Attleva

Promenerade sista kvällen i min älskade dal i min hemby i går kväll, där mina föräldrar fortfarande bor...tog en ensam promenad, ja tänk det klarar jag väl av...gick de vägar jag brukade gå som barn, förbi de hus och speciella ställen som betydde mycket för mig.

Förbi kära min moster Elise, där hälsade jag nog på varje dag som barn, det var min pappas gamla moster som bodde i en liten pensionärslägenhet inte långt i från oss...vi hade en speciell ritual när jag kom, jag brukade sitta och gunga i den vita gungstolen...i bland lite för vilt gick det nog till, gungstolen hade hon i sin tur ärvt från sin mamma, min pappas mormor, och vår ritual var att moster Elise vid varje besök berättade om tavlan Grindslanten som hängde på hennes vägg, den hade en vacker guldram, och den andra tavlan eller snarare fotografiet hon berättade om var ett fotografi taget vid förra sekelskiftet där två vita män, troligtvis är en av dem en släkting till oss, sitter i en vagn dragen av en afrikan vars ben är målade vita. Det är i Sydafrika, bilden är tagen i Johannesburg. Jag minns att moster Elise berättade för mig att där ansågs det inte fint att vara svart och att det var därför den afrikanske mannen var tvungen att måla dem vita. Jag kunde känna att min gamla moster inte tyckte om hur han blev behandlad. Båda de två tavlorna betyder mycket för mig fortfarande i dag. I bland satt vi i köket och pratade om ditt och datt, hon berättade saker och jag delade med mig av mitt liv, ibland hade jag med mig någon av mina vänner...och ofta när jag skull gå så virade hon in en eller några små karameller i lite vitt hushållspapper, eller ibland en liten femtioöring eller till och med en krona, det var lyckan, ja båda av det. Ibland tog jag efteråt en sväng in till snälla tant Siffi som bodde granne med moster Elise, hon brukade ibland läsa sagor för oss barn. Hon var också vår söndagsskolefröken.

Jag såg snälla farbror Olles hus, där jag brukade titta in och sitta och prata med honom och hans snälla fru, ofta blev jag bjuden på lite saft och bulla. Vi brukade sitta i deras sommarstuga, det tyckte jag lät så konstigt...för det var ju bara en liten utbyggnad i anslutning till huset...sommarstugan hade stora öppna fönster och sköna fåtöljer som man just brukar ha i en sommarstuga. Min kära tant Inga bodde i en vacker våning i det stora huset mittemot den gula församlingsgården tillsammans med sin syster tant Karin, de båda systrarna bodde på varsitt våningsplan. Hemma hos tant Inga fanns så många vackra saker, gamla saker, klockan som tickade, vackra stolar och dukar, askar, målningar, blommor...och trädgården ute var som en stor skog, nu finns den inte kvar, den nya ägaren har huggit ner den,...hennes pappa hade varit präst i byn, prosten Alexandersson. Tant Inga älskade blommor och ofta var hon ute och höll på i sin skog och för mig brukade hon berätta om blommorna, hon berättade också att hon hade varit lärarinna för döva barn innan hon slutade jobba och ja mycket annat, när jag skulle gå så fick jag ofta honungskarameller, som jag inte tyckte om så dem spottade jag alltid ut på vägen hem...eller på väg vidare vart jag nu skulle, men det gjorde inget att hon alltid gav mig dem för jag trivdes så bra hos henne. Och varje jul kom hon hem med fikon till oss barn. Snälla fina tant Inga. Ja och så tog jag i går under min promenad en sväng upp till min älskade bästis Annas gamla hus, där bor såklart någon annan nu

...och jag tog mig över ängen som ligger på andra sidan vägen av hennes hus...på vår tid betade kor där, ibland tjurar trodde i alla fall vi...vi skulle ju ta oss över till andra sidan ängen till några av våra favoritlekställen, så det gällde att alltid kolla så inga läskiga tjurar stod och lurade innan vi tog det stora språnget över...på andra sidan hade vi en egen riktig buss, kan ni tänka er det!!! Det var en helt "ny" begagnad buss som Annas grannar hade ställt dit för att den skulle renoveras, sedan efter något år flyttade grannarna och bussen blev kvar, och vi lekte i den många år, och hade himla roligt med den. Vi tog väl hand om den. Vi var ju busschaufförer. Och det fanns en lucka i taket...och uppe på taket måste man ju bara klättra, minns att vår fina kompis N var med en hel del. Och det var säkert andra barns buss också, vi var flera bybarn som lekte där ibland...

Jag går över genom den gamla ängen med gammalt gräs som vuxit upp så högt att det nästan nog är en halvmeter, men det ligger delvis nedpressat mot den våta marken, åt olika håll, och bussen gömmer sig bakom några unga björkar som skymmer den tillsammans med ris och snår och bråte. Men jag som inte räds ormar och råttor...ja råttor gillar jag väl inte, i och för sig inte ormar heller,  men jag är ändå ganska orädd i sådana här fall...och vad fanns kvar av vår kära buss...en buss i spillror...alla rutor krossade, glassplitter inne i hela bussen...men bussen står kvar. Och våra såååå kära och roliga lyckliga minnen finns kvar. Tack älskade Anna och N, och ni alla fina vänner! Vandrade också förbi fina N:s hus som jag lekt så mycket med och haft så mycket kul med, en av mina första pojkvänner i treårsåldern :-), det ni!:-) Och Annas och min tredje musketör var du.

Och jag gick också förbi fina Pias gamla hus, min något år äldre vän, du som alltid sjöng och tog med mig på så många roliga upptåg, och du var, utan att veta om det kanske, min beskyddarinna, i alla fall då när jag blev lite tillbakadragen och höll mig steget bakom dig, lite småblyg/rädd för de stora läskiga killarna, i min bild i alla fall var de läskiga, även om de yngre äldre killarna i alla fall nog inte var så läskiga. Du Pia som inte var rädd för någonting kändes det som. Skrattade och pratade och spexade med alla, så minns jag dig, jag skrattade mycket med dig, och jag kommer än i dag i håg hur du berättade Gustav Vasas historia för mig...skidor hade vi på oss och allt...genom vår lek minns jag det än i dag...hur han flydde danskarna och hur han gömde sig...och allt det du just lärt dig i skolan...och du har en sångröst sååå sååå vacker. Tack fina älskade du.

Och Anna min kära som jag var hemma hos så mycket och lekte med barbies, dockor, dockskåp, och vi sjöng i kapp till "i natt jag drömde" som vevade på, på eran ålderdomliga bandspelare :-), och hur ofta sov jag inte över...min mamma brukade säga...du kan ju lika gärna flytta in...ja snälla fina mamma Marta din...och vi satt och häckade på biblioteket tillsammans och fnissade längst bak och vår fina vän I-L var med också en hel del vad jag minns, du I-L visade mig nya böcker, och på det sättet öppnades nya världar för mig, tack tack tack!, och mycket annat roligt hittade vi på du och jag, erat spännande vackra gamla hus, som ett riktigt museum, och dina vackra teckningar,...och när vi startade skoltidning i sexan du och jag, med egen redaktion i städskrubben/skolans förråd, vi knappade på den gamla skrivmaskinen och kände oss så stora...(och uppstoppade fåglar i glasbokhyllorna hade vi visst också, not my cup of tea :-) ), det betydde så mycket för mig, och tidningen/bladet kom ut varje fredag :-)...Sååå roligt hade vi, tack kära älskade du. Och tack käre magister vår som lät oss hållas med vår tidning, och missa en hel del svenska lektioner...för att vi baaaara mååååste få färdigt vårt veckonummer av bladet.

Så många fina roliga härliga barndomsminnen som jag inte för något i världen vill byta bort...en barndom alltid lekandes ute...ja nästan...en fri barndom i byn. Älskar den tiden. Men ändå har jag dragit mig för att ta mig till min hemby...och det var såklart Sasha som fick mig att se det...att jag undvek min hemby...hmmm! Så jag tog mig en vandring i går och jag kände så att jag verkligen ville det...och det gav mig så mycket glädje men också ont i magen, och oro...och jag är inte riktigt klar med vad det är...har det att göra med min rädsla för de stora läskiga pojkarna, när jag blev "överfallen", och i min verklighet blev jag nästan kvävd och jag kämpade för mitt liv, ja för mig var det verkligt,...och det var äldre killar, ganska många år äldre...Vi var alla barn, de var äldre, det var en kille som hoppade på mig, men de andra stod bakom, ...och jag minns absolut inte vilka de var... jag var endast ca sex år tror jag. Som barn är vi inte riktigt, ja vad skall man kalla det ansvariga till hundra procent för våra handlingar...vi har inte lärt oss ännu...samtidigt som vi alla kan känna när vi gör något fel eller elakt, det känns bara i hela kroppen hur fel det känns, och samtidigt kan vi alla som barn känna hur hääärligt det känns att göra en kärleksfull handling och den sanna glädjen den ger.

Men jag känner att det inte är bara är det här som skapar min oro...men har inte grunnat ut ännu...men de äldre killarnas närvo kändes i min kropp när jag vandrade i byn i går, och gör så fortfarande, så därför är det mest akut att jobba med det, nu i kväll känner jag... Men ett annat minne kommer upp nu...får ta itu med det i morgon...ser ett klistermärke som jag av någon anledning hade klistrat, bland mycket annat, på min dörr i tonåren, där stod det Tornedalen...och jag hade skrivit dit Segdalen istället...för jag kände mig så arg på hela dalen min...hmmm...imorgon...imorgon. Just nu känns det första som det viktigaste...

När jag gick i min gamla by så kom alltså känslor också upp av oro i magen och en bubblande ilska...och det sitter i fortfarande...jobbar med det...att skriva är nu ett sätt att jobba...vad finns under denna bubblande ilska? Ilskan som är som ett mörkt moln i magen vid naveltrakten...det sitter som en vulkan under detta mörka moln...som puttrar...den är redo att få ett utbrott. De har inte rätt att göra så mot mig, jag hatar dem, säger en röst i mig. Det jag lärt mig är att känna känslan men inte identifiera mig med den, känslan är inte mitt Sanna Jag, känslan är inte Jag. Jag känner känslan... och Jag överlämnar sedan mitt påstående; de har inte rätt att göra så mot mig, jag hatar dem, till Sanningens Eld/Sanningens Ljus som jag kallar det, ett Ljus starkare än hela Universums starkaste Ljus...Där All Kärlek Finns.

Vad händer med mitt påstående...det upplöses i det bländande Kärleks Ljuset...det blir till Kärlek, den kärlek som även jag är en del av, den Kärlek som vi Alla är en del av, vi är alla en del av Universum av Alltet. Jag ser mig stå i Ljuset och Kärleken, jag är barn av Kärleken och Ljuset...liksom de som gjorde mig illa som barn...Jag ser de i ögonen och ser att vi alla är barn av Kärleken och Ljuset...Och nu kan jag i mitt hjärta säga; Jag Är Styrka! Jag Älskar Er! Jag Är Kärlek! Det känns rent mellan oss, och förlåtelse. Jag går tillbaka till min mage och ser hur det lyser lyser ett strålande Ljus starkare än något Ljus, från det som var en vulkan strålar ett kreativt Ljus, min skapande Ljusa kreativitet har gömt sig under den puttrande ilskan och vulkanen. Och det strålar ett Ljus starkare än Ljuset ut från naveltrakten...Samtidigt ser jag mig stå med armarna utsträckta omgiven och fylld av Ljus både i min mage...och jag står så jag på en arena, det är romartid...och jag skall precis lämnas till de hungriga lejonen, men jag står med armarna utsträckta och Jag är fylld av Ljus och Kärlek till Alla! Och jag ser lejonen böja sig ner framför mig...och jag är Fri! Jag Är Styrka! Jag Är Afrodite! Den bilden kommer ofta till mig, från romartiden.

Ja, nu är det sent på kvällen...natt faktiskt nästan eller ja...troligen :-), sov med lilltjejen, älsklingen vår, vi somnade efter Mamma Mu sagan, och då går det som det går och har efter det hunnit ha lördagsmys med älskade fina pojkarna våra, Tintin såg vi...men undrar vad som hände med Kapten Hadocks annars så arga och för mig riktiga röst...det här var inte han...han lätt så mjäkig...he he, kanske som jag tidigare...

Ja, det blev mycket om min barndom...läs det den som har ork...ja, det är min blogg så, he he:-) skriver vad jag vill...men behövde skriva det här nu. Och tack alla ni fina kära som jag hann träffa under vår alltför korta vecka i vackra dalen min förra veckan, det behövde jag och det är jag så tacksam för, för alla möten och samtal. Och det var så många fler jag ville hinna träffa, men en vecka är bara en vecka.... Kanske jag bubblar över för mycket ibland i mina möten...eller så inbillar jag mig bara...men ibland känner jag mig bara som fem år igen och då tar babbelmajan:-) över kommandot! Tidigare har jag på grund av så mycket orensat skräp i mig själv och även blyghet inte kunnat vara den jag är, öppen, Jag är Jag...och nu kändes det så skönt att vara det. Tack tack tack! Kanske det skall till svåra tider, som jag har gått igenom, och delvis fortfarande går igenom, men sååå mycket på bättringsvägen...tack tack tack...ja, kanske det skall till sådana här tider för att förstå att; vad har jag för att leva som jag gör, eller tidigare gjort, jo återfall kommer titt som tätt, det är ett jobb, ett betraktande av sig själv,...vem tackar mig, inte jag i alla fall..jag mår bara dåligt och skapar inre disharmoni...och även ger mindre glädje till min omgivning. Tack tack tack för alla mina Blessings!