Attleva

I am back! Har precis ätit lite middag. Grönsaker och kalkon skulle det bli, men den ekologiska kalkonen verkade ha dött en naturlig död...dvs var gammal, det smakade inte gott i alla fall, så kan det gå även med det ekologiska... så det blev grönsaker, vilket inte är helt fel det heller. Och för mig också en skål med naturlig yoghurt och blåbär och hallon...mmm, är så sugen på det hela tiden nu... åt det till frukost igår och idag, förutom allt grönt förstås. Men måste höra med min doktor imorgon hur mycket sånt jag får äta.. Ja, sånt är livet för mig.

Har sån lust att se lite Jane Austen, trolla bort mig från Houston en stund, och allt här... egentligen hem till mina älskade vill jag. Men det har ni ju hört tusen gånger redan:-). Idag drog kära Sasha med mig till gymmet, motvillig var jag, men hängde på i alla fall. Måste skärpa till mig. Och det är bra på alla sätt och vis för mig att röra på mig. Här är det Memorial Day, en stor helgdag, där de firar, om jag har förstått det rätt alla veteraner från de stora världskrigen, ja kanske alla krig. Och vi har mest hållit oss hemma idag. Så det var bra att komma "ut". En del folk badar i vår fina pool som finns i området. Om mina älsklingar, barn, skulle vara här så skulle de nog bo där. Men tyvärr så finns det inte så mycket annat att göra här i området förutom det, och bada kan man ju inte göra hela tiden eller hur...

Jag sitter i vardagsrummet och bloggar och Sasha sjunger vackra ryska folksånger, tror jag det är, i sitt rum. Han tränar på några som han vill lära sig utantill. Han har en otroligt vacker röst. Ja han är begåvad! Nu är det slutsjunget för denna gång, nu blir det franska studier här i köket, han läser en bok av Jules Vernes på franska som jag nog berättat tidigare, och slår upp ord han inte kan, det är ett sätt att lära sig språket.... och jag sitter och bloggar och vet inte riktigt vad jag skall skriva om. Tror att jag tar och ser min Jane Austen film, känner att jag behöver en dos Jane Austen ikväll... så det blir nog Förnuft och Känsla, inte den med Emma Thompson och Hugh Grant, den såg jag ganska nyligen, den älskar jag, men det blir en relativt ny som gjorts av BBC, om jag ej missminner mig. Den är himla bra också! :-)

Ps. Älskar citatet av Leo Tolstoy ovan.

En riktig hemmadag idag, med mycket vila och och en del sömn, en del ångest. Vaknade, som jag ärligt erkänner, med ångest om gårdagens blogg, herregud, vad skrev jag egengtligen... och varför... ångest.... osv... ja, vägen är som den är till att fritt komma till självuttryckets fria! Frihet! Det är föresten inte första gången jag vaknar så morgonen efter en blogg...

(Det här var jag så sugen på imorse till frukost, så det åt jag efter allt det gröna... Yoghurt utan socker, blåbär och hallon, allt ekologiskt såklart. Annars brukar jag äta bären med almondmjölk oftast)

Den här processen som jag går igenom nu, som jag nog har sagt tidigare, har öppnat upp mig, för min inre kärlek, som alltid funnits där, den kärlek som finns i oss alla människor, men som jag har varit för stel och rädd för att uttrycka... och det är fortfarande en resa hela livet. Men jag är väldigt tacksam för allt allt som det här ger mig. Även om det idag har varit en delvis ganska jobbig dag med ångest och rädsla som kommit upp. Det brukar göra det speciellt efter att vi gör stort arbete, Work, som vi gjorde för två dagar sedan. Det kommer upp saker i några dagar efter... som en kedjereaktion. Naturligt antagligen.

Mitt så kallande skalande av löken inom mig, ja ni som läser min blogg förstår, att lösa upp gamla knutar inom mig.... hjälper mig att frigöra mig, det känner jag själv. Även om processen speciellt de senaste månaderna har varit oerhört svår. Men jag känner att den öppnar upp mig för mig själv, mer av mitt Sanna Jag, även om resan är en resa hela livet, ja kanske en resa lika länge, lika enormt och stort som Universum...

Vill berätta att jag de senaste två tre åren speciellt inte har känt mig på topp, och ofta har haft speciellt dåligt samvete inför mina älskade fina barn, eftersom jag har varit extra trött och på grund av det har haft mindre tålamod. Det betyder inte att jag var en perfekt mamma innan. Jag kunde bli arg, tack och lov, och säga ifrån. Och tålamodet var det dåligt med då också ibland, vilket nog är mindre bra, men det är mänskligt för oss alla, men också något som jag redan då hade dåligt samvete för... Men de sista åren så kanske det rörde sig om utmattning. Och det har resulterat i att jag har blivit arg för småsaker ibland, och nästan ibland vansinnig när de inte klär på sig på morgnarna, inför skola och dagis osv... och annat. Ja, det har varit en hel del smäll i dörrar och rop och skrik... och jag har dömt mig själv. Ofta när jag till exempel har skrikit på mina barn, så har det varit som om jag samtidigt har stått utanför mig själv och tittat på mig själv och sagt, vad håller du på med Jessika? Men jag har samtidigt varit så inne i min reaktion och min ilska att jag inte har kunnat stoppa mig själv att vara arg. Ibland har jag bara gått in i sovrummet och stängt dörren och gråtit... Sedan, senare, har jag pratat med dem så gott det går, och bett om förlåtelse. Men vi har också pratat om hur vi kan hjälpas åt att göra det bättre tillsammans, de gånger orken funnits hos mig. Och ofta har vi kastat det ledsna som de ofta efteråt känner i bröstet, upp till Solen eller till Modern, ja ibland säger vi Universum. Vi gör det så många gånger som det känns att de vill att jag skall göra det. Ibland när de känner sig ledsna för något annat så kan de be mig att kasta det till solen åt dem...jag tror det känns bra för dem. Ja, det är vår lilla grej.

 

 

 

Min äldsta pojke sa en gång till mig; mamma varför är ni alla mammor så snälla och trevliga på skolan hela tiden? Kanske kände han på sig något med oss alla mammor... och då menar jag inte att alla är som jag hemma. Ja, i alla fall jag visar inte mina "hemska" sidor på skolan, kanske inte så trevligt för andra att se heller. Men lite mer rivjärn kan det kanske vara i mig känner jag, känner man något så gör man det eller hur. Och säga ifrån får man ju göra. Men jag vill faktiskt lära mig, och den här processen lär mig att göra det på ett mer sansat sätt. Som Tolle talar om, skillnaden mellan reaktion och to respond.( Istället för reaktion, att besvara...enligt översättning.) Men jag känner ett mer lugn i mig nu sedan vi påbörjat vårat arbete och det är jag tacksam för. Samtidigt känner jag också en stor brinnande kreativitet inom mig som är redo att öppna sig för världen och för mig själv, och det är väl den som jag fortfarande har viss rädsla för..

 

Angående det jag skrev ovan så skulle det kännas skönt att prata mer öppet om det här, att det kan kännas så svårt att vara förälder, allt är inte sol och rosa himmel hela tiden. Men det vet ni alla. Och det tror jag att det görs en del i Sverige, pratas om det. Det är nog inte lika stängt som här i USA, vad jag förstår. Vi har alla olika anledningar att ibland känna oss utmattade, dåligt tålamod, de som jobbar mycket, ska hinna hem, och hinna med allt osv osv... Jag säger inte att alla är som jag, men det har varit en period i mitt liv som varit tuff... Men såklart har det inte bara varit så. Som livet är så är det blandat. Mycket glädje skratt och kärlek också hemma! Men jag har inte riktigt orkat med att läsa och göra allt som jag velat med mina älskade barn den senaste tiden, följa med på fotbollsträning och heja osv. Men det vill jag ta igen såå mycket! Men pussas och kramas det gör jag i överflöd om man nu någonsin kan göra det i överflöd.

Vill igen tipsa om en sååå bra film som min fina bror gav till mig för några år sedan som heter; What the Bleep do we know. Den öppnar dina sinnen på alla sätt. Den finns även i bokform. Rekommenderas Rekommenderas starkt! Se den gärna med din respektive!

Slutar för ikväll, vill kanske läsa lite, tack igen ni fina Sweor för böckerna:-) Eller/och se lite Will & Grace... Skratt helar.

Ps. Vår älskade äldsta kille spelade match igår berättade han idag, och han räddade en straff. Wow! Inte dåligt! Stolt mamma! De vann matchen. Och nu förstår jag varför matchen med Barcelona var så viktig igår... De vann ju hela Champions League!!! Så jag förstår allt tjoande! Wish I would have been there med mina älskade. Vår äldsta kille var alldeles hes i rösten idag, älsklingen vår. Ja, båda älsklingarna våra var så glada.

Sen kväll här, har varit hos min fina psykiatriker Karen idag, och jag nämnde citatet från Marianne Williamson till henne, vi har talat om Marianne Williamson tidigare som faktiskt är "a local gal", hon är från Houston, men hon bor nog inte här. Karen visste precis vilket citat jag menade. Och hon sa till mig innan jag gick; Who are you to play small? Det är inte ett direkt citat från Williamson men de orden har funnits med mig hela dan, det är en version av ovan citat. Som jag sa tidigare så känns det som att allt är sammankopplat så mycket. Den senaste veckan när jag har haft stark ångest så har det kommit upp en så stark rädsla för min egen styrka. Jag har frågat; vad finns under rädslan, och ordet Kärlek har kommit upp flera gånger. Och när jag frågade vad finns under all denna denna ångest och rädsla? Har jag fått svaret Vishet. Och efter det har min kropp börjat nästan att skaka av rädsla. Ja, så ni ser. Hur vi fungerar. Liknande har kommit upp tidigare, men inte så starkt som nu.

(Marianne Williamsons bok, som jag verkligen kan rekommendera för er som ej läst den, hon har såklart skrivit flera böcker.)

Vi åkte också en sväng till Burzynskikliniken för att göra check up, eftersom jag påbörjat en ny medicin igår kväll, allt ser bra ut, och jag mår som vanligt. Fortsätter klaga på värmen som vanligt, inget ovanligt, 35 grader, och kvavt... förlåt alla gudar, it is just not for me.

Redan när vi var på väg till Karen, min psykiatriker så började jag känna mig nervös, lite ångest... och ännu mer på kliniken, men klarade av det, jag har ju mina tabletter som extra hjälp, tack och lov är det låga doser, men efter besöket så började jag känna av ångesten ännu mer och när vi äntligen kom hem så bestämde vi oss för att jobba med det jag och Sasha. Det tog två och en halv timme... men det var värt det. Allt kom tillbaka till min rädsla för att visa mitt Sanna Jag ,att uttrycka mig, min glädje.

När vi talade med Doktor Larisa tidigare på kliniken så kom vi som vi oftast gör in på religion, livsfilosfi, och ja allt möjligt, vi berättade om Marianne Williamsons citat som hon tyckte jättemycket om, Sasha mejlade det till henne senare. Och jag kände mig levande och glad under vårt samtal. Men så fort vi började gå ut från kliniken så började det rycka i mina mungipor... rädsla för panikattack, och en stark rädsla att uttrycka mig så där levande och med glädje, som om något i mig sa, du har inte rätt till det. Det kommer att döda dig! På det sättet har jag inte levt innan mina panikattaker, då kunde jag definitvt vara glad och levande delta i samtal och diskussioner, men när man lever i ångest är det som att allt man samlat på sig når en kritisk massa och pushar det till det yttersta, om ni förstår, så känns det för mig i alla fall... Så vi talade om det när vi, i den härliga :-) hettan väntade på taxin, fick lite luft (bastu) eftersom det tog ca en halvtimme för taxin att komma fram.

Nu är det redan nästa dag, eller kväll redan, dags för middag, Sasha lagar mat. Något med kyckling. Och jag är faktiskt hungrig. Meningen var att jag skulle få iväg det här igår kväll, men det blev strul med internet... någon använder din ip-adress stod det helt plötsligt på båda våra datorer,...känner ni igen det? Ja, idag lyckades vi reda ut det, på morgonen, Sasha ordnade det såklart, inte jag. Och idag har jag mått bättre hela förmiddagen, vi var till och med och tränade på gymmet tillsammans. Kändes skönt att komma iväg, har nog inte tränat på tre dagar. Så det var bra att komma igång lite smått igen. Lyssnade på gregorianska hymner när jag gick på löpbanan, och tittade på tennis faktiskt, det är nog den enda sport som jag tycker om att se fortfarande. Förutom lite fotboll med mina killar.

Och det var en svensk som spelade, Söderling, i French Open turneringen. Go Go Sweden! Han ledde med 2-0 i set och hade första gamet när vi var klara med träningen. Så det såg bra ut. Det fick mig att minnas De goda tiderna som man säger. Minns ni när Mats Wilander vann French Open? Som 17 åring? Wow! Det var en speciell upplevelse. Jag och mina älskade fina kusiner, L och M var tillsammans med min bror och några av hans vänner, och tältade vid någon sjö, minns ej namnet på stället, något finskt namn, som så många ställen uppe i Tornedalen har. Och vi tjejer låg i tältet med en liten radio och lyssnade och Hejade med Själ och Hjärta på vår Mats Wilander. Killarna tror jag mest satt i bastun, men de fick ivriga rapporter från oss tjejer i tältet. Men vi tjoade och dansade som nog aldrig har skådats kring den annars så tysta sjön när vår hjälte vann French Open! Efter det var jag alltid lite förtjust i Mats Wilander minns jag.

Ja, det var speciellt de tiderna eller hur, när nästan ett helt land kunde stanna upp i koncentration för att se Björn Borg i final med John McEnroe, Ingemar Stenmark åka sina åk, eller Gunde Svan vinna sina guld!. Thoose were the days! :-) Fick inte ni också ledigt från lektioner för att se detta för att lärarna också så gärna ville se det? Alla var med. Ja, vi var ju till och med Mats Wilander i skogen och hejade fram honom med all vår viljekraft! Har ni tänkt på hur mycket styrka all denna vilja från en hel nation kan ge en idrottsman/kvinna eller ett lag? Så är det ju inte riktigt idag, ibland händer det kanske, men världen är så splittrad idag, det är så mycket, så snabbt, snabba klipp, lite tid.. osv.. Ja, ni vet allt! På gott och ont! Jag tackar i alla fall internet för att jag kan sitta här och blogga, och att jag kan skypa, ringa via skype, ha kontakt med mina kära. Så tekniken gör livet lättare på många sätt och vis.

Men jag kan inte riktigt komma till freds med att speciellt min älskade snart sjuåring, spelar en hel del för mycket på datorn, nintendon osv.. speciellt om mamma inte är där och håller koll. Vår äldsta kille fick började spela spel först när han var sju och ett halvt år. Tillslut sa han till mig; mamma, du tror att jag är en tjej, som en anklagelse, alla andra har spel men inte jag. Ja, så då gick jag och köpte honom en PSP, som jag höll gömd i ännu en månad, var tvungen att tänka på det en stund till....Och ja, vad tror ni händer ett år senare, då har lillebror, som då var närmare fem år såklart fått sitt första spel, en nintendo... så ja på den vägen är det. Jag har inget emot lite spelande men, det kan bli så hypnotiserande speciellt för vissa barn. Och what´s up with all the violence? Vi köper inte sådana spel, men ändå????? Många får spela sådana spel, kompisar som är tio år spelar 16 års, 18 års spel osv...

I dag förstår jag mer än någonsin; att allt du utsätter din vackra hjärna för, och även kroppen, finns kvar på något sätt, det lagras, det finns kvar. Och jag känner att jag vill vara rädda om mina barn, ta hand om dem på bästa sätt. Det vill vi alla föräldrar! Jag kan inte skydda dem från allt. Men när jag blir frisk och back in business, så blir det andra bullar, eller hur älskade min Gena :-) Som jag nämnde, högläsning, och ja, varför inte tystnad ibland, uppfriskande. Därför är det så bra uppe i Tornedalen, för där bygger de kojor av det de hittar på gården, brädor, granris, spikar och har sig, åker skidor, spelar fotboll både själva och med morfar, spelar fia, monopol och alla möjliga "gammaldagsspel" med mormor. Jag älskar det! Hemma i Stockholm har de också såklart, sin farmor och farfar som målar och ritar, klipper och klistrar, gör pappersfigurer med dem, ja mest farmor, farfar leker med dem ute, fotboll osv. Så tack älskade våra föräldrar. Så tacksam att ha er allihopa. För vad ni ger våra barn. Jag är tacksam att ha er, ni äldre generation, för vad ni ger våra barn. Det är så viktigt, speciellt idag. Tack älskade ni!

Tänka sig nu är det redan efter elva på kvällen... vi åt sen middag, och satt sedan och pratade tillsammans om allt mellan himmel och jord, min kära ångest, vad som kommit upp idag, ja den har visat sig idag också, men vi har kommit in på annat också, Dalai Lama, historia, ja livet, skrattat,... Imorgon är det vilodag, söndag, så vi har sovmorgon. Frukost klockan nio... skönt att få sova ut lite.

Ville redan igår berätta vad som kom upp när vi gjorde jobb angående min ångest... När vi kom ut från kliniken när jag började känna ångest över att få panikattack, och något som sa att jag inte har rätt att vara glad, att skratta, att uttrycka mig, då kan jag dö. Då kände jag en stark känsla av att någon nästan kvävde mig. Det var en väldigt stark känsla. När vi kom hem så jobbade vi med det. Och det som kom fram, jag det kom fram redan innan, det var som att jag såg, kände hur någon som var större än mig låg med hela sin tyngd på mig, och jag fick panik och jag kunde inte andas, jag trodde verkligen att jag skulle dö. Min bild och min känsla sa mig att jag var sex år ungefär, och att jag hade varit ute på byn och lekt, och det var äldre killar också där, ca 11-13 år gamla. På den tiden var jag en ganska framåt liten tjej, glad och pratsam, och jag har en stark känsla av att jag sa något som antagligen inte passade en av killarna, något som störde honom...vet inte vad som hände... men jag vet att han "attackerade" mig hoppade på mig och tryckte ner mig på marken och det var då jag upplevde det som att jag skulle dö, att jag skulle kvävas. För mig var det på riktigt. Jag tror att det är ganska många som har upplevt liknande händelser, och värre saker i sina liv. Den enda bild jag fick fram sedan var att jag satt hemma i köket, i tryggheten, och åt ostsmörgåsar som jag doppade i oboy, som jag alltid älskat. Som jag fortfarande kan sakna.(Får inte äta sånt idag på grund av min diet). Det här minnet, som kom upp, har jag helt blockerat, helt! Minns det inte, whatsoever! Fram till igår. Men det var som att det budskap jag fick då var att; är du glad och skrattar och uttrycker dig själv så kan du dö! Antagligen så var det så traumatiskt för mig. När det här minnet kom upp var jag helt enkelt tvungen att ta en kvartstablett lugnande för att inte få en panikattack. Minns också att efter den här händelsen så blev jag mer blyg, speciellt bland äldre killar, innan hade jag nog varit mer carefree, som nog många barn är. Vi gjorde en helandeprocess om det här, som inkluderade både mig och den pojken, som jag inte har någon aning om vem det var. Minns inte! Och det spelar ingen roll. Han var inte en vuxen, och han förstod själv inte vidden av det han gjorde. Jag sänder honom all Ljus och Kärlek, vem det än var. Men i ärlighetens namn, så kom ilska över denna händelse upp idag, som först visade sig som ångest, så jag har jobbat med det också. Och Ljus och förlåtelse. Ja, det är som att skala en lök, lager efter lager.... men känner också att tillslut är det bara att förlåta allt och gå vidare, stora saker är viktiga att ta upp, för annars fortsätter de att komma upp och sedan jobba sig igenom dem, men vissa saker, är nog lättare att släppa och på något vis skicka förlåtelsens ljus över och se att vi alla är här och gör det bästa vi kan. Som Oprah säger; When we know better, we do better. Och det gäller oss alla. Som jag säger till mina barn, Vi är alla vackra underbara stjärnor från Universum. Nu måste jag bara börja tro på det själv:-) Till Fullo! Eller hur...:-)

Talade med min älskade dotter idag. Hon sa, ja hon pratade så mycket så det skulle fylla minst hela den här

bloggsidan:-) Vi hade en diskussion om monster, mamma du måste vara här med mig så att inte monstrena kommer på natten. Så vi pratade om det. Jag sa att hon skulle hålla Modern i handen och skicka monstret till solen, då blir monstret snällt, och egentligent finns inte monstrena på riktigt. (Hennes mamma håller på att lära sig det först nu vid 42 år ålder). Men vi får fortsätta den diskussionen bättre när vi kommer hem. Sen sa hon; Mamma jag har väntat på dig tio gånger. Älskade min underbara söta lilla fina tjej. Snart kommer jag, sa jag igen till henne. Och nu är det snart. Och Älskade underbara min snart sjuåring, var så inne i matchen som snart skulle börja mellan Barcelona och Manchester så han hade inte riktigt tid att prata med mig:-) sötis, han skulle se matchen med snälla farfar, Deda Jura. Storebror, vår äldsta sötis, var hos sin också söta fina kusin som också är ett stort Barcelonafan, liksom hela familjen, min älskade syster Susanne och hennes fina sambo, (deras söta tjejer och fina storebror vet jag inte om de är Barcelonafan, kanske av bara farten...) så hemma hos dem var det väl så livat att de inte hörde att jag ringde ungefär sex eller tio gånger för att få prata med vår äldsta lilla älskling. Men jag får ringa imorgon. Och jag fick höra sedan att Barcelona vann!!!! Tjohoooo!!! får jag väl utropa då! Heja heja! Sorry Monia och Hana som bara hejar på Real Madrid! :-), även om de inte ens spelar?:-) Love you! Pratade med Monia sedan, som inte var glad att Barcelona vann :-) men ändå skrattade så mycket så att jag började skratta åt det hela. I love you all! Alla mina systrar!

Talade precis med mina underbara älskade barn. Min lilla tjej, som är telefonsvararen hemma, ja ni vet ju hur fyraåringar är... Hon är så underbar, hon sa flera gånger, jag älskar dig mamma, när kommer du hem mamma? Jag älskar dig mamma, jag är så glad när du ringer, jag har plockat fina blommor till dig, såna som du gillar, när du kommer hem ska vi gå och köpa en väska till mig med rosa och lila örhängen som jag kan ha i väskan. Och jag vill ha en likadan rosa vagn som A, hennes kusin som är lika gammal, och samma docka med rosa kläder som hon har. (Listan var lång). Och sen ska vi läsa boken, Ella går på pottan. (den boken har hon nog vuxit ur för länge sedan men det har blivit en bok som vi alltid läser när jag är hemma, som en extra bok, eller bara den om mamma är trött och vill ha en kort bok:-) ). Sedan berättade hon om storebrors konsert där han dansade till Michael Jackson, men det var inte den Michael Jacksonsången som hon själv brukar sjunga, vilken sång menar du då frågade jag, ja då gjorde hon några klick ljud och säkert några rörelser till... så jag förstod inte riktigt vilken sång hon menade :-) Älskade min prinsessa.

(Hit längtar jag, promenadstråk nära vattnet hemma)

Vår äldsta underbara pojke går på danskola på kvällarna. Och Älskade vår pojke som fyller sju år snart berättade igår när jag ringde att de hade spelat match, och de vann med 6-3, och han gjorde alla sex målen... ja, vi kanske har en liten Messi på gång...:-). Messi är killarnas idol i fotboll, så det är Barcelona som gäller hemma hos oss, eller i alla fall var det för två månader sedan... Och äldsta pojken vår, han hade precis kommit hem från fotbollsträningen idag, och var glad, älskade min, för att han hade gjort ett mål. De vann med två-noll. Men han är ofta målvakt och ganska duktig där också. Ja, det var uppiggande att tala med mina underbara tre som Jag Älskar Mer Än Hela Universum! Snart Snart hemma!

Nu skall vi iväg till kliniken, så måste sätta lite fart och göra mig i ordning.... Vi ses!

Hej på er vänner mina fina! :-) Vi kom precis från mexikansk restaurang runt hörnet... så mätt är jag, och jag åt knappt hälften av vad jag brukar. Har märkt att jag äter mindre nu. Beror på mindre kortison, tack och lov! Och kanske beror på Gud vet vad med alla dessa piller, "pill junkie" som jag är :-). Idag fick jag en ny medicin som skall hjälpa i min behandling. Är tacksam tacksam för all hjälp jag får här. Såg precis att Natasha, min Genas fina lillasyster, hade lagt in några visdomsord på min facebook chatt, (jag hade lämnat datorn på när vi var borta) men hon var redan offline när jag kom hem, ja det borde du :-) Klockan är tre på natten hemma i Sverige.... Tack älskade syster min så sant de visdomsord du delade med dig av!

Idag har varit en blandad dag. Nu känner jag mig glad efter vårt besök på restaurangen, vi pratade, skrattade, skönt att komma ut lite. På dagen grät jag i telefonen när jag talade med min älskade Gena, som var redo att gå att lägga sig...eller att somna, han ringde bara för att säga godnatt, sent i Moskva, stackarn, så får han mig gråtandes på telefonen igen... Men han är underbar min Gena. Jag älskar dig! Har haft en hel del ångest idag, dumma tankar som kommer i huvudet... det är bara att visa sig starkare, och att samtidigt inte kämpa emot...så var lite skakig och och nervös inför en sådan enkel sak som att åka till kliniken idag , något med den senaste veckan, extra jobbig... hmmm! Men det gick bra, pust! Hade samtal med Sasha igen angående min norrländska/tornedalska brist på kommunikation, härlig kombination som ni vet med hur ryssar kommunicerar, allt skall diskuteras i 47 olika vinklar fram och tillbaka.... ha ha! Ja, det finns alltid mening med allt, varför jag har en rysk underbar man, och så många fina ryska vänner i mitt liv. Talade senare med min fina Monia, och grät och grät och sedan skrattade vi också mycket, hon är så underbar för hon har så lätt till skratt och hennes skratt är så medryckande, så det kändes skönt efter allt gråt. Release som man säger på engelska. Tack snälla fina min Monia. Ja, sedan var jag redo att gå till restaurangen.

(Klarblå himmel i dag i Houston)

(Och skinande sol)

Dagens citat passar verkligen bra med det som kommit till mig igår och de senaste dagar, via det jag läst, och det som Sasha sa med väldigt kraft till mig efter dagens meditation. Jag behövde nog höra det med styrka. Ser ni hur allt är sammankopplat, det man läser, tänker på, och det som sägs till en, och skickas till en..., vi är alla sammankopplade... Ordagrant kan jag inte upprepa det han sa eller det jag läst. Men det handlar om att glömma sig själv, sina egna problem och att ge kärlek till världen. Och för mig är dagens citat om just det. Jag vet att det nog inte är populärt att säga idag att vi skall glömma oss själva, kanske det går att uttrycka det så att det istället handlar om att inte fastna i sina problem, att inte låta hela världen cirkulera kring sig själv och sina problem. Ofta är det de människor som går ut och hjälper andra människor, på vilket sätt det än må vara, som kan hitta sig själva, hitta kärleken, genom den kärlek de bemöts av och den som de ger till människor. Och de som använder sin gåva, sin livsglädje, sin inre kreativitet, och samtidigt ger de sig själva och världen av sin gåva, och jag till hela Universum. Men jag menar inte att vi skall glömma oss själva på det sättet att vi förnekar dem vi är, att vi låter andra människor bestämma över våra liv, och att vi inte är sanna till oss själva, att vi sopar saker under mattan, våra känslor till exempel.... osv...

(Lite skugga under dagens vackra men dock brännande sol)

Men med att glömma sig själva så tror jag det menas att inte fastna i sitt, så att man gör det till något så stort så att man glömmer att gå ut ur den bubblan, eller är rädd att gå ut ur den bubblan, för det är så tryggt där.... Det har jag verkligen gjort tillräckligt i mitt liv, både delvis och för mycket. Jag har levt i min trygga bubbla eller låda..., jag talar om att jag inte har använt den inre inspirationen som får mig att brinna, det som får mig att känna lyckorus, att glömma tid och rum, det som det är meningen att jag skall ge till världen. Det som vi alla har! Vi har så många olika gåvor, och alla är lika värdefulla, vilka de än är! Det viktigaste är att lyssna till sitt inre, sin inre guide. Du vet! Jag vet! Jag säger igen att det inte är så att jag enbart levt i min bubbla, jag har tagit mig ut och upplevt stunder av lycka glädje såklart, och inspiration. Men min inre röst säger mig att det är dags att börja/fortsätta processen att blomstra mer, att växa upp! Hela livet ropar det! Och vi är alla vackra blommor! Eller hur? :-) Som den underbara prästen Ed Bacon, som jag nämnde i en blogg häromdagen upplevde som femåring, en "röst" som sa till honom; Du är den mest älskade av Guds barn, och likaså är alla andra människor. (Citat ej ordagrant) Det förändrade hans liv.

Hur som helst, det ligger så mycket sanning i orden: Only by giving of yourself, you can truly find yourself

Hemma, och gömmer mig från bastun därute. Inte klagomål...:-) bara konstanterande av fakta, 35 grader och kvavt, vilket lägger till några grader ytterligare. Kanske jag längtar hem för mycket, ja jag vet att jag gör det. Så det har varit en hel del tårar, idag, och igår, saknar mina barn så det värker i både kropp och själ. Och min Gena också. Önskar han kunde komma och hämta hem mig idag. Men det återstår ca en och en halv vecka här troligtvis som det verkar.  Så det skall jag väl stå ut med. MRI igår, att ligga i tuben gick bra, tack för era fina sms och ert stöd underbara vänner. De har en ny maskin nu, det hade de förra gången också, så det går fortare nu, tidsmässigt. Denna gång kunde jag till och med lyssna på klassisk musik, välja radiostation. Jag sa till om det förra gången, att i Sverige får man lyssna på musik när man gör MRI, vet ej om de lyssnade på mig, men det kan hända att det var inplanerat med den nya apparaturen. Hur som helst skönt att koppla av med klassisk musik. Tog dock en extra av mina avslappnande tabletter innan jag la mig därinne. Så det var nog en blandad kompott, av er underbara hjälp och musik, och lugnande tabletter. Ja, och så grät jag lite innan jag skulle lägga mig där... det släppte väl lite på min spänning också. Och kvinnan som hjälpte mig därinne var så snäll och förstående så det hjälper också.

(Efter MRI, kan slappna av lite, i väntrummet...)

Vi såg nyss sista avsnittet av The Oprah Show, som visades i hennes studio. Gårdagens, del två av hyllningskonserten missade vi igår, eftersom vår kabeltv inte fungerade....hmmm! Men så är det, la mig och gjorde avslappningsövning istället. Behövdes efter all uppbyggd spänning inför gårdagens MRI. Har haft ganska mycket ångest idag. Hej hej på dig ångest! Ja, så är det , livet livet! Har fortsatt idag med både avslappnande musik, bla de Dominikanska munkarna (stavn?) som lugnar mig och mina celler tror jag, och även annan andlig upplyftande musik. Vi var en sväng på kliniken också idag. Får mer ingående resultat av min MRI om några dagar, men det går stadigt framåt. Huvudläkaren, Doktor Burzynski himself är ute och reser, bl a i Kina, det finns mycket intresse för hans framgångsrika metod att jobba med cancer och tumörer. En vän till mig, som jag lärt känna här, har fått väldigt goda resultat efter att ha behandlats här, hon hade en relativt aggresiv cancer. Så hon är väldigt glad! Och så är jag för henne! Tjohooooo! :-)

Oprah hade inga gäster idag endast publik, och hon talade från hjärtat kändes det som. Det som hon under alla dessa år känt och sett hos alla de ca 30 tusen som hon har intervjuat oberoende vilka problem de hade var, att de inte kände sig värdiga att älskas. Att vi alla vill bli sedda och lyssnade på. Jag minns inte ordagrant hur hon uttryckte sig. Men det var den gemensamma nämnaren hos oss människor som hon såg orsakade så mycket lidande. Hon talade om att vi alla har kraften inne i oss, vi har alla en gåva som det är meningen att vi skall göra i livet. Och vi är värdiga bara genom det faktum att vi är födda. Och hon uttryckte väldigt starkt att hon under alla dessa år har känt sig vägled av något Högre. Och hon sa att vi alla är vägledda av något Högre, bara vi lyssnar. Som jag sagt tidigare, för mig är hon en stor inspiration i livet.

(Ja, det blir tomt utan henne i rutan varje dag. Men är säker att hon kommer att synas på något vis via hennes nya network, OWN, hoppas hon gör vissa intervjuer där.)

Håller med dig min fina vän Karolina, att det ligger så mycket i uttrycket; älska, glömma och förlåta. Livsvisdom:-)

Tack Tack Tack Gandhi! Jag känner i mitt hjärta likaså, som jag även skrev på facebook idag; Jag är Kristen, Hindu, Muslim, Judinna, Buddhist, Kvantfyskiker.... och allt annat. Gud transcenderar ALLT! Det är bara vi människor som begränsar Gud i en liten låda, oj, det här med att begränsa i en låda/box känns bekant... hmmm?, (lilla jessika som begränsar sig, stänger in sig i en liten låda, rädd att komma ut), ni som följt min blogg lite känner nog igen det... :-).  Den Sanna Religionen... som finns i alla religioner, handlar om att förena människor. Vi är alla Ett. Och det förstod Gandhi. Det har alla de Stora förstått, mer än förstått, de har erfarit det, och därför liksom Jesus älskat allt och alla! Även; Religion, Vetenskap och Filosofi är också Ett, när det befinner sig på Högsta nivå! Så känner jag i mitt hjärta!

Det här med att förena och kunna se Gud i varje människa, även den som du just nu till och med inte står ut med... chefen, jobbig släkting...whoever... det är där vår prövning står i det dagliga livet. Och att inte fastna i gamla oförätter... älta, älta... tugga tugga det gamla, som jag själv känner att jag gjort, även till och med på denna blogg...

Förlåtelse och gå vidare, det låter väl enkelt! :-) Jag om någon vet att det är viktigt att erkänna sina känslor, att inte trycka ner dem och att acceptera det som är, som vår vän Tolle säger, men att kunna sedan gå vidare. Han skriver någonstans om... att förlåta i varje sekund... det är att leva i Nuet! (Det är definitivt inte en ordagrann citering) Ja, det är en livskonst! Min kära man Gena sa faktiskt något när vi diskuterade det här, som jag brukar tänka på, som han själv ibland använder sig av, älskade min, om han har svårt för en person; då ser han framför sig dem hur de var när de var kanske tre eller fem år gamla, ja han ser dem som små barn. Han ser det lilla vackra barnet i dem. Och då blir det lättare. Det hjälper faktiskt ibland för mig.

Så livet här är en skola, det är det våra vackra Höga lärare såsom Jesus, Buddha och andra försökte lära oss. Men vi gör så gott som vi kan eller hur. För det gäller att inte fastna i dömande av sig själv, det är också något som för oss längre bort från det Högre i oss Själva! Men vi har det alltid med oss, Det Högre, ALLTID! Och vi är alltid förlåtna! Alltid! Det är vi själva som är våra värsta domare! Och det är det som kan göra våra liv till nästan ett helvete, ursäkta uttrycket. Jag vet det av egen erfarenhet, jag har dömt mig själv så hårt för än det ena och än det andra, så nedtyngande det är att leva så, inte konstigt att man kan bli sjuk eller deprimerad osv, cellerna blir ledsna och mår inte bra av att leva så i en kropp. (Med det vill jag inte säga att alla som är sjuka är sjuka på grund av sådana orsaker, det är mer komplicerat än så, alla har sin historia absolut, medicinska osv)  Slutligen vill jag säga att jag från mitt hjärta känner att; Vi är förlåtna för allt! Allt! Steg för oss att nå förlåtelse av både oss själva och av andra är förståelse och medkänsla. När vi kan förstå och känna medkänsla i våra hjärtan för oss själva och andra, då kan vi komma närmare förlåtelse. Och när vi kan se att vi egentligen är av samma vackra "skrot och korn", att vi är alla gudomliga varelser, vi är alla ETT! Ja, som sagt var det är en Livskonst! Step by step! Och inte dömande av sig själv. Vi gör så gott vi kan eller hur! Varje dag är en ny dag av nya möjligheter. Ja, det var dagens filosoferande.... tänk vad vis jag blev idag:-) (Jag älskar att filosofera... ett drag jag nog har från min kära far... pappa min fortsätt filosofera, du är underbar och jag Älskar dig kom i håg det!, jag Älskar dig min underbara mamma också, som min älskade dotter sa, du har så snälla ögon mormor, jag det har du älskade min mamma! Jag älskar er båda mer än hela universum!)

Idag har det varit del ett av Oprah Winfreys tredagars "Grand Finale". De tre sista avsnitten efter 25 år av hennes show, det är stort. En stor show i hennes ära med många gäster, idag bl a Madonna, Tom Cruise, Katie Holmes, Beyonce och Tom Hanks som programledare verkar det som, och många så kallade vanliga tv-tittare som berättar hur showen på olika sätt förändrat och hjälpt dem i deras liv. Showen har förutom i Amerika även följts i 150 länder i världen. För mig är hon en stor förebild och har inspirerat mig i mitt andliga sökande, och på många andra sätt. Jag visar lite bilder från dagens show.

Idag när jag gick och tränade tillsammans med Sasha, så duktig var jag idag, 10 poäng till mig eller hur:-), så lyssnade jag på min ipod, där jag har nedladdat väldigt mycket såklart från Oprahs sajt. Alla hennes samtal med Eckhart Tolle, men även från hennes radioshow, där det finns en hel del avsnitt som går att ladda ner från arkivet. Jag lyssnade på en intervju som hon gjorde med en präst som heter Ed Bacon. Han är min förebild som präst. Han berättade att när han var fem år gammal så hade han vad han kallar en uppenbarelse, han upplevde, en röst, eller en närvaro, ord går inte att förklara vad det var, som sa till honom, Du är den mest Älskade av alla Guds varelser, och så är alla andra. Innebörden är Vi är alla "the most beloved of all God´s Creatures". Vi är alla lika älskade. Den händelsen förändrade hans liv. Inte så konstigt. Till Ed Bacons kyrka kommer människor som tillhör alla möjliga religioner, till och med en ateist.

(Himlen var så vacker idag, så det blev många bilder... passande till dagens tema eller hur)

Ed Bacon kallar sig själv kristen, men han ser Gud i alla religioner. Vilket jag tror att fler och fler människor idag gör, och därför tilltalas nog så många av bland annat hans budskap. Jag kan verkligen rekommendera att lyssna på den intervjun, och det finns även andra mycket intressanta och inspirerande intervjuer att lyssna på. Jag är nog inne på mitt femte varv att lyssna på dem intervjuerna, under en treårs period. :-) Det går bra att lyssna på dem via datorn eller att ladda ner på en ipod eller liknande...

Nu börjar det som vanligt bli sent, och imorgon skall jag göra MRI.... så om ni vill och läser det här innan, så kanske tänk på mig lite, svensk tid mellan fyra och femtiden när jag ligger i min lilla tub/tunnel. Tack alltid för att ni finns!

Ps. Till min kära faster, om du läser det här, angående den diskussion vi hade på facebook huruvida det sägs något i bibeln om man får skämta och om att känna glädje. Har nedskrivet i min lilla bok, där jag skriver ner olika visdomsord; Där hittade jag idag: Humour Lifts Us Up to God! Minns ej var jag hörde eller läste det, men kan nog ta reda på det. Men det är så sant, eller hur. Kraaaam!

Hej igen! Ännu en ny dag med nya möjligheter. Har spenderat den dagen, med att sova, en hel del gråt per telefon med min älskade Gena och min underbara vän Monia. Det hjälper att gråta. Men det kändes skönt att skratta i går och se på serien Will & Grace. Den får mig verkligen att skratta. De är alla fyra ett otroligt team av duktiga skådespelare. Och manusförfattarna, wow! Talade även med en till god vän i Stockholm idag, tack kära du L, underbara vän för dina goda råd.

Sitter nu på bokavdelningen på Barnes & Nobles, har inhandlat min vanliga, Green Tea Tropical.... Hoppas jag kommer ihåg att dricka den, sist så var den redan halvljummen när jag kom ihåg den. Kan komma in i mitt skrivande och glömma tid och rum, ja ni vet hur det kan vara. För mig skall te vara hett, inte hett så att man bränner ihjäl sig, men avsevärt mycket hetare än halvljummet, jag kan nästan inte dricka halvljummet te, så är det bara...:-). Vi åt lite sushi jag och fina Sasha precis nyss.

 

Jag har helt slutat med ris och potatis, pasta och bröd har jag inte ätit sedan i somras. Men det beror på den nya dieten som jag försöker följa, som jag hela tiden glömmer namnet på. Vi har egentligen följt den dieten i princip, men jag har ätit ris ibland och lite potatis, men ganska länge har jag inte känt för potatis så det har jag minskat ner på själv. Det som är intressant är att sedan jag har slutat med den medicin som skulle minska min hjärnsvullnad, kortison, så har min lust att äta kyckling också minskat, jag äter lite men ibland när jag äter det så kommer det en väldigt stark känsla av att jag just nu äter ett dött djur. Jag ser nästan den levande hönan/kycklingen framför mig... Det kommer av sig själv... Otroligt, men så är det. Så risken, my friends, är nog att jag återgår till min vegetariska diet samt fisk, när allt detta är över. Ja vi får se hur jag gör. Jag brukar äta kyckling om jag är på besök hos någon för att inte komplicera det för folk som har bjudit hem mig på middag, för jag är inte så extrem. Men tyvärr; Nöt och griskött går aldrig mer för mig. Det har jag inte ätit sedan 1992...

 

 

 

Måste bara dela med mig av ett uttryck som en vis man sa, jag tror att det var Martinus, han levde i Danmark, och skrev många visa böcker, men jag har inte läst dem, bläddrat lite i dem, jag är ju en religionsvetare såå... Men det han sa om jag inte misstar mig var; Bättre en glad köttätare än en sur vegetarian. Jag älskar det uttrycket! Med det menar han, tolkar jag det som, att ilska, och surhet, dåligt humör, förpestar vår jord mer än att vi äter kött. Med det vill jag inte säga att jag uppmuntrar det sätt som alla stackars djur får leva sina liv för att bli vår mat, och allt som sprutas in i dem, som vi, speciellt våra barn, inte heller mår bra av, även i kycklingar. Kliniken i New York, The Medical Patch Center, poängterade, liksom här på Burzynskikliniken, vikten av att försöka äta så mycket som möjligt av ekologisk mat. Det jag måste ge USA ett stort Hurra! för är hur mycket ekologisk mat de säljer i vanliga mataffärer. Mycket mer än i Sverige. Wow! Jag är imponerad. Vi kan i princip hitta alla grönsaker ekologiskt odlade och kycklingar som uppfötts med organsik mat, och havsfisk. Odlad fisk rekommenderar de inte på båda klinikerna, på grund av allt skit de får i sig när de uppföds, som inte heller är bra för oss.... Allt detta, säljs för bra priser så folk köper faktiskt ekologiskt eller organiskt som de kallar det här... Sasha har koll, han är mycket mer prismedveten än moi/mig!! Med allt detta sagt, så är en annan stor fråga, jag och alla mina väskor... tänker på det... de är också gjorda av stackars djur som uppföds för att bli väskor, skor, och annat för att vi människor skall njuta av det...hmmm!

Nu får jag ta några sippar av mitt te, innan det blir halvljummet... och fundera. Och det är inte första gången jag funderar över det, det pågår en process inne i mig, som med mycket annat i mitt liv.

I am back! Apropå det här med kött... minns en gång, antingen så läste jag det eller så berättade Gena det för mig, det var så länge sedan. Men det var en buddhist som inte åt kött, som sa att om han var tvungen att äta kött så skulle han välja ren eller älgkött, för det är vilt. Och det är faktiskt det som jag har börjat ge till mina barn. Uppvuxen som jag är i vackra Tornedalen. Mina älskade föräldrar gör underbara älgköttbullar, och det är alltid med en ingrediens av kärlek i dem, så det blir alltid extra gott. Det är ett måste varje julafton. Tyvärr så känner jag, som har hållt mig borta från kött så länge att jag inte kan äta det, det skulle kännas för tungt för mig, för min kropp. När jag väntade vår första älskade pojke så hade jag ett visst sug efter kött, så då åt jag renkött några gånger, men när jag åt en älgbiff som mamma och pappa lagat, den var god, men när jag sedan la mig på kvällen så kändes det som om jag trycktes ned mot sängen med hela universums tyngdkraft... Svårt att förklara, men hela min kropp kändes så tung att den trycktes mot jorden.

 

 

 

 

 

Nu är mitt te halvljummet, så dags för mig att gå hem, klockan är faktiskt nästan åtta på kvällen...ovanligt sent för mig att vara ute. Så går det när man sover halva dagen. Skönt att sova bort all ångest, om det vore så enkelt.... Fortsätter skriva hemmavid, hoppas jag. Kram så länge!

Hemma nu, klockan är redan snart halv tio, sent för fröken Jessika, ska hinna med lite annat innan läggdags... men imorgon är det ju söndag så det betyder sovmorgon, vila från meditation, som jag i övrigt börjar uppskatta mer och mer... Men den senaste tiden har jag varit så trött att jag har haft lust att falla ner i sidled från min sittande lotusställning, boink... Men jag har hållit mig uppe, lite disciplin får det lov att vara :-). Men tankarna måste jag säga är ofta som ostyriga apor som hoppar hit och dit. Kanske efter femton års meditiation, lika länge som Sasha har hållit på, så kanske de lugnar ner sig.

Avslutar nog för ikväll, måste hinna med lite annat, förutom medicin, så tror jag ni kan gissa vad....måste få dagens dos av skratt, förutom den jag ofta får via samtal med Sasha... men lite extra här på kvällen innan sovdags från mina vänner Will & Grace, är säkert också ett bra sätt att höja min serotinnivå.

Ps. Dagens citat hittade jag i en av Tolles böcker som jag alltid bär med mig. Förutom alla andra böcker såklart, som jag bär med mig:-). Men jag tyckte att det var himla bra! :-) Kraaaam!

Kära vänner, sitter och har blodinfusion här på Burzynskikliniken. Så jag har fått mitt halva glas vin...:-), det är min "antiallergiska reaktions medicin".  Så skriver jag någonting extra konstigt så beror det på det .-) Sitter i min vanliga fåtölj med benen uppfällda, Ganska skönt. Kunde faktiskt somna.... Men vill blogga lite. Jag somnade klockan åtta igår till mitt avslappningprogram. Så det blev ingen blogg i går. Lyssnade till ett program som Dr Gregg Burzynski gav till mig, Det är Dr Burzynskis son. Det känns bra att lyssna på den. Han kom precis förbi för att höra hur jag mådde, och han sa att avslappningsprogrammet till och med fungerar när man sover. Det går in i mitt undermedvetna. Och jag tror faktiskt på det.

Nu undrar jag. liksom miljontals amerikaner, hur kommer jag att överleva utan Oprah varje dag?:-) Det är endast tre shower kvar...  Hon kommer att sluta sända "The Oprah Show", efter 25 år... Jag minns att jag började se den showen 1986 som utbytesstudent i OHIO här i USA. Och jag har följt henne genom åren via svensk TV. Men jag har ju absolut inte sett den varje dag. Och inte här heller, vi är ofta på kliniken, eller så väljer jag att ta en promenad till Starbucks/Barnes & Nobles för att sitta och skriva istället för att se showen. Så jag är inte beroende, och det är inte så att varje show hon gör passar mig. Men jag gillar henne. Och speciellt hennes vilja att hjälpa människor, och hennes höga intresse för andliga frågor, och det hon har gjort och gör för människor och för speciellt kvinnor genom sin hjälp till oss, till dem som lyssnar, att söka svaren i vårat inre. Det är egentligen där vi har alla svaren, i vårt inre. Det kommer vi aldrig i från, hur mycket vi än försöker springa ifrån det, vi har alltid oss själva med oss vart vi än flyr. Det förstår jag nu mer än någonsin. Mina svar på allt ligger i mitt inre, med god assistans från medicin såklart.

Så nu måste vi se "The big two day finale" nästa vecka. Måste passa in vårat schema för det. För det är något jag vill se. Och även Sasha, som inte är lika "beroende" som jag. Men det kommer nog att vara något speciellt skulle jag tro.

Igår när jag var på gymmet med Sasha, såg jag på delar av Obamas tal om Mellanöstern. Det fick mig att vilja bli mer insatt i internationell politik, detta för att förstå mer av hela vidden av hans tal. Men jag gillar Obama och delar av hans tal tyckte jag mycket om.

Hemma igen - Har sovit en stund och lite lunch. Och tyvärr mellan min vila och lunch så hade jag en ganska jobbig panikattack som var bland de värre på ett tag. Min vänstra arm böjde sig som ett skruvstäd innan jag kunde slappna av med Sashas hjälp. Tack underbara Sasha! Det är intressant, svårt att se när rädslan och smärtan är som värst, hur våra psyken och kroppar fungerar, det känns nästan som om jag kunde komma in i ett epeleptiskt anfall bakvägen, genom att få panik om det, för jag känner att det är så det börjar. En tanke och om jag inte kan stoppa mig, om rädslan tar över min kropp så sätter det igång. Men det var länge sedan det gick så här långt. Så strax efter kändes det hopplöst, hopplöst! Hela livet! Men jag förstår att jag måste lära mig att ta kontroll av min kropp. Be in charge! Och ta kontroll av mina tankar! Finns ingen annan väg. Nu har jag precis talat med min Gena, gråtit och gråtit i telefonen. Och han har hjälpt mig min underbara. Så det är bara att fortsätta! Never never never Quit!!!

Sitter och ser lite på Oprah som visas här klockan fyra varje eftermiddag. Hon berättade precis om Matthie, en pojke som hon lärde känna när han var liten. Han hade en muskel sjukdom liksom sin mamma. Hon var gäst på showen idag. Han hade ett så fint budskap om fred och verkligen ett andligt budskap. Han besökte Oprahshowen flera gånger, men han dog av sin sjukdom när han var 13 år, 2004. Det Oprah berättar om honom och även hans egna ord får tårarna att rinna på mig. Jag har sett honom flera gånger på Oprahshowen, han var en underbar liten kille. Både Oprah och Jimmy Carter kom till hans begravning. Nu talas det om att han kanske skall helgonförklaras. Det jag ser i honom var en så fin och ljus själ.

Hon berättar flera inspirerande historier i dagens show, hon återknyter till tidigare inslag som hon har haft. Historien hon berättar om nu är om en kvinna som växte upp i Zimbabve i en by, och hur hon inte fick studera, hon lärde sig läsa genom att läsa i sin brors skolböcker. Nu är hon doktor i USA, hon har en Phd. Så det visar att allt går att nå, om man tror och har tillit. För henne började det med att en kvinna i en  hennes by sa till henne att hon kan nå sina drömmar. Nu vill hon ge tillbaka till sin by och sitt område, så hon vill bygga en skola i sina hemtrakter. Och såklart så vill Oprah hjälpa henne. Underbart! Se vad en människa kan göra bara någon tror på dig, och framförallt att om du tror på dig själv. Precis vad jag behövde höra idag! Thank you Oprah! I love You! Jag älskar att hon försöker inspirera människor till att följa det högre i sig, genom att hon visar upp goda exempel. Det sägs så bra på engelska; You can make a difference in another persons life!

Nu tog jag mig ut till Barnes & Nobles med viss tvekan... satt utanför på en bänk och grät och grät och pratade med min fina Monia en stund innan jag gick in. Hon hjälper mig så mycket varje dag. Men jag vet att det finns människor som gått igenom tusenfalt värre saker, men ibland frågar jag mig, just en dag som denna, varför jag skall prövas så hårt? Men de jag har talat med som har levt med panikattacker och ångest säger att det har gjort dem så mycket starkare i livet, och att de i slutändan är tacksamma för det de fick gå igenom, även om det var så tufft. Jag verkar ha så svårt att lyssna på "mina" visdomsord... att överlämna mig till det högre... till de visdomsord som jag citerar högst upp i min blogg. Varför skall det vara så svårt? Visdomsorden ger mig inspiration och styrka, men varför är det så svårt??? Livet är verkligen en skola, en skola. Undrar vilken fas av den jag går igenom nu? Jag tänker stanna här, det känner jag så starkt i mig! Jag ska vara med mina barn, ta hand om dem, ge dem all kärlek jag kan efter högsta av min förmåga och också till min älskade man Gena. Det som den här processen har gett mig är att den har börjat öppna mitt hjärta, så att jag kan uttala kärleksförklaringar till familj och vänner. (Mina älskade barn har jag alltid sagt tusen gånger om dagen att jag älskar dem, och kramat dem i överflöd, sedan de föddes, det kom så naturligt, ja ni som har barn vet nog själva hur det är, kärleken översvämmar en.) Ja, så ni älskade familj och vänner får stå ut med det resten av era liv nu:-)! Det kommer från mitt hjärta. Jag känner så starkt att vi alla är Ett, vi är alla från samma källa, kalla det Gud om du vill, för mig känns det naturligt att tala om den Gudomliga Modern. Men oberoende av om vi kallar det Universum eller Gud så känner jag att vi alla är Ett! Så jag är så oerhört tacksam för att den här processen, även om den är så smärtsam ibland, så har den öppnat mitt hjärta lite på halvglänt i alla fall. Tack Oändliga Universum för denna gåva!

Imorgon ska vi på föredrag, är det tänkt, och diskutera en bok, om Jesus skriven, av en mystiker, som jag berättat om tidigare i en blogg för några veckor sedan. Men min första impuls var att stanna hemma. Får se om jag tar mod till mig, efter dagens händelse. Den händelsen tillsammans med blodinfusionen var ganska uttröttande, så jag får se.

Det är bara att fortsätta fortsätta!!! Never Never Never Quit!

Nu blir det definitivt, Will & Grace en stund innan jag somnar. Skratt behövs i massor!

Hoppas ni alla mår bra i vårvärmen, åtminstone ni som är i Stockholm. Såg att det var soligt och 21 grader där i dag. Wow! Här också kring 20 endast, men så kvavt så kläderna klistrar sig mot huden, that´s  the weather in our lovely Houston :-)!

Idag har jag varit hos min fina psykiatriker, Karen, som jag tycker så mycket om. Jag känner mig trygg med henne, och jag trivs med hennes energier. Hon höll med mig att jag nog har fått en liten för hög dos av tabletter samtidigt, så jag skall nog följa hennes profesionella åsikt, hon ringde även upp och kollade med en kollega som just jobbade mer inriktat med detta. Igår sov jag och sov och sov.... alla dessa tabletter. En ska få mig att avvänja mig från en annan och en skall hjälpa mig med min serotin nivå... och en annan är en ny att ta när jag känner att en panikattack är i antågande. För den gamla tabletten jag tagit, och de enda tabletter jag tagit, är egentligen något man tar vid epeleptiskt anfall, men det förstod inte jag, jag trodde också att det var förebyggande mot epeleptiskt anfall, men det är det inte. Men de verkar lugnande. Men jag har tack och lov en ganska låg dos av dem. Ja, hon föreslog en lite enklare lösning, och förklarade ganska bra för mig hur de olika tabletterna fungerar i lugn och ro... så det kändes bra. För jag är ganska stor motståndare till för mycket tabletter....Det är intressant att se hur alla läkare kan ha så olika åsikter om tabletter och behandling... det är därför det verkligen gäller att lyssna till sin intuition! Basta!

(Vi väntade på taxi, Sasha i fina vita kläder, passande till vädret, bild från igår när vi skulle till Burzynskikliniken,

Jag har känt en uppbyggande ilska i mig sedan flera dagar... som en stor orkan byggdes upp i mitt inre, i magtrakten och som ville ut och skulle snart explodera där ett urvrål ville vråla ut "Ni bestämmer inte över mig"! Alla ni människor! Som en dundrande orkan! (Jag älskar det min älskade dotter sa till sin dagisfröken, det första hon gjorde när hon kom in första dagen, med väldigt bestämd stämma; Du bestämmer inte över mig! Då var hon bara tre år. Fortsätt så min älskade dotter! Gör inte som mamma!) Det är såklart inte bara de senaste dagarna det handlar om för mig. Det har att göra med flera beslut som jag gjort i min tidiga tonår, och sedan fortsatt att göra...Att mina åsikter inte räknas och att jag helt enkelt har låtit andras syn på saker vara viktigare. Men det är inte så enkelt att jag har levt så hela mitt liv konstant, jag har sagt vad jag tycker och tänker i mångt och mycket men samtidigt har jag låtit andra bestämma alltför mycket i mitt liv. Låtit andra ta beslut små som stora, och vad grundar det sig på, jo, rädsla att inte bli omtyckt, och egentligen allt i min egen fantasivärld, crazy!  Så under alla dessa år har det byggts upp en hel del...

Vi gjorde en del jobb om det i dag, som egentligen började som en undersökning om mitt motstånd till tabletter. Det kom upp ett minne från skolåren, efter att vi gjort vårt "work", kanske från när jag var elva år, minns inte om jag nämnt det. Som jag nog tidigare berättat så kunde jag vara ganska så bestämmande när jag var liten...jag minns att vi var några stycken som spelade ett spel, eller hittade på en lek, minns inte riktigt, i skolans uppehållsrum på en rast. Och jag sa hur jag tyckte att vi skulle göra det... då var det en tjej som sa ganska argt till mig, eller till alla; Det är lika bra att vi gör som du säger för det är ändå alltid du som bestämmer!!! Jag minns hur jag då nästan tog ett steg tillbaka och inne i mig bestämde, att jag inte ska bestämma mer. För jag kände det som att alla tyckte illa om mig för att jag bestämde. Jag minns att jag innan det hade känt det som att jag tog tag i situationer, eftersom det inte verkade vara någon annan som gjorde det, jag var nog lite otålig, och hon hade nog samtidigt också rätt, hon utgick ju ifrån hur hon kände sig... Ja hur som helst, det var en av mina små beslut i livet att dra mig tillbaka. Men det ligger såklart mer i livet än en sådan händelse, tonåren kan vara komplicerad för många som ni vet. Att känna sig som en "alien" där man bor är inte heller det lättaste, och det gjorde jag faktiskt...osv osv...Slutar innan ni kanske somnar.... alla har sina historier i livet, så är det bara. Men det är aldrig en bra idé att låta andras åsikter vara viktigare än dina egna, för då slutar man att lyssna till sin inre röst. Och det kan bygga upp en hel del ilska och sorg... speciellt om man gör det under lång tid. För det är att sluta leva sitt eget Sanna Liv.

Nu har jag faktiskt varit duktig idag, jag följde med Sasha ner till gymmet och gick på vad det nu heter, "gå/springmaskinen",  i alla fall så gick jag i en halvtimme, och samtidigt kunde jag se på, guess who, Oprah, hon intervjuade Ralp Lauren med familj. Framför varje maskin har de nämligen en liten tv, och så kan man sätta in sina egna hörlurar och se vilken kanal man vill. Det kändes bra att komma igång mer ordentligt med motion. Jag tar en promenad varje dag ute, men värmen får mig att inte orka med en halvtimme i ett sträck, oftast kring 30 grader och kvavt här... Känner mig lite piggare nu efter första avklarade passet, även om jag har ganska mycket trötthet i kroppen fortfarande. Efter dusch så la jag mig ner och lyssnade på ett avslappningsprogram, och somnade faktiskt inte. Så nu bestämde jag mig för att blogga lite. I går var jag helt enkelt alldeles för trött. Jag somnade vid nio med mina böcker utspridda runt mig :-), vaknade halvåtta på morgonen, försov mig till meditationen, som vi börjar halvåtta. Blev lite försenade idag. Sedan gör vi lite övningar, tibetanska faktiskt som får i gång energin och cirkulationen i kroppen och gör mycket annat gott för kroppen. Men ändå så hade jag hellre lust att sova än att äta frukost efter meditation och övningar.... Men det hjälpte faktiskt med både lite extra motion och avslappningsprogram nu på eftermiddagen. Så det blir fortsättning med det. Hemma i underbara Sverige så kan jag faktiskt ta mina promenader ute i den den vackra naturen eller hur. Sedan får det bli snabbpromenader, springa har aldrig varit min grej... men man vet aldrig... you never know.

(De här dofterna, White Sage och Jasmine, blandar jag och tänder ljuset och det doftar så gott i rummet... rensar ut all ångest...:-) , också ett av mina inköp i New York, vi bodde nära de indiska kvarteren)

Sasha läste högt ur en bok idag för mig som jag, liksom han älskar, och som jag har citerat ur flera gånger här på bloggen, skriven av G de Purucker, Golden Precepts of Esotericism. Där föreslår författaren att man när man ansätts av det mörka, av rädsla, och andra så kallade demoner, att man använder sin viljekraft och visualiserar det motsatta, ser sig själv omgiven av ljus. Ser sig själv göra det som man vill göra i livet, det som ger en glädje och det som fyller en med kärlek. "Visualize the other thing. Make pictures of beauty and strength in your mind. " Det här sättet att visualisera är något som måste tränas, göras även de stunder när man inte har en panikattack i antågande eller är fylld av rädsla. Då är det är det lättare att ta till när man fylls av rädsla. Det har jag jobbat med, men det är så bra att påminnas om det, för det var precis det jag behövde höra. Vi har även talat om det med Karen min psykiatriker. Så nu är det bara att Go! Go! Jessika! Fortsätt jobba! Jag kan bli så disträ ibland. Förlora fokus. Det viktiga i det hela är också att inte kämpa emot rädslan... det är det som kan kännas så himla svårt... som jag skrev, it is simple, but it is not easy. Jag har märkt att det hjälper mig att helt slappna av i hela kroppen om jag känner en panikattack i antågande, för oftast så är min naturliga reaktion att spänna hela kroppen, och vad är det, jo motstånd. Men om jag helt slappnar av så kan det hjälpa ganska mycket vid vissa tillfällen. Och har jag då tränat upp mig att förflytta mitt fokus till ljusare tankar så hjälper det enormt.

(Gårdagens vackra himmel)

Nu avslutar jag för ikväll, kanske läser lite en stund eller ser på Will & Grace, svårt beslut..., ja vi får se.

Men jag hoppas vi ses i morgon.

Redan sent här, känns som om jag har sovit halva dagen... vad det nu beror på, denna trötthet. Men vi har hunnit förbi Burzynskikliniken på eftermiddagen och jag har gjort blodprover och talat med vår fina läkare Dr Larisa. Imorgon skall vi dit igen och gå igenom vad de anser om de förslag på mediciner som The Path Medical Center i New York har givit. De har redan ringt mig från kliniken i New York för att höra hur jag mår, så jag har talat med både en av deras läkare och även med Dr Braverman. Så de är måna om sina patienter, det känns bra. En annan läkare från Path Medical ringde redan igår och talade med Sasha angående vissa mediciner och tester som jag bör göra.

Idag fick jag ett mystiskt paket igen, och det visade sig vara från snälla söta Anna i Moskva och alla fina söta SWEOR i Moskva, Svenska Kvinnoklubben i Moskva. De skickade mig ett paket med böcker på svenska. Tack snälla snälla fina alla ni vänner i Moskva, det värmer verkligen mitt hjärta att ni tänker på mig. Det enda jag har problem med nu är vilken av dessa böcker jag skall börja med....Som ni vet så älskar jag böcker, och jag har faktiskt inte läst någon av dessa böcker, så det var himla bra val! :-)

Som ni ser svårt att välja, eller hur! Jag har hört att Hundråringen är himla rolig, så kanske börjar med den...Mycket skratt sägs det när man läser den. Låter inte helt fel! Katedralen vid havet har jag också velat läsa länge... så vi får se. :-)

Idag har det inte hänt så mycket förutom att vi har mediterat på morgonen, gjort våra övningar, ätit frukost, jag har sovit, sovit, sovit, ätit lunch, åkt till kliniken, hem, sett lite Oprah, sovit, .... och sedan gjorde vi faktiskt lite Work som var välbehövligt efter ganska intensiv vecka i New York, så det har samlats upp ångest, så jag behövde bearbeta det. Och det kändes bra. Vi jobbade med min rädsla för epeleptiska anfall, som har kommit upp ganska ofta den senaste tiden. Kanske berättar mer om det vid senare tillfälle. Som alltid så finns det något under all rädsla. Det är som att skala lager för lager och hitta vad som finns under... Och när jag ser vad som finns under så är det faktiskt inte så skrämmande egentligen, det som var så oerhört nästan skräckinjagande så att jag inte kunde säga ordet epeleptiskt anfall under en så lång tid. Men det är jobb jobb. Eller att lära sig att släppa taget. En livskonst! Visst låter det vackert; en livskonst! Byron Katie som har skrivit den underbara boken, Loving What Is, eller på svenska, Älska Livet som det är, hon sa; It is simple but not easy. Det stämmer så väl.

Efter att vi gjort Work, så sov jag igen, sedan lite god middag... och sedan var jag på väg att lägga mig, men då tänkte jag att jag måste i alla fall kolla min mejl, och nu känner jag mig lite piggare så då tänkte jag att jag kan ju blogga lite. Men tröttheten sitter i.... och det vore inte fel att kanske läsa lite som jag älskar att göra innan jag somnar. Nu skall jag bara välja bok :-) Så det får bli en kort liten blogg ikväll.

Ps. Min fina bästis Anna, hoppas ni hade en super kväll på Restaurang J! Love you älskade vän!

Men måste dra mig hemåt snart, Sasha lagar middag. Idag har jag sovit och sovit, och inte haft lust att göra någonting, ångest, och saknat saknat saknat mina barn.... Ringde  till min kära underbara vän Monia och grät och grät i telefon och hon fick mig att må bättre, och hon fick mig också att få på mig kläder och ta mig ut. Behöver min dagliga motion, trots den olidliga värmen, ja även vid femtiden på eftermiddagen är det kvavt och närmare 30 grader, pust! Sorry, för klagomål. Jag tror att jag inte känner mig så glad bland annat för att jag "måste" ta en del nya mediciner mot ångest, det får mig att känna mig misslyckad. Men de har sett att jag har för låg halt av serotonin, det har att göra med förmåga att känna glädje, min enkla och säkert inte så ordentliga förklaring, vilket vi har misstänkt sen tidigare, och för låg halt av något annat som jag nu har glömt namnet på, men skall ta reda på det imorgon när vi åker till kliniken. Det andra har att göra med, vår instinkt att fly vid fara, när vi känner rädsla. Så att ha för låg halt av dessa två är inte en så bra kombination. Så jag skall få både konventionella mediciner och naturmediciner för detta. Men först skall vi kolla så att det fungerar bra med de mediciner jag redan tar här via Burzynskikliniken. Så vi åker dit imorgon.

Allt detta blandat med att jag som jag skrev ovan, saknar mina älskade barn så mycket och min Gena. Jag hade hoppats komma till deras skolavslutning, men vet ej om jag hinner, borde komma just kring de dagarna, men vi får se. Men This too shall pass! Jag gör det här för framtiden, för vår framtid! Tack älskade min Monia för din hjälp idag! Det fick mig att må bättre och att komma ut idag, det behövde jag. Min trötthet är såklart också efter dessa intensiva dagar på Path Medical Center i New York, och ångesten jag har haft, det ger trötthet, tar på energin, men det kan också vara på grund av de nya medicinerna som jag tar, fortfarande under viss inre protest måste jag erkänna. Så det är ju inte så bra. Det är ju mycket bättre att samarbeta med sin medicin, då verkar den bättre... hmmm!

(Nya favoritteet på Starbucks)

Tiden går så fort och måste ta mig hemåt för att äta middag. Med Sasha min fina vän är det som med Ingmar Bergman, man måste komma till matbordet, Prick! när maten är klar! :-) Liksom hur viktigt det var för vår gode Bergman att publiken var på plats i teatersalongen, Prick när föreställningen började. Har ni inte hört Jonas Gardells helt underbara monolog om detta. Jag har sett honom, Jonas Gardell Live, fyra eller fem gånger, och det kan jag verkligen rekommendera. Han är så otroligt skarp och rolig. Senast var när jag och min fina vän Anna var och såg hans föredrag i Saltsjöbaden, i en kyrka där, minns ej namnet på kyrkan... men det var om hans bok; Om Jesus. Föredraget var genialiskt! Och skratta fick man!

Då måste jag i samma andedag nämna att jag vid ett tillfälle för många år sedan, träffade och kort talade med Jonas Gardells man, Mark Levengood, som jag tycker så mycket om också. Han hade kommit upp till norr, till Tornedalen för att hålla föredrag vid ett seminarium som jag deltog i, om kvinnor i Tornedalen. Jag skulle själv hålla ett litet kort föredrag, dan efter, inget att jämföra med Marks såklart, som drog fullt hus i bygdens största lokal. Men efter hans otroligt roliga och fina föredrag, som man aldrig ville skulle ta slut. Han berättade bl a anekdoter om kvinnorna i sin familj, om sin mamma och om sin mormor osv. Hur som helst så skulle jag hålla ett litet föredrag, om en liten undersökning, skrift jag gjort om Tornedalska kvinnor som bor i Stockholm, dagen efter. Och som alltid inför sådant så var jag super nervös.... Jag och en av mina goda och fina vänner som också skulle hålla ett föredrag, stod en stund och pratade med Mark. Och han var så himla trevlig och snäll, det kändes som om jag kände honom, ja som om han var en god vän, även om jag inte gjorde några sådana anspråk. Han sa några saker om detta att jag var nervös, jag han berättade lite om sina erfarenheter och sedan sa han bl a, ja, du kommer ju i alla fall inte att dö av det, eller hur? Hela samtalet med honom fick mig att lugna ner mig, Och morgonen efter på bygdens lilla bibliotek med ca 30-40 personer i publik, vi var flera kvinnor som skulle tala i olika ämnen, så kände jag mig helt lugn. Det känns som om det lilla samtalet med honom hjälpte mig enormt. Kanske hans lugna energier, något var det i alla fall. Tack Mark!

Hemma redan, ätit god middag, och snart dags för säsongens final av Desperate Housewifes, ikväll visar de till och med två avsnitt... så det blir te och lite belgisk choklad som snälla Karolina skickade, mums! So see ya mina vänner!

Tillbaka efter att ha sett en av mina favoritserier, synd att det var sista avsnitten för säsongen. Så nu redan sent, men har sovit halva dan, så nu känner jag mig ganska pigg, men borde lägga mig snart. Imorgon är vi tillbaka till vårat schema med meditation och våra morgonövningar, så det blir tidig morgon. Rise and Shine! :-) Lite lat är jag nog...

Jag funderade på gårdagens inlägg som jag skrev, och det jag skrev var från hjärtat, men uttrycket där jag kallade mig själv för fireball?, hade jag tänkt ändra eller åtminstone kolla upp egentligen vad det innebär att kalla sig själv för det..., engelska är ju inte mitt modersmål som ni alla vet. Men det blev sent och jag glömde bort det. Kanske jag skall förklara bättre vad jag menade; får se om jag lyckas. Fireball kan betyda eldklot, enligt tyda.se, (kanske har det också annan betydelse när det används som slang?) så på sätt och vis stämmer det för ibland känns det som om jag har ett brinnande eldklot inne i mig, kanske ni har känt något liknande när ni gör det som ni absolut älskar, och glömmer tid och rum. När ni är så inne i det ni gör så att allt annat bara försvinner, den där brinnande kreativiteten som får er att känna er levande! Det är det som jag på något sätt försökte uttrycka.

Och också att jag i mitt inre inte är den där lugna tysta, ja helt tyst är jag inte såklart, person som jag ofta, speciellt i yngre år, ger/gav uttryck att vara. I mitt inre så känner jag mig som en mycket mer levande, kreativ och glad person. Det är väl det som börjar vakna, men tyvärr så går jag igenom en smärtsam process för att hitta dit. Det är som att livet tillslut tvingar mig att hitta dit. Stop Kicking and screaming already, säger livet och Universum. Så samtidigt som det här är det svåraste som jag går igenom så är jag också oerhört tacksam för allt som det lär mig, och hur mycket som jag har kunnat rensa ut, befria mig från, gammalt skräp. Processen fortsätter hela livet, men det här har lärt mig vissa tekniker att använda. Förhoppningsvis under lugnare former, utan dessa eländiga panikattacker. Tack tack tack Universum för all Hjälp!

Sitter här i lägenheten, lyssnar på klassisk musik, högt högt högt ljud! Vi landade sen eftermiddag, så vi åt ute och sedan gick Sasha för att inhandla lite mat på Randalls, våran Ica här. Efter våra fyra dagar på Path Medical Center så har jag många blandade känslor, men först vill jag säga att jag är oerhört tacksam att jag givits möjligheten att undersökas så grundligt som de gör det. De går igenom rubbet!!! De är oerhört duktiga på Path Medical, det är min uppfattning. Tack min älskade Gena för att du är min Riddare! Men det har varit lite överväldigande och intensivt vilket har givit upphov till ångest och rädsla, en känsla av att vilja gömma sig från alla, och säga lämna mig ifred...Också rädsla att få panikattack framför alla...osv osv... Vi har suttit under middagen och pratat igenom en del om besöket, och om mina rädslor. Tack min fina Sasha för din hjälp. Känner att det hjälpte mig mycket, för jag har känt att det har byggts upp massor med känslor som kunde resultera i ångestattack, suck!

Så vad handlar det om, jo att acceptera livet som det är, och att inte döma sig själv. Fina ord, eller hur. Men det är träning träning varje dag, som att träna och bygga upp muskler. Dag för dag, gå vidare. Nya dörrar öppnas varje dag. Eller hur? Jag har också fått medicin som skall ersätta en medicin som jag har tagit, två tabletter eller 1 1/2 per dag, men jag har delat dem i en fjärdedel, för att minska ner dessa tabletter. Det har jag gjort på eget initiativ, delat dem i mindre bitar. Den medicin som skall ersätta dessa så kallande lugnande tabletter, är mindre beroendeframkallande och just nu känns det som om jag har så många tabletter samtidigt så det gör mig orolig och får mig att känna mig misslyckad, eftersom jag under en period skall ta dem samtidigt, och under denna tid minska ner de första tabletterna...., hänger ni med, det blev kanske lite krångligt... Men det är som det är och jag får ta ett steg i taget...Livet är som det är, och nu har jag ganska länge gått igenom livet, kicking and screaming. Ja, kanske inte så ni hörde det. Men jag har gjort det. Jag vet.

Till det yttre ser jag ofta ut att vara en lugn och "nice", person, men i mitt inre är jag en "fireball". Jag är en vädur, bara så att ni vet. Speciellt nu när jag mer kommer i kontakt med min inre kreativitet, när den inte trycks ner av rädsla för att uttrycka mina känslor lika mycket som tidigare... så känner jag det starkare. Men jag har haft kontakt med den inre kreativiteten och elden flera gånger i livet, och det är det som har velat bubbla upp i mig sååååå länge! För det Är Jag! Jag minns vid flertal tillfällen i mitt liv när folk har beskrivit mig; åhh, Jessika hon är så lugn och så snäll bla bla bla, osv... dessa gånger har jag ofta nästan vänt mig om för att se vem det är de egentligen talar om, någon som står bakom mig...? Det har inte känts som att det är mig de har talat om. Speciellt när de har beskrivit mig som lugn. Inne i mig är jag inte den personen. Min Gena vet det, min familj vet det. Tack och lov reder jag ut det hela nu steg för steg. Tack tack tack alla gudar och Universum för hjälp!

Lite kort om dagen från mig här i Houston. Men som ni kan se på bilderna är jag fortfarande i själ och hjärta kvar i New York:-) Imorgon söndag, en dag av vila. Hörde att det var Eurovision ikväll, och hörde att Sverige låg trea vid ett tillfälle. Heja Sverige!!! Men såg inga Hurra Rop på facebook, så jag utgår från att det inte blev någon seger. Men såg att Sofi skall ställa upp nästa år! Heja Heja!!!! :-) Kram!

Avslutar kvällen med Will & Grace, fram för mer skratt!!! :-) Behöver crazy Jack!

Vi skulle egentligen avslutat kvällen med fin middag på den svenska Restaurangen AquaVit, men jag sov och sov och sov... kunde inte komma upp ur sängen förrän nyligen, så det blev middag på rummet. Sasha träffar en vän på stan, så det blev en bra lösning. Jag behövde verkligen vila. Har varit en intensiv vecka, och idag gick vi ganska mycket till fots. Besökte Svenska Sjömanskyrkan, där vi drack lite te och kaffe, Sasha var så glad att dricka starkt kaffe. Tyvärr kunde jag inte smaka deras ekologiska goda kanelbullar, next time :-)! Kyrkan har ett himla fint bibliotek, och jag hittade gamla exemplar av några av Victor Rydbergs böcker, som jag tycker mycket om, och hann bläddra lite i, bland annat Den siste Athenaren. En bok jag läste för många år sedan, som handlar om Julianus Avfällingen. ( Julianus regerade som kejsare endast under tre år på trehundratalet till och med år 363, ca femtio år efter att romerska riket antagit kristendomen som officiell religion, men han försökte under sina korta tid som regent återgå till den gamla romerska religionen... Viktor Rydberg ger en liten annan bild av Julianus än den vanliga negativa historiska bilden, för mig en väldigt spännande bild, heretiker som jag är :-) ) Av någon anledning glömde jag helt bort att ta bilder inne i kyrkan och det fina biblioteket. What happened to me???

Sedan lite shopping, sprang in till det stora varuhuset SAKS, men lämnade det ganska snabbt. Mittemot låg såklart en väskaffär, med märket Cole Haan, som jag gillar, med himla bra priser faktikt. Hittade en väska såklart!!! :-) Ljusbrun och lite större än den jag har nu, har ju fått påfyllning med mina mediciner, naturmedel, och mer blir det. Sedan blev det Bloomingdales, Sasha ville hitta sandaler, med tanke på vädret i Houston, och då hittade även jag två par skor med märket, Cole Haan, de har Nike Air sula så de är väldigt sköna.

Sedan lunch, äntligen fick vi sitta.... efter det gick vi till ett av våra favoritställen, The Roerich Musem, som ligger on the West Side, nära Riverside Park. En av mina favoritområden i NY. Tydligen så "bor" Will & Grace i de området, även Seinfeldgänget..., lite viktig information :-)

Här några bilder från den gata där museet ligger på.

(Sasha nära Roerichmuseet, älskar den gatan.)

Här kommer lite av från insidan av museet och av några av de vackra tavlorna som Nikolaj Roerich målade.

(Elijah, The Prophet)

Älskar den här tavlan, Elijah, The Prophet, liksom flera av Nikolaj Roerichs tavlor. Det finns även ett stort museum med hans tavlor i Moskva.

Efter vårt besök på museet så tog vi en taxi hem, vilket tog  40 minuter på grund av all trafik, eftermiddag och människor på väg hemåt, så somnade redan i taxin. Men jätteglad att vi hann se lite av New York idag och att vi besökte museet, kyrkan och så glad för min väska!  Alla som känner mig vet ju om att jag är en "Bagoholic"... Lämnade mina stora väskor hemma, så behövde verkligen en, eller hur :-)!

När jag kom hem till hotellrummet så hann jag se de sista tio minuterna av Oprah. Hon visade gamla klipp från tidigare shower som betytt mycket. Hon besökte kvinnor som satt i fängelse och som hade dödat sina barn. Fruktansvärt! En av kvinnorna sa till henne efter intervjun att hon var så förvånad att Oprah inte hatade dem. Det Oprah svarade tycker jag visar på hennes storhet. Hon berättade att det var ett stort ögonblick för henne, eftersom hon då förstod att vi människor egentligen alla bär på samma smärta, men vi tar itu med den smärtan på olika sätt, beroende på var vi är i livet. Hon avslutade med att säga "When we know better, We do better". Det är sant. Att kunna visa sann medkänsla med dem som befinner sig på samhällets botten i människors ögon, är sann medkänsla. Det är beudransvärt att kunna visa sådan medkänsla, och även att kunna förlåta, och det är egentligen det som många av våra stora andliga lärare talade om i alla religioner, tror jag. Det är bara att läsa till exempel Jesus Kristus ord. Det fick mig att tänka på den mamman som sprutar botox i sin stackars åttaåriga dotters ansikte. Jag tänker på den smärta som den mamman måste bära på för att göra en sådan hemsk sak med sin lilla dotter. Och den smärta som hon överför på det sättet på sin dotter. Båda behöver hjälp. Har hört att videon när hon botoxar sin dotter, cirkulerar runt på YouTube. Jag hoppas båda får hjälp istället för detta.

Sitter här på hotellet i New York, ser på The View, som jag tycker om att se, där fyra, ibland fem kända kvinnor, däribland, Whoppi Goldberg och Barbara Walters (hon är inte med idag) är proglamledare. Men jag har inte sett den så ofta, lyckas ofta missa den, glömmer bort den, eller är på kliniken. Just nu är det en gäst där från Grey´s Anatomy, hon heter Ellen Pompeo. Eftersom jag inte ser serien så vet jag inte så mycket om henne, kanske någongång i framtiden ( får låna dina dvdboxar Kristina, eller hur? :-) ) Men hon verkar verkligen väldigt passionerad som person. I like her! Innan hon kom in som gäst så var samtalsämnet om skönhetstävlingar för barn, förskräckligt! Det gjorde mig helt enkelt furious!!!! Så f- bannad! De visade hur en mamma injicerade sin stackars åttaåriga dotter med BOTOX!!!! J---va IDIOT mamma! Det snällaste man kan säga om den mamman är att hon är ignorant, har hon luft eller sockervadd i hjärnan?????! Den lilla dottern sa; ibland gör det ont, samtidigt som de visade hur mamman sprutade in hela ansiktet fullt med botox.....??????? Och den stackars dottern svarade på frågan varför hon måste göra botox, med att hon har eller får rynkor... ja, vad skall man säga, gråta eller skrika!? Alla i panelen var liksom jag f-bannade!!!! Gästen, Ellen Pompeo, från Grey`s Anatomy gick ännu längre och sa "She does not deserve to be a mom"!

Igår var vi nästan hela dagen, tredje dagen, på The Path Medical Center, Idag skall vi dit vid tvåtiden. Det har varit intensivt... och jag känner att jag får mycket hjälp av dem, men det har varit så intensivt att det har också inneburit mycket ångest för mig. Många rädslor har kommit upp. Igår stod jag i ett hörn på kliniken och grät och pratade per telefon med min Gena och sa i förtvivlan, att Gud har övergivit mig, och att jag har överlämnats åt vargarna, och då menar jag inte att vargarna är de på kliniken utan det är vargarna inne i mig, som attackerar mig. Rädslan! Jag vet att jag inte är övergiven, men så kändes det igår, ja det är inte första gången det känns så. Så kände jag mig igår, på eftermiddagen. Jag var tvungen att springa ut från läkaren som vi talade med vid ett tillfälle, jag och Sasha, och gömma mig på toaletten. Jag var rädd att jag skulle få en panikattack. Sasha kom och knackade på och fick mig att andas... tufft tufft!

Imorse ringde min Gena och det första han sa var, hur är det med min martyr? Med andtydan på gårdagens samtal, när jag kände mig så förtvivlad. Ja, då måste man ju skratta, bara hur han säger det. Har googlat på en av de antiepeleptiska mediciner, Keppra heter den, som jag började ta i slutet av december. Precis dagen efter jag började ta denna medicin började min ångest... Där står det klart och tydligt att det kan ge både ångest och panikattacker, till och med självmordstankar, ja och mycket annat. Och att patienten skall kontakta läkaren om det är så att några av dessa bieffekter uppstår. Ingen information har jag fått om detta. Det är klart att jag som patient skall kolla upp vilken medicin jag tar det förstår jag, men det är inte det första en person med panikatacker och ångest tänker på att göra... Vi har informerat läkarna i Sverige om det min ångest och panikattacker, men inte fått någon direkt respons från dem. Gena har gjort det åt mig kollat upp saker. Här i USA har vi fått förslag på att byta ut denna medicin, men jag var för rädd att göra det när vi kom tillbaka till Houston i början av februari, kanske i början hade jag kunnat göra det, när jag precis hade börjat ta den medicinen. Men nu känner jag att jag inte orkar mer att leva så här. Det tar på all energi och livsglädje..., livsvilja finns kvar, för mina barn har jag alltid livsvilja till 1000 procent. Den ger jag aldrig upp! Men det gäller att leva med dem med livsglädje. Nu är det ingen som helst livkvalitè vissa dagar, vissa dagar bättre, det tackar jag alla gudar för, men så upp och ner. Nu har jag fått en bra plan här på Path Med, på hur jag kan påbörja en annan medicin och successivt sluta ta Keppra. Vet ni var jag fick denna medicin Keppra? På akuten i Stockholm, det var julhelg och de som jobbar med epelepsianfall var inte där på grund av helgen. Här var de så förvånade när vi berättade det, att vissa tester som här verkar vara standard om man råkar ut för ett sådant långt anfall som jag hade då, inte togs på mig. Jag låg i princip bara där på akuten, och fick insprutat i mig denna medicin som tillslut hjälpte... ja, ja... det är som det är, personalen på akuten var i alla fall trevlig och gjorde sitt bästa efter sin förmåga. Ambulanspersonalen också jättebra. Men det jag ärligt kan säga är att jag inte känner mig trygg i Sverige, i mitt fall, med sjukvården. Så känns det för mig! I den svenska sjukvården känns det som om man måste slå näven i bordet och skrika för att få saker gjorda som borde vara självklara. Jag minns när vi åkte in med vår äldsta son med ambulans när han var tre år gammal, efter att han hade haft två feberkramper. Han fick dropp i några timmar och sedan skulle vi skickas hem. Men Gena "slog näven i bordet" och sa, nu gör ni en röntgen!!! Och vad visade röntgen, jo vår lilla pojke hade en ordentlig lunginflammation! Det enda jag kan säga, det som ni föräldrar säkert alla vet; lita på er instinkt, er intuition; säger den något, ge er inte!!! Skrik, gör vad som helst för att få er vilja igenom, speciellt när det gäller era barn. Ni känner era barn bäst, bättre än någon läkare, även om läkaren har den medicinska expertisen.

 

 

Det som jag har fått här är en sorts diet som Dr Braverman rekomenderar för epilektiker, som slutade användas när medicin mot epilepsi tog över. Vad jag förstår är den mycket gammal, och väldigt effektiv. Jag berättar mer om den sedan. Självklart får jag också både mediciner och naturmedel rekommenderade av dem. Hur stor väska behöver jag nu med alla dessa mediciner??? Jag tror det blir en väska på hjul snart, allvarligt! LOL! Dr Braverman föreslog att jag skulle kalla en medicin för Victor, det är en som jag skall avvänja mig vid, och istället skall jag ta en annan som är bättre för mig, för min kropp, så jag skall snällt säga till Victor att jag inte vill ha honom i mitt liv längre... ja, han använder ett speciellt sätt att tala Dr B. I like him, Dr Braverman menar jag, inte Victor. Nu kommer Sasha snart, han har varit en sväng till sin lägenhet, han bor ju egentligen i New York. Så vi skall hinna gå och äta lunch innan vårt besök till Path Medical. Såå See Ya vänner mina!

 

 

Nu har vi återvänt från kliniken, samt ett besök hemma hos Dr Braverman. Jag tycker mycket om The Path Medical Center, de gör ett väldigt bra jobb där, men på grund av att någon av personalen är bortrest, viss dålig organisation, vet ej om tillfällig eller om det alltid är så.... Men hur som helst mötet med Dr Braverman som vi hade utlovats fick vi inte, endast via speakerphone... vilket inte var alls vad vi hade väntat oss. Jag avslutade vissa andra prover som jag skulle göra idag. Men Sasha, thank God for him, blev ursinnig, och skällde ut personalen/"slog näven i bordet" och sa att det var oacceptabelt att vi inte fick det möte med Dr Braverman som vi hade utlovats nu redan två dagar i rad. Sasha sa självklart till dem som han röt till åt, att det inte var deras fel personligen. Vi förstår att han Dr B, som han tydligen kallas på kliniken, är en mycket upptagen man. Han skriver böcker, är gäst på talkshows, jobbar som läkare på kliniken främst, har familj med små barn... och gud vet allt. Men vi hade endast lyckats se honom svischa in och ut vid två eller tre tillfällen när vi satt hos andra specialister/läkare under dessa fyra dagar. Men vi hade utlovats ett avslutande möte med även honom. Det visade sig att han var hemma, eftersom han gick tidigare just den här dagen för att hämta sina barn från dagis/skola (vilket i och för sig är himla bra tycker jag)... så då skickades vi med taxi hem till honom och fick ett möte i lugn och ro hemma på hans kontor. Och där var han en mycket lugnare person. Hans barn fick äta glass under tiden:-) Och mötet gav väldigt mycket, så det kändes himla bra att vi åkte dit. Så det lönar sig att säga ifrån ordentligt som Sasha gjorde. Så bra tips, Ryt till ibland! Så jag lär mig en del av Sasha, inte bara meditation och matlagning... och även annat såklart...

 

En kort hälsning från New York, som jag än så länge inte ännu hunnit se så mycket av... Vi har spenderat två dagar på det medicinska center som vi besöker "The Path Medical Center". Huvudläkaren där är Dr Braverman. De har fokuserat på att undersöka min hjärna på olika sätt... igår var vi där från klockan 10 på morgonen till klockan åtta på kvällen, så vi var helt slut när vi tillslut drog oss till en restaurang för att äta sen middag. Men de får mycket gjort där vilket är bra. Det känns att de är professionella. Men de hade bett oss ta med eventuellt, filmer eller annat tidsfördriv att sysselsätta oss med under dagen, vi har ett rum som vi kan disponera, kallas suite av någon anledning, ser inte ut som det, hur som helst..., inte en sekund ledig för annat än olika tester, så det här med att koppla av och se en film eller att sitta och småblogga lite är bara att glömma, en kort lunch fick vi beställa till rummet, ekologisk var den minsann, och sedan go! go! fortsättning med tester... pust.

 

 

 

 

Hade jag inte min vän ångesten så skulle det vara intressant och roligt att bevittna, speciellt "all the commotion" när Dr Braverman kommer in..., Jag, och Sasha, tre läkare, två sjuksköterskor, alla samtalar nästan samtidigt (utom jag och Sasha, ja ibland försöker jag som typisk dum svensk räcka upp handen.... och få ett ord med i laget, forget it) alla bläddrar i sina papper och diskuterar, mellan allt detta hinner Dr Braverman trycka en tygros, fin faktiskt, på mina jeans och säga, you need this one! Ja, allt händer på en gång, och all information på en gång. Sedan sorteras det såklart upp och vi får sitta ner i lugn och ro och diskutera igenom de olika sakerna med behörig läkare, vare sig det rör min ångest eller andra saker som kommit upp under de undersökningar som gjorts på mig. Idag har jag gjort många abstrakta tester, på dator, svarat på frågor, minnestest, osv..., jag fick sitta 22 minuter och göra ett test där jag skulle trycka på en knapp om en fyrkant visade sig på den övre delen av en lite större kvadrat, ja ibland visade sig en fyrkant på den nedre delen av kvadraten och ibland den övre, och jag skulle alltså trycka på knappen om den visade sig på den övre delen... 22 minuter, ja det är min typ av dataspel, have fun Jessika! :-) Kanske går mer in på resultat som jag fått av alla dessa tester senare, inte idag, måste lägga mig snart, kanske ska köra ett avslappningprogram som jag har med den underbara Jon Kabat-Zinn, som jobbar med Mindfulness. Igår somnade jag i och för sig till hans meditation/avslappningsövning. Kanske inte helt fel heller. Ikväll kom vi faktiskt iväg vid sju på kvällen redan från kliniken, så vi tog en kort promenad efter middagen, det kändes skönt och stärkande för kropp och själ. Klimatet passar mig bättre här också. Här är det kring 20 grader dagtid. Härligt! Vi har i och för sig varit inne de senaste två dagarna. Och även imorgon skall vi till kliniken, en extra dag, det var tänkt att vi skulle vara två dagar på kliniken, men de vill göra fler tester, så vi skall dit imorgon.

 

 

Nu dags för mig att lägga mig snart, men skall nog lyssna på min Jon Kabat-Zinn först.

Det jag tycker om på hotellet, är att alltid på kvällen när vi kommer tillbaka till våra rum, i alla fall till mitt rum så spelas det klassisk musik på den lilla klockradion. Känns så skönt och avslappnande. I love it!

Behöver det! Med allt som händer, även om det är mycket positivt så har det kommit upp mycket ångest, som vi har jobbat med jag och Sasha,... men känns tufft, ibland som ett inbördeskrig inne i mig... mellan det ljusa och det mörka. Så känns det om jag skall vara ärlig. Krig mellan rädslan och det motsatta, som är att lyssna till det Högre i mig såsom Kärleken, det Ljusa...

 

 

 

 

 

 

Ps, Sasha underbara vän, tack för dagens citat som du hade som facebook postings. Kändes som om den talade direkt till mig just idag.

Vaknade precis efter två timmars sömn nu på eftermiddagen. Det kändes bra. :-) Den här lördagmorgonen var vi och lyssnade på ett föredrag. Det gick bra, men jag tog hjälp av mina tabletter, en kvarts...(två gånger, suck, but this too shall pass!), men även genom att köra med avslappning i hela kroppen och blunda vid olika tillfällen, inre kort meditation, också genom att sitta nära utgången, samt koncentrera mig på vad föredragshållaren talade om. Så det gick bra genom kombination av alla ingredienser..., tack tack tack!

Det var en kvinna, Anne Sermons Gillis, som talade om något som hon kallade Ezosophy. Hade aldrig hört talas om det förut. Men hon talade om något som jag känner igen i många andra författare, men alla beskriver det med lite olika vinklar. Det sätt hon höll sitt föredrag på var ovanligt och kreativt. Hon använde sig av hela kroppen, lite sång, mjukisdjur, en höna och en groda :-), En representerade Egot (grodan). Hon talade om att livet är paradoxer, och att det inte går att rama in på det sätt som religioner försöker göra. Ja, hon gjorde det hela på ett bra sätt tycker jag. Det hon ville förmedla med sitt föredrag var som jag uppfattade det följande; vi i den västerländska kulturen har uppfostrats till att livet är svårt, life is hard, och att life is suffering, livet är lidande. Hon gick ända tillbaka till den gammaltestamentliga kulturen och den tiden för att visa på det. Hon kallade oss alla för "hardoholics". Hon säger; It is time to give up Ego Driven Struggle, stress, sacrifice and suffering. Hon säger att dessa är resultat av "addictive mind pattern". Let´s give up addiction to drama. Låt oss ge upp vårt beroende till drama i våra liv. Relax take a break from this Ego Driven Struggle, stress, sacrifice and suffering... and make life ezier. Det vi tänker på blir större, expanderar. Positiva tankar skapar positiva resultat, negativa tankar skapar negativa resultat and easy thoughts create easy results.

Hennes mantra är: "Everything can be EZ or at least EZier". Livet kan bli enklare om vi väljer att inte följa vårt ego, och göra livet till ett liv av lidande, stress och uppoffring. Allt beror på hur vi ser på livet. Hur vi väljer att reagera, vår attityd till händelser i livet. Livet är ändå som det är, du kan inte ändra på nuet, men du kan välja hur du reagerar på nuet, du kan välja din attityd till livet. Väljer du att se dig själv som ett offer eller hur ser du dig själv? Det är lite som att säga flyt med i livet, kämpa inte emot. Att kämpa emot strömmen leder ingenstans... men att acceptera nuläget och att utgå därifrån med en positiv attityd gör dig mycket starkare, eller åtminstone acceptera det som är, istället för att direkt inte en suckande offerinställning... Då är du starkare i din handling. Utgår du ifrån en känsla av att vara ett offer, och är du negativ så har du mycket sämre utgångspunkt. Det här är min tolkning av det hon säger.

Hon gav oss alla ett enkelt armband för att vi skulle kunna påminna oss själva om hur vi kan leva livet Ezier. Här är hennes förslag på när vi kan använda oss av "EZ bracelet", EZ armbandet, som hon kallar det:

1. To stop anger while in traffic - especially towards other drivers -. Att förhindra ilska när vi befinner oss i trafik, när vi kör bil etc., speciellt ilska mot andra förare.

2. To stop criticizing others (both externally when talking with others and internally the way we think unkindly about other people.) - Att sluta kritisera andra (både i det yttre när vi talar med andra människor, eller när vi gör det genom att tänka negativa tankar om andra.)

3. To stop getting angry with yourself for not being enough, doing enough or knowing enough. - Att sluta bli arg på dig själv för att inte vara tillräcklig, för att inte göra tillräckligt eller för att inte veta tillräckligt.

4. To stop dragging past memories into the present - especially negative emotional memories. To stop ruining or cluttering up the present. - Att sluta älta gamla minnen här i nuet, speciellt negativa emotionella/känslosamma minnen. Att sluta förstöra nuet med det förgångna.

5. To stop making routine maintenance tasks hard - such as dusting, paying bills, phone calls etc. - Att sluta göra rutingöromål i livet till svåra saker, såsom, damning, (städning), betala räkningar, telefonsamtal osv

6. To stop being a doormat and standing up and saying "No" when you need self-protection. - Att sluta vara en "dörrmatta" och stå upp för dig själv och säga "Nej", när du behöver skydda dig själv.

7. To start saying "Yes", to creating more EZ-moments in your  life. Ask - "How can I make this easier?" Ask, "How would I be doing this, if it were easier?" - Att börja säga "Ja", för att skapa mera EZ- tillfällen i ditt liv. Fråga - "Hur kan jag göra det här enklare/lättare?", "Hur skulle jag göra det här om det var enklare/lättare?".

Ps. min översättning är väldigt ungefärlig...

Ja, detta lite om dagens föredrag. Lite tips för att förbättra livet eller hur?

Vi kom nyss hem från vårat sushiställe. Eftersom vi reser imorgon till NY, så bestämde vi oss för att äta ute....

Det har redan blivit sent, har varit tvungen att packa lite, och ja, tiden går och helt plötsligt är klockan halv tolv.. så dags egentligen att få lite sömn.

Så jag avslutar för ikväll. Vet inte hur mitt bloggande kommer att se ut in "The Big Apple", men lite mer variation på bilder hoppas jag det blir.

Igår hade jag blodinfusion, och det gjorde mig så trött så jag sov flera gånger den dagen...och orkade inte skriva något på bloggen. Här är det förmiddag nu, och jag bestämde mig för att skriva lite men då kom det en våg av ångest, som sa, du orkar inte, det är för mycket för dig... men då bestämde jag mig för att säga, NEJ! Du skall inte bestämma över mig, så jag sätter mig ialla fall och skriver. Fortfarande inspirerad av The Freedom Riders, och speciellt vad den mannen sa, Jag dör hellre än fortsätter leva så här.

Igår satt vi och gjorde lite jobb tillsammans jag och Sasha. Vi talade om att vara medveten om vilka val jag gör varje dag, och att se om besluten är baserade på rädsla. Om det är baserat på rädsla så är möjligheten att jag efteråt känner mig arg eller rädd, och att jag intar en försvarsposition; Och att jag inte vill tala om det, kanske endast om någon håller med och säger att det jag gjorde var ett bra val. Och ett beslut baserat på rädsla gör att jag känner mig ensam och det skapar smärta i min kropp och det stänger ner min energi.

Men om jag gör ett positivt val (baserat på kärlek), så känns det intuitivt rätt. Jag känner mig lugn och harmonisk i mitt beslut, även om det kan uppkomma rädsla också. Men det känns rätt. Och det öppnar upp mig, och resultatet av mitt beslut visar sig ibland på en gång, men ibland kan det ta ett tag.

Vi har talat om det förut Sasha och jag, att vara medveten varje dag om huruvida mina val i livet är fattade i rädsla eller med kärlek. Det handlar om att betrakta sig själv utifrån. Jag minns när jag läste Bröderna Karamazov. Där finns en präst, en munk, som kallas Fader Zosima, han säger vid ett tillfälle... att du skall betrakta dig själv så att din bild är välskaplig..., inför barn, och inför andra... Det var säkert 20 år sedan jag läste den boken, men just det citatet hade jag skrivit av och hängt upp på väggen. Den talade väldigt starkt till mig redan då, men jag förstod inte vidden av det han sa... och jag var inte redo att applicera det i mitt eget liv. Kanske nu är det äntligen dags. Som Oprah säger... finally the whole brick wall falls on you... hon börjar med att säga att först faller en liten tegelsten som ett tecken, kanske till och med något mindre som första tecken, och sedan en tegelsten.. och sedan får du olika varningar/tecken... men tillslut faller hela tegelväggen på dig. Jag minns inte hela liknelsen, men jag tror ni förstår.

Nu är vi tillbaka från kliniken. Sasha lagar mat. Jag fick ett mystiskt paket skickat till mig idag. Som jag i och för sig fått förvarning om. Det visade sig vara Belgisk mörk choklad skickat från underbara Karolina. Tack snälla söta! Vi skall prova det ikväll efter middagen. Det får bli vår fredags treat :-)

Det har varit en ganska intensiv eftermiddag. Fantasimonstrena eller the monkeys, vad jag nu väljer att kalla dem... de har envisats med att attackera mig. Det är så det har känts, och de ger inte upp. De har envisats med att säga, du kommer att få ett epeleptiskt anfall, eller du kommer att få en panikattack nu. Sasha har hjälpt mig. För jag var tvungen att jobba med detta i taxin, på kliniken och hemma...så jag har först slappnat av i hela kroppen, sedan accepterat rädslan, inte kämpat emot, sedan omgivit den med ljus ljus ljus. Och efter det känt in om det finns något under rädslan. Det som oftast har kommit upp är rädsla för min kreativitet. Ibland ilska över att jag inte använt min kreativitet under så många år. Det har också kommit upp rädsla för imorgon; vi skall på ett föredrag imorgon, som jag i vanliga fall skulle tycka vara så intressant att gå och lyssna på, men nu tar oron över. Men jag har visualiserat att jag sitter på föredraget och lyssnar och att jag känner mig trygg och att allting går bra. Ja, det har varit intensivt hela eftermiddagen. Ibland vet jag inte heller vad som finns under rädslan, och ibland har jag slappnat av så mycket, så jag har somnat till... det har känts skönt, och det har på något sätt hjälpt mig, och jag är fortfarande trött efter gårdagens infusion.

Nu är det sent på kvällen, vi har ätit god middag, och ätit underbar belgisk choklad, tack älskade Karolina! Såå gott, det kändes verkligen att det var helt annan choklad än den vanliga mörka chokladen vi äter, det var riktig riktig choklad, the top of the top! De enda som hördes från oss båda under en lång stund var; mmmmmm, mmmmm, mmmmm! Hade jag kunnat så hade hela asken försunnit på ett kick, men nu kan jag endast njuta av två bitar i taget, men det gjordes under stor tacksamhet :-)

Vi har avslutat kvällen med att se en verkligen så fin och rolig film, Then She Found Me. Jag kan verkligen rekommendera den. Jag tycker om alla skådespelarna. Helen Hunt har jag alltid gillat, och Colin Firth som spelar med i filmen är det väl ingen nyhet att jag tycker mycket om, och Bette Middler tycker jag är så himla härlig hela hon. Ja, se den!!!

Sent nu, skall ta min sista tablett och lägga mig. Imorgon meditation, frukost och sedan iväg på föredrag, håll tummarna för mig :-) ! Vill säga tack så mycket fina Annika för din kommentar, blev så glad att få den, ärligt, den fick mig att börja gråta. Jag är också så tacksam för de mejl jag har fått de senaste dagarna på facebook. Tack fina underbara vänner. Kraaamar och Kärlek till er alla!

Jag längtar hem så mycket nu så jag frågade Sasha om han hade några bilder från våran gård hemma. Och han hade några vackra vinterbilder,... speciellt för er alla som längtar efter sol och värme...:-)

Men jag blir bara glad att se bilder hemifrån även om det är vinterbilder. Så här kommer en till, den är tagen så att man ser vårat grannhus och den vackra himlen.

Här i Houston är det kväll redan... och som så ofta lyssnar jag på min vän Mozart. Sasha vilar efter att ha lagat middag, handlat mat osv... han ser på Will&Grace hör jag, ja vi båda har blivit addicted tror jag.

Inatt vaknade jag av att jag mådde illa, så vid klockan fem på morgonen, utan att gå in på detaljer, så besökte jag badrummet många gånger. Tillslut lyckades jag somna en stund och när jag vaknade och det var dags för vår meditation så var jag helt slut, men ändå så tyckte Sasha, min vän alltid :-), att vi skulle försöka meditera och göra våra övningar för att det skulle få mig att må bättre. Ja, jag kände mig ju inte så pigg på det, men vi gjorde faktiskt våra övningar och meditation och jag behövde bara springa ifrån två gånger... Meditationen fick mig nog att känna mig bättre, men sedan gick jag och la mig, så det blev sen frukost, orkade inte ens tänka på ordet frukost, och mitt besök hos psykiatrikern avbokade vi. Mitt illamående berodde på mina tabletter som jag tar nu i fem dagar, (med lågdos chemotheraphy), de kan ge illamående, och det här är den första gången som jag mått så här dåligt av dem. Det här är tredje omgången som jag tar dem. Jag har bara mått lite illa av dem en gång, men inte på det här sättet. Jag hoppas att det blir bättre inatt. Jag har lyckats vila en hel del på dagen och på eftermiddagen, så det har varit skönt. Vi har varit på kliniken och där skrev vår läkare Larisa ut tabletter som jag kan ta om jag mår illa, så de tar jag gärna om det behövs.

Idag såg jag på min andra vän, Oprah, på TV. Det är 50 år sedan "The Freedom Riders", den rörelse där både svarta och vita deltog, i den amerikanska södern bestämde sig för att protestera mot de segregerande lagarna mellan svarta och vita. Det var oerhört starka berättelser från alla deltagare. De riskerade sina liv, och de blev slagna och jag vet inte hur många som blev dödade. Idag hade hon samlat alla de överlevande till Oprahshowen som deltog i protesterna. En man berättade att han bestämde sig för att delta i protesterna för att han kände att han hellre dör än fortsätter att leva så här. En annan kvinna hos Oprah, hade vid 12- års ålder (hon var vit), bevittnat hur en buss som var full med dessa protesterande "Freedom Riders" börjat brinna. Bussen hade tänts på av KKK, och de hade sedan försökt hindra de stackars instängda att komma ut från bussen, när de väl lyckades komma ut (vet ej om alla lyckades komma ut) blev de slagna...ja, fruktansvärt. Denna flicka försökte hjälpa så många som möjligt med att ge dem vatten och på det sätt hon kunde. En av de slagna männen som mindes henne, och hur hon hjälpte honom, sa att han alltid minns henne som en liten ängel. Tack vare hennes låga ålder så blev hon inte dödad av KKK, de beskrev henne som weakminded på ett möte där de hade diskuterat henne.... Ja, jag ville bara säga att jag beundrar "The Freedom Riders" enorma styrka och mod! Jag önskar att jag hade lite av deras mod, angående min egen inre kamp... Dessa oerhörda människor ger mig inspiration och styrka.

Nu på söndag är det Morsdag här i USA, en stor dag här i landet säger Sasha, så jag skickade precis blommor till min amerikanska mamma Sheila i Ohio, en bukett tulpaner, via internet såklart. Jag var utbytesstudent i Ohio för ungefär tusen år sedan..., och vi har fortfarande kontakt, men vi har inte träffats på ungefär 20 år. Men min förhoppning är att jag kan hälsa på dem ganska snart, så fort jag mår lite bättre. Jag vill så gärna träffa dem igen, båda två, min amerikanska mamma Sheila och pappa Walter, de är så fina. Och även min amerikanska syster Suzanne. Och jag vill se den lilla staden, the town, deras fina hus som jag bodde i, det skulle kännas så roligt och faktiskt helande på något sätt. De har ringt mig många gånger och verkligen visat sådan värme och kärlek ända sedan jag kom hit till Houston. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på det. I love them!

Nu skall faktiskt jag se lite Will & Grace, såklart :-), och sedan sova lite... men innan dess några tabletter...

(Solnedgång i Nice i November förra året.)

Kväll här redan i Houston. Chockerande kallt här i morse, 12 grader, brrrrr! Vi sprang ut i den "oerhörda" kylan för att ta en taxi på morgonen för att åka till min psykiatriker Karen som jag hade möte med.... men då dubbelkollade Sasha och det visade sig att jag skall dit först imorgon. Så vi fick vända om och gå hem, och istället vilade jag lite, skönt... Ja, det var faktiskt småkallt imorse, för Houstonborna var det rena vinterkylan förstås. Men sedan blev det i alla fall kring 25 grader på dagen, men lite blåsigt och tack och lov inte kvavt. Jippi! För mig och Sasha perfekt väder! Och det verkade vara många som gillade vädret av dem vi pratade med på kliniken. Alla talade om vädret, it was the one topic! Vi var på kliniken på eftermiddagen och jag tog lite blodprover och allt såg bra ut. Jag skall ta en femdagarskur med en tablett per kväll. Det är mild chemotheraphy. Så sådant får jag utsätta mig för också... Får hålla i mitt hår nu...:-) Och äta mycket sådant som stärker mitt immunförsvar, fortsätter med det och utökar det lite extra just nu. Jag sov en timme efter vi kom hem från kliniken, skönt! Blev väckt tidigt på morgonen kvart i fem tror jag, av ett reklam sms, ett franskt...hmmmm! Har fortfarande i mitt franska simkort i min gamla Nokia mobil, och efter att jag blivit väckt kunde jag inte somna om... Har också fått roliga Twilfit erbjudanden tidigare mitt i natten när jag har haft på min svenska mobil, så är det när man är här på andra sidan atlanten :-).

(Jag med utsikt av Nice, mina tankar går till södra Frankrike...trots "hemska" franska sms som väcker mig i ottan)

Jag ser fram emot resan till New York, älskar NY, och vi skall stanna tre extra dagar för att bara vara där, vandra runt, och se lite annat än vårat lilla hörn av Houston. Men helst av allt skulle jag vilja åka hem till min lilla tjej och fira hennes födelsedag nästa vecka, och min Gena som fyller år dan efter...men det går som sagt inte nu, så vi skall fira dem båda när jag kommer hem. Som jag sa till min älskade lilla, du fyller år två gånger. Saknar Saknar mina älskade såååå såååå mycket! Men antagligen så kan jag åka hem i slutet av maj, och efter NY, så är det inte så lång tid kvar. Jag tänker så, delar upp det lite. Det är en prövningens tid för oss alla... men det finns de som har det svårare, det vet jag. Tänker ofta på fina Angel, en kvinna som hjälpte oss med barnen ibland i Moskva, hon var från Filippinerna. Hon åkte hem vartannat år i en månad till sina tre barn. Annars var hon ute och jobbade, nu i Moskva. Tidigare hade hon varit flera år i Sydkorea. Tack och lov så finns det nuförtiden skype, så hon kunde åtminstone se sina barn och skypa med dem, vilket hon gjorde så ofta hon kunde. Men för henne så var det nödvändigt att jobba utomlands för att se till att familjen fick tillräckligt med inkomster, det var hennes uppgift. Det handlade om barnens framtid, skolor osv... Svårt liv..., barnen levde med hennes föräldrar, men hennes pappa dog för bara ett år sedan. Ja, svårt liv. Och det är miljontals som har det så bara i det landet. Men det är ingen nyhet för er såklart.

Sasha satte sig precis ned i köket och påbörjade sina franska studier, läsandet av sin Jules Vernes bok, han sitter vid köksbordet, jag sitter på soffan här i vardagsrummet och bloggar, så vi sitter ca tre meter ifrån varandra :-). Dricker min gröna söderblandning, den doftar och smakar, mmmm!  Men har starka funderingar på att se lite dvd... som sagt få skratta lite. Jag såg Will&Grace igår och den är så himla rolig, får mig att skratta högt, och det är det jag behöver just nu. Så det blir nog det om en liten stund. Kan inte lägga mig så tidigt ikväll, för nu måste jag vänta minst en timme efter min sista vanliga tablett innan jag tar den nya tabletten, helst lite längre, så kanske en och en halv timme efter min sista tablett. Ja, en himla procedur det här med mina tabletter. Men jag tackar Gudarna att jag får hjälp, och att de också ger mig hjälp här på Burzynskikliniken med rätt diet. För ju mer jag läser i boken; Anti cancer - A New Way of Life, som jag berättat om, så förstår jag hur viktigt det är med rätt diet och med att äta EKOLOGISKT!!!, och med så mycket annat, speciellt för mig, men egentligen för alla. Så nu blir det andra Bullar när jag kommer hem!!! Watch up Gena! :-)! (vi kan ha lite olika syn på barnens matvanor, och godisvanor etc..., puss älskling min Gena!)

Idag har jag känt så stor inspiration att skriva, att påbörja olika skrivprojekt, andra projekt som jag drömmer om att sätta igång i livet... Så jag har skrivit rätt upp och ner det som har kommit i mitt huvud. Ja, det är ett bra sätt att börja. Tack vare bloggen så har jag åtminstone börjat skriva... tack tack tack!!! Tack Sasha kära vän, som uppmuntrade mig, pushade blyga mig att äntligen börja. Och tack älskade min Gena som också ger mig inspiration. Jag vet att det varierar från dag till dag, vad jag skriver hur jag skriver, men åtminstone skriver jag, en process har påbörjats. Det är helt enkelt bara så att vill vi göra något så är det bara att börja. Inte vänta på rätt tillfälle, som jag har gjort, för då får vi vänta... och... vänta, tills vi somnar, och ja, tillfällena som vi ges försvinner en efter en, men det kommer alltid nya, men tillslut har vi kanske väntat en hel livstid. Så det är helt enkelt bara att kavla upp ärmarna och sätta igång, vad det än gäller. Vänta inte! Jessika vänta inte!!! Jag talar till mig själv lika mycket som till någon annan, så är det alltid. Alla mina "goda" råd gäller alltid lika mycket mig själv, vare sig det gäller matvanor eller vad det än är. En annan viktig sak som jag lär mig, är att inte döma mig själv. Vi gör så gott vi kan!

Dags för mig att avsluta för ikväll. Tack alla mina fina vänner och familj. Jag är så tacksam att jag har er alla, och ofta är det som jag vill skriva till så många av er, (idag skrev jag faktiskt både mejl och sms till flera av er i min fantasi :-), när jag tänkte på er.) men ibland räcker energin till för endast bloggen och kanske lite till, det varierar från dag till dag, och anledningen till det är tyvärr min "vän" ångesten... Men det skall det bli ändring på, Basta!!! Det får jag se till! Vill så gärna hålla kontakt, vara mer aktiv i livet. Känner sådan inspiration! Tänker på er alla, ofta!

Jessika

Ps. Nu blir det Will & Grace! :-)

Tack så mycket för din fina kommentar igår Agneta här på bloggen, min pappa berättade att ni hade varit på besök hos oss..., och tack så mycket från mitt hjärta för dina tankar som du sänder till mig, det värmer och hjälper mig så mycket, alla tankar och stöd som sänds till mig. Det var också så intressant att läsa om det seminarie om medvetande som hålls i Stockholm. Önskar att jag var där och kunde delta. Men det kommer fler gånger, eller hur :-), så ser fram emot det. Ja, vår lilla tjej tycker om att hålla igång när vi har besök, men det hör till åldern också antar jag. Och läppstift, say no more! Jag ser också fram emot att lyssna på dina föredrag någongång, och skall redan idag se om jag kan hitta några av dina artiklar på Idag sidan på Svd. Har alltid tyckt om Idag sidan som de har. När jag fick hem Svd, så var faktiskt Idag sidan bland det första som jag bläddrade till för att se om det fanns någon spännande artikel.

Det här teet, Tropical tea, är så gott så det måste jag köpa med mig till dig Therese min kära kusin. Känner att du skulle älska det. Det måste vi bara ha på kontoret. Kraaam till dig :-)!

Om en vecka så åker vi till New York till en klinik där de kommer att undersöka min hjärna i två dagar. Kliniken jobbar uteslutande med hjärnan. Förhoppningsvis kommer de att kunna hjälpa mig med min ångest. Vi har fått rekommenderat denna klinik av en vän till Gena, min man. Så jag berättar mer om det senare när vi är där, eller efter. Det betyder att jag missar min älskade lilla prinsesas födelsedag. Hon fyller fyra år min älskling. Men jag har berättat för henne att hon fyller år två gånger, och att vi kommer att fira henne jättestort den andra gången när mamma är med också. Då skall vi även fira pappa Gena som fyller år dan efter henne. Så vi kan göra ett stort kalas med massor av chokladtårta, ingen tårta med hallon eller jordgubbar för henne. Det har hon gjort klart för mig flera gånger, vi har samtalat om det många gånger på telefon; mamma jag vill ha tårta med choklad och inga jordgubbar och ingen grädde... Så då får vi se till att det blir så. Men jag sa att vi kanske kan göra en extra tårta med grädde och jordgubbar för de som vill ha det. Det var ok, sa hon. Så så får det bli! Mormor som är expert på tårtor får göra chokladtårta till första kalaset, sedan får hon lära mamma, mig, att göra chokladtårta.

 

 

Jag är hopplös på allt med matlagning.. osv. Men jag och min Gena har i alla fall lärt oss att göra gräddtårta, och vi är ganska duktiga på det:-), kvällen innan någon av barnens födelsedag så har vi tårtfabrik nere i köket, vi gör tre-fyra tårtor på en gång, oftast med hallon eller jordgubbar, enligt min mammas recept, som hon har fått av sin mamma, min kära mormor. Min syster gör också tårtor enligt det receptet, men jag vet att  hon varierar sig lite ibland, och hennes tårtor är alltid supergoda också... Men nu är det dags för oss att lägga till chokladtårta till vårt sortiment:-). (Så nu min älskade Gena får vi lära oss att göra chokladtårta, ännu en tårtsort till vår tårtfabrik:-)

Angående matlagning, jag börjar lära mig en del om indiska kryddor och matlagning genom Sasha, och jag har såklart lagat mat till mina barn, kanske det man kan kalla enkla saker såsom, linssoppa, fisksoppa, renskav, fisk, egna sallader, osv... men jag skall bättra mig nu, kanske något lite mer avancerat... Men jag saknar tiden när jag lagade mat själv till mina älskade barn. Nu har vi en hel armé av morföräldrar och farföräldrar som hjälper till, tack älskade mina... Men som sagt matlagning har aldrig varit min starka sida. Det har alltid varit så att så fort någon har velat dela med sig av ett recept till mig, så slutar jag automatiskt att lyssna efter andra ingrediensen... hopeless case:-)!

 

Snart tänkte jag dra mig hemåt, vill se Oprahs intervju med Obama, tror Michelle Obama är med också. Tänkte att det kunde vara intressant att se. Vill höra lite om hans visioner, tankar om sitt presidentskap osv... får se vad han säger. Har hört att han anses vara en ganska svag president...hmmm, jag hade hoppats att han skulle visa lite mer styrka. Jag hade förhoppningar när han valdes till president. Det kändes som att han hade visioner och stod för mer upphöjda ideal än den föregånde presidenten. Det tror jag i och för sig fortfarande. Jag gillar honom. Men jag är faktiskt inte den personen som är så insatt i det här, hur det amerikanska folket ser på honom som president. Jag tittar ju inte på nyheter...men ibland blir det några minuter här och där faktiskt innan jag stänger av. Jag vet faktiskt att Osama bin Laden är död. Vi satt och såg serien Brothers and Sisters igår, och det kom just till ett avgörande intressant moment... när Breaking News slogs på för att meddela att Osama bin Laden hade dödats..., sen var det nyheter för resten av kvällen.

Nu skall, jag börja vandra hemåt för att se på Oprah. See ya!

Är hemma nu, Sasha lagar lite middag. Och jag sitter och bloggar lite. Han älskar att laga mat, bara så ni vet det, och jag hjälper till med disken, så det är inte så att jag bara sitter...:-) Ja, nu är jag tillbaka, det kom lite emellan, så nu har vi ätit god mat, och Sasha har gjort en god Smoothie, baserad på almondmjölk och frusna ekologiska bär, hallon, blåbär, lite banan (inte frusen) osv... Gott Gott! Mmmmm! Nu skall jag dricka lite grönt te och kanske se något trevligt på dvd, behöver skratta lite idag. Min vän draken försökte komma på besök idag några gånger, men lyckades avvärja honom. Lyfter mitt svärd... så gott jag kan!

 

Anna, min fina bästis, såg din kommentar nyss här på bloggen. Ja, vi hade roligt på bibblan, och jag minns bibliotekarien innan Lilian.. Har också för mig att han hette Gustav Adolf, men det kanske bara var för att du kallade honom det:-) Ja, det var vår fritidsgård, så tacksam för det, så tacksam att vi hade ett litet bibliotek på den tiden! Det gav oss sååå mycket, så mycket! Och det var så mysigt att stanna till där på väg hem från skolan, vi kunde ju bli kvar där länge... Tack för att du är med mig! Kraam på dig Anna!

 

Hörde nyss att det var kallt i Stockholm Valborg kväll... Här i Houston har vi det kvavt och hett, ingen regn på länge. Hittade Svenska Klubben här i Houston, kollade upp det på nätet nu på dagen, tänkte om de hade Valborgsfirande... men det visade sig att de hade sitt firande ute på en ranch redan klockan tre!!! Vem firar Valborg klockan tre??? Ja, så vi hann såklart inte åka ut dit eftersom klockan nästan var tre när jag äntligen bestämde mig för att se om det fanns något firande här i Houston. Har inte riktigt känt för det tidigare. Det har att göra med min ångest, ja What else is new..., så vet ej om jag hade åkt ändå. Det hade inneburit att prata med en massa nya människor och att vara socialt aktiv osv..., mitt riktiga, gamla, (den jag var för ett år sedan) jag hade tyckt att det varit himla kul att se hur de firar Valborg här, åka ut till en ranch, träffa nya människor, kanske gamla svenskättlingar, svenskar som bor här osv... men inte som det är nu. Men som det heter så vist: This too shall pass.

Häromdagen lyckades jag stoppa en ångestattack i taxin genom att slå båda nävarna i bordet, som råkade vara min väska som jag hade på knäna. Jag sa med stor styrka inom mig; NEJ! STOPP! Så starkt så att det stoppades och taxichauffören tittade med undrande blick bakåt i bilen för att se vad jag höll på med... Sådant spelar ingen roll för mig, i jämförelse med en ångestattack.

Vi har långhelg här nu. På måndag är det en stor polsk helgdag, så då är Burzynskikliniken stängd. Så vi har en tredagarshelg Så egentligen hade det varit roligt att hitta på något idag, som att åka ut till en svensk ranch och fira Valborg, hon som ägde ranchen hette Lindgren i efternamn så antingen är hon svenska eller så är hon svenskätttling. Sitter i alla fall på bokhandeln nu, har köpt mitt vanliga te, de vet redan vad jag skall ha när jag kommer till Starbucks, one tall green coconut, vanilla and ginger tea. Tall betyder en liten te, av någon anledning. Jag skulle ha trott att tall betydde stor, i alla fall inte liten... Large finns ju också, men ja hur som helst.

Jag stod just och tittade på en bok av Dalai Lama, som jag funderar på att köpa, och läsa (lägga på högen av mina tusen böcker som jag tänkt läsa:-) ) och sedan ge till min bror som jag tror den skulle kunna intressera. Där gör Dalai Lama ett försök att vad jag förstår hitta det som binder/förenar det andliga insikterna och det vetenskapliga forskandet; darwinism, kvantfysik, neurobiologi, filosofi.. osv...Den heter; The Universe in a single atom. Dalai Lama är ju en välutbildad man, även inom den västerländska vetenskapen. Han anser att det är viktigt att se både till det vetenskapliga forskandet och de andliga erfarenheterna för att hitta Sanningen. Så Sant anser jag!

Jag tror väldigt starkt på denna sorts studier. Att hitta en syntes mellan vetenskap, filosofi, religion/andliga studier. Det hör framtiden till, och kommer att utföras på hög nivå i framtiden tror jag, men när vet jag inte. Den religion som vi lär oss i kyrkor är som barntimme jämfört med framtiden, även inom vetenskap. Speciellt de som stänger in sig inom sina ramar når inte så långt. När det förenas, det är då styrkan uppstår.

Det finns en underbar bok som heter, Fysikens Tao, av Fritiof Capra. Den jämför kvantfysik med österländsk religion. Det finns i boken uttalanden av stora forskare inom vetenskap som är identiska med vad vissa mystiker inom den österländska religionen säger..., och jag tror inte att det spelar någon roll vilken religion man tillhör, när man nått nivån av mystik, så talar alla samma språk, oavsett, kristen, buddist, muslim...kvantfysiker... Jag tror att de inom vetenskap som har nått högsta nivån, också är vad man kan kalla mystiker, för de når den nivån som finns utanför tankens sfär, i mellanrummet, in the space, kalla det vad du vill, det är de som hittar lösningar på stora så kallade vetenskapliga problem. Det är de som kommer med något nytt. Det är de som blir stora... Det är där de kan hitta sina upptäckter och lösningar, och så är det för de så kallade mystikerna, som ibland blir helgon inom vissa religioner, det är där de får sina uppenbarelser. Helgon som till exempel, Fransiskus av Assissi befann sig säkert där.  Det stora ryska helgonet, som bl a talade med djur, Sergej Radonesh, Och defintivt Jesus om någon... Han hade idag säkert varit mer än en fulllärd vetenskapsman, även om han inte uttryckte sig som en sådan på sin tid... Ja, det här var mitt filosoferande för idag. Dags att gå hemåt nu. Återkommer senare.

Jag talade med barnen på skype idag, kändes såååå skönt att se dem, älskade älskade mina underbara! Och mina älskade föräldrar var där. Men det var dags att äta middag för dem, så alla var hungriga. Mormor hade lagat mat, potatismos och fisk verkade det bli till middag. Pojkarna hade just spelat fotboll ute på gården och lilltjejen våran hade också varit ute och lekt. Men jag sa att mamma är viktigare just nu än mat (eller hur :-) ) så vi pratade en stund i alla fall. De tyckte också att det var roligt att se mig.  För mig också så härligt att se dem och även vårat hus... de rum de satt i, vår fina "atelje"/vardagsrum... längtar längtar. Har inte varit hemma sedan slutet av januari, eftersom vi träffades i Frankrike i april och inte hemma. Längtar längtar. Längtar också till den svenska naturen, promenader vid vattnet, gården, lukten ja allt.

Nu har jag hunnit äta lunch med Sasha, sedan gick jag hit till Starbucks, köpte faktiskt inte mitt vanliga te, utan min vanliga kille bakom kassan informerade mig om att de har ett nytt te, tropical green tea. Och vad kan vara mer än Jessikas cup of the än; Tropical green tea. I love it! Det är sååå gott. Måste nästan köpa med mig en burk. Men väntar, vi har tillräckligt med te hemma här. Men så trevligt att de har mitt te här. Great! Så har njutit av gott te och lite lite mörk choklad...mmm Här är det full aktivitet, många här idag, studerande speciellt.

Angående min vän ångesten, den stora hemska rädslan, monstret, draken, ja en god vän har många namn eller hur... Det som senast har kommit upp om och om igen, ja jag tror att det kommit upp tidigare, men aldrig så här starkt; är att jag är rädd för min egen inre kraft, ja min egen inre styrka. Låter det inte bakvänt??? Men jag är väl inte den första i historien skulle jag tro som är rädd för min egen livsstyrka? När jag kommer i kontakt med den så blir jag så lycklig, jag känner en så överväldigande inspiration och livsglädje, jag känner igen den känslan för det är inte så att jag aldrig har haft kontakt med den under mitt liv. Det har hänt många gånger. Men det har varit korta stunder, sedan har det stängts igen på grund av för mycket rädsla. Rädslan har täckt för den. Nu lever jag ofta i ett tillstånd av stor inspiration och glädje som uppfyller mig, men när den blir för stark eller för långvarig så kommer rädslan, ibland krypande sakta och ibland kommer den så fort så att jag inte hinner med, och den säger...stopp stopp Jessika... så mycket livskraft klarar inte du och din kropp av... Glöm inte mig din vän rädslan. Jag har ju varit med dig i så många år, ska du överge mig nu? Den vill inte ge upp.. så den kommer om och om igen, vissa dagar mer intensivt, vissa dagar mindre. Det känns som en kamp mellan två krafter inom mig. Och Jag måste visa mig Starkare! Det enda sättet för mig att hålla mig stark är att vända mig till den Högre Kraften. Det är min Hjälp! Det här är lite kort vad som händer mig nu. I Ljuset upplöses rädslan och visar sig vara en illusion, den går att skratt åt, en villfarelse. När jag sticker Ljusets Svärd i draken så upplöses den och förvandlas till Ljus Ljus Ljus, kanske till och med till vackra blommor.

Jag talade med min Gena för en stund sedan, när vi åt lunch, då redan kväll i Moskva. Han hade sett filmen The Kings Speech. Och han sa att den var underbar, han nästan grät berättade han, älskade min. Colin Firths skådespel i filmen var fenomenalt. Gena ville att jag skulle se den på en gång; så jag skall gå till filmavdelningen här på Barnes & Nobles och se om den har kommit ut ännu på dvd. Kanske ser den i kväll. Har velat se den för länge sedan.

Citatet ovan, Livet är försakelser, med en och annan bakelse, fick jag från en god och mycket vis vän i Stockholm, som jag talade med igår. Tycker att den kan vara ganska sann i livet... men vi får försöka äta så mycket "bakelser" vi kan eller hur, så mycket livsglädje och skratt som vi kan. Men allt är ju i attityden vi har till livet, försakelser kan vi kanske också lära oss att göra med gott mod.

Jag köpte två böcker idag, igen!!! Kunde inte avstå... Den första är av en rysk författarinnna, Elena Gorokhova. Hon beskriver sin uppväxt under Sovjettiden, hon verkar ha varit ung under 60-talet. Kände helt enkelt att jag absolut ville läsa den. Nu ser jag att en av recensenterna från The New York Times Book Review, skriver bl a... This moving memoir made me cry. Så den måste jag läsa! Den andra boken är; The Secret History of the World av Mark Booth. Länge sedan jag köpte en sådan bok, och brukar egentligen inte läsa den typen av böcker längre, men av någon anledning kände jag starkt för den här boken. Jag får helt enkelt läsa den och se. Älskar att läsa.

Jessika :-)