Attleva

 Våran trapp i vårsolen... Här sitter jag på en fäll... Och m en liten filt virad om mig. 

 

I Tornedalen skulle jag säga att jag sitter på bron... Men det här känns mer som en riktig trappa. Ja en dag som denna. Nyheter hemifrån. Ta hand om dig älskade pappa min! Ja, jag skriver det öppet. I amerikanska filmer ser man alltid grannar vänner som kommer med lazange och mat att ha i frysen... Kanske existerar denna tradition mer i tevens värld än på riktigt? Och i Sverige är vi kanske för rädda för att störa, och ja pappa min har också velat vara i fred... Men många fina runtomkring oss har hört av sig med med blommor. Och jag vill tacka för alla vackra blommor och pengar som många valde att ge till Cancerfonden. Pappa läste upp varenda hälsning tack alla fina ni! Värmen kändes. Och du var så fin i din kostym pappa älskade, mamma skulle varit så stolt över dig, liksom över alla hennes vackra tio barnbarn som sjöng för henne. Ja din dag blev en fin dag Älskade vackra underbara Mamma vår, och mormor och farmor och vän. 

 

 

Det som oroar mig, speciellt angående tornedalingar, kanske har jag fel, eller kanske inte, men ni fyrtiotalister har ni riktiga vänner? Denna fråga riktar sig till män? Vem talar ni med om livet, mer på djupare plan? Vi är ju alla gjorda av samma vackra "skrot och korn" ... I grund och botten har vi alla problem i livet, det kan skrivas en såpopera om varje familj.... Och vi har alla våra glädjeämnen och lycka i livet, och våra nära och kära... Men när den närmaste försvinner. Vad händer då? Vad Händer med en fyrtiotalist? Och var är omgivningen? Vi är en stor familj, 

 

 Våra trevliga? grannars nya plank... Tidigare kunde vi se deras minIslott, men nu vill de inte se mer av oss och så var det med det! ;)

 

Tyvärr bor inte vi syskon nära vår älskade pappa, så vi får pendla fram och tillbaka. "Dumskallar" som vi är så bor vi i Stockholm, men jag återvänder till sommaren, till Stockholm, jag vill vara närmare pappa, ( ja det är i alla fall närmare än Moskva ) det är en stor anledning  till flytt. Redan nu skulle jag behöva vara där, och just nu med pappa... Samtidigt behövs jag här, jag har varit borta från mina barn så mycket redan... Men det känns fel att lämna min kära älskade far ensam, så jag känner mig sliten i två delar.... Ja det här skrev jag för flera dagar sedan, men har haft svårt att få i väg det. Kanske är det för personligt... 

 

 

Jessika

 

 

If You Only Say One Prayer - Say Thank You!