Attleva

 

Min farmors mor såldes som liten treåring tillsammans med sina tre syskon på auktion...och kom till en storbondfamilj i Kuivakangas...uppe i Tornedalen, där fick hon läras upp till piga. De tre systrarna skiljdes åt vid auktionen och såg nog inte så mycket av varandra för resten av livet. I tidig ungdom blev hon våldtagen av en av sönerna i bondfamiljen, men han var tillräkligt mycket man att gifta sig med henne. Kanske för att hon var gravid eller ja, kanske så hade han helt enkelt känslor för henne. Det här har min gammel moster i Stockholm berättat för mig, min syster och mamma när vi var där på besök en gång, det är nog tio år sedan. Hon talade alltså om sin egen mamma. Min gamla moster Ester var när hon berättade det här för oss närmare 90 år eller kanske nyss 90 år fyllda, så jag blev förvånad över det starka ordet, våldtagen, som hon använde. Det var första gången jag hörde talas om den här "familjehemligheten"...

Moster Ester visade ett fotografi av sin far där han står bakom en bardisk, han har den typiska svarta västen på sig och vit skjorta. Två gånger hade han åkt till Amerika och där ägt spritbarer, det var vad hon kallade det. Tillslut kom han hem till Tornedalen för gott, eftersom han trodde att han skulle få ärva hemgården, men det visade sig istället bli hans bror som fick ta över gården...Och det var så han hamnade i vackra Armasjärvi, där han köpte ganska stora ägor mitt i byn. De fick sju barn, varav en liten pojke sorgligt nog dog redan som treåring. Det skulle ha varit min kära farmor Elmas lillebror, men i stället var det hon som kom att bli yngst i syskonskaran.

Farmor vår har jag fått höra väldigt duktig i skolan och levnadsglad och påhittig i sin barndom, ja som de flesta barn. Den lilla flickan såg jag en glimt av hos min kära farmor hennes sista år...speciellt när hon förberedde sig inför resan till Amerika, som hon och min farfar Einar och hennes systrar gjorde till storebrodern Johan, i Amerika. Jag hjälpte henne med engelskan ibland när hon skulle skriva brev till sin svägerska i Amerika, inför resan, och även efteråt. Jag kunde känna en glädje i henne när hon skrev breven och när hon studerade engelska. Och hon var väldigt duktig tycker jag. Men i sin ungdom blev farmor Elma min kvar i byn och i religionens nät...ja, jag väljer att kalla det så, för det är så jag känner det. För tyvärr upplevde jag henne inte som särskilst lycklig...kära farmor. Snäll var hon, men lycklig nej, det såg hon inte ut att vara, jag minns henne som tyst och försynt, och att hon försökte lära oss att be godnattbön, och jag minns att jag så gärna ville göra henne glad och vara henne tillags så jag bad, men jag kände ingen ilska eller något tvång från henne snarare en rädsla att vad händer oss om vi inte lär oss det här. När vi åt hennes goda torkade renköttsoppa så satt hon själv på en hög pall vid diskbänken bredvid matbordet, så minns jag henne. Fruktan för Gud, eller snarare skräck för Gud...

Hon hade tre systrar och två bröder. Äldsta brodern Johan, uncle John, emigrerade redan i tjugoårsåldern till Amerika. De återsågs inte förrän ungefär femtio år senare när han kom tillbaka på sjuttiotalet för ett besök i sina hembygder. Jag minns hur han bar en cowboy liknande hatt. Och nu skall jag troligtvis vid nästa besök träffa min amerikanska syssling som jag nyligen fick veta bor i Houston. Så världen är liten. Ja det är alltså min pappas kusins son. Uncle Johns barnbarn.

Vad har religionen, laestadianismen, betytt för Tornedalen? Och vad har den betytt för min familj? Och vad har den betytt för mig? Jag kan såklart inte svara på allt detta i detta blogginlägg...men jag kan kanske tala lite om min familj, för att bena ut något i mitt liv...varför jag är som jag är...

Det som jag vill börja att tala om är Glädjen! Och skrämseln! Jag kan berätta om det min käre far fick uppleva, och även andra barn, ja hans syskon till att börja med, åtminstone de äldsta. De blev uppskrämda på tältmöten av dundrande predikanter som hotade om helvetet och talade om den hemska synden i människan. Och för barn, och ja vuxna för den delen, att behöva sitta på dessa tältmöten och suga in sig dessa energier och denna fruktansvärda skrämsel...att få lära sig att Gud är hot och straff och att vi människor är syndiga...vad gör det för en litet barn? Pappa min promenerade på den lilla byavägen, sju åtta år kanske han var, och en söndag råkade det visst vara, glad och bekymmersfri kände han sig...och han visslade, ett uttryck för denna enorma glädje han kände inom sig. Men när han kom hem möttes han av bannor...varför...jo, han hade visslat på en söndag och en annan bybo hade råkat se det och genast ringt hem till hans föräldrar och meddelat den förfärliga synden.  Ja, bara att höra det här, och många fler historier finns det, gör mig gråtfärdig. Jag tänker på mina pojkar...varför skulle Gud...hur man nu väljer se på Gud, Den Högsta Kärleken...var det inte det Jesus talade om...och var det inte det han hela tiden visade i sina handlingar...varför skulle en liten pojke missunas glädje? Jag ser den lille pojken och alla andra barn som missunades glädje i Guds namn och gråter. Gud/Universum/Alltet... som är inget annat än den högsta Kärleken. Högsta Glädjen! Jag gråter för oss alla människor som går här på jorden och strävar i vårt anletes svett och tror att det är så det skall vara....

Och i min käre pappas hem talades det inte om saker och ting, och kramar och uttryck för kärlek tillhörde inte vardagen...men det hörde nog till tidsandan mer eller mindre, varierande från familj till familj. Brist på kommunikation speciellt om viktiga saker...som tyvärr jag lider av...och som det tyvärr funnits i min älskade familj också när jag växte upp, speciellt från min snälla pappa. Kram på dig pappa min! I Tornedalen säger man inget överflödigt, kanske gäller det för många andra ställen också....ja såklart, men nu talar jag om dalen min. Samtidigt upplever jag det som att många är väldigt raka när de talar. Så inget är svart eller vitt. Pappor på sjuttiotalet i det stora hela var väl mycket ute på språng i jobbet, och min käre fina pappa vet jag har gjort mycket för vår fina by, liksom flera andra aktiva människor gjorde, vi hade stora tävlingar i Skidskytte på åttiotalet, och fotbollstränare var han ett tag, och kommunen våran har också varit den första ekokommunen i Sverige, och han var en av de drivande krafterna bakom...Ja, samtidigt arbetade han också...och hemma togs mycket tid till att fundera och tänka ut och planera inför de olika projekten, jag minns hur han satt med anteckningsblock och skrev och drog linjer hit och dit...funderade och talade i telefon..., och ja var väldigt upptagen...ja, så ibland fanns det inte tid att svara på en liten flickas eller pojkes frågor...när man är uppe och flyger i ideérnas värld...så jag och mina syskon kände oss nog ibland inte hörda, och lyssnade på. Pappa du är en visionär, det ser jag, och jag är stolt över så mycket du har gjort. Och jag ser att det är svårt att vara visionär, speciellt på en liten ort...Det är helt enkelt komplicerat! Så är det! Allt det här...och lägg därtill att min pappa har vuxit upp i ett hem där uttryck för kärlek inte var något som visades i överflöd..., det var hårda tider, sju barn och bondgård...alla vuxna gör så gott de kan, så även min kära farmor och farfar. Och farmor och farfar älskade alla sina barn det vet jag och det känner jag, jag kände alltid värme från farmor och farfar som barn...men det uttalades inte speciellt. Och det var som sagt hårda tider när pappa min var liten, hårt jobb, och en skrämselreligion som tryckte på. Vad skall grannarna tycka! Min kära farmor kanske drömde om ett annat liv, men det var nog kanske så skamligt att erkänna den tanken för sig själv att hon själv inte insåg det eller vågade förstå det. Två av hennes tre systrar moster Ellen och moster Ester, hade åkt till huvudstaden och bosatt sig där som unga, och ingen av dem fick barn, en av dem var dock gift.

Så tyvärr gick bristen på kommunikation vidare till vår familj, även dock i mindre skala...det pratades inte öppet om vissa saker helt enkelt, så var det...samtidigt hade vi definitvt inte ett tyst hem, det fanns skratt, bråk, tjurande, tjafs, och glädje och värme och kärlek, ja allt som hör barnfamilj till...men uppmuntran och kommunikation om viktiga saker, mamma älskade vår har alltid varit bättre på det med oss barn, varm och lyssnande, men det är nog så, och var nog så ofta i familjer under vår tid. Men kommunikation om livet och familjeangelägenheter, problem i livet, var lite av en bristvara ibland...tyvärr... Även om jag jag alltid  känt mig trygg att prata med dig mamma om allt.  Och nu har jag fört kommunikationsbristen till viss del vidare, tyvärr... Det blir i mindre skala skulle jag tro för varje generation...Kramar och pussar överöser jag mina älsklingar med...och de får höra att jag älskar dem tio gånger om dagen oftast :-) jag tror att orden har stor betydelse också, och för mig känns det bara sååå naturligt att säga det...ja, ibland säger de, ja ja mamma vi vet...med en suck!  Men jag hoppas kunna bryta linjen av brist på kommunikation, att tala om saker som är viktiga i livet och att lyssna på mina barn, ibland är jag också för mycket uppe och flyger i min värld när de försöker berätta något...ja, det är livsnödvändingt för mig helt enkelt att bryta linjen från generationer. Kommunikation och total öppenhet i alla lägen i livet, även med människor i övrigt sååå viktigt, såklart efter bästa förmåga...jag förstår nu, att mitt liv utan öppenhet och kommunikation för mig inte är ett helt liv. Det är ett liv med nästan ständig magknip och orealiserade drömmar. Och jag älskar er mamma och pappa!

Det här var nog allt för i dag...finns mycket att skriva... det är som att lägga pussel...inget är svart och vitt...och vi är alla människor...det finns ljus och godhet i oss alla, trots att vi är fast i skrämsel och rädsla för Livet, för Gud. Trots brist på kommunikation. Och inbyggda ideér som "det är ingen idé". Ljuset finns i oss alla!