Attleva

Här är jag igen. Tack för den fina kommentaren jag fick häromdagen...så glad att få. Jag har varit dålig på att uppdatera min blogg. Blir så på sommaren antagligen. Trötthet har också spelat in och min ja, är det min kära vän ångesten, kär vet jag inte... häromdagen var jag så f-bannad på den att jag ville kasta den och stampa sönder den i tusen bitar, och allt porslin som ev råkade komma i vägen, he he! Har för mycket koppar ändå. Sådan vrede mot den, och ja vad har min kära Sasha lärt mig då... att undersöka och titta på denna vrede, se vad som eventuellt ligger under den.... ja, också trött på att hålla mig endast till mina kvarter... har varit på café en gång, vid St Eriksplan med min kära kusin Therese sedan jag kom hem från Houston. Hon följde med mig till sjukhuset, och efter det gick vi på café, härligt att släppa nervositeten inför mötet som jag hade. Hos läkaren här fick jag veta att ingen av min medicin på Burzynski kliniken har hjälpt mig, det enda som hjälpt mig är den lågdos chemoteraphy (i tablettform) som de gett mig också på Burzynski. Nu ville min läkare här ge mig en högre dos chemo... eftersom den dos jag hade fått samtidigt var alldeles för låg för mig...enligt min läkare här, samtidigt som det var det det enda som hjälpt mig att förbättra mitt tillstånd??? Men jag kände intuitivt att den dosen kändes för hög, och när vi kollade med Dr Burzynski så sa han absolut nej, han ansåg att den var för hög. Jag följer hans råd, för han är min läkare, och det var vad min känsla och intuition sa mig från början.

Känner mig så inspirerad och vill så mycket, har så många projekt i huvudet och så mycket jag vill göra, också med mina älskade barn, läsa med dem, gå på deras olika aktiviteter osv... men då tar den j-...la ångesten över... Sick and tired of it! Sick Sick Sick of it! Ja, om man skall se det positiva i det hela...så har jag fått uppleva hur det är att leva med ångest, och kan på så sätt känna mer medkänsla för de som genomlever det, förstå dem. Och ja, alla de som jag talat med som genomlevt ångestens helvete säger att de i slutändan har kommit ut mycket starkare ur den. Sååå tjohooo väntar på det! Ut på promenad Jess, och bli på bättre humör! Höj seratonin nivån i hjärnan, ha ha! Kanske behöver se några avsnitt av Solsidan eller någon annan rolig film som får mig att skratta och försvinna....

Jag har suttit hemma idag , pojkarna är hemma, och nyss var det "världskrig" här mellan prinsarna våra...som utmynnade i ramaskri över att de inte har fått spela på sex dagar, men mamma är stenhård, jag skickade båda in i varsitt rum med varsin bok... det lugnade ner sig, och nu har vi kramats och pussats allihopa. Vår lilla älskade prinsessa har åkt med farmor och farfar för att sova där en natt, och möta faster som kommer hem efter en härlig semestervecka vid medelhavets breddgrader... ja och vår lilla fröken var jätteglad att få sova över och att  få träffa sin älskade faster Natasha.

Jag är av den filosofin, att det är bra för barn att ha lite tråkigt ibland (ja och nu har jag visst det själv också, suck suck)... då kanske fantasin bubblar igång... och det har varit för mycket spel sista tiden, ja inte av mig då, ha ha! Nu har vår mellankille, som nu har nedräkning till sin sjuårsdag, börjat läsa ur allas vår älskade Astrid Lindgrens, Karlsson på taket alldeles själv, och det tycker jag känns så himla bra, han ville läsa den istället för Bamse, som han läst själv ett tag.

Nu skickar jag ut dig fröken Jessika! Ut och få en stor dos luft och höja seratoninnivån lite! Andas havsluft! Blommor och hav och lite Jane Austen...önskar jag kunde sitta i lugn och ro och läsa, ja i framtiden kanske...nu går det några sidor, då och då, men böcker har jag minsann utspridda överallt. Ja, ja, ut nu! Vi ses!

Hej igen alla mina fina vänner! Det har gått ganska många dagar. Nu ser jag att jag har fått ganska många kommentarer, tjohooo! Tack så mycket! :-) Skall försöka besvara det jag kan så snart jag har möjlighet. Här har vi haft sjuårskalas denna helg. Så vi hade stor del av rysk/svenska släkten här igår. Kändes himla roligt att se alla, och bara umgås, så mycket man nu bara hinner med tusen barn springande runt i omkring:-) Idag har jag i motsatts till gårdagen sovit halva dagen, kanske en reaktion. Men har hunnit sitta ute och dricka lite te. Snart kommer våra två yngsta hem, de bestämde sig för att sova över på olika håll, lilltjejen hos min bror som har två tjejer, och en liten kille också. Där har hon alltid jättekul. Och våran sjuåring hos våra goda vänner, som har en son som är några år äldre. Så det blev lite mys med min äldsta kille på kvällen :-), och ja snälla faster Natasha var med.

Det var så roligt att träffa släkten på kalaset, skulle så gärna vilja ha en stor bjudning, och bjuda in er alla mina älskade vänner också och ha en stor fest, men det kommer, det kommer. :-)

Apropå spel, min kära fina vän, du som inte låter dina älskade barn spela på hela sommaren, och de läser böcker varje dag, och max en video film varje dag, som jag sa tidigare, antagligen på fb, du är min idol. Men vi kommer att återgå till den hårda regimen här igen...he he! För vet ni vad jag märkte, vi hade ca 8-9 dagars totalt uppehåll med allt vad spelande heter, ja Fia med knuff var mer än tillåtet förstås, det blev, trots en hel del gnäll och ja, ramaskri ibland, det blev lugnare hemma. Och det gick att uppehålla en ordning hemma, lugnare ordning, få mina kära killar att läsa i sina böcker, några kapitel per dag, göra sina sysslor, bäda sängarna, städa skrivbordet, osv, självklara saker. Det blev också mer ordning i mitt huvud också kändes det som. Så det rekomenderas varmt. Även om båda  mina killar surt sa, Mamma du behöver ju inte härma andra mammor faktiskt! Men jag var redan inne på andra dagen spelpaus/förbud när jag läste om min idolmamma, hur hon gör med sina barn.  Så jag sa att jag härmas visst inte, ja kanske lite :-) men hon är en stor inspiration. Och man får faktiskt visst härma om det är något bra så det så! Tack kära underbara vän! Love you!

I morgon bär det av på en två dagars resa till hemlig ort :-), någonstans i Europa... det är inte hemligt, men jag berättar sedan. Måste få min infusion som mitt kära sjukhus och min läkare här inte vill ge mig, och jag måste ju fortsätta min behandling, så jag åker hellre en kortare resa, två dagar borta, för att få entimmes infusion, ja det är livet. Men hellre det än att åka till Houston, måste och vill vara med mina älskade barn. Det är viktigast av allt för mig just nu, och min älskade Gena, som redan är i Moskva, han åkte i förrgår. Men han var hemma en vecka. Han missar aldrig sina barns födelsedagar. De är heliga för honom. Och han är den bästa lekledaren på kalas :-), älskade min. Hur som helst sjukhuset här har sin policy och det är bara så, inget att göra. Det finns så mycket kunskap i detta land, men tyvärr så mycket fyrkantighet, så mycket! Det är min känsla och det känns som om så många av oss lever i en sorts dvala... ja, när skall detta land vakna? Behöver vi någon stor kris för att det skall ske? Hoppas att det inte behöver gå så långt. Men enligt mig så är det på många sätt redan kris i detta land. Vi lider av näringbrist för våra vackra själar. Det här kan jag skriva mycket mer om, men redan allför sent, måste få lite sömn. Jag kör mitt race, med så mångas hjälp. Tack alla underbara ni, och då menar jag alla, släkt och vänner. För allt! :-) All min Kärlek till er!