vågor som sköljer över oss...

0kommentarer

All negative emotions are gentle, short lived waves, unless, we resist feeling them.

- Gay Hendricks Ph. D -




Hej alla mina kära fina!
Sitter och har min blod infusion, det är förmiddag, använder pekfingervalsen, eftersom jag inte får använda vänstra armen där själva medicinerna införs via blodet, böjer jag på armen så börjar det pipa. Det åskar och dundrar för fullt ute, som en riktig svensk sommar den här tiden i mars, blandat väder. Sitter skönt i en bekväm skinnfåtölj med uppfällbara fotstöd, skönt! Kanske ska vila om en stund. Sasha kom med lite hett grönt te till mig från kafeterian som finns längs ner här på Burzynskikliniken. Ska sippa lite på det nu, fortfarande väldigt hett, till och med för mig... Hjälp, det dundrar för fullt ute av åskan ute...hoppas inte stömmen går överallt.
(Här är jag på min infusion, än så länge bara gjort blodprov, tillsammans med sjuksköterskan Meredith, som idag har vacker inspirerande rosa färg på sig, jag lyckas halvblunda som jag ofta gör på bild, måste ofta ta tre bilder eller så för att jag skall lyckas få en bild där jag inte blundar eller eller halvkisar...)



Hej igen! Nu igen på Starbucks, har hunnit vara hemma i några timmar, sovit säkert en timme och vilat och tagit det lugnt. Tydligen hade vi haft strömavbrott hemma på grund av åskan antagligen, alla timers och alarmklockor blinkade när vi kom hem. Så jag har vilat men det har ändå varit intensivt. För det kommer upp mycket rädslor, ett tag kändes det som nonstop. Men jag lyckades, istället för att identifiera mig och bli ett med rädslan, säga hej på dej igen rädsla, ja ha nu är du här igen. Vad vill du mig? Ja, ungefär så pratar jag med min gamla vän rädslan, då lugnar den ner sig. En gång idag blev rädslan så stark att adrenalinet började pumpa, det var när jag försökte se på en dvd, för att få något annat att tänka på... då lyckades jag ända börja prata med rädslan och inte identifiera mig med den, tack och lov, tackar Gud! Sedan så känner jag in vad som ligger under rädslan och det har kommit upp, en blanding av mycket som jag har skrivit om tidigare; en k änsla av att vara så ledsen, känslor av att inte vara tillräklig, rädd för livet, total ensamhet, sorgsenhet... mycket sånt idag. Så jag har jobbat mycket på att känna mina känslor, acceptera dem, men ändå se att känslorna bara är energier, inte Jag, men att helt enkelt säga till mig själv att det är ok att känna känslor. Att acceptera dem. Sedan har jag omfamnat mig själv, ibland har det handlat om 14 åringen, ibland har lilla femåringen kommit upp och även 41 åriga Jessika, ja snart 42.
Sedan har jag sänt ljus från det Högre till både känslorna och till den Jessika det har handlat om, ibland alla tre. Sänder så mycket ljus och kärlek som jag bara kan, även från mig själv. Så det har varit mycket idag. Antar att min kropp och hela jag "is catching upp"/tar igen för alla år som jag inte tillåtit mig att känna känslor. Så det blir intensivt, pust! Tacksam tacksam att jag har kunnat prata med rädslan idag. Men känner nog att det är bra att sitta och eventuellt jobba med Sasha ikväll och skriva om den mest intensiva känslan som har kommit upp, kommer upp, ja dagen är inte slut ännu. Det bubblar där nere.... Jobbar jobbar fortfarande. Och glömde säga att min älskade 14 åring har flyttat på sig, igår hela dagen utan att jag tänkt på det så har hon befunnit sig vid halsen, och nu har hon nog förflyttat sig ner mer mot hjärtat, bröstområdet. När jag ser henne så ser jag henne i min kropp vid dessa områden. Ja hon rör på sig. Så det är där jag ser henne nu. Tidigare när jag sett henne, som jag berättat tidigare, så har hon suttit vid hjärnan, där jag har min tumör, men hon har alltid då suttit utanför kroppen.
(En liten `pausbild`. Gissa vad det här är??? Jo, det är ett dagis och en förskola. Här går Houstons " Crème de la Créme", ja vad blir översättningen på svenska??? Ingen aning men, dem som anser sig vara "the top of the top", "the creme of the creme"... ja, överklassens barn. Men namnet "just cracks us up", vi får oss ett gott skratt varje gång vi passerar på väg till Starbucks...:-))


(En till bild med Sasha, och Créme de la Créme:-), tyckte så mycket om den :-))
Nu dags gå hemåt, blev en kort visit här på Starbucks, men tacksam ändå att komma hit för en liten stund och också för promenaden hit och tillbaka, behövs för mig...Sasha vill laga mat nu, tiden ändrades här i förrgår, så vi har inte riktigt hunnit vänja oss. Så redan snart sju här, men för oss bara sex på kvällen känns det som. Sverige har inte ändrat tid ännu verkar det som, det blir väl i slutet av mars, eller hur?

Nu hemma. Sasha lagar mat, och vi lyssnar på underbart vacker musik. Vi har köpt en dvd med koreanska opera sångerskan, Sumi Jo, hon sjunger gudomligt vackert, speciellt Ave Maria (Caccini). Älskar musik. Känner mig upplyft när hon sjunger! Inspirerad!
Tog lite paus igen, vi åt middag, god kyckling, med råris blandat med kikärter (tror jag), allt med såå goda indiska kryddor, starkt, men det är sååå gott! Ibland får jag springa och snyta mig, ja ni vet  hur det är eller hur! Jag har också suttit själv och skrivit lite,... för mycket rädslor som kommer nonstop, så bestämde mig för att sitta och skriva. Gjorde en "Workprocess" själv, det gör jag ibland. Det kändes bra. Min kropp verkar, som jag skrev ovan, ta igen för alla år som den har tryckt ner och inte tillåtit känslor att komma fram. Jag har sett på känslor som något dåligt, allt som har med att uttrycka ilska, rädsla, sorg, det ledsna i mig osv... Och det har handlat mycket om att döma mig själv för att inte vara tillräkligt bra. Det här har lett till att jag har varit dålig på att uttrycka glädje, kärlek och sådant som vi ser som positiva känslor också. Sedan vi började jobba med mitt inre liv, sedan september, så har det också öppnats upp mycket av det positiva också, så jag känner mer av den glädje jag har i mig och den kärlek som jag inte har kunnat uttrycka så bra. Till mina älskade barn har jag alltid dock kunnat uttrycka en översvallande kärlek, ibland blir de less på mig, ja, ja mamma vi vet att du älskar oss mer än hela universum, och vi vet att vi är vackra stjärnor från Universum, speciellt min sexåring brukar säga så. Älskade min... Men har haft svårt att säga det till andra, men nu har det blivit så att det känns som att det nästan svämmar över ibland, som ni kanske märker:-). Men det kommer från hjärtat. Och det känns så skönt! Jag är så tacksam för det! För kärleken har alltid funnits där men jag har aldrig kunnat uttrycka den så bra. Och jag hoppas att jag blir bättre på det. Vill känna mina känslor när jag känner dem och kunna acceptera dem. Dem finns ju där för en anledning, eller hur!
(Butiker, på väg till Starbucks och Barnes & Nobles)

Det kändes skönt att skriva av sig lite för en stund sedan, när jag gjorde "The Work", som jag berättat om tidigare. Det behövs. Det har varit så mycket känslor som har kommit upp.
Tänker på mitt kära Tornedalen, min hemtrakt och där jag kommer ifrån. Min kärlek till hemtrakten har kommit fram också på grund av hela den här processen, den som jag vet alltid har funnits där. Men det gör att jag också ser eller vill se mer klart på vad det har betytt att växa upp där. Har vid olika tillfällen sett hur ljusa nästan vita strålar binder mig vid, ja ofta ser jag framför mig min farmor och farfars hemby, min pappas hemby, Armasjärvi, där jag älskar att vara i deras gamla hus, marken, den vackra naturen, människorna som jag växte upp med. Ofta kommer bilder av min farmor och farfar, gamla moster Elise, de tanter och farbröder, som jag brukade gå in och fika hos i min hemby Hedenäset, alla lekar i barndomen, min bästis Anna, hur mycket vi lekte och hur roligt vi hade, alla barnen i byn, hela byn som en enda stor lekplats... ser framför mig ljusa vita strålar, som binder mig vid allt detta. Mycket handlar det om den vackra magiska naturen också. Och det känns så fint!
(våran lägenhetsbyggnad, igen en liten pausbild:-))
Men jag förstår att det finns mycket att undersöka också, hur jag har påverkats av att växa upp där, av mentaliteten. Jag ser på min älskade farmor och farfar, på deras liv, hur starkt påverkad min kära farmor var av den starka Laestadianska kristna synen på hur saker skulle vara. Den Laestadianska kyrkan har varit väldigt stark i Tornedalen. Det strikta, och att hålla alla känslor inne, att inte uttrycka sig, att vara tyst, och samtidigt inte visa så mycket glädje. Det fanns hos min farfar också. Samtidigt kände jag värme från dem till oss barn, men ändå med en viss distans. När vi kom dit så åt vi alltid farmors köttsoppa med torkat renkött i, den var så god. Hon satt alltid, på en pall vid diskbänken när vi alla andra satt och åt, minns jag. Sedan, efter maten, sprang jag iväg och lekte med min killkompis på andra sidan vägen. Då hade vi hela den lilla byn som lekplats, naturen, sjön, de gamla ladorna, de höga höet som vi kunde gömma oss i...Minns att mina föräldrar hade svårt att få både mig och min storebror hem, så ibland fick dem leta en bra stund för att hitta oss, ja höet var ju högt. Pappa kunde bli ganska arg ibland...:-)
(En liten pausbild; Starbucks för några dagar sedan.)
Men jag känner att det känns viktigt för mig att utforska hur det har påverkat mig, just den strikta livssynen, som jag också såg runt omkring mig, att hålla känslor inne, att vara tyst, inte säga så mycket, mer än i onödan... osv, och såklart det jag har skrivit om tidigare, vårat ordspråk i Tornedalen "Ei se Kannatte", är det inte så, ni som vet, "Det är ingen idé". Känner att det finns mycket av det här i mig. Liksom jag har sugit i mig min på så många sätt vackra och fina barndom, så har det funnits den här andra sidan också. Jag har sett det runt omkring mig; kyrkan var väldigt stark i byn, vilket jag inte ser som något negativt. Jag hade också mycket roligt på alla kyrkotimmar, och jag minns vår kära präst som var ganska strikt men ändå minns jag honom som en person med humor och värme; och tanterna som höll i alla kyrkotimmar dem gam oss också mycket fint. Men det är klart att vi fick i oss en viss livssyn och sög in oss den livssyn som gavs oss. Ja, på många sätt ser jag hur det fanns runtomkring mig, och hur det såklart fanns hos min älskade pappa (inte på samma strikta sätt som hos farmor och farfar såklart) som hade fått det i modersmjölken på ett mycket starkare sätt än mig. Och hur det fanns hos så många andra runtomkring mig. Ja, jag kan nog skriva en hel uppsats eller bok om detta ämne. Det journalistiska i mig har väldigt stor lust att utforska allt det här, när jag är klar med min inre utforskning, eller när den blir mindre intensiv, det inre arbetet är ett arbete som fortsätter, som jag förhoppningsvis kan se på med mer glädje framöver. Kanske jag kan säga någongång; Hej min goda fina vän rädslan vad vill du mig idag? Och bara se den som en våg som tillfälligt sköljer över mig.. bara energier.
Nu måste jag vila lite, och sedan dags för min sista medicin för kvällen.

Kärlek Kärlek till er alla!

Jessika :-)







- Oprah for Nobel Peace Price -

Kommentera

Publiceras ej