aldrig sina barns födelsedagar. De är heliga för honom. Och han är den bästa lekledaren på kalas :-), älskade min. Hur som helst sjukhuset här har sin policy och det är bara så, inget att göra. Det finns så mycket kunskap i detta land, men tyvärr så mycket fyrkantighet, så mycket! Det är min känsla och det känns som om så många av oss lever i en sorts dvala... ja, när skall detta land vakna? Behöver vi någon stor kris för att det skall ske? Hoppas att det inte behöver gå så långt. Men enligt mig så är det på många sätt redan kris i detta land. Vi lider av näringbrist för våra vackra själar. Det här kan jag skriva mycket mer om, men redan allför sent, måste få lite sömn. Jag kör mitt race, med så mångas hjälp. Tack alla underbara ni, och då menar jag alla, släkt och vänner. För allt! :-) All min Kärlek till er!

Har haft ett långt uppehåll... som jag skrivit till er som är mina facebookvänner så har jag sovit sovit, och kramat och pussat och varit med mina barn emellanåt... och facebookat lite, promenerat, suttit i trädgården, sovit lite mera osv...

Så har livet sett ut för mig sista veckorna.

Såg att jag fått några till kommentarer, Jippi! Tjohoooo! Tack :-) hotellet i Paris där vi bodde senast hette, om jag minns rätt Hotel Mazarin. Mysigt ställe, men endast femte våningen som hade balkong tyvärr, så vi var lyckliga som fick de två sista rummen och att de befann sig på femte våningen:-) Till dig som frågade om Burzynski Kliniken så kan jag gärna skicka ett mejl. Är lite dålig på att skriva just nu, men skall försöka skärpa till mig... vakna upp Jessika, sover som nämnde ovan mycket. Men för mig gör kliniken underverk. Så jag är oerhört tacksam att ha hamnat där.

Men jag måste säga rakt ut att det är oerhört svårt att få till ett samarbete med sjukhuset här i Stockholm. Min läkare, vill bara tro på sina vägar. Så är det bara. I princip så ogiltigförklarar hon allt som Burzynski gjort för mig, hon dissar allt, (jag brukar aldrig använda ordet dissar men nu kändes det helt plötsligt rätt), så det gjorde mig oerhört trött och ledsen, speciellt för fyrkantiga Sverige. Ja, det är så det känns för mig. Sverige som jag älskar sååå, det är ju mitt hemland som jag känner stor kärlek för, är så j-vla fyrkantigt i så mycket, i det man skall tycka och tänka i; andlighet, och politisk korrektet, medicin... osv. Även om mycket av sjukvården och ambulanspersonalen (som var så bra och fin mot mig förra sommaren när jag nästan hade klippkort med dem) gör ett underbart jobb, samt så många fina läkare och sjuksköterskor, men hela systemet är så konventionellt känner jag och sååå rädda för nya innovationer, min upplevelse.

Jag sa till min älskade man Gena för en tid sedan, bara jag blir av med resterna av min ångest... så är jag redo, och det är sant, jag känner mig verkligen redo, att ställa mig på Kungsträdgårdens scen och tala

(har under tonåren och vuxen ålder varit rädd för för att tala inför folk, supernervös och stressad har jag känt mig)... Gena frågade direkt, jaha och vad skall du sjunga då, ha ha! Jag som i princip är tondöv, ha ha! Det spelar ingen roll var jag står, jag tog bara Kungsträdgården som ett exempel... ibland känns det som det i detta land behövs en revolution. Hallå älskade våra människor, och då menar jag inte alla, Vi måste VAKNA! Från våran dvala! Jag har delar av den dvalan i mig, jag liksom vi alla svenskar är uppfostrad i detta lands energier..., jag är van att falla tillbaka till min dvala då och då och ångesten vill såklart dra mig tillbaka dit ännu mera. Har vissa planer som jag vill sätta igång med, som ger mig lyckokänslor, det känns rätt, och jag fylls med enorm inspiration, med det har också gett ångest, men det är då jag måste stå med ljusets svärd starkt...! :-)

Men har ändå stor inspiration att skriva. Hörni, det här angående feminism i vårt kära avlånga land. What´s up with it? Skall vi tvinga killar att bli tjejer och tjejer att bli killar? Jag reagerade bara på att när jag häromdagen kallade min lilla dotter för min älskade prinsessa så att andra hörde det, kvinnor var det faktiskt... och jag såg att de hajade till... och det kändes som om de inte riktigt gillade det. Det kan ju vara så att jag missförstod deras reaktion...men jag utgår från min känsla. Och då undrar jag VARFÖR? Vad är det för fel på att vara prinsessa? Mina älskade pojkar är mina vackra prinsar, och det säger jag varje dag till dem tills deras öron går i kors tror jag, ha ha! Är det helt plötsligt fel med alla kvinnliga attribut. Jag känner mig så otroligt ARG! om det är sant! Är det så????

Kära vackra Sverige Vi går fel väg! Först vill jag säga Jag beundrar de feminister som banade vägen för oss kvinnor i dag, de som kämpade för sin och vår sak i början av 1900-talet, (jag har till och med gråtit när jag läst om deras enorma kamp) och även kvinnor efteråt. Men den feminism som vill upphöja det maskulina till något bättre än det feminina....sluta! Skäms på er! Ska vi vi bli avkönade och helt disorienterade????? Upphöj det feminina istället till samma nivå som det maskulina, det är det som skall göras!!!! Jag står för dessa åsikter till hundra procent! Sluta med erat dumma experiment Sverige!!!! Det är fel! Och avköna inte barnen på dagis!

Det känns som jag vill ställa mig på barrikader och stoppa det här, och att vara med och rädda Sverige från något konstigt onaturligt projekt. Vi kvinnor, skall upphöja våra vackra fina feminina sidor. Och vi har alla både feminint och maskulint i oss, både män och kvinnor, men tvinga inte oss till något som är onaturligt! Mina killar hade både dockskåp och dockvagn tillgängliga, dockskåpet lekte dem i ca två gånger sedan helt ointresserade, dockorna och vagnen var roligare, min gissning, för att det gick att köra vagnen... Och vår dotter har direkt velat ha allt i rosa, dockor, läppstift, osv... det har varit så starkt i henne... men hon hoppar klättrar i träd osv... som de flesta barn som helst, vare sig kille eller tjej. Låt barnen följa sina hjärtan, med vår vägledning och vårt stöd, inte tvång.

Jag var själv som barn vad man kan kalla en pojkflicka, lekte krig, cowboys och indianer, med bilar, klättrade överallt så min mamma blev förskräckt... men lekte även med barbies och dockskåp hos min fina bästis, vi hade inte lika mycket leksaker hemma, såklart en del...men ja, min käre fars filosofi var sådan...behövs inte så mycket leksaker, och ja det är ju sant, vi hade ju naturen och hela byn, men barbies och dockor, som jag hade litegrann av, var inte fel heller. Nu känner jag en stor dragning personligen för att odla mina feminina sidor. Forska i dem. Och vad är det för fel med det? Skall vi utplåna orden snart också? Feminint och Maskulint? Vi kommer att bli ett disorienterat förvirrat folkslag...

Vi lever i en patriarkal epok fortfarande, anser jag, men i Sverige är den mycket mildare än i vissa andra länder, tack och lov! (Tänker med helig vrede på de kvinnor som inte ens får köra bil osv i vissa länder) Men det experiment vi nu påbörjar med våra barn....????? Nya regler som ges till förskolan osv... vad innebär det? Upphöj det feminina istället! Kvinnor sluta försöka bli män i grå kostym och slips, var dem ni är, följ erat hjärta! Trivs ni bäst i grå kostym, varsågod! Men ni förstår nog vad jag menar. Det finns skillnad mellan det maskulina och det feminina, och det med en anledning. Följ era hjärtan och inte statens instruktioner! Och låt barnen göra likaså.

Jag tycker att samhället måste omformas för att anpassas till oss kvinnor också, (och vilka måste göra det...jo, vi såklart!) och inte att vi skall bli till kopior av män... ja, jag tycker att vi kvinnor skall följa våra hjärtan, liksom männen. Men samhället är för stelt, och så mycket uppbygt enligt männens villkor...vilket inte är något nytt för någon, och nu verkar det som om det skall avkönas, sakta steg för steg... eller? En del kvinnor har tycker jag missuppfattat.... de är så arga på männen för orättvisor, samtidigt som de inte inser att de själva vill bli som män, istället för att upphöja det feminina. Och vad är det att vara feminin, så spännande att upptäcka, gå djupare i, det vill jag göra, jag är kvinna!

Ja, det är en gammal debatt, men ständigt aktuell, vet ej varför den kom upp i mitt huvud just idag... ja det hade nog att göra med prinsessgrejen. Att forska i de gamla myterna och sagorna om prinsar och prinsessor tycker jag är spännande, och om de gamla urstarka gudinnorna. Ser ni kvinnor...kanske där har vi våra förebilder, inte i gråa kostymer och slipsar. (ps. inget fel att ha kostym, (det kan vara så vackert på många kvinnor) that´s not the point, har själv kostym någon gång, men det är längesedan, har blivit jeanstjej, till min man Genas förtvivlan :-) men det skall bli ändring, varför, jo jag vill det själv, nu är jag mycket för färg, men det kan ändras, och färgerna också)

Kanske jag ställer mig på barrikaderna en dag, vad nu det kommer att innebära...:-) Vi får se!

Ja, det var mitt "brandtal" idag!

Nu skall jag lägga in lite bilder, som nog inte kommer att passa in direkt till det jag skrivit om... men det blir lite pausbilder. :-)