Attleva

 

Ville dela med mig en insikt som kom väldigt starkt går när jag skrev mina "morgonsidor" igår på morgonen. Det var att alla dessa föreställningar som jag/man har om sig själv, jag är inte tillräckligt bra på det, jag är rädd för det, jag är .... ja, vad det nu än är... Om vi kan sudda ut dessa tankar ja, säga till oss själva, hur skulle jag vara utan just den tanken, jag är rädd för .... jag är en hemsk människa, jag hatar mig själv... jag kan aldrig göra något rätt... Det kom till mig så mycket starkare än någongång förut; det skulle vara att kunna se livet som det är, att kunna se, verkligen se andra människor som dem verkligen är, och om man kan se dem, så kan man också hjälpa dem och också känna medkänsla. Det skulle vara som att lämna det som Sasha kallar Lu Lu land... Han brukar säga till mig när jag går in i mina rädslor och fantasier, har varit ganska ofta, rädsla för att jag skall få epeleptiskt anfall sista tiden, kan ibland hända några gånger om dagen, kan variera från dag till dag. Don't go to that Lu Lu land brukar han säga... Jag går omkring, allt är bra, och helt plötsligt försvinner jag någon annanstans till en sådan stark rädsla, som egentligen bara är en rädsla, för mig känns det verkligt, men om jag tittar mig omkring, så är ju allting bra, jag promenerar, solen skiner, allt är egentligen bra, men jag försvinner någon annanstans. Hur ofta gör jag inte det med andra saker. Hur ofta lever jag här och nu. Hur ofta lever jag i Lu Lu Land? Känner ockå att jag inte är färdig med gårdagens inlägg.. finns så mycket att skriva, och så många vinklar om allt.. Ja, jag fortsätter senare... Nu måste jag göra mig klar för att komma iväg till psykiatrikern och sedan till Burzinski kliniken efter lunch, för att få resultat av blodprov och tala om hur resten av min behandling ska se ut närmsta månaden.