Attleva

Jag har levt mitt liv precis tvärtom...Jag är rädd för att visa mig svag och ömtålig. För mig har det varit ett tecken på svaghet. Jag har själv inte förstått att jag har levt med det så starkt i mig. Dagens händelser har visat att min rädsla för att visa mig sårbar, ömtålig och svag är en orsak till att jag får dessa panikattaker. Jag fick en relativt mild idag... på eftermiddagen. Vi utforskade i vad just denna berodde på, och kom fram till detta svar som är så sant för mig.

Igår mådde jag sååå bra, kände mig som mitt gamla glada jag, utan ångest, tackar alla Högre makter för en sådan dag! Så tacksam! Vi åkte till och med och shoppade en stund efter besök på kliniken. Jag handlade presenter till barnen, kläder, lätt att bära! Och åtminstone, vår äldsta kille (som helt plötsligt senaste halvåret har blivit sååå intresserad av kläder, det har blivit så viktigt varje dag vad han har på sig älsklingen min, och att ha rätt frisyr...ja, nu börjar det :-), förlåt att jag berättar det här älsklingen min fina kille, även om du inte läser denna blogg), och vår lilla söta prinsessa blir glada. Kanske inte vår mellankille, snart sjuåringen vår sötis, blir lika entuasiastisk... men men, jag tror han gillar det ändå, det jag köpte. Mamma kommer ju hem i alla fall. Vi kan handla något sedan. Kan inte bära med mig paket med lego varje gång... hur mycket övervikt ska man betala...när allt finns i Sverige ändå??? Slut på att vara komplett galen varje gång!!! Tack och lov!

(I väntan på taxi igår, till shoppingmall, där Sasha också handlade presenter till sin fina syster och systerdotter)

Ja, livet kändes så härligt igår. Så skönt att känna sig mer normal. Att vara glad... skratta på kliniken, göra saker utan att oroa sig.. osv. Och så kändes det halva dagen idag också. Men sedan så blev det bestämt att vi kanske skulle träffa vår fina läkare Dr Burzynski, som är huvudläkare över hela kliniken, och han är jättetrevlig, men ändå fick jag fjärilar i magen, egentligen skulle vi träffa honom imorgon. Men nu blev mötet inte av idag, så det blir imorgon. Och sedan, hann jag oroa mig för om jag kommer iväg i tid till Sverige, dvs nästa vecka, vill ju hinna hem till barnens avslutning. Och jag vill bara hem!!! Till mina älsklingar! NU! Det är av olika praktiska anledningar som har med min fortsatta behandling att göra, som gör att vi inte vet när vi kommer iväg. Går inte in på detaljer här och nu.

(Del av klinikens väntrum, showen Ellen på Tv....)

Ja, med det i mig, utan att ta tag i det, ordentligt i mitt inre, ha ett inre resonemang, ja jag började med det så smått i taxin hem, men blev då störd av ett telefonsamtal som jag visste var från New York kliniken, de hade försökt ringa mig flera gånger under dagen men jag hade missat deras samtal, och min intuition sa till mig, svara inte nu... ja vad brukar man säga, lyssna alltid på din intuition, men det gjorde inte fröken Jessika, utan hon svarade som den laglydiga medborgare av Tornedalen som hon är, har man lovat så har man lovat...har man sagt något så har man sagt något... osv... Och samtalet visade sig vara mer än jag trodde, det var en sköterska som ringde, med högtalartelefon, med Dr. Braverman där också, och de ville intervjua mig angående hur jag mår sedan besöket där i början av maj. Och det är himla bra att de kollar upp med patienterna hur allt går, hur de mår, hur medicinerna och allt känns. Men jag skulle alltså svara på ganska många frågor, i en taxi, redan lite nervös....ja, istället för att säga...som jag kunde ha gjort, tyvärr så passar det mig inte just nu att prata. Kan vi höras om en stund... Nej, jag fortsätter, och såklart inom tre minuter utsätter mig för en panikattack, mild dock, tack och lov. Så jag la bara på luren mitt i, eller i början av intervjun, och klängde mig om Sasha, kramade om honom och började att andas, så det gick över efter en stund. Har inte ringt tillbaka dem igen. Det får bli morgondagens projekt.

(Behövde en bild på mina favoritblommor.... A flower opening up is very vulnerable )

Så vi har talat om det här angående både min nervositet just när jag möter läkare, speciellt flera stycken, eller över huvud taget grupper av människor... Det kom upp denna starka rädsla för att visa mig svag och sårbar, och ömtålig. Det engelska ordet vulnerable är ett så bra ord. En mycket stark känsla av att det är en svaghet att visa mig sådan.

Och nu har jag jobbat med motsatsen! När jag visar mig svag och sårbar och ömtålig. Ja, när jag är öppen. Det är då jag är Stark!

Minns en berättelse som troligtvis en buddistisk munk berättade, en Rinpoche, kanske han var... han beskrev hur vi västerlänningar levde våra liv; Om man jämför vårt liv med en natt på ett hotell, så spenderar vi västerlänningar natten med att möblera om hela natten, istället för att sova. Det säger ganska mycket om oss. Och det är nog ganska sant. Eller vad säger ni?

De senaste två kvällarna har jag verkligen njutit av att se på BBC serien Förnuft och Känsla, den versionen är så bra, kan verkligen rekommendera den. Men saknar den redan. Hmmm.... funderar liksom den anonyma kommentaren jag fick, tack snälla söta du (alltid så glad för kommentarer) på att kanske se Emma, eller något annat av underbara Jane Austens verk, för att försvinna i fantasins magiska vackra värld...

(Tack Jane Austen för två fina kvällar att drömma sig bort...:-) )

Nu strax dags för min sista tablett för kvällen. Och som vanligt redan sent... Så godnatt kära vänner. Eller Godmorgon hos er!