Ännu en ny dag! Och jag har suttit på vår veranda men det blev för varmt. Jag åkte inte med barnen till skolan utan hade möjlighet att få en halvtimme med min Gena innan han åkte till jobbet. Vi ses alltför sällan. Så är livet här i Moskva.
Tänker mycket på pappa min. Hur blev det så här... Det gör ont att känna och veta att han sitter ensam ( ja där Får han god mat i alla fall och flera av mammas gamla arbetkamrater jobbar kvar där) fortfarande på vårdcentralen..., eftersom han inte känner att det finns någon att komma hem till... Hans älskade är inte där. Huset är tomt. Och var är jag? Där jag inte borde vara... Men ändå Behövs jag här... Jag önskar jag var närmare så jag kunde flyga över över för några dagar, och kanske gör jag det. Det börjar kännas för svårt, även om flytten är nära. Tack ni fina grannar för att ni kollar posten och hemmet ibland, och för att ni hälsar på ibland.
Mamma mamma älskade fina varför lämnade du oss? Det gick för fort, jag hann inte prata med dig om allt, jag vill krama dig, det är så mycket jag och vi i familjen vill säga dig. Vi vill omge dig med sådan Käärlek! Med dig borta så känns det som familjens hjärta tystnade... Jag vet att du alltid är med oss, men jag vill ha dig med här och nu! Jag vill kunna krama dig, skratta med dig och prata med dig, och att mina barn skulle fått mer tid med dig, och vi alla. Tomheten är enorm!
Jag känner mig också Arg arg på den opsykologiska sjukvården! Och vad jag vill kalla kall HJÄRTLÖSHET och idioti... SJUKVÅRDEN så ARG! Är jag på Er! Varför sa ni redan i oktober förra året att hon var dömd till döden, ja för det är ju det ni säger när ni säger att hon bara hade någon månad kvar att leva! "Tack" för den skrämseln till döds samt inprogrammeringen i hennes hjärna. NÄR skall ni lära Er att RÄDSLA är livsfarligt om man har cancer. Rädsla och att man mår psykiskt dåligt sänker immunförsvaret! Och kom INTE och SÄG något annat! Jag har sett tillräckligt mycket genom vad jag har gått igenom de senaste åren! Ni har definitivt inte hjälpt henne genom att upprepande gånger säga det rakt i hennes ansikte, utan att hon har bett om det!!!! Hon min älskade mamma med nog rädsla bad inte om era förståsigpååsikter! Sista veckan när hon levde flera gånger Fick hon höra det hon behövde minst, minst av allt!!! Jag förstår att det beror på okunskap, men NÄR NÄR ska ett så utvecklat land börja med MER framstående forskning?!! Vakna Sverige!!!! Vi är framstående inom mycket... men det som finns i vårt inre liv...våra rädslor, tankar, insikter kanske om något Högre i livet än detta... ja, törs vi prata om DET som verkligen betyder något? Eller ska vi bara bli tråkiga trötta konsumenter???? JFör Livet går fort!!!
Jag vet själv att när man står inför en livshotande sjukdom så behöver man hopp... Värme, leenden, skratt, kraamar, uppmuntran... Det har till stor del räddat mitt liv! Tillsammans med medicin, och god diet, där bl a socker och vitt vetemjöl inte ingår. Hur mycket lär sig läkare om diet under sin utbildning? Inte mycket verkar det som. Även om det såklart har funnits personal runt mamma innan hon dog som gav henne värme, ( det finns mycket godhet i människor och den tror jag på ) så är jag ganska övertygad om att det var med vibrationer som inte ingav något hopp. Det såg jag dem dagar hon var i Stockholm. Och det känner en sjuk människa av... Vi har som en radar inom oss som söker efter minsta lilla halmstrå av hopp, och det grabbar vi tag i och håller så hårt vi kan! Så har det varit för mig.
I Sverige gavs jag inte mycket hopp... Så upplevde jag det... Som att komma till dödens väntsal... Men i både Ryssland och USA fick jag veta att jag har livet framför mig! Och här är jag fortfarande!
Mamma jag älskar dig så mycket och saknar dig sååå mycket... Jag önskar jag kunde släppa taget för båda våras skull.. Men det har jag inte lyckats med ännu.
Jessika
If You Only Say One Prayer - Say Thank You!
Varför dömde ni min mamma till döden svensk sjukvård????!!!!,
