Attleva

Och nu satte jag mig ner för att skriva för att jag kände att jag måste, när inspirationen talar...

I går träffade jag goda fina vänner, och hade lunch och jättemysig stund med dem. Men i slutet av mötet råkade jag se en annan lunchgäst göra vissa ryckningar i ansiktet, kanske på skoj, vet ej riktigt...ja den personen grimaserade hur som helst...och det påminde mig så mycket om mina egna ryckningar jag får både vid panickattacker och i slutet av ett epeleptiskt anfall. Och det gjorde mig såå nervös...jag hade varit lite nervös för en annan sak, som fanns i kroppen sedan innan...redan i några dagar...ja  hur var det nu Jessika det här med att ta tag i saker direkt? Ja, man lär sig så länge man lever så är det.

Min fina underbara vän Monia som var en av dem jag hade lunch med hjälpte mig såklart på en gång och höll mina händer och gav mig lugna energier. Så det kändes bättre. Och sedan ville jag...typiskt mig...when will I ever learn...bara småhandla lite på en hälsokost i närheten, istället skulle jag ha åkt hem direkt...men måste ju ha mina gojis, och ville hitta dinkelbröd och lite andra småsaker...så när jag väl var på väg hem...tog en taxi hem...så kände jag när chauffören väl hade parkerat utanför huset och jag precis skulle räcka fram kortet för att betala...att nu kommer det...så jag sa bara som det var till killen som körde mig...och jag ställde mig utanför bilen och började andas...och sträckte in handen och höll chaufförens hand, varvid han istället kom runt och kom fram till mig och då kramade jag bara om honom en stund...och väldigt fort gick det över. Tack tack tack kära medmänniska, tack från mitt hjärta! Vi pratade en stund och jag tackade honom och han undrade om jag behövde hjälp fram till dörren, men jag kände att det var ok. Han var så snäll och fin. Tack kära du! Medmänniskor finns överallt. Min äldsta son stod i fönstret, tack och lov inte de andra barnen, han hade sett hur jag hade kramat om honom...och när jag kom in...ja efter att ha stått och andats frisk luft ute på gården och tittat på stjärnhimlen en stund, ja de stjärnor som syns här i Stockholm, ja då började käre sonen min att förhöra mig :-)...mamma varför kramade du om honom??? Hur gammal var han? Det känns inte riktigt rätt att du gjorde det!!! Tänk på pappa, sa han. Lilla vännen min. Jag sa så lugnt jag kunde till honom, var fortfarande lite tagen av det som hade hänt, att jag skall förklara snart varför...ja varför står hans mamma och kramar en främmande man, en okänd taxichaufför, det kan man ju undra?:-) I och för sig, nu är inget konstigt för mig. Jag kan nästan krama hela världen ibland...som ni som läste gårdagens blogg nog märker :-)

Får bilden av att jag och farmor min är samma lilla flicka. Jag ser mig i henne...i bilden som finns när hon är ungefär åtta, nio år gammal. (har visat bilden på bloggen). Det finns en liknande bild på mig...när jag har klänning i den åldern. Jag står på skoltrappen framför vår fina röda träskola, med andra barn i min klass, i en klänning, mamma fick "tvinga" mig att ha den klänningen...jag var ju en pojkflicka...och jag var nog mer än allvarlig...jag var sur...varför jo, en pojke jag lekte mycket med såg ju mig i den där klänningen, och det var ju en katastrof för mig(?)...vad skulle han tänka när han såg mig i en klänning??? Ja...så min allvarliga min hade nog andra orsaker än de allvarliga miner som farmor och hennes syskon och deras mor hade på den gamla bilden såklart. Men ändå känner jag mig såå besläktad med henne.

Det kanske är därför som jag känner ett sådant stort behov just nu att forska och att förstå henne, hennes drömmar hennes liv som det blev. I slutet av hennes liv minns jag en gladare och en livligare farmor, i alla fall lite grann, det var som att lyfta lite lite på det tunga tunga locket till Pandoras ask; hur hon studerade engelska och skrev sina brev till Amerika (som jag tidigare berättat om) jag hjälpte henne lite med översättning, men hon lyckades skriva breven väldigt bra själv, jag såg och kände också att den en eller två månader långa resan till hennes äldsta bror och alla släktingarna i Amerika fick henne att leva upp, hur mycket den betydde för henne, jag tror hon älskade att resa, hur vi pratade, även lite om religion, hon var glad att jag var intresserad av religion, men jag höll mig såklart någorlunda inom hennes ramar, jag kände att det hade varit för svårt för henne annars...men vi talade också om annat, ...och jag såg genom all rädsla, besvikelse, skuld, och ledsenhet...jag såg Henne, vackra, fina, livliga Elma! Och så vackert namn hade hon farmor söta min! Och hennes sista månader i livet kände jag en sorg så stor i henne...kanske hon såg tillbaka på sitt liv...jag vet att hon skrev ett brev till alla sina barn, där hon skrev att hon alltid hade älskat dem, även om hon inte alltid kunnat visa den kärleken. Och jag kände sååå mycket min fina farfars kärlek och omsorg för sin Elma den sista tiden hon levde. Älskade farmor och farfar min.

Det som kom upp är när jag eller vi, jag och mina syskon bråkar som barn...och pappa vår, älskade, brusar upp och tappar tålamodet och ryter till på skarpen, vilket hände då och då...och i bland fick vi oss en lugg, inte ofta, och ibland blev vi hårt tagna i armen och bestämt införda i våra rum. Nu var det nog!!! Ja, jag känner igen mig själv i att ryta till och ta tag i armen och säga till på skarpen ibland. Men i mildare variant. Det är alltid när jag är trött och ja, såklart då har mindre tålamod. Pappa min älskar oss alla barn, det kände vi och det uttrycktes från honom, men kanske på det sätt han kunde, vi har blivit bättre på det från båda håll nu, att uttrycka vår kärlek, en sådan sak som att säga med ord, jag älskar dig! Men Älskad har jag alltid känt mig i min barndom.

Men jag reagerade med sådan rädsla för dessa rytande utbrott som pappa ibland fick på oss barn, hela kroppen spändes...och ibland visste jag inte om det skulle komma eller inte komma, men jag spände mig ändå, för ifall det skulle komma, det visste jag ju inte. Det var ju inte så att det kom hela tiden. Ibland oftare, ibland mer sällan.. ...och ibland var han irriterad...för han hade fullt upp, och vi barn kanske busade runt..., och ja livet ni vet, och det är mycket en människa går och bär på. Och speciellt män, födda på 30-talet, 40-talet verkar inte ha uttrustats med verktyg att uttrycka sina känslor, och hur är det då inte i strikta Tornedalen? Och ibland undrar jag, har män i den generationen överhuvudtaget vänner att tala med om viktiga saker, om livet, om hur de mår, hur de känner sig? När jag talar om Tornedalen som ett ställe där det är ännu svårare med kommunikation och att uttrycka känslor, så vill jag inte dra alla över en kam, det finns såklart undantag... Men min käre älskade pappa är uppvuxen i en väldigt strikt religiös familj, och längtade själv nog hela sin barndom efter att bli kramad och känna sig älskad, som han egentligen var, men denna kärlek kunde inte uttryckas. Och hans föräldrar hade själva nog så många undertryckta känslor, och vad resulterar det i...ja, det vet jag ju själv, ilska...och allt möjligt jobbigt inom en...men det gör det svårt att uttrycka känslor. Ja, så uppfattar jag det...Dessutom ett hårt liv med bondgård, många barn, stränga regler från kyrkan, samhället, inre dömande, kanske ouppfyllda drömmar i livet hos de vuxna...

Och som jag säger jag har inte heller direkt varit uttrustad att uttrycka mina känslor, det är så många känslor som jag har dömt som fel och har skuldbelagt, det är fel att vara arg, det är fel att vara ledsen, det är fel att vara deprimerad, det är fel att känna.... Men av någon anledning har jag alltid kunnat överösa mina älskade barn med kärlek...det är nog det enda som jag inte har haft problem med angående att uttrycka känslor. Jag har till och med inte kunnat visa min älskade man Gena under en lång tid hur mycket jag älskar honom. Och tack vare det här senaste året som har varit såååå svårt för mig med panikattacker och sjukdom....så har det öppnat upp locket på Pandoras ask...det har inneburit en Välsignelse för mig! Och det är jag Evigt tacksam för. För mig är det antingen att öppna asken eller döden! Och på många sätt har jag levat bara ett halvt liv framt till nu!

Jag själv som har tre barn vet att, att vara förälder är det svåraste jobb i världen, och tålamod är det som vi föräldrar verkligen får lära oss, och ibland är det svårt, vi har ju alla ett bagage med oss, vi alla människor... Men denna rädsla gjorde att jag började gråta, rädslan för att inte veta när det, de arga utbrotten, skulle komma...och också känslan av att bli förudmjukad och förråd på något sätt av sin förälder, det är så det kändes för mig när det hände. Så kändes det för mig.

Påhoppet från de stora killarna kom till mig igen också ( suck!) för det, den stora killens påhopp kom så plötsligt, så alltid när jag såg dem i byn så gick jag och kände mig spänd, och försökte gömma mig...och det kändes också såå förudmjukande såklart.

Och varför är jag rädd för att få en panikattack? Förutom att det är en otroligt obehaglig upplevelse...jo, det är just för att jag känner mig rädd för att bli förumjukad av människor, och att bli skattad åt.

Hela livet har jag, när jag ser bakåt, varit rädd för att bli förudmjukad och skrattad åt och förlöjligad av människor...därför har det varit lättare för mig att stänga in mig och gömma mig och att dra mig undan.

Men än så länge har det visat sig vara tvärtom...om jag råkat få en panikattack bland folk, vilket varit min största rädsla, och det har hänt mycket sällan att jag fått det bland folk...men de få gånger det har hänt, så har jag istället blivit mött av så mycket medkänsla och värme. Det hände mig senast i går när jag stod och kramade min snälle taxichaufför. Tack fina du!

Det är dagens meditation för mig! När vi jobbade med Sasha. Tack Tack Tack! Och tack Livet för Alla mina Erfarenheter, för utan dem hade jag inte jag inte befunnit mig där jag är i dag! Tack! Tack älskade Pappa min, tack älskade Mamma min, tack alla!

Och nu skall jag ta en diskussion :-) med min lilla tjej om skillnaden mellan onsdag och lördag...angående att ha lördagsgodis varje dag...:-), det finns en liten flicka här i dag som vill ha allt mellan glass, godis, choklad, chips nu på en gång!!!... Och lite kramande skall vi också hinna med massor...men det har vi gjort emellanåt redan...och det har varit gråt och liggande på golvet också, jo jag har tagit en del pauser i skrivandet, äldsta sonen har varit hemma i dag och han har murat små tegelstenar...byggt hus...en några år gammal julklapp han nog fick några år för tidigt...och voila, det passade ju perfekt för en dag som denna, en hemma dag när man är lite sjuk, vilket innebar tidningar över hela tv-rummet och "murröra" och små minitegelstenar utspridda...men han var glad. :-) Och jag med! :-)!

...för då kan jag vara en gladare mamma och en förälder med mer tålamod. Är jag mer i balans, har jag mer tålamod, och ser barnen mig gladare och i harmoni, blir hemmet mer harmoniskt och gladare...och de blir gladare. Vi är som radar som läser av varandra, speciellt barn...eller hur! Jag lär mig varje dag att kommunicera mer och mer, misslyckas en hel del, ibland känns det som tre steg framåt..och två steg bakåt..och så framåt igen... för jag lovar, det är en läroprocess...det är väl ingen nyhet för någon... Men det jag kan säga är; Jag är den jag är...och jag försöker tala med barnen när jag varit otålig och inte haft världens bästa tålamod, att förklara varför, men också att jag inte tyckte kanske att deras, barnens beteende var ok, om det nu var något som de gjorde som inte var ok...Men börjar jag att döma mig själv, eller andra, då är jag där igen, i den dåliga onda cirkeln...som jag varit i så länge i mitt liv...

...för hur länge har jag inte piskat och dömt mig själv? Vi kan bara göra efter bästa förmåga där vi befinner oss just nu. Misslyckas vi finns en ny stund, just nu.

Ps. Tack älskade pappa för att jag får skriva det här...Vi hade "telefonkonferens", jag pappa och mamma där jag läste upp det jag skrivit...det kändes viktigt för mig att göra det först.