Attleva

En riktig hemmadag idag, med mycket vila och och en del sömn, en del ångest. Vaknade, som jag ärligt erkänner, med ångest om gårdagens blogg, herregud, vad skrev jag egengtligen... och varför... ångest.... osv... ja, vägen är som den är till att fritt komma till självuttryckets fria! Frihet! Det är föresten inte första gången jag vaknar så morgonen efter en blogg...

(Det här var jag så sugen på imorse till frukost, så det åt jag efter allt det gröna... Yoghurt utan socker, blåbär och hallon, allt ekologiskt såklart. Annars brukar jag äta bären med almondmjölk oftast)

Den här processen som jag går igenom nu, som jag nog har sagt tidigare, har öppnat upp mig, för min inre kärlek, som alltid funnits där, den kärlek som finns i oss alla människor, men som jag har varit för stel och rädd för att uttrycka... och det är fortfarande en resa hela livet. Men jag är väldigt tacksam för allt allt som det här ger mig. Även om det idag har varit en delvis ganska jobbig dag med ångest och rädsla som kommit upp. Det brukar göra det speciellt efter att vi gör stort arbete, Work, som vi gjorde för två dagar sedan. Det kommer upp saker i några dagar efter... som en kedjereaktion. Naturligt antagligen.

Mitt så kallande skalande av löken inom mig, ja ni som läser min blogg förstår, att lösa upp gamla knutar inom mig.... hjälper mig att frigöra mig, det känner jag själv. Även om processen speciellt de senaste månaderna har varit oerhört svår. Men jag känner att den öppnar upp mig för mig själv, mer av mitt Sanna Jag, även om resan är en resa hela livet, ja kanske en resa lika länge, lika enormt och stort som Universum...

Vill berätta att jag de senaste två tre åren speciellt inte har känt mig på topp, och ofta har haft speciellt dåligt samvete inför mina älskade fina barn, eftersom jag har varit extra trött och på grund av det har haft mindre tålamod. Det betyder inte att jag var en perfekt mamma innan. Jag kunde bli arg, tack och lov, och säga ifrån. Och tålamodet var det dåligt med då också ibland, vilket nog är mindre bra, men det är mänskligt för oss alla, men också något som jag redan då hade dåligt samvete för... Men de sista åren så kanske det rörde sig om utmattning. Och det har resulterat i att jag har blivit arg för småsaker ibland, och nästan ibland vansinnig när de inte klär på sig på morgnarna, inför skola och dagis osv... och annat. Ja, det har varit en hel del smäll i dörrar och rop och skrik... och jag har dömt mig själv. Ofta när jag till exempel har skrikit på mina barn, så har det varit som om jag samtidigt har stått utanför mig själv och tittat på mig själv och sagt, vad håller du på med Jessika? Men jag har samtidigt varit så inne i min reaktion och min ilska att jag inte har kunnat stoppa mig själv att vara arg. Ibland har jag bara gått in i sovrummet och stängt dörren och gråtit... Sedan, senare, har jag pratat med dem så gott det går, och bett om förlåtelse. Men vi har också pratat om hur vi kan hjälpas åt att göra det bättre tillsammans, de gånger orken funnits hos mig. Och ofta har vi kastat det ledsna som de ofta efteråt känner i bröstet, upp till Solen eller till Modern, ja ibland säger vi Universum. Vi gör det så många gånger som det känns att de vill att jag skall göra det. Ibland när de känner sig ledsna för något annat så kan de be mig att kasta det till solen åt dem...jag tror det känns bra för dem. Ja, det är vår lilla grej.

 

 

 

Min äldsta pojke sa en gång till mig; mamma varför är ni alla mammor så snälla och trevliga på skolan hela tiden? Kanske kände han på sig något med oss alla mammor... och då menar jag inte att alla är som jag hemma. Ja, i alla fall jag visar inte mina "hemska" sidor på skolan, kanske inte så trevligt för andra att se heller. Men lite mer rivjärn kan det kanske vara i mig känner jag, känner man något så gör man det eller hur. Och säga ifrån får man ju göra. Men jag vill faktiskt lära mig, och den här processen lär mig att göra det på ett mer sansat sätt. Som Tolle talar om, skillnaden mellan reaktion och to respond.( Istället för reaktion, att besvara...enligt översättning.) Men jag känner ett mer lugn i mig nu sedan vi påbörjat vårat arbete och det är jag tacksam för. Samtidigt känner jag också en stor brinnande kreativitet inom mig som är redo att öppna sig för världen och för mig själv, och det är väl den som jag fortfarande har viss rädsla för..

 

Angående det jag skrev ovan så skulle det kännas skönt att prata mer öppet om det här, att det kan kännas så svårt att vara förälder, allt är inte sol och rosa himmel hela tiden. Men det vet ni alla. Och det tror jag att det görs en del i Sverige, pratas om det. Det är nog inte lika stängt som här i USA, vad jag förstår. Vi har alla olika anledningar att ibland känna oss utmattade, dåligt tålamod, de som jobbar mycket, ska hinna hem, och hinna med allt osv osv... Jag säger inte att alla är som jag, men det har varit en period i mitt liv som varit tuff... Men såklart har det inte bara varit så. Som livet är så är det blandat. Mycket glädje skratt och kärlek också hemma! Men jag har inte riktigt orkat med att läsa och göra allt som jag velat med mina älskade barn den senaste tiden, följa med på fotbollsträning och heja osv. Men det vill jag ta igen såå mycket! Men pussas och kramas det gör jag i överflöd om man nu någonsin kan göra det i överflöd.

Vill igen tipsa om en sååå bra film som min fina bror gav till mig för några år sedan som heter; What the Bleep do we know. Den öppnar dina sinnen på alla sätt. Den finns även i bokform. Rekommenderas Rekommenderas starkt! Se den gärna med din respektive!

Slutar för ikväll, vill kanske läsa lite, tack igen ni fina Sweor för böckerna:-) Eller/och se lite Will & Grace... Skratt helar.

Ps. Vår älskade äldsta kille spelade match igår berättade han idag, och han räddade en straff. Wow! Inte dåligt! Stolt mamma! De vann matchen. Och nu förstår jag varför matchen med Barcelona var så viktig igår... De vann ju hela Champions League!!! Så jag förstår allt tjoande! Wish I would have been there med mina älskade. Vår äldsta kille var alldeles hes i rösten idag, älsklingen vår. Ja, båda älsklingarna våra var så glada.