Dags att lysa som femåring igen! Som vuxen!

0kommentarer

- Låt oss alla bli som barn igen -





Hej kära vänner därute!
I dag är det Hjärtats dag! <3



En skakig dag för mig i dag...denna dag...senaste dagarna har jag på olika sätt kommit i kontakt med gamla minnen från barndomen i byn...flashbacks...det är inte så att jag minns någon specifik person...men det har skakat om mig och orsakt "turmoil" i mitt hela inre...det är sååå många nedtryckta känslor som har velat komma upp, som har velat bli kända, känslor som vill bli kända äntligen...för det förstör mig och mitt liv att inte känna mina känslor... det har hindrat mig från att leva det jag känner är ett fullt liv. Ett glädjefyllt, kreativt, kärleksfullt liv!




Där jag växte upp, stället som jag älskar så mycket och känner så mycket kärlek för och som jag har så många roliga spännande barndomsminnen från min hemtrakt...men resan till att älska min hemby och Tornedalen har tagit tid för det har länge varit någon sorts hat/kärlek...för det var på vissa sätt en smärtsam uppväxt, jag kände mig ensam och som ett ufo, ja jag gjorde mig själv till ett ufo...ställde mig utanför allt och iaktog i stället för att delta på riktigt...




Och jag känner att det jag lärde mig i omgivningen, inte på grund av deras illvilja, var att inte visa mina känslor, att det skall hållas distans...inte pratas så mycket om känslor...och har man saker och sår i sitt inre så betyder det att det byggs på, och byggs på, lager på lager... Och nu har det under desenaste dagarna hänt vissa saker i mitt liv, som har fått det hela att svämma över...det var dags...även om jag har jobbat med dessa frågor under en tid...men nu kom det som en hel tegelvägg över mig..., flashbacks av minnen!


Nu håller jag på att frigöras...men i dag var en tuff dag! Med så kallad "excitement". Även om det också gav många skratt mitt i allt "elände", tack Sasha! Jag anklagar ingen, men i mig så har det varit så mycket ilska och rädsla och smärta...i från mitt förflutna, och jag säger inte att allt är borta ännu, men steg för steg...och nu kom barndomen i byn upp...det var väl dags...







Här är jag ca 10 år sittande i en snödriva...glad.. Glad med min kompis Anna som nog har tagit bilden.
Fick nog min första kamera vid den tiden. Dålig fokus på bilden, den är ej skannad som syns!




Och detta omskakande har just i dag rört om hela mig vilket har betytt att jag halva dagen i dag gick omkring och skakade...så Sasha har hjälpt mig så mycket. Tack fina du! Vi har gjort Work/jobb som jag kallar det. Det har rensat...men det har legat så djupt såå mycket mer än jag anade...så mycket rädslor och ångest... Rädslor att inte bli accepterad för den jag är, för att bli förlöjligad, rädsla för andra, och minnet av när jag blev påhoppad av någon mycket äldre i byn när jag var liten (minns ej vem), jag upplevde det hela som att jag skulle dö... det här har jag skrivit om tidigare,...och efter det forsatte jag att gömma mig för stora killar, gå omvägar, för de som jag såg som "farliga", "skrämmande", som nog egentligen inte var det...de blev det i min värld...ja den som hoppade på mig hade jag väl anledning att gömma mig för...men rädslan blev överväldigande...



Här är en glad Jessika årskurs ett! Vi fem, ja vi var endast fem stycken i ettan det året...
Vi har nog en av de härligaste och gladaste klassfotona som finns! :-) Bilden har jag fotat av från det collage som mamma gjorde när jag fyllde 30 år...mamma tycker om att göra collage till oss i familjen :-)



Sedan minns jag att ett sätt att kompensera min osäkerhet var genom att spela något av en pajas för äldre, i alla fall när jag var barn, när jag blev kring 10 eller så slutade jag med det av ren respekt för mig själv...det gick inte helt enkelt...Jag är inte på det klara med allt...



Är osäker nu om jag skall vara så ärlig...nästan som att skriva dagbok...och jag tänker...vad skall folk tänka...kan hon aldrig komma över det hela säger en röst i mig...men samtidigt så vill jag vara öppen utan att samtidigt utelämna andra människor som ej har bett om det. Det hela handlar i grund och botten om att jag känner det som att jag har förått mig själv!!! Och det har jag aldrig förlåtit mig själv för. Och det är det jag måste kunna se klart som en vuxen, varför jag handlade som jag gjorde, och att det inte handlade om att föråda sig själv, utan just då om att skydda sig själv.



Ja just nu är det som det är...jag genomgår en rensningsprocess som är smärtsam men samtidigt också är jag oerhört tacksam för den. För den räddar mig!
Ja det här är ju min blogg och jag skriver det jag skriver... Vill också säga att jag på så många sätt har haft en så himla bra barndom...med hela byn, i båda mina älskade byar, som lekplats, så många fina människor runtomkring mig, och kärleksfulla varma föräldrar <3. Men allt det andra skedde parallellt. Så steg för steg drog jag mig inåt...och blev mindre och mindre den Jag verkligen Är! Kanske det närmsta jag var mitt Jag; är Jessika 5 år! Omgivningen, vuxna och andra, ja alla påverkade vi varandra,  religionen som fortfarande hade kontroll över oss i byn (även om jag såklart också har positiva minnen bland annat från vår fina präst och andra verksamma i kyrkan), min käre far, liksom även i skolan, ja vuxna runt omkring var i sin tur påverkade genom sin uppväxt i hur man skulle vara, och kanske speciellt män, men inte bara såklart... att inte visa så mycket sina känslor, inte uttrycka sitt inre, känslorna, hur man mår, ge alltför mycket beröm...., Barn suger i sig allt...



Promenad genom Kungsträdgården med Sasha! :-)



Jag försöker förstå...och känner att jag är tvingad att göra det nu när jag går igenom ångest alla vägar leder mig dit...till en inre rensningsprocess, har inget val...
Och jag känner att sedan jag påbörjat min inre resa, i nu ungefär ett och ett halvt år med Sashas enorma hjälp, så känner jag mig så mycket mer levande, öppen och glad, och kärleken som alltid har funnits i mig, känner jag strålar till människor runtomkring mig så ofta. Därav mina hjärtan hit och dit bland annat på fb, och när jag smsar och träffar folk...det kommer från hjärtat. Men det är en resa...dagarna varierar...men ofta känner jag kärleken såå starkt, och att vi alla människor är egentligen ett!



En solig strålande dag :-)




Ja det är dags att sova nu...en dag i morgon...


Hjärtan hjärtan Hjärtan till er alla fina! <3 <3 <3


Jessika





If You Only Say One Prayer - Say Thank You!




Kommentera

Publiceras ej