Attleva

I morse på väg upp till meditation kände jag att det var på gång...känslan är så välbekant nu... så jag ställde ner min tetermos på golvet, där jag stod utanför meditationsrummet...och andades lugnt...och inom mig bad jag till det Högre om hjälp...och bestämde mig för att Jag är Starkare!!! Och jag såg den löjliga häxan som spökat för mig och skrämt mig...och igen kände jag hur löjlig hon var där hon satt i grottan...och ganska fort försvann hon, och hela ångestattacken.

För några dagar sedan när vi gjorde Work...jobb, jag och Sasha... såg jag denna häxa sittandes djupt i en grotta...så kände jag på en gång hur löjlig hon var...och det var henne jag såg igen komma fram i morse. Och Jag kände att Jag Är Starkare än henne!

När vi sedan tog vår promenad så talade vi om detta och jag förstod då att ångesten hade byggts upp att det handlade om att jag dömt mig själv...Nu när jag förändras så är det svårt ibland för mig själv att hänga med. Jag förändras i mitt sätt till människor, så upplever jag själv. Jag känner mig gladare och tar mer plats, ja som när jag var fem år! Jag skämtar mer och jag är inte rädd för att ta plats, jag bara är!, känns det som. Och det har under veckan efter möten med olika människor, det kan vara per telefon, och ja vanliga enkla möten, hon som jobbar på apoteket...och till och med med min älskade släkt i helgen, byggts upp denna dömande röst inom mig som säger...Jessika du är löjlig som skämtar och skrattar så där...vem tror du att du är? De tycker säkert du är konstig och lite knäpp! ...även en rädsla att min kära släkt tycker jag är fööör mycket!!! Så detta dömande och en rädsla har byggts på under en tid utan att jag har tagit tag i den...och då reagerar min kropp...varför? Jo, den har fått NOG! Min kropp och mitt HELA väsen HAR FÅTT NOG! Det pågår en stor UTRENSNING i hela mitt väsen så känns det! Den klarar inte av sånt här uppförande från mig själv mer. Hela den här processen Är att jag börjar vara den Jag Är...och att Jag Är Autentisk! Mig Själv! Jag Är den Jag Är! ...så när vi talat om detta så stod jag framför vackra Mälaren och sa till mig själv...Jag Är Tillräcklig som Jag Är!

Sedan insåg jag också att det handlade om mitt bloggande...att jag dömer mig själv där också...att jag är fööör mycket,...tar för mycket plats...talar på ett sätt som jag inte är van vid själv...jag använder adjektiv som älskade, fina, söta, underbara om olika människor...för det kommer från hjärtat...men en röst inom mig säger...igen...vad håller du på med falska människa...vad skall andra tycka om din blogg...du sockersöta människa som talar så om alla...ja vad skall andra tro...och igen...du skall inte tro att du är något... Men sedan inser jag...som jag skrev...det kommer från Hjärtat...och från ett sant ställe i mig...för när jag skriver så så är det såå jag känner...och ja, det är mycket kärlek jag känner för såååå många! Ibland så orden inte räcker till och adjektiven. Med det inte sagt att monstret eller som Eckhart Tolle skulle uttrycka det...smärtkroppen lever upp i mig och tar över, ibland med buller och bång...den processen jobbar jag med också... Men jag är så tacksam för, trots allt som hänt under de sista åren...min sjukdom och de svåra upplevelserna det har bringat, det goda de här åren har gett mig och ger mig. Jag är tacksam för denna utrensning..för det var antingen det eller döden! Och jag lever! Och Jag stannar här för att leva! för att ta hand om mina älskade barn, min älskade Gena och mina älskade! Jag stannar för att leva ett fullvärdigt liv efter bästa förmåga och allt vad det innebär!

Ja, det var lite förmiddagsbloggande!