Ett "mellanmjölkens" barn säger STOPP!

3kommentarer

Always be ready to speak your mind, and a base man will avoid you.



(Min tolking av dikten är att när vi är redo att tala sanning så undviker vi det lägre i oss...)



Hej då vackra juldekorerade kvarter vårt här i Houston...




Nu åter på europeisk mark..så känner mig närmare mina älskade. Och imorgon skall jag precis hinna fram så att jag kan se min lilla tjej lussa med sitt söta dagisgäng på dagistrappen. Sötisar, och min älskling. Längtar sååå till alla mina älsklingar! Det skall bli kraaaamkalas! :-)
Sitter på hotellrummet här vid flygplatsen och bara är...skönt! Åt just min medhavda mat från Houston...räckte gott för lunch...är ju fortfarande frukosttid för mig. Klockan är endast tio i Houston...och ja fem här...ja jag åt lite sen lunch...lite upp och ner vänt nu. Lyssar till lite julmusik..men har sovit säkert i fyra timmar, behövdes såå!



Alla sover på flyger...utom jag...kanske...


Ja, flygresan gick bra..såg en bra film med Tom Hanks och Julia Roberts, en ny film, den var faktiskt bra för att se på planet. Tycker om båda skådespelarna. Både rolig och småromantisk...men det som var lite, ja lite i alla fall ovanligt för en Hollywoodfilm i den genren var att färgerna var normala...det såg inte så perfekt och ljust och glatt ut, färgerna...det har jag i och för sig inget emot ibland heller, men nu var det mer som det är. Men USA och dess energier har något speciellt i sig, i alla fall för mig...jag känner kreativitet i luften på ett annat sätt...
Sköterskan Beata, som alltid ger en extra kram, vinkar hej då när
vi skall åka.



Sasha och vår fina vän Ewa på kliniken. Hon arbetar i receptionen.



Snälla sköterskorna Kim och Gina...och färgerna på kläderna varierar...
Härligt! :-) De är två av sköterskorna som har hand om patienter som
blir uppkopplade till AVA, som jag har varit uppkopplad till i 10 dagar,
och andra typer av medicin som går direkt in i blodet. Jag har som resultat
av AVA tack och lov gått upp i vikt..och jag känner mig piggare.


Men jag genomgick också ett kortare energiutsläpp under resan...jag kände hur det kom en rädsla i mig helt plöstligt, och då satte det igång...men det passerade ganska snabbt, oändligt tacksam för det. Väckte stackars Sasha som somnat...han som så gärna ville sova...men tack och lov somnade han om efter ett tag. Men kändes så bra att få hans lugnande ord...tack snälla Sasha.



A Room with a View - Utsikt från mitt hotellrum...så såg det ut precis
när jag vaknat på eftermiddagen...


Våra sista dagar i Houston var intensiva...ja i mina mått mätta...Sista kvällen träffade vi min syssling och hans fru. De bjöd oss på middag på en mysig fiskrestaurang. Tyvärr kunde jag inte äta det bästa av deras urval, ja det jag skulle ha valt i vanliga fall, men det kommer! :-) Och Jon och Robin hade med sig presenter till barnen, söta filtar med deras namn ingraverade så snällt och fint (enda var, ännu mer bagage! Hjälp!!!) och ortens specialsylt och godis...  och Jons mamma hade skickat bilder från Montana och lite annat,
Och här sitter vi släktingarna :-) Mysigt! Och vi hade så mycket att
prata om...men Jon var lite trött för han hade haft fullt upp med deras
fina yngsta sons två aktiviteter hela dagen...så är det att vara förälder.



Jons mamma är min pappas kusin. Bilderna från Montana visar storslagna berg i bakgrunden av den lilla staden/samhället där pappas farbror Johan från Armasjärvi kom att bo med sin familj, berg med snö på topparna, sååå vackert! Jag hoppas verkligen att vi kan åka dit. Har nu fått korrigering angående när farbror Johan emigrerade till Amerika, det var när han var 18 år, och inte 14 år som Jon berättade för mig vid vårt första möte. Ja 14 år lät väldigt tidigt, men det hade också varit möjligt. Talade med Jons mamma per telefon för några dagar sedan.
Här kom Uncle John från Armasjärviatt bosätta sig.




Här är den alltid så gästvänlige trevliga ägaren av vår favoritrestaurang
Flora & Muse som vi åt lunch på precis innan vi skulle åka mot flygplatsen igår.
Blev så förtjust i hans mustasch.



Sasha dricker gott te på vårt Flora & Muse i inväntan på den goda
ekologiska maten.


Jag är så tacksam för tiden i Houston...att få den hjälp jag behöver. Blir mer och mer medveten om hur många som lider...som inte får hjälp och jag gråter för dem och sänder dem ljus och ber för dem... samtidigt så vet jag att det inte är av illvilja som de inte får hjälp, självklart vill läkare i Sverige hjälpa människor, ja de flesta, och det finns både bra och dåligt i varje land, det är jag medveten om. Men det som gör mig heligt f-bannad är att vården i Sverige är sååå "insnöad" på sin linje, de ser allt i sin fyrkantiga låda! De kan inte gå utanför ramarna ett enda dugg...ja många av dem. Nu har vi hittat en klinik i Sverige, som vi hoppas på, som vi har redan bokat tid hos och har talat med. Och ja, känslan var mycket mer samarbetsvillig, och där fanns en nyfikenhet och öppenhet till den vård jag får på Burzynskikliniken. Och är den kliniken en svensk vanlig klinik? Nej, självklart inte!!! Suck! Vad skall skall det bliva av vårt stackars land? När skall vi vakna och inse att utvecklingen inte hade gått framåt utan människor som tänker utan för ramarna!!! Och ja, tyvärr så blir dessa giganter oftast förlöjligade och ja till och med jagade innan några av de blir upphöjda till skyarna som stora upptäckare...
Fina Dr Burzynski kan ni se på flera bilder bl a tre foton högst upp.
Tack Dr Burzynski!



Patienter och anhöriga som demonstrerar för några år sedan när
Dr Burzynski blev åtalad för sitt jobb han gör för cancerpatienter,
det var många som botats och fått hjälp av honom kom till hans stöd.





Etablissemanget...ger sig inte om man rör deras invanda sätt att
tjäna pengar och styra saker...är det så? Men människor gör sina röster hörda!
Tackar gudarna för det!



Men jag tänker på mitt land! Vårt land! Vart är vi på väg? Det jag vet är att många kreativa människor lider i vårt kära vackra land...de lider och blir stämplade som än det ena än det andra...ja, är man lagom, lagom kreativ, lagom allt... så är det ok...då är man inom ramarna...Annars är man bara helt fööööör mycket!


Men det finns såååå mycket jag älskar med vårt land. Jag älskar människorna, hur vi än är, jag inkluderat! Jag är som jag är och jag blev som jag Vart! :-) Jag älskar vår vackra natur. Jag tycker om mycket i skolsystemet...men håller inte med om mycket...skall nog inte gå in på det nu...det är för slappt...men samtidigt så behövs det mer kreativitet...och utlärande av medkänsla...men vi är alla elever i vår Moder Jords skola...ja det finns såklart mycket mer som jag tycker är bra; Att vi alla har rätt till vård....eller har vi fortfarande det? Har vi det? Jag fick dra iväg till Amerika för att få min vård...men jag gick min egen väg...inte Sveriges väg...ja varje land har sina saker att tampas med... Jag har ofta i mitt liv varit en velpotta, Men när jag helt plösligt skulle besluta om operation...som skulle göras inom tre dagar, så visste jag direkt NEJ! Det var mer klart än något annat någonsin i mitt liv, det kändes i hela mig, själ och kropp... Jag tackade nej till operation och den plan de hade för hur jag skulle vårdas på Karolinska Sjukhuset, chemotheraphy och alltihop...men när deras namn nämns i vårt land känns det nästan som om vi alla borde kasta oss ned i vördnad och buga oss för denna så Höga institution av kunskap... Karolinska Sjukhuset!...Ack nej,...för mig kändes det som att jag kommit till dödens väntsal...när jag kom dit...och med det inte menat att det är så för alla, nej! Men jag kände dödens vibrationer i hela byggnaden jag kom till...jag såg dödens stå runt hörnet och kika på mig...det sätt läkaren tittade på mig, med sorg i och distans i ögonen, de gjorde sitt bästa, jag vet. Men först hörde de inte av sig på en månad, ja jag vet SEMESTER i Sverige går före ALLT!!! Sorry.... att få tumör i hjärnan mitt i semestern och allt! Och sedan pang bom när jag ringde och sa, hej tänkte ni höra av er??? Jag åker till Moskva snart, där vi bodde för tillfället, då fick jag komma på en gång, och när jag kom ville de operera mig inom tre dagar... Jag har aldrig varit mer klar över ett beslut någonsin, Nej tack sa jag och gick därifrån!!!...jag som inte ens ibland har kunnat välja en maträtt utan att fråga...vad skall du ha, vad tror du? ha ha! Nej inte kanske riktigt...men nästan:-) Nu var det helt enkelt NEJ! Jag går en annan väg!!! Och självklart var jag enormt chockad...men det var också ett så inom mig djupt sägande Nej! Jag går inte eran väg! Stopp!!!



Och här ramlar jag i rosa poolen :-) Vi tog en promis efter vårt möte
med mina fina släktingar...och kom till kvarterets hotell med lite utsikt...
Färgen passar mig...flygande i rosa moln..ha ha! :-)


Jag tar mig utanför de stängel, det fängelse som jag låst in mig själv i, de murar som jag byggt runt om mig...och dessa murar och ramar som låser in mig vart jag än vänder mig, Gud hav förbarmande för detta land...och hennes folks strikta rädda regler och koder...marschstegen ekar...alla gå i rak linje, inte ramla utanför...marsch marsch...var inte för mycket, säg inte Gud, tyck inte för mycket, var inte föööör, var vanlig, inte så känslosam nu, det kan ju bli så pinsamt....var ett lydigt "mellanmjölkens" barn....


Ps...och ni som har läst det jag skrivit om min kära farfars mor Adelina...som kom till vackra byn Armasjärvi från Amerika med sin man...i tron att hon kom endast för ett besök, utbildad lärarinna och någorlunda fri kvinna på den tiden i Amerika...jag har en känsla av att hon var Ur f-bannad!!! Att bli lurad på det liv hon skulle ha levt, det liv som hon trodde var hennes, ...ja för var det inte det hon blev...lurad...men jag vet inte hur hon såg på sitt liv...men jag tänker bara på hur instängt det måste ha känts för henne där, hon kunde aldrig återvända till det som var hemma för henne, hon födde flera barn...och arbetade aldrig mer som lärarinna. Ja älskade Adelina. Du är i mina ljusa tankar.



Nu måste jag få i mig lite mat här och se om de har roomservice eller ta mig neråt restaurangen...Och sedan blir det nog det här för mig...en gammal godingfilm som jag också tänker se med mina älskade barn och älskade min Gena du hänger väl med och du också Natti kanske älskade systra min...Kraam på er! :-)








Kramisar i massor alla fina vänner!



Jessika


Och älskade syster min Susanne och la familia over där där ni är och njuter av värmen. Jag älskar er alla! Och hoppas ni har det härligt! Kom i håg ingen stress och barn ta hand om mamma nu...Kraamis!



Sista kvällen för denna gång...framför vår lägenhetsbyggnad i vårt Houston.
Nu hem till mina älsklingar!


Puss å kram alla!


If You Only Say One Prayer - Say Thank You!

3 kommentarer

Lotta

13 Dec 2011 12:36

Mycket kritik på svensk sjukvård, och den är säkert berättigad. Svenska vården är långt ifrån perfekt. Det är illa hur Du blivit bemött. Jag tror ändå på att vård måste utgå från det som just nu är den bästa vetenskapliga, som man vet har effekt. Den cancervård som Sverige ger är ju den som världens forskare har testat fram men tyvärr finns ju ingen behandling som är 100%ig. Vad verkar gälla dr Burzinsky cancerbehandling så verkar det inte finnas en enda välrenommerad onkolog, inte från något land som stödjer honom och hans behandling. All anledning att vara kritisk! Han har gjort sig förmögen på cancerpatienter, varför är han så ovillig att dela med sig av sina resultat och varför vill han inte göra riktig forskning som håller vetenskaplig standard. Då skulle ju hans patent bli världsomfattande. Vill absolut inte kritisera dig för ditt val men när man är skolad i det traditionella och jobbar med evidens blir det svårt att inte se kritiskt på den behandling du får av Burzinsky. Det krävs ett stort mod och kanske är det lite vågat att välja hans väg. Önskar dig och de dina en härlig jul. Kram

Kage

15 Dec 2011 22:30

Jag tycker att just det här artikeln är ett av de absolut bästa texter du har skrivit i din blogg. Mycket starkt ! Jag tror att du kommer närmare och närmare ditt riktiga JAG ! Du har lidit så mycket och så länge nu att glädje och ljuset är nära dig ! Snart !

Man kan inte påverka det . Det kommer bara. Snart ! Och då kan du göra så mycket för Sverige ! För landet du älskar så mycket ! Vi lever nu i tid full av lidande och de som har gått igenom det värsta ,kan och har plikt att visa vägen till de som kommer efter

Lotta

16 Dec 2011 11:03

Regelbunden reflektion behövs, tänka efter och känna efter vad som känns rätt och vad som känns fel. Jag är glad att Du inte tog mitt inlägg som en kritik mot dig personligen. Som vårdpersonal kan man lätt hamna i etiska dilemman som när t.ex. ”patienten” gör val som man kanske bedömer inte är det bästa för henne utifrån den erfarenhet vi har. Då finns risken att vi kränker och inte respekterar dennes självbestämmanderätt. Det vi behöver bli bättre på är att säkra patienters personliga handlingsfrihet, att erkänna människors frihet och rätt att fatta beslut enlig egna värderingar och önskemål. Men för att kunna handla självständigt är det viktigt att de upplever sig ha friheten att kunna välja utan att vi lägger oss i valet.

Kommentera

Publiceras ej