Attleva

Igår kväll gjorde jag och Sasha "The Work", vi satt och jobbade med något som kommit upp hos mig som jag kände att jag behöver jobba med. När jag gjorde avslappnings/release övning i förrgår, tror jag, så kom det till mig att jag måste jobba med bitterhet. Det har kommit upp förut, i höstas vet jag. Men nu såg jag det som en hård envis ganska mörk massa i min hjärna... det kom en bild under övningen.. Och jag kände att jag måste titta närmare på det. Jag kände att bitterheten var kopplat till min tonårstid.

 

Så vi gjorde det igår kväll. Efter att vi hade pratat och, och skrivit, och benat ut det hela så kom meningen, It is no use trying, (Vi pratar engelska med varandra, så jag skriver också på engelska, men oftast översätter jag saker till svenska för mig själv senare, för att använda som affirmationer till exempel).

 

Jag kan förklara metoden "The Work", som bygger på Byron Katies metod, den går att hitta i hennes bok; Älska Livet Som Det Är. Man börjar med att hitta en tanke som man tror på, ja som min; Tanke/Påstående: Det är ingen ide´ att försöka. Sedan frågar jag; 1. Är det sant?. Ibland blir svaret Ja, ibland Nej. Tanken är att man skall söka svaret i sitt inre, försöka svara ur sitt inre djupaste vetande... Fråga nummer två är 2. Är det verkligen sant? För mig blir svaret här oftast Nej, om inte redan vid fråga nummer två... Sedan kommer nummer 3. Hur känner du dig när du tror på tanken?; Det är ingen ide att försöka. Då sätter jag igång att skriva, hur jag känner mig, jag kan ge exempel på det jag skrev igår; Allt känns hopplöst, grått och tråkigt, det finns inget att se fram emot... så började jag skriva igår... När jag har skrivit färdigt och fått ut mina känslor så läser jag upp det för Sasha. Eftersom han är väldigt skarp, så kan han ofta känna om han tycker att jag missat något, ofta känns det rätt för mig och jag utforskar det och skriver om det.

Nästa fråga är 4. Hur skulle du känna dig om du inte trodde på den här tanken? Ganska befriande eller hur?

Så här skrev jag bla... Jag är kreativ, jag är glad, jag går till skolan och uttrycker mig själv, jag är kreativ, jag skrattar mer, jag är inte rädd för människor.. (jag var väldigt blyg under min tonårstid...). Ja, jag skrev mycket mera såklart och läste sedan upp det.

Men det händer något när jag tar bort den här tanken som jag har levt med i så många år, till och med fysiskt... Det är befriande att göra det. Hur skulle mitt liv ha sett ut då under min tonårstid om jag inte levt med denna tanke, och ja, hur skulle mitt liv se ut nu om jag inte levde med denna tanke...Wow! Om jag verkligen tar bort den så är det som en tung börda lyfts från min kropp och min själ.

Slutligen kommer det som kallas Vändningen i hela denna process: Du vänder på tanken du har tex; tanken det är ingen ide att försöka, blir; Det är stor ide´ att fortsätta försöka, Jag ger aldrig upp... ja osv...Du lyssnar till ditt inre.

 

Hela denna process har vi jobbat med en stor del av hösten, och det har varit väldigt helande för mig, och befriande. Det har öppnat upp mitt hjärta. Och jag är så tacksam att jag har haft Sasha som jobbat med mig, men det går också att jobba själv, men det är alltid bra att ha någon att jobba med.

Vi har jobbat med alla möjliga tankar som jag har haft inbyggt i mig; jag är inte tillräckligt bra mamma, jag är rädd för epeleptiska anfall, ja, alla möjliga tankar som jag går och bär på och har om mig själv. Det är alltid så befriande att titta på livet hur det skulle se ut om jag inte gick och bar på den här tanken... bara ta bort den helt enkelt. Befriande eller hur!!!

 

Bild från The Japanese Garden, i The Hermann Park här i Houston, som jag lovade igår. Här kommer en till...

 

 

Kväll redan... sitter på Barnes & Nobles/ Starbucks cafe, Sasha gick till matbutiken bredvid och handlade lite mat för frukost imorgon, lite grönsaker. Dricker lite grönt te. Var tvungen att ta en liten paus från mitt bloggande på dagen, ringde barnen också, och sedan kände jag att det blev lite för mycket. Måste verkligen känna in när det är dags för mig att ta paus och hushålla med min energi. Annars kan det leda till att det blir för mycket och då får jag ibland dessa ångest attacker. Men nu är jag här igen. Vill säga att när jag skriver och lägger upp min blogg så gör jag mellanrum och lägger upp det så att det skall vara lättläst, men när det publiceras så skrivs det oftast ihop som en enda text...hmmm undrar varför... vet ej riktigt hur jag skall kunna ändra på det. Ja, får se om jag kan lösa det.

 

I morse satt jag och skrev mina "morning pages", skriver tre sidor för hand så fort jag vaknar "when my mind is fresh", det är enligt en metod som bygger på boken "The Artist's Way", som jag verkligen kan rekommendera, den finns på svenska också, författaren är Julia Cameron. Det handlar om att öppna sin kreativitet. Det är Sasha som har rekommenderat mig den boken, och den metoden. Så det var i morse som jag översatte gårdagens tanke som vi jobbade med, som hörde ihop med min bitterhet; "det är ingen ide att försöka". Och då slog det mig, tornedaling som jag är; "Ei se kannatte", vilket betyder "det är ingen ide" på svenska. Tornedalens Ordspråk: Ei Se Kannatte! Det är ju det som jag säger till mig själv och fortfarande säger till mig själv. Wow! Det var en Wow upplevelse tidig morgon i Houston... Hela det tankemönstret var direkt kopplat till min tonårstid, då jag kände att livet var så hopplöst och svårt att jag sa till mig själv, det är ingen ide att försöka. En tid när jag i mitt inre kände mig så full av liv och kreativitet, men istället låste in mig i ett självvalt "fängelse". Vid den tiden var jag inte kapabel att ta mig ur det fängelset vilket ledde till en sådan känsla av hopplöshet och känsla av ilska på mig själv, det är ingen ide att försöka, jag är ändå fast här i den här lilla byn och mitt lilla rum... Jag gav upp! Ja, inte helt, det poppade upp ibland hopp och inspiration som gav mig mod att göra saker. Älskade till exempel det år vi hade konfirmationsläsning, religionsvetare som jag är, där kunde jag diskutera och argumentera med vår kära präst, äntligen något kreativt och något som jag kunde vara passionerad över... minns att jag kom från lektionerna med röda blossande kinder... de andra hade nog haft ganska tråkigt under lektionerna tror jag. Hur som helst...

 

I alla fall så fick det mig att undra över vårt tornedalska ordspråk: "Ei se kannatte", hur länge har vi haft det och vilket är dess ursprung? Hm.. intressant att forska i... Är det så att det överförts från generation till generation, behöver egentligen inte ställa den frågan för vet ju att det är så att det överförs, vare sig medvetet eller omedvetet, idag ser det nog bättre ut, hoppas jag. I och för sig har jag ju i mig det ganska starkt, även om det är en hel kompott av ingredienser i mitt fall, minns att min fina älskade mamma försökte hjälpa mig så gott hon kunde, vi pratade mycket om det, har alltid kunna prata mycket med henne (tacksam), men jag förstod aldrig vidden av det då, hur djupt mitt självförakt var, och hur arg jag var på mig själv, och att det fortfarande har levt så länge i min kropp ... kan skriva mer om det sedan. Känner att det här blir lite långt... Tänker hur som helst på min älskade farmor från min älsklingsby i Tornedalen, Armasjärvi, som jag känner verkligen hade det i sig, denna livssyn, Ei se kannatte, hon hade på många sätt gett upp livet tror jag. För hon levde inte det liv hon ville. Hon hade gett upp. Mycket påverkad av sin strikta religiösa hållning. Men hon blommade upp lite i slutet av sitt liv, när hon och farfar började resa lite, de åkte bl a till hennes bror i Amerika, som emigrerat på 20-talet. De reste också till Israel. Önskar att jag varit klok nog att prata mer med henne innan hon dog.

 

Slutar för ikväll, har egentligen mycket mer att skriva och utrycka.. men vill i alla fall säga att när jag ställer mig frågan; hur skulle det kännas om jag inte hade den tanken, "det är ingen ide att försöka", och sedan ser framför mig (som jag gjorde igår), ett liv utan den tanken, både som tonåring och nu, så kan jag bara svara, Så Befriande För Både Kropp och Själ!

Här kommer bilder från cafet, både utanför och innanför.