Attleva

I går var det fullt upp gjorde en hel del..läkarbesök...mina läkare i Houston vill att jag skall ta antibiotika eftersom min förkylning inte går över...jag är inte så förtjust i antibiotika, men jag gör som de säger nu, för jag vill verkligen bli av med denna förkylning, som också kan förlängas på grund av vissa mediciner, har redan slutat ta två av dem för ett tag, tills min förkylning helt gått över. Är fortfarande hes som en kråka. Min kära lillasyster Natasha kommer i dagarna och hälsar på :-) och hon är visst också hes, stackarn, för mycket politikersnack vännen min :-)...eller? Puss å kram på dig! Och jag babblar för mycket överlag, samt har tre barn, ja vad skall man göra...? Ni vet själva...:-)...ja, vi får väl kraxa i kapp :-)! Och se lite Sex and The City eller liknande :-)

Vill tacka så mycket för de kommentarer som jag fick för min senaste blogg, Stor Utrensning. Tack fina Sofi och Anna. Det värmer mitt hjärta. Tack snälla. Hoppas att ok att jag nämner era namn i blogg...men jag tänker eftersom ni skrev era namn på de öppna kommentarerna så är det ok. Det värmer så mycket med erat stöd. Hjärtan i massor till er! Och heja heja på er!

Ja, i går fullt upp, i alla fall för mig, med mina mått mätt,...vårdcentral, apotek.., träff med min fina underbara kusin Therese som jag hade ett väldigt kreativt möte med i stan, inkluderade salladslunch för mig :-), och sedan träffade jag min fina älskade Gena en stund i stan, puss!...och sedan hem, och i väg och hämta, Sasha följde med, min fina söta tjej på dagis...och det kändes sååå bra! Jag har inte gjort det på lääänge! Och hon var så glad sötisen min! :-) Men på väg dit så hann vi med ett kort work pass...kände att det var på gång något så vi jobbade med det på väg... Sasha är en Blessing!

Och det hjälpte...och vad handlade det om...ja igen...har man en gammal årtionde..årtusende känns det som, vana att trycka ner sig själv...piska sig själv på ryggen så kommer det ett och annat återfall men men...så vi jobbade med att jag kände mig nervös och rädd för att vara fööör mycket...rädsla att till och med dö (?) om jag är glad och skrattar och uttrycker mig för mycket! Minnet gick tillbaka till fem-sexårs åldern...såg igen, det jag nämnt tidigare för länge sedan i ett inlägg,...att jag blir nästan kvävd av en äldre pojke, själv trodde jag att jag skulle dö, ( som jag inte minns vem det är, och det spelar ingen roll, han var också ett barn, dock ett antal år äldre ) efter att jag har skrattat och skojat på ett sätt som en ja, fem sex åring kan göra...jag var ganska framåt...och babblig :-)! Jag trodde inte att en sådan händelse kunde påverka mig så...hmmm! Egentligen vill jag inte gräva mer, pust... i allt. Jag vill gå vidare och förlåta och sända Ljus och Kärlek till alla! Samtidigt gör jag det! För vi vänder alltid det negativa påståendet till dess motsats och sedan jobbar jag med det själv. Meditationen hjälper mig också med att förlåta, ja framförallt med att förlåta mig själv!...och meditationen ger inre styrka. Men tydligen så skall det här rensas ut så det är bara att följa med när det kommer upp, vad annars? Ja...annars...ångestattack verkar det som...men ångesten har minskat långsamt, den finns kvar och dyker upp, men det går mot ljusare tider och det är jag såååå tacksam för! Det har jag det inre arbetet att tacka så mycket för...och kära fina Sasha! Och jag vet att det är med allt ert stöd som sänds ut! Tack kära underbara alla!

Hela den här dagen hade jag också känt mig så glad och jag pratade och skrattade med hela världen kändes det som, som glada Jessika fem år igen... på vårdcentralen, för den fina snälla läkaren, hon (stackarn) fick veta mer än hon säkert behövde om mig, :-), ja hon fick i alla fall veta lite om mitt inre arbete, att jag har en blogg, jag sa inte adressen, det handlade mer om att jag ville berätta hur viktigt det inre arbetet var för mig också, och att jag börjat skriva, och sedan sa jag att jag känner mig redo att, som jag också sagt vid tidigare inlägg; stå och tala inför folk vid till exempel Kungsträdgårdens scen, ja varsomhelst (gärna med Eric Gadd som förband, he he :-) ), jag som känt mig alldeles för blyg för sådant (men som barn älskader jag att stå på scen vid julspelen)...osv osv...ja, men hallå Jessika, det finns ju fler patienter än jag, :-). Ok, men det här tog inte så lång tid i och för sig...Sedan pratade jag på och skämtade med de på apoteket, slog ner två uppställningar av både pappersinfo och vitaminer i all hast...Och sedan hade jag en glad inspirerande träff med min fina kusin Therese och också med min älskade Gena...osv..och sedan i väg till vår fina lillskrutta på dagis...och jag det var väl mycket som gav upphov till att den gamla "häxrösten", "trollgubbe" rösten kom fram igen...sluta tro att du är något,...håll käften...vem tror du att du är osv osv...Och sedan blev det bara för mycket...Så då blev det jobb, eller Work som vi kallar det. För det är work, jobb i allra högsta grad. Men det är nog så att min kropp och hela mitt väsen som jag skrev i tidigare inlägg, inte accepterar det här något mer, att jag behandlar mig själv så här mera!!! Vem skulle behandla en god vän så här, som jag behandlar mig själv? Enough is enough! Sluta lyssnat till gammalt skräp och även yttre skräp som kanske andra bidrar med, pga sitt eget skräp... hängde ni med? :-) Angående yttre skräp, som kommer in från andra människor...sluta omge er med dem människorna...det säger jag till mig själv också...bättre omge sig med goda energier, bättre för själ och hälsa! Gnällspikar behöver inte vara en del i ens liv, egentligen...eller ta dem i så fall med en gnutta humor...ta dem inte till hjärtat...det handlar ändå om dem själva...hej, Jessika, jag talar till dig också, hör du mig? :-)

Dagen innan så var jag ganska trött och sov en hel del...och hade en del ångest...kanske det här på väg upp, hade ju hållt igång under helgen och ja, ibland sprudlar det av energi i mig...och annat som vi jobbat med som rensades ut, som skulle ut helt och hållet...Dagen innan så under våran morgonpromenad så jobbade vi med annat som kommit upp...och det gäller hur jag upplevde mig själv och våran familj i vår fina by i norr... Jag förstår att mycket byggdes upp i mitt eget huvud, hur jag såg att andra betraktade oss i byn, samtidigt känner ju barn på sig saker, men samtidigt tror jag att vi själva skapar mycket av vår verklighet i vårt eget huvud... Jag har under barndomen upplevt att vi vår kära familj, som jag älskar mer än hela universum, uppfattades i byn som den slarviga familjen...och att vi inte var som alla andra. Det städades kanske inte lika hejfriskt som hos vissa andra, mattor drogs inte ut och dammades en gång i veckan och skurhinken kanske inte åkte fram lika ofta som hos vissa andra. Det här är inte en bedömning, alla gör det som passar dem bäst...och jag vet att vi inte var den enda familjen som var superordentliga...Men min kära mor, älskade mamma min, städade ändå väldigt mycket, och vi fick minnsan hugga in, vi hade speciella diskdagar vi barn, suuupertråkigt var det då, och vi skulle städa våra rum, men om vi alltid gjorde det, städade våra rum...hmmm.... Men denna dömande röst i mitt huvud att vi och jag är slarvig...som kom till mig väldigt starkt för några dagar sedan, efter helgen och olika besök vi haft, kära släkten och andra, det har gjort att jag själv har blivit lite av tvärtemot...Speciellt om det väntas besök, då blir jag som en springande, ångande åttaarmad bläckfisk, som städar och fejar och svetten rinner för att hinna få PERFEKT innan besöket kommer, ja det kan gälla en kompis bara ibland...helknäppt!!! Har jag trevligt när jag springer runt som vanvettiga flitiga Lisa? Nej inte speciellt!

Sasha sa något viktigt när vi talade om detta; det är bättre att göra något i kärlek för ditt hem, annars kan du lika gärna strunta i det...för tänkt på vilka energier du ger ditt hem när du bringar stress och ja, till och med gör saker på grund av rädsla att visa upp hemmet på än det ena eller andra sättet...och för det första så springer jag också runt och stressar upp de andra...och sedan stressar jag upp mig själv...och skapar stressiga vibrationer i hemmet. Men samtidigt så vill jag att barnen skall ha någorlunda ordning i sina rum, det håller jag nog på...när de får besök, för det är inte så kul att komma hem till någon som har total kaos heller, även i övriga hemmet, men det får ju inte gå över gränsen...till vansinne...

Det här kom till mig när jag började känna efter vad min ångest gällde just den dagen...då uppenbarade sig minnena av sig själv från barndomen, ja det är otroligt hur vår kropp jobbar.

Men jag vill säga högt och klart! Tack Älskade mamma och pappa för det hem ni skapade för oss, för det var ett hem som vi och vänner kunde leka i, och ja, det var skor över halva hallen, kompisarnas och våra, och inte brydde sig mina förädrar om att det blev en stor ful svart fläck på gräsmattan (ja, kanske mamma lite :-) ), av den årliga majbrasan vi hade på vår gård under flera års tid, som en stor del av byn kom till under några år och grillade korv, det var så himla kul minns jag, vi samlade till brasan i dagar, byns barn...alla gamla julgranar, skräp, mamma minns dagen efter majbrasan, hela golvet hemma svart av sot, då åkte skurhinken fram, och det gjorde den såklart oftare än så, min mamma är väldigt ordentlig, men har man tre barn så har man, och hon prioriterade just då när vi var små annat än bara städning, hej hon pluggade ju också på folkhögskola..., och pappa käre vår hade jobb jobb jobb (inte i hemmet) så var det på den tiden minnsan, och pappa tog minns jag också traktorn och förstörde gräsmattan ännu mer och gjorde en hockeybana bakom huset, ja och kojor i köket hade vi när mamma lagade mat (en gång när självaste prosten, vår fina präst, kom på besök, för att lämna sexårs bibeln till min bror, hej å hå, mamma började snabbstäda minns jag, ha ha! :-) ), och inte gick vi i kyrkan heller, men det vet jag att det var fler som inte gjorde... Och jag tror att det var säkert fler som hade liknande hemma, i alla fall inte perfekt, ja vem har perfekt? Även om det är det på ytan, ingen av oss har det perfekt, på varken det ena eller det andra sättet, eller så kan vi säga att vi har det precis som det är meningen att vi skall ha det, eftersom det är så vi har det... Vi är alla vackra stjärnor från Universum, hur som helst, som jag brukar säga till våra barn! :-)

Men jag upplevde det jag upplevde av någon anledning, att vi blev bedömda som slarviga, ja så kändes det för mig, som att vi betraktades som den slarviga familjen, jag dömde oss själva som den slarviga familjen (Sasha frågade mig, jasså så folk kom fram till er och sa att ni var slarviga...och då började jag bara skratta för det lät så löjligt :-) )... och den här dömande rösten har levt med mig tydligen under alla år... Och nu kommer det upp. Och det är dags för mig att sluta döma och att vara en stressad bläckfisk som springer runt och städar så jag går i spinn själv...fick faktiskt en kort ångestatack inför ett besök i helgen när jag höll på som värst... och min mamma som själv stod för fullt och lagade mat (ja, pappa med, älgbiffar gjorde dem till la familia), sa gång på gång till mig; Gå och lägg dig nu Jessika och vila. Men nej, för mig var det så viktigt att få bort dammet vid tvn, att plocka lite mer i vardagsrummet, ta bort den och den saken, lägga ner saker i förrådet i källaren osv osv...suck, ja då går det som det går, ångestattacken kom, men andades igenom den.... Sedan gick jag och vilade, och sov en timme innan gästerna kom...vem ser ens lite damm...ja inte så många, bara jag flitiga Lisa.

We are fine just the way we are! Blev den dagens mantra, den dagen. Vi är bra precis som vi är! Och det är sant, så sant om oss alla!